En bref: Vi behöver ta strid för individens rättigheter och politikens gränser

När globaliseringen kringränt nationalstaternas handlingsfrihet och partiorganisationerna tappat kontakten med civilsamhället blir frestelsen stor för politiska ledare att välja en förenklad och medialt gångbar retorik för att bekräfta majoritetens uppfattning om kontroversiella ting; i Sverige hälsar vi i hand och alla äter kött. (…) Bortom regeringskris och budgetförhandlingar är det dags att på allvar ta strid för individens fri- och rättigheter och mot de politiska krafter som vill använda statsmakten för att inskränka, kontrollera och förtrycka enskildas rätt att leva sina egna liv och utvecklas i enlighet med sin egen potential.

Så avslutade jag min sista månadskrönika i Borås tidning, publicerad i lördags den 10 juli (åtminstone för denna gången).

Det är remarkabelt att partier som förr talade vitt och brett om att politiken skulle göra halt vid privatlivet – partier som Moderaterna och Kristdemokraterna – nu istället gärna vill se allt från hälsningsritualer till matvanor kontrolleras av politiska beslut. I min värld skall politiska beslut skapa strukturer för individens frigörelse och utveckling, inte förbjuda familjetraditioner eller kulturuttryck.

Kristdemokraterna talade på sin tid (090702 i Almedalen) om ”svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet” när han ville sätta gränser för politiken. Idag är det partier som Kristdemokrater, Moderater och Sverigedemokrater som försöker motverka jämställdhetsarbete i förskolan, hindra troende från att be på arbetstid och undergräva lojaliteten med HBTQi-personer.

Om vi inte tar strid för de individuella rättigheterna som tillerkänns individer i vårt samhälle, om vi inte tar tillbaka politikens roll som frigörare och om vi inte ser vilka retoriska knep populisterna använder för att stryka mittfåran medhårs – ja, då är risken att vi likt grodan dör i ett i förstone behagligt allt varmare vatten. Låt oss se till att det inte händer.

En bref: Sätter pandemin våra fri- och rättigheter på undantag?

Vad gör det med oss att vi accepterar ett regeringsbeslut som utan remissrundor eller riksdagsbehandling kan inskränka det demokratiska samhället grundläggande mekanismer, mötes- och demonstrationsfriheten, tills vidare? När alkoholservering förbjöds på restauranger var det många som blev upprörda, särskilt ägare till sådana etablissemang. Men hur många röster har hörts till stöd för rätten till politiska manifestationer och fri debatt?

Så skrev jag i en söndagskrönika i Borås tidning på första advent den 29 november i år. Min poäng var och är att regeringens beslut att använda ordningslagen och förordningar för att begränsa våra medborgerliga fri och rättigheter visserligen är begripliga men inte desto mindre problematiska.

Precis som Justitieombudsmannen påpekar i sitt remissvar inför de senast inskränkningen av mötesfriheten så är det märkligt att så stora begränsningar inte underställs remissinstanser, anses kunna gälla tills vidare och dessutom inte hanteras av våra folkvalda.

Faktum är att den inskränkning som genom beslutet från den 24 november nu säger att vi endast får vara åtta personer vid offentliga sammankomster inskränker religionsfriheten på ett sätt som jag inte tror är förenligt med regeringsformen. Religionsfriheten har en särskilt stark ställning och begränsningar i den får inte införas på samma grunder som övriga fri- och rättigheter. Saken har dock inte prövats i Sverige men liknande diskussioner förekommer i andra länder.