Etikett: Mats Persson

Att inte kröka rygg för makten

I veckan har utbildningsminister Mats Persson ägnat sig åt att blåsa till strid mot den oberoende och fria akademin – universitet och högskolor – i vårt land. Han har synpunkter på kurser, att dessa skall bli färre (särskilt de ”fristående” och de på distans) och kallar dem för ”hobbykurser”. Under lång tid har universitet och högskolor fått veta att man måste ha beredskap för att ge medborgare chans till kompetensutveckling under ett långt yrkesliv, företrädesvis genom fristående kurs och ofta på distans. Och så tänker nog alla seriösa aktörer på svensk arbetsmarknad fortfarande, alla de som alltså vet vilka kraven är idag. Men inte utbildningsministern. Han vill att fler skall bli sjuksköterskor och ingenjörer och tror att det är bristen på platser som hämmar unga människor att söka. Vi som är verksamma inom sektorn vet att problemen är att statsmakten under en lång följd av år kastat platser över oss (t ex lärarutbildning) i tron att det skapar fler färdiga lärare/sjuksköterskor/ingenjörer. Istället står vi med tomma platser och får underskott, eller får ta in alla som söker vilket innebär en pedagogisk utmaning (minst sagt) som vi sedan får stå till svars för hos samma statsmakt. (Kostar för mycket…)

För min del tycker jag det är genant med en man som så tvärsäkert uttalar sig om saker som han uppenbarligen inte vet något om. Män som förklarar saker för mig-känslan. Det värsta är att alla de som inte är insatta i hur det verkligen fungerar tror att han är något på spåren med sin anekdotiska bevisföring. En av mina akademiska mentorer, sedan länge borta, lärde mig att vi inom akademin aldrig har något stöd att hämta hos opinionen. Vi kommer alltid att anses som privilegierade gnällmånsar vars enda syfte är att skydda våra egna privilegier. Som så ofta inser inte människor i stunden vad de förlorar förrän det är för sent. Alltså, vi som är verksamma inom akademin måste nu själva ta den här striden och inte vika ner oss en tum.

Tack och lov har många redan reagerat: Rektorerna i Lund och Uppsala, Ida Östenberg, Åsa Arping (båda Göteborg) och studentorganisationen.

Men, den här offensiven är ingen slump. Den är en del av det populistiska anti-demokratiska arbete som vår regering bedriver just nu. I stor utsträckning med ammunition från stödpartiet Sverigedemokraterna, kanske är det till och med deras strid som regeringen för. Att politiken skiftar mellan vänster och höger, mellan liberalism och konservatism det är helt normalt. Och det är inget jag någonsin skulle protestera emot oavsett att jag kan ha andra uppfattningar än de som torgförs. Men det här är inte en fråga om ideologi inom ramen för en representativ liberal demokrati – den här offensiven handlar om att riva ned demokratins grundläggande ordning.

Att svälta ut folkbildning och studieförbund, att klippa banden till civilsamhällets internationella arbete, att dra in medel från public service, att angripa akademins kursutbud, kräva inflytande över myndigheternas rekrytering av tjänstepersoner, göra om partiernas spelregler så att de missgynnar de politiska motståndarna, mobba, frysa ut och trakassera politiska motståndare offentligt och angripa religionsfriheten är ett systematiskt sätt att underminera demokratins grundläggande funktioner. En liberal demokrati skyddar minoriteter, mångfald, demokratiska institutioner, fri- och rättigheter, fri åsiktsbildning, oberoende kunskapssökande, vetenskap och demokratins spelregler. Fria val är långt ifrån tillräckligt för att kallas demokrati – se på Ungern, Turkiet och Ryssland. Och det har hänt förut att en kulturnation gått under med fruktansvärda konsekvenser för miljoner människor.

Vad vi ser hända i Sverige nu har stora likheter med det modus operandi som statsvetarna Levinsky och Ziblatt beskriver i ”How democracies die”. Och likaså den situation de beskriver i boken ”The tyranny of minority”.

Demokratins svaga punkt är hur den skall kunna skydda sig mot dem som i grund och botten är dess fiender och vill ersätta den med en auktoritär enfald. Min pappa gav mig den insikten redan när jag var mycket liten. Den frågan har levt i mitt medvetande sedan dess. Idag står vi mitt uppe i den frågan. Har vi något svar?

En bref: Nej universitetens stora fråga är inte s k cancelkultur

Att en utbildningsminister – helt ny på sin post – skall initiera en ”granskning” av ett ”fenomen” så vagt beskrivet att det kan inrymma allt det som politiskt passar bäst är ett hån mot oss som är verksamma i en sektor med helt andra och mycket allvarligare problem. Jämna i stället ut de ekonomiska förutsättningarna för universitetets olika utbildningar, reducera de växande administrativa kontroll- och granskningskraven på våra lärosäten och lägg ökade forskningsmedel på de unga och nydisputerade som är akademins framtid. Och hindra oss inte att problematisera kontroversiella frågor med våra studenter – det är faktiskt en av våra viktigaste uppgifter som universitetslärare.

Så skrev jag tillsammans med Erika Alm, vicedekan och docent i genusvetenskap vid Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet på Göteborgs-Postens kultursida den 16 november. Bakgrunden var att den nye utbildningsministern Mats Persson i en debattartikel i Expressen gått ut och föreslagit att regeringen skulle initiera en utredning om förekomst av s k cancelkultur på universiteten. Motivet angavs vara en granskning i TV4 som lyft upp något exempel på vad som skulle kunna utgöra en sådan händelse som avses med ”canceling” (som alltså inte innebär inställt flyg eller tåg). Vi menar dels att ministern letar efter något som han inte kan definiera och som inte heller utgör något avgörande problem inom sektorn, dels att en nytillträdd minister borde ge sig i kast med vad som är de stora problemen för våra studenter och våra unga forskare, nämligen underfinansieringen av humaniora och samhällsvetenskap och de ständigt nya pålagorna som skall kontrollera, registrera, bedöma, utvärdera och rapportera till andra myndigheter och till regeringen.

En av våra poänger var just att med tanke på alla de regler och krav som läggs lärosätena avseende likabehandling, jämställdhet och icke-diskriminering så är det närmast komiskt att påtala att vi ägnar oss för mycket åt sådant. För det är ju ur dessa strukturer som uppmärksamheten på hur vi talar om varandra och agerar mot varandra kommer. Vi har ju båda också ledningsuppdrag och vet att kränkningar och diskriminering hanteras i enlighet med myndighetens handläggningsordningar, svensk lag och arbetsmiljöverkets förordningar.

Det utbildningsministern gör är istället att utifrån anekdotisk bevisning använda sin egen plattform för att intervenera i akademins inte liv, i den frihet under ansvar som forskning och utbildning förväntas ha. Om han nu inte är nöjda med alla de hundratals dokument och rapporter som vi lämnar inom området (likabehandling, arbetsmiljö, jämställdhet, diskriminering m m) så kanske han kan börja med att fatta beslut om dem istället.