Etikett: Sverigdemokraterna

En bref: Nej det var inte en våg av svenska väljare som under 90-talet ville ha mer restriktiv invandringspolitik

SOM-undersökningarna ett år efter valet, 1992, visar också att motståndet mot att ta emot flyktingar då var som störst; 65 procent ansåg att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Därefter sjunker motståndet under hela 1990-talet. År 2000 ansåg 43 procent av svenskarna att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar, 29 procent att det var dåligt. Att tolka den utvecklingen som en stark önskan om mer restriktiv migrationspolitik ter sig orimligt.

Så skrev jag i en krönika i Tidningen Dagen den 30 maj. Det finns en mytologi som går ut på att alla svenska partier som under 1990-talet motarbetade en efterfrågan på mer restriktiv flykting- och invandringspolitik. Detta är i sin tur orsaken till att Sverigedemokraterna (SD) kunde växa till sig under 00-talet och sedan komma in i riksdagen 2010. Narrativet är alltså att det var bara SD som pratade om invandringen och sa det som folk ville höra. Till och med statsminister Ulf Kristersson förmedlade det budskapet i sitt Almedalstal år 2022, bara SD har ”i stark motvind stått upp för att vi inte kan öka invandringen om vi ska ha en chans att klara integrationen” sa han då.

Men om vi tittar på empirin, alltså vad som faktiskt var för handen, så finns det inte något belägg för ett sådant uttalande. Sverigedemokraterna bidlades 1988. Under hela 1990-talet, efter 1992, minskade motståndet mot att ta emot flyktingar. Och väljarna var nöjda med partiernas politik på det området. Det enda parti vars flykting- och invandringspolitik väljarna dömer ut är Sverigdemokraternas! År 2014 ansåg två tredjedelar av befolkningen att deras politik på det området var dålig.

Så, nej, skyll inte på väljarna eller tidigare politiskt ledarskap för att Sverigdemokraterna växte. Den tillväxten ordnade de på egen hand och fick sedan en hjälpande hand in i maktens finrum, först av Kristdemokraterna och Moderaterna och sedan även av Liberalerna. Och väl där förändrar de hela sättet att prata om flyktingar och invandring – en förändring som sannolikt också förbättrar jordmånen för den repressiva politik de önskar föra.

Politiska partier som har maktposition är förstås bra på att skapa förutsättningar för sin egen politik. Och alldeles särskilt ett parti, som Sverigdemokraterna idag, som inte ens behöver stå till svars för sin egen maktutövning. Det ingår ju bara i ”underlaget”, de sitter inte i regering.

En bref: Vi behöver ta strid för individens rättigheter och politikens gränser

När globaliseringen kringränt nationalstaternas handlingsfrihet och partiorganisationerna tappat kontakten med civilsamhället blir frestelsen stor för politiska ledare att välja en förenklad och medialt gångbar retorik för att bekräfta majoritetens uppfattning om kontroversiella ting; i Sverige hälsar vi i hand och alla äter kött. (…) Bortom regeringskris och budgetförhandlingar är det dags att på allvar ta strid för individens fri- och rättigheter och mot de politiska krafter som vill använda statsmakten för att inskränka, kontrollera och förtrycka enskildas rätt att leva sina egna liv och utvecklas i enlighet med sin egen potential.

Så avslutade jag min sista månadskrönika i Borås tidning, publicerad i lördags den 10 juli (åtminstone för denna gången).

Det är remarkabelt att partier som förr talade vitt och brett om att politiken skulle göra halt vid privatlivet – partier som Moderaterna och Kristdemokraterna – nu istället gärna vill se allt från hälsningsritualer till matvanor kontrolleras av politiska beslut. I min värld skall politiska beslut skapa strukturer för individens frigörelse och utveckling, inte förbjuda familjetraditioner eller kulturuttryck.

Kristdemokraterna talade på sin tid (090702 i Almedalen) om ”svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet” när han ville sätta gränser för politiken. Idag är det partier som Kristdemokrater, Moderater och Sverigedemokrater som försöker motverka jämställdhetsarbete i förskolan, hindra troende från att be på arbetstid och undergräva lojaliteten med HBTQi-personer.

Om vi inte tar strid för de individuella rättigheterna som tillerkänns individer i vårt samhälle, om vi inte tar tillbaka politikens roll som frigörare och om vi inte ser vilka retoriska knep populisterna använder för att stryka mittfåran medhårs – ja, då är risken att vi likt grodan dör i ett i förstone behagligt allt varmare vatten. Låt oss se till att det inte händer.