Ekonomisk kris är inte orsak till främlingsfientlighet

En förklaring som ofta framförs till en ökning av främlingsfientliga attityder är ekonomisk konkurrens, senast i SVT:s Rapports årskrönika 2012. Där påstås att högerpopulistiska partier med olika former av invandringsstopp på agendan breder ut sig i det krisande Europa.

Forskningen visar dock inte några som helst resultat som tyder på att sambandet mellan ekonomisk kris och ökat stöd till främlingsfientliga partier är något kausalt samband, alltså att ekonomisk kris orsakar ökad främlingsfientlighet. Förmågan hos befintliga partier med olika grader av invandringskritik på agendan att använda sig av den ekonomiska krisen för att föra ut sitt eget budskap är sannolikt istället den avgörande faktorn i de fall dessa partier ökar sitt stöd under en kris, som t ex under 2012 i Grekland.

Under perioden 2002/03 till 2006/07 minskade motståndet mot invandring i flera europeiska länder, särskilt i Sverige, Finland och Danmark. Samtidigt sker en ökning i vissa länder som t ex Ungern och Österrike. Det finns inga som helst tecken på konvergens mellan Europas stater avseende granden av främlingsfientlighet eller invandringsmotstånd. Tvärtom tycks länder med mer positiv hållning bli allt mer positiva medan länder med negativ hållning blir allt mer negativa. Vi ser snarast en polarisering under 00-talet. (Om detta kan man läsa mer här.)

Hypotesen att främlingsfientlighet är en effekt av rädsla för att fler invandrare utgör ekonomisk konkurrens i termer av arbetstagare och/eller ekonomisk belastning har inget stöd i modern forskning. Visserligen är de grupper som upplever invandring som ett hot lägre utbildade och mer utsatta på arbetsmarknaden, men ingenting tyder på att det finns någon realism i de farhågor som uttrycks. Istället förutsätter en del personer att invandring utgör ett hot mot den egna positionen utan att det på något sätt går att finna några belägg för att så är fallet. Förklaringen till detta förhållande är att hotet inte är ekonomiskt utan kulturellt, det är således rädsla eller oro inför det främmande i sig självt som kläs i generella ekonomiska termer. (Om detta kan man läsa mer här och här.)

Högernationalistiska partier i Europa med främlingsfientlighet på agendan och populism som strategi tenderar att vinna sympatier främst inom arbetarklassen. Men, det är politiska frågor som rör samhällsgemenskap och identitet som är avgörande för mobiliseringen, inte ekonomiska aspekter. En slags kulturell protektionism är en avgörande hållning för att attraheras av dessa partier, oftast tillsammans med missnöje med den egna demokratin. (Om detta kan man läsa mer här.)

Summa summarum, Europas länder divergerar snarare än konvergerar avseende grad av främlingsfientliga attityder och invandringsmotstånd och det är inte ekonomiska aspekter som är avgörande för graden av uppslutning kring partier med invandringsmotstånd på agendan. Påståenden som att ”eurokrisen är orsak till främlingsfientlighet” eller att ”lågkonjunktur är gynnsamt för partier med invandringsstopp på agendan” bör vi således förpassa till sophögen. Saker och ting är både enklare och svårare än så: 1 En viss mängd individer har en ideologisk hållning som är densamma som de partier som önskar sätta stopp för invandringen. 2. Ju mindre vi diskuterar identitetsfrågor, kultur och livsstilar (som t ex Tintin i Kongo, skolavslutningar i kyrkan och hen)  som om de utgjorde samhällets grundval och istället koncentrerar oss på fördelningspolitik (som skatter, välfärd och arbete), desto troligare att väljarna röstar i enlighet med sitt ekonomiska intresse och inte efter kulturella skiljelinjer.

Skandinavisk högernationalism: Mer mångfald än homogenitet

För snart fyra år sedan sände jag in det första kapitelmanuskriptet med titeln ”Scandinavian right wing parties: diversity more than convergence”. Igår förmiddag anlände den färdiga boken: ”Mapping the extreme right in contemporary Europe. From local to transnational” under redaktörskap av Andreas Mammone, Emmanuel Godin och Brian Jenkins och utgiven på Routledge. Om vi bortser från att det tagit tid är jag mycket nöjd både med boken som helhet och min egen analys av likheter och skillnader mellan de skandinaviska ländernas mobiliseringsmönster avseende högernationalistiska rörelser. I internationell litteratur ses ofta Skandinavien som en region, och numera även Norden, medan jag försöker peka på de olikheter som trots allt varit avgörande i våra länder.

I mitt kapitel framhåller jag att Sverige fortfarande bara har en kort period med högernationalistiska eller populistiska partier i Riksdagen, medan Danmark och Norge har en längre sådan historia. Jag pekar också på att det danska och norska partiet har sina rötter i en liberalpopulistisk tradition, medan det svenska har sina rötter i en renodlat nationalistisk rörelse med starka främlingsfientliga och rasistiska inslag. En annan skillnad är att i Sverige har inte den främlingsfientliga retoriken eller anslaget använts av andra partier än just Ny Demokrati och Sverigedemokraterna medan i Danmark övriga partier har gått Dansk Folkeparti till mötes. Det är också tydligt att attityderna i Sverige är mindre nationalistiska och mindre negativa till invandring och invandrare än i Danmark, men även i Norge.

I min avslutande diskussion pekar jag på behovet av att titta på den möjlighetsstruktur som de främlingsfientliga och/eller högernationalistiska partierna erbjuds i olika länder. Sådana partier är inte ett enkelt resultat av rasistiska eller främlingsfientliga attityder och inte heller av en invandring som är si eller så stor. Istället är det de möjligheter till mobilisering som dessa partier erbjuds som borde vara i fokus. Varje partisystem, nationell historia och klassmönster griper in i samtidens frågor och politiska agenda. I Sverige är de främlingsfientliga/högernationalistiska tankegångarna isolerade till specifika grupper utan auktoritativ tillgång till den politiska agendan och här återfinns också sedan 1990-talet en motmobilisering mot främlingsfientlighet och rasism.* I dessa avseenden skiljer sig Sverige från Danmark men också från Norge.**

Två ting som jag menar är underutforskade är dels de högernationalistiska/populistiska partiernas faktiska politik och ideologi, dels de historiska förutsättningar för att mobilisera motstånd mot migration i olika länder/stater. Här hoppas jag kunna gå vidare mot nya forskningsfrågor.

 

* Detta är skrivet före valet 2010 då Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen.

** Detta är skrivet före Anders Behring Breiviks dåd i Norge den 22 juli 2011.