Etikett: parlamentsval

Franska parlamentsvalet: Vi har ju redan halshuggit en kung så…

Ja ungefär så svarade en fransk äldre dam på frågan från en svensk journalist om hur det skulle gå i andra omgången i det franska parlamentsvalet om några dagar. Att bildligt talat göra samma sak med en president tycktes inte så långt borta. Hon sa det med glimten i ögat men uttalandet säger ändå mycket om skillnaden mellan fransk och svensk politik. Motståndet mot auktoriteter, våldskapitalet och gatans parlament samsas med elitismen, hyllandet av hjältar och ikoner samt argumentets primat.

Innan första valomgången gissade jag att FN/RN (Nationell samling) skulle få trettio procent av väljarnas stöd, inte mer. Så blev det också. Kandidater som ställer upp för just RN fick 29,25 procent av rösterna eller 9 377 297 miljoner röster. Den nya folkfronten (partier i mitten och till vänster) fick 27.99 procent och 8 974 566 miljoner röster. Skillnaden är 402 731 röster av nästan 33 miljoner avgivna. Läget är – som vanligt – jämnt mellan vänster och höger. President Macrons liberala mittenparti, idag heter det ”Ensemble” (Tillsammans) fick drygt tjugo procent av rösterna medan mindre grupperingar och oberoende kandidater delade på den sista femtedelen. Hela 76 platser tillsattes redan i första omgången, år 2022 var det bara en handfull. Det skvallrar om starka fästen för både vänster och höger – RN fick 39 av platserna och Den nya folkfronten 32 av dem.

Hur det går med de resterande platserna avgörs under den här veckan. Den generella regeln tycks nu vara att skapa en s k republikansk front så att RN konsekvent får en motståndare i varje valkrets, antingen från ”Den nya folkfronten” eller från Macronisternas läger. Hur utfallet blir är osäkert men att RN skulle få absolut majoritet i parlamentet är inte troligt, om än inte heller uteslutet. Presidenten utser premiärministern och det är också presidenten som godkänner regeringen. Samregentskap, eller cohabitation, har inträffat förr under femte republiken och min bedömning är att det varit presidenten som dragit det maktmässigt längsta strået varje gång. Frankrike är trots allt en semi-parlamentaristisk stat och presidentens makt har snarast stärkts efter Chiracs reform att korta presidentperioderna till fem år.

Två saker kring den uppkomna situationen menar jag är för dåligt belysta i den svenska rapporteringen kring valet i Frankrike.

1. Ett Frankrike regerat från mitten som det varit nu sedan 2017 är en slags anomali. Det händer inte. Macrons presidenttid är unik under femte republiken och nu är med största sannolikhet den perioden över. Frankrike är och förbli kluvet mellan två block, formerade på lite olika sätt men alltid med etiketterna vänster och höger. Maktväxling äger normalt rum mellan blocken med långa mellanrum på grund av valsystem och ett partisystem som har minst lika mycket amerikanskt som europeiskt snitt.

Och extremhögern har funnits med sedan demokratins födelse i Frankrike. Just RN har sina rötter i kampen för l’Algerie Francaise på 1950-talet. Jean-Marie le Pen var fallskärmssoldat i kriget i Algeriet och han satt sedan som ledamot för dåtiden populisthöger (Poujadisterna) i fjärde republikens parlament. Men det räcker att titta på Vichyregimen, fascistligorna på 1930-talet eller Boulangismen i slutet av 1800-talet. Extremhögern är demokratins ständiga följeslagare i fransk politik. Och är inget nytt.

2. Många tror sig veta vad Macrons motiv var att upplösa Nationalförsamlingen på kvällen den 9 juni. Min bedömning är att hans motiv var både mer komplexa och impulsiva än de flesta bedömare vill ge sken av. Under två års tid har Macrons förslag och reformer utsatts för stenhård kritik, hans person har kritiserats och hans premiärministrar likaså. Elisabeth Borne hade det inte lätt. Blockerande majoriteter eller misstroendevoteringar har omöjliggjort hans uppdrag, som han själv ser det. Att efter ett valresultat, visserligen till Europaparlamentet, som visar på ett sådan stark opinionskantring till hans nackdel vilja få till stånd en mer representativ folkförsamling är fullt förståeligt. Han säger lite grand som Julius Caesar (kanske) sa; tärningen är kastad. Nu får vi se vad det leder till. Och för Macron är det svårt att se att något blir värre än den situation av oklara majoriteter och ökande missnöje som rått fram till nu.

Vad jag är helt övertygad om är att Macron inte trodde sig vinna en majoritet i parlamentet för sin egen gruppering. Han gjorde inte samma misstag som Chirac gjorde 1997. Att tala om valet som en besvikelse (första omgången) för Macron blir därför helt fel. Två utgångar som båda är mer fördelaktiga för Macron än nuvarande situation är möjliga; en premiärminister baserad på en mitten-vänster-koalition (möjligen med Mélechons LFI utanför) eller en premiärminister från RN (bara om absolut majoritet har de sagt). I första fallet blir det möjligt att få igenom reformer av vissa slag, i det andra kan presidenten blockera reformer av annat slag. Macron hoppas i så fall stäcka RN:s väg mot presidentposten 2027 genom att ”avslöja” partiets inkompetens och oförmåga. (Ett utfall som är mindre lyckat vore om majoriteterna blir så omöjliga att minoritetspolitiken fortsätter, men det är mindre troligt och dessutom blir det ungefär som nu.)

I grund och botten gör Macron det kung Ludvig XVI inte förmådde, han ger folket möjlighet att avsätta honom utan halshuggning – men bibehåller sin strategiska makt över framtiden.

En bref: Om franska parlamentsvalet, omgång två

För mig framstår dock synkroniseringen av president- och parlamentsval som ett feltänk. Systemet ändrades för att undvika det som kallades ”cohabitation” (samboende) mellan t ex en högerpresident och en vänstermajoritet i parlamentet. Men det problemet var inte lika stort, menar jag, som de problem som nu istället uppstått: 1) partierna i parlamentet förlorar sin identitet och sin roll, samt 2) valdeltagandet faller.

Så skrev jag i en ledarkrönika i Borås Tidning idag, innan dagens val i Frankrike hade genomförts. När nu resultaten trillar in tycks valdeltagande ligga en bit under 50 procent, vilket påkallar agerande. Den franska demokratin håller på att bli presidentiell (istället för semi-presidentiell) men utan de s k checks and balances som bör vara inbyggda i ett sådant system. Orsaken till att man bör ha begränsningar är dels legitimitet i relation till medborgarnas intressepluralism, dels att makten blir absolut och därmed lättare korrumperas/utnyttjas.

Den nu gällande franska konstitutionen, som de Gaulle krävde och fick 1958, var visserligen grundad i hans misstro mot parlamentet. Men som sann demokrat ville de Gaulle aldrig avskaffa parlamentets inflytande. Genom att 1962 införa folkvalt presidentämbete parallellt med folkvalt parlament menade han att göra presidenten till en slags ”överdomare” som inte förväntades vara partipolitiker. Med den ändring som genomfördes i och med 2002 års val då mandatperioderna synkroniserades har den dynamiken gått förlorad.

I övrigt kan man säga att Macron överraskade mig genom att lyckas skapa en tillräckligt stark och bred rörelse för att få en klar majoritet i parlamentet (som prognosen ser ut) men att den faktiskt inte alls blev som stor som de tidigare prognoserna (efter första valomgången) predicerade. (Blev 350 mandat inkl MoDem, uppdaterat 170619)

Det är mitten och flankerna som attraherat väljarnas intresse detta år i Frankrike. Men den vänstra flanken kommer att utgöra en starkare röst än den högra – La France Insoumise och Kommunistpartiet fick tillsammans 30 (blev 27, uppdaterat 170619) mandat medan Front National tycks få åtta. (Notera också att socialistpartiet blev större än FI+PCF, uppdaterat 170619) Premiärminister Philippe tycktes ikväll sträcka ut händer åt både moderat höger och moderat vänster (Rep och PS) vilket kan ge brett stöd för ny politik. Samtidigt har socialistpartiet en rejäl partitransformation framför sig om vi skall tro ledande politiker i det partiet. Vart det leder vet vi inte alls ännu.

(Lite under radarn för de flesta utanför Frankrike har den korsikanska nationalismen under de senaste åren vunnit politisk terräng, från att sedan 2015 vara den största politiska kraften på ön har rörelsen nu också tre (3!) ledamöter i den franska Nationalförsamlingen. Något att följa. Uppdaterat 170619)

Nu börjar då allvaret för Macron. Det är med stor spänning jag kommer att följa utvecklingen i Frankrike och särskilt Frankrikes roll i EU:s förändring. Och hur skall Sverige förhålla sig till Macron?

Strålande tider, härliga tider som Thor Modéen sa.

Att hålla Sverigedemokraterna utanför parlamentariskt inflytande

Efter det svenska riksdagsvalet där Sverigedemokraterna ökade sin väljarandel från 5,7 till 12,9 procent får jag allt oftare frågan, och hör den ställas till andra, om de andra partierna verkligen ”kan” utesluta SD från allt inflytande. Ofta kommer sedan underfrågan: Det är väl inte demokratiskt?

Övriga partier som är representerade i den svenska riksdagen efter valet 2014 menar att det finns en mycket tydlig ideologisk skillnad mellan Sverigedemokraterna å ena sidan och dem själva å den andra. Uppfattningen grundar sig inte på att de politiska förslag som förs fram i varje enskild situation behöver vara väsensskilda från övriga partiers utan på den uppsättning värderingar kring just invandring, demokrati och individuell frihet som SD:s representanter argumenterar för. Något som övriga sju partier också ofta återkommer till. Det finns således en artikulerad  ideologisk grund för alla övriga partier att inte vilja ge Sverigedemokraterna något politiskt inflytande i riksdagen. Agerandet är inte dikterat av i demokratisk mening ovidkommande motiv som privatliv, utseende, språk eller livsstil.

Parlamentarism innebär att en regering skall ha stöd av en majoritet i det folkvalda parlamentet. Representativ demokrati innebär att vi röstar på personer som representerar oss i parlamentet. I de flesta västländer organiseras den representationen genom politiska partier, vi röstar alltså på partier som ställer upp kandidater för inval i parlamenten. Inslaget av personval varierar mellan länderna och i Sverige har vi ett modest inslag av detta, vi kan ”kryssa” specifika kandidater på partiernas valsedlar och därmed ge en särskilt skjuts åt just dessa.

När folkviljan skall omsättas till regeringspolitik är parlamentarismen den centrala mekanismen (alltså efter det att valet är hållet). Efter valet i Sverige 2014 är våra politiska ledare i ett besvärligt läge då det inte finns någon självklar majoritet i riksdagen. Alliansregeringen har avgått då den är i minoritet i relation till övriga partier – minus SD. Men Sverigedemokraterna har med sina 49 mandat (prel) en s k tungan på vågen-position om vi ser riksdagen uppdelad i två block. En sådan position genererar förstås ett starkt inflytande då man i praktiken kan avgöra vilket av blocken som skall ”vinna”. En sådan position ger ett litet parti ett oproportionerligt stort inflytande, och det är därför mycket vanligt att övriga partier försöker minimera detta inflytande till förmån för bredare majoriteter. Tungan på vågen-positionen förutsätter i detta fall blockpolitik, i samma ögonblick som riksdagens partier kan hitta fungerande majoriteter över blocken kommer positionen att helt neutraliseras.

Mot bakgrund av den djupa ideologiska klyfta som alla övriga partier (nota bene) upplever och motiverar i relation till Sverigedemokraterna är det inte alls något konstigt att man inte vill ge dem inflytande. Den tidigare alliansregeringen genomförde t ex en blocköverskridande överenskommelse med Miljöpartiet i akt och mening att utesluta SD från alla möjligheter till inflytande avseende invandrings- och migrationspolitiken. Regeringen band sig s a s vid masten inom detta politikområde.

I svensk historia hölls det gamla vänsterpartiet (VPK) utanför allt inflytande i riksdagen, övriga ledamöter gick ofta t o m ut under partiledarens anförande i riksdagen, under 1960-talet var dåvarande Högern helt isolerad politiskt. I Frankrike hölls Kommunistpartiet med mer än 26 procent av väljarnas stöd utanför alla former av direkt inflytande under hela fjärde republiken (1947-1958) och i Norge hölls Fremskrittspartiet periodvis borta från politiskt inflytande. I Belgien har Vlams blok/belang alltid hållits isolerade av alla övriga partier. Det är således vare sig något nytt eller oförenligt med demokrati att av ideologiska skäl försöka hålla enskilda partier utanför ett direkt politiskt inflytande.

Makten i parlamentet formas av de partier som finns där, det finns ingen rättighet till inflytande bara för att ett parti fått representation i ett parlament. Det är just förmågan att forma majoriteter i parlamentet som är basen för politiken som sedan förs. Svenska väljare representeras av hela riksdagen, varje procent/mandat är lika viktigt. Sedan skall vi komma ihåg att representationen i sig själv är makt. Oavsett om övriga partier lyckas hålla SD utanför ett inflytande på besluten så har partiets blotta närvaro betydelse för vilka majoriteter som kan formas och vilken politik som kan föras.

Så, jodå, övriga partier ”kan” hålla SD utanför direkt inflytande på politiken och det är helt i sin demokratiska ordning.

***

PS För övrigt noterar jag att valet 1998 till viss del liknar valet 2014 genom att partier utanför mittfältet vann. En sittande socialdemokrati förlorade rejält i stöd, satt kvar, men fram gick kristdemokraterna (då fortfarande tydligt konservativa) som tredubblade sitt stöd och fram gick likaså vänsterpartiet (då fortfarande tydligt socialistiskt) som fördubblade sitt stöd. Båda hamnade på knappt tolv procent. DS

Inför det franska parlamentsvalets första omgång 2012

Imorgon äger första omgången i det franska parlamentsvalet rum. I 577 valkretsar ställer 6603 kandidater – varav 40 procent är kvinnor – upp för att vinna en plats i den franska Nationalförsamlingen. För att ta sig till en plats redan imorgon måste de få mer än 50 procents stöd och för att gå vidare till nästa omgång minst 12,5 procent av de registrerade väljarnas stöd. Perioden mellan första och andra omgången kan ge upphov till stora förändringar, men en del valkretsar vinns förstås redan i första omgången. Hur stor andel är en grov uppskattning av opinionsläget i landet, ju fler desto klarare majoritet för det ena eller andra blocket.

De flesta opinionsundersökningar pekar på en majoritet, om än inte överväldigande, för vänsterblocket och därmed också trygg majoritet för president Hollande i parlamentet. Dock ser inte majoriteten alls ut att bli så stor som den högermajoritet president Sarkozy kunde luta sig emot. Det franska valsystemet ger – när båda omgångarna är genomförda – ett kraftigare utslag för den vinnande majoriteten än vad en rent proportionell representation skulle ge, men oftast ett mindre kraftigt utslag än majoritetsval i en omgång. I mellanperioden mellan valen har de många partierna möjlighet att omgruppera och sluta sig samman bakom en kandidat, vilket oftast leder till dueller i andra omgången. I den processen kan man se hur samsynen mellan t ex Front National och högerpartiet UMP fungerar, likaså mellan socialistpartiet, Front de Gauche och de gröna. Lyckas de ena sig lokalt om en kandidat? Front National spås kunna få max tre mandat, vilket skulle vara mer än man haft sedan det proportionella valsystemet avskaffades efter i 1988 års val. Runt 15 procent av väljarna anger att de tänker rösta på Front National medan andelen för vänster blocket ligger runt 40 procent (utom de gröna) och högerblocket (utom FN) runt 30 procent.

För president Hollande är valen till Nationalförsamlingen förstås avgörande, om han inte får majoritet blir styrandet av landet i enlighet med hans agenda riktigt krångligt.  Men samtidigt är det som uttryck för det franska politiska landskapet som valen är centrala för en politisk analytiker. Kan det i realiteten konstlade högerblocket fortsätta att hålla ihop? Utplånas ånyo ett försök till mittenpolitik i Frankrike (MoDem)?  Hur blir utvecklingen nu efter framgången i presidentvalet för Marine le Pen och Front National? Är Front de Gauche verkligen starten på en ny vänster och ett nytt samarbete med socialistpartiet?

Vi får se imorgon kväll.

Uppdatering 11/6:

Det blev en majoritet för den samlade vänstern, men om det också leder till en majoritet i Nationalförsamlingen (för PS ensamma eller med Front de Gauche) får vi se efter andra omgångens val nästa söndag. Front National gjorde ett sämre val procentmässigt än presidentvalet, men mycket bättre än katastrofvalet 2007. Såväl Marine le Pen som systerdottern Marion ligger bra till i sina valkretsar men det är sannolikt bara Marine le Pen som har en rimlig chans att komma in nästa söndag. Valdeltagandet osedvanligt lågt, under 60 procent, vilket sannolikt missgynnade Front National liksom övriga mindre partier. Fem av Hollandes ministrar valdes in redan i första omgången, övriga måste komma in nästa gång.