Eftersom ny-feminismen hävdar att det inte finns några kön har man accepterat att samhället består av ett kön och att det är kvinnan sak att anpassa sig till det. Att det inte finns några kön är förstås rent nys. Ja, så säger professor Ebba Witt-Brattström i en intervju i Fokus där hon levererar en rejäl kritik av den svenska jämställdhetsdebatten.
Jag är benägen att hålla med EWB när hon beskriver situationen i Sverige som att jämställdheten missgynnas av att kvinnligheten nedvärderas. Kvinnor tycks uppfatta kvinnlighet som ett ”slavmärke” säger hon. Kvinnligheten föraktas i det ny-feministiska samhället menar EWB och istället gynnas en kvinnotyp som är ”fräck i mun, vulgär och extremt egotrippad” och därför ”rena parodin på en dålig mansmodell”. Att stå vid spisen och föda barn är knappast den logiska implikationen av kvinnlighet. Kvinnlighet har en betydligt bredare repertoar än så.
Förr talade man om likhetsfeminism och särartsfeminism. De begreppen är närmast obsoleta idag. Men jag skulle ändå vilja uppvärdera tanken på kvinnlighet i särartsmening. Kvinnlighet innebär empiriskt att kvinnor skadar miljön mindre än män, har större omsorg om andras liv i trafiken än män och är bättre på verbal kommunikation än män. För att ta några exempel. De värden som de allra flesta av våra politiker – och opinionen – vill gynna är också s k kvinnliga värden, i empiriska bemärkelse. Äldre kvinnor som grupp lever t ex extrem miljövänligt, särskilt om de bor på landet. Det är således inte den urbana medelklassen som med sina KRAV-märkta produkter leder miljöligan.
Visst är kvinnlighet som begrepp en konstruktion. Simone de Beauvoir har lärt oss att kvinna det blir man. Men hon påpekar också att kroppens levda erfarenheter är avgörande för den vi blir. Där Jean-Paul Sartre trodde på det abstrakta och intellektuella fria valet i hjärnbarken utvecklade Simone de Beauvoir en existentialism där den fysiska erfarenheten, kroppens märken om man så vill, är en strukturell begränsning för valet. Kvinnlighet är visserligen en konstruktion, men de erfarenheter vi har som kvinnor och män är det inte. Och denna levda erfarenhet tycks få konsekvenser för vårt politiska handlande.
Låt oss återupprätta kvinnligheten. Den är inte värd förakt, utan beröm.
VÄNSTRA STRANDEN 