Etikett: Utöya

Anders Behring Breivik genomförde den 22 juli 2011 en terrorattack mot en demokratisk statsledning och mot ett politiskt parti som gjort det till sin ideologi att försvara det pluralistiska samhället. Det vore naivt att inte erkänna att attentatet mot regeringskvarteren i Oslo och massmordet på socialdemokratiska ungdomar hade en ideologisk drivkraft. Gärningsmannen anger själv i en omfattande text som han publicerade på nätet strax före attentatet att Oslo tack vare den ”norska kulturmarxistiska/multikulturella regimen” har blivit ett ”multikulturalist shit hole” och han beskriver hur Islam hotar den västerländska civilisationen. Det råder således knappast någon tvekan om att Breivik drevs av sina ideologiska utopier. Men därifrån till en kollektiv skuldbeläggning är steget dels långt, dels förhindrar det en förståelse för vad som hänt.

Inom högerextrema och patriotiska kretsar tar många nu avstånd från Breiviks attentat och kallar honom provokatör. Andra inom samma miljö förklarar hans agerande med just den ”multikulturalism” som råder i Europa. Vi skulle alltså själva dragit på oss detta genom att inte hålla islam och andra främmande kulturer borta. Dessa argument är typiska för fundamentalistiska miljöer – hade attentatet utförts av en islamsk terrorist hade detta varit ett belägg för faran med mångkulturalism, när det nu är en inhemsk terrorist är detta också ett belägg för faran med mångkulturalism. Det spelar alltså ingen roll vad som verkligen händer, det är ändå mångkulturalismens fel. Detta sätt att resonera innebär att oavsett vad som händer i den verkliga världen så kommer det att kunna användas som ett argument och belägg för den egna övertygelsen. I det läget är man en del av en konspirationsvärld och är inte längre nåbar för rationella argument.

Enligt min uppfattning är meningslöst att försöka förklara Breiviks agerande genom att han omfattade den eller den ideologin. Det han gjorde gjorde han som individ och det är ett individuellt ansvar han bär. Han har genom sin fanatiska tro på en ”ren” västvärld stängt av sig från alla andra argument, alla former av dialog och alla former av falsifiering av den egna övertygelsen. Han har redan där agerat på ett sätt som kan beskrivas som moraliskt förkastligt eftersom han stängt av alla källor till alternativ kunskap som fanns runt omkring honom. För detta måste han, liksom vi alla, bära ett personligt ansvar. Han har haft många möjligheter att besinna sig, att fatta ett annat beslut än det han till slut fattade.

Men, när detta är sagt, så måste vi alla ändå titta oss i spegeln och fråga oss i vilken grad vi bidrager till en samhällsdebatt som vulgariseras, tänjs och fylls med våldsromantiska inslag på ett sådant sätt att individer som Breivik tar steget från ord till handling. För några år sedan reagerade jag över barn i tio-tolv-årsåldern som låtsades skjuta på förbipasserande gående på en trottoar – och fick förstås ilskna reaktioner. På samma sätt har jag tillrättavisat vänner som talar i våldstermer om sina politiska motståndare. Vi alla har ett eget moraliskt ansvar för den retorik och de argument vi för fram, ju längre vi tänjer våra gränser desto troligare att en lättpåverkad individ faktiskt tar orden på allvar. I enlighet med statsvetaren Chantal Mouffe kräver demokratin att vi helt och fullt bejakar våra politiska konflikter men låter dem omsättas i fredlig polemik och argumentation inom en demokratisk ram. Retorik som alluderar på våld och död borde bannlysas från den politiska debatten.

Vi kan inte bortse från att Breivik hade ett politiskt mål, hans mål för attentatet var en kamp mot vad han kallade ”kulturmarxism” och ”mångkultur” som han ansåg hotade västvärlden. Vi kan därför inte heller bortse från att vi i våra västliga demokratier nu under ett par decennier sett en nyvaknad, aggressiv och våldsfixerad, nationalistisk, islamofobisk och anti-semitisk retorik och debatt såväl på internet som i skolor och på arbetsplatser. I utkanterna av denna retorik befinner sig också många frustrerade människor som riktar sitt hat mot samhällsetablissemang och politiska motståndare. Det betyder inte att främlingsfientligheten ökar, men det betyder att det numera finns aktörer som mobiliserar den för sina egna politiska syften. Bristen på insikt bland en del politiskt aktiva om vilka konsekvenser en sådan mobilisering får skrämmer mig.

Politik är på allvar. Låt oss besinna det.

Läs också Daniel Poohl i Expo.

Läs även Ulf Bjereld om Breiviks manifest.

Denna post publiceras också som debattinlägg i tidningen Dagen tisdagen den 26 juli.