ja, du är i alla fall söt att se på
Det är kommentaren Pernilla Petrelius Karlberg fåt när hon på social tillställning presenterar sitt avhandlingsprojekt om vad mediebevakningen av näringslivet betyder för uppfattningen om ledarskap. Visst, det är en social tillställning och visst det var några år sedan, men det är fortfarande ett bemötande av kvinnlig doktorand som överhuvudtaget inte borde vara möjligt på en svensk högskola eller universitet. Ändå händer det.
Boken ”179 år av ensamhet” (red Lantz och Portnoff) är en personlig bok med olikartade berättelser om hur det kan vara att genomföra en forskarutbildning och bli en del av (eller inte) ett akademiskt kollegium som kvinna. Jag kan inte värja mig mot att relatera det som berättas till mina egna erfarenheter, berättelserna är personliga och inbjuder till identifikation. Boken är så rolig att läsa eftersom den innehåller berättelser från olika perspektiv och berättelser som inte är entydiga.
Jag hummar lite instämmande under läsningen när några av kvinnorna berättar om det starka stöd de fått från manliga professorer och manliga kolleger, ofta män som är starka nog att gå sina egna vägar både inom forskningen och som individer i den homosociala kulturen. Men tyvärr känner jag också igen kommentarer av den typ som jag citerade ovan, för att inte tala om förväntningar på att delta i sociala aktiviteter på ett ”kvinnligt” sätt och då bli antingen terapeut för arga/ledsna män eller som kvinna stå till svars för t ex all genusforskning. Anna Wahl skriver bra om hur hon upplevde att kvinnors närvaro ändå förändrade Handelshögskolan, feminism och könsperspektiv blev normala inslag i seminarier och samtal – men hur svårt det ändå är att synliggöra att kvinnors frånvaro handlar om strukturer och inte om enskilda kvinnors brister eller kompetens.
Som kvinna kan man dock få en frizon genom att skapa egna sina egna rum, mejsla ut sin egen forskningsprofil. Och precis det har flera av kvinnorna i boken gjort, något som gett dem stor framgång. Samtidigt har de ständigt behövt försvara sina val på ett sätt som deras manliga kolleger inte har behövt. Emma Stenström skriver om ensamheten som strategi, att välja en egen väg och framhärda i den. Att vara kvinna på Handelshögskolan, och i många liknande akademiska sammanhang, är i sig själv ett normbrott – då kan man lika gärna göra det till en styrka, menar Stenström. Sitt främlingskap i en ledningsgrupp, i egenskap av programansvarig, beskriver Stenström bland annat så här:
Jag kunde aldrig förstå varför vi som ledningsgrupp ägnade så mycket tid åt att stänga ute och exkludera, snarare än att öppna upp och inkludera, inte heller varför vi strävade efter att alla medarbetare skulle vara bra på precis samma saker. Vilken annan organisation vill att medarbetarna skall vara lika? (s 103)
När Sara Rosengren beskriver hur hon undervisade tillsammans med en manlig kollega och alla frågor från studenterna riktades till honom och de byter moment på kursen och samma sak händer ändå – det är då hon inser att reglerna är olika för män och kvinnor. Och följaktligen berör kursutvärderingarna snarare henne som person eller hennes kläder, inte innehållet på kursen. Jag kan inte låta bli att dra mig till minnes de gånger jag fått ange min akademiska titel väldigt tydligt – det var inte sällan jag hade ombetts hålla en föreläsning någonstans och sedan fått undrande (och oroade) blickar när jag gått upp på scenen för att lägga fram mina papper eller kolla något praktiskt och först när jag förklarat att det är jag som är den inbjudna föreläsaren fått ett lättat leende till svar. Numera händer det sällan. Ålder gör sitt.
Summa summarum, en omistlig bok som jag tycker borde vara en självklar utgångspunkt för diskussion om förändringar inom alla akademiska miljöer. Inte för att den pekar på en strategi, utan för att den pekar ut en mängd olika strategier – och olika konsekvenser – som kvinnor använt och använder för att ta sig fram i manligt dominerade akademiska miljöer. Den representerar därmed ett sätt att ta sig an verkligheten som påtagligt ofta återfinns hos kvinnor.
VÄNSTRA STRANDEN 