Etikett: socialkonservatism

Finns det plats för en anständig konservatism?

Konservatismens fader brukar anses heta Edmund Burke. I sin bok ”Reflektioner om franska revolutionen” drar han upp grunddragen i den konservativa politiska åskådningen. För en nybliven statsvetarstudent på 1980-talet ingick den självklart i första terminens pensum. Burke blev reaktionens apostel, den som försvarade många drag i det samhälle som den franska liberala revolutionen kom att välta över ända. Konservatismen har varit en helt avgörande åskådning i modern politisk europeisk historia, men den har också fått se påtagligt många av sina principer stryka på foten. Min framlidne handledare professor Bo Särlvik (1928-1998) brukade påtala att den europeiska välfärdsstaten drivits fram av socialdemokrater och liberaler, ”högern” som han sa hade fått ge upp större delen av sina hjärtefrågor. Han hade förstås rätt, den konservativa idétraditionen med sin förmåga till pragmatism anpassade sig till nya realiteter, men i praktiken fick de konservativa partierna ge med sig på de flesta punkter, särskilt efter andra världskriget. Vi bör ha med den bakgrunden när många idag beklagar framgångarna sedan 1980-talet för nya nationalkonservativa partier, partier som Sverigedemokraterna, Front National och Dansk Folkeparti. Men dessa partiers idéer, så nationalkonservativa de är, utgör ju snarast karikatyrer av verklig konservatism.

Karl Marx skriver i Louis Bonapartes adertonde Brumaire (1852) att historien visserligen upprepar sig, precis som Hegel sa, men första gången som tragedi och andra gången som fars. Konservatismens ödesdigra förening med nationalismen ledde till den tragedi som andra världskriget utgör, denna andra gången utgör de nationalkonservativa partierna dock snarare figurer i en fars. Deras i kostym uppklädda konservatism framkallar snarare ideologiskt löje än respekt. Därmed inte sagt att de inte på andra sätt kan injaga fruktan i motståndarna.

Men var är den anständiga konservatismen? I vår globaliserade värld där människors förändringsbenägenhet tycks vara detsamma som deras människovärde borde en klassisk konservatism, kanske med prefixet social-, vara av intresse. Konservatismen ser med ömhet och realism på människan och hennes ofullkomlighet, värnar hennes värdighet i alla situationer, konservatismen tilltror kollektivet en kunskap som ligger förborgad i tradition, institutioner, lag och samarbete, uppfattar hierarkier och naturliga gemenskaper som skydd för individen och förespråkar balanstänkande inom det utrikespolitiska fältet. Långsiktighet, långsamhet, lagens inneboende rättrådighet men också en samhällsutveckling som bygger inte på individens fria vilja utan på pragmatism, anpassning och balans mellan motkrafter är grundvärden i den konservativa idévärlden.

Konservatismen har kommit i vanrykte, tryckts tillbaka samtidigt som nya aspiranter, alltför korta i rocken, står redo att ta över den. Konservatismen kräver inte tro på en gudomlig ordning eller Tio Guds bud, men det underlättar att ha respekt för människans plats i ett större system och för insikterna som förmedlas i traditioner som t ex stentavlorna.

I Sverige har vi ett parti som skulle kunna vara ett (social-)konservativt parti (Kristdemokraterna) , ett som varit det men som nu springer så långt från konservatismen som väljarunderlaget räcker (Moderaterna) och ett parti som gör anspråk på en idétradition som de helt enkelt inte förmår axla eller förstå (Sverigedemokraterna).

Måste vi gå till Tyskland och Angela Merkels CDU för att hitta en anständig konservatism med självkänsla i Europa idag?

*

Jag har skrivit om konservatismen på bloggen tidigare, bl a här, här och här. Min avhandling om gaullismen i Frankrike (1993) handlar förstås i stor utsträckning om just konservativa idéer. Jag har också skrivit om europeisk kristdemokrati i boken ”Religion och politik” (1998).

Göran Hägglund: Sent ska syndaren vakna…

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund är en politikens estradör. Han behärskar scenen i Almedalen och hans cirkusliknelser om oppositionen skulle lika gärna kunna gälla honom själv, han dompterar oss åhörare, får oss att skratta på rätt ställe. Men, bortanför humorn och skämtsamheten finns det i årets Almedalstal en ny riktning. Visserligen anknyter Hägglund till sitt för några år sedan lanserade begrepp ”verklighetens folk” men dominerande i talet är det mer djupgående ideologiska anslaget. Och det är en svensk socialkonservatism som formuleras. Äntligen, skulle jag vilja säga. Min uppfattning är att det finns plats för ett socialkonservativt parti i Sverige och även om Sverigedemokraterna nu lagt beslag på termen tror jag det är mer sannolikt att kristdemokraterna kan ge termen ett ideologiskt trovärdigt innehåll.

Göran Hägglund skriver i dagens SvD om sina tre paroller – Solidaritet utan socialism, Frihet utan egoism och Jämlikhet utan likriktning – som han menar varit tongivande får honom under en längre tid. Tyvärr har han inte offentligt formulerat en ideologisk grund med dessa begrepp förrän nu. Hägglund lyfter fram samhällsgemenskapen i kontrast till staten. Nu fattas bara att han också lyfter motsättningen också till marknaden, där ”gemeinschaft” (gemenskap) aldrig kan ersättas av ”gesellschaft” (ung. marknad, samhälle) för att använda den tyske sociologen Ferdinand Tönnies begrepp. Sent skall syndaren vakna heter det ju, och vi får hoppas för kristdemokraternas skull att det inte är för sent.

Kristdemokraterna har under lång tid markerat att man inte är ett liberalt parti, och det är bra. Svensk politik behöver röster som inte som en ryggmärgsreflex säger sig vara liberala och svensk borgerlighet behöver ideologisk mångfald. Men jag tycker mig också se en konstruktiv socialkonservativ ideologi, avsedd för svensk kristdemokrati, ta form i Hägglunds tal idag. Flera tecken har synts tidigare men kanske är det moderaternas tydliga ställningstagande för individualismen och staten som individens bäste vän genom begreppet ”statsindividualism” som fått lite fart på den ideologiska kreativiteten hos kristdemokraterna.

Att Göran Hägglund också tog ställning för ett delat barnbidrag, delad pensionsintjäning och stöd för att hantera det ekonomiska underhållet, i de fall föräldrar skiljer sig medan barnen är föremål för gemensam vårdnad var en nyhet åtminstone för mig.

Någonstans mellan raderna anar jag att kristdemokraterna håller på att hitta hem till en europeisk socialkonservativ familj och lämna de mer moral- och kulturkonservativa kretsar där partiet gärna placeras av andra. Visst finns det plats också för moralfrågor i socialkonservatismen – liksom i socialdemokratin eller socialliberalismen – men de är inte tillräckliga för ett politiskt parti som vill mobilisera och genomföra samhällsförändringar som ger avtryck.

Samtal om socialkonservatism och nationalism

Idag diskuterade jag socialkonservatism och nationalism i P4 Extra direktsändning med Sverigedemokraternas nyligen omvalde partiordförande Jimmie Åkesson. För min del framhöll jag att det nya programmet har mer av kulturkonservativa inslag om man ser till de förslag och de beskrivningar av samhället som förs fram. Jag menade också att det finns utrymme för ett socialkonservativt parti i Sverige, men att det är märkligt att SD är så ovilliga att acceptera att konservatismen står till höger på den klassiska – och i Sverige ännu dominerande – politiska skalan.

Den nationalism som SD förespråkar, och som är helt förenligt med en socialkonservativ hållning, är dock mer lik den klassiska tyska exkluderande, i kontrast till den klassiska franska inkluderande (liberal nationalism/civic nationalism). Argumentet för kategoriseringen är att den assimilation som krävs enligt SD:s partiprogram är så fullständig att den kräver att man helt lämnar sina rötter i ett annat hemland. Den franska medborgarskapsprincipen tillåter ett större mått av kulturell pluralism, förutsatt att medborgaren är lojal mot sitt nya hemland.

Sveriges medborgarskapsuppfattningar och den – ganska tunna – svenska nationalismen har legat närmare den tyska s k blodprincipen än den franska s k jordprincipen. Dock håller dessa grundprinciper på att lösas upp i ett allt mer globaliserat och migrerande samhälle, t o m Frankrike har under senare år modifierat sin lagstiftning. Och Sverige accepterar ju sedan flera år dubbla medborgarskap, något som är helt främmande för blod-principen.

Hela samtalet mellan mig och Jimmie Åkesson under ledning av superkompetente Erik Blix kan avlyssnas här.

Om socialkonservatism

Det fanns en tid när det fanns tre grundformer av europeiska politiska ideologier: konservatism, liberalism och socialism. Var och en av dessa kunde i sin tur visa upp schatteringar och nyanser där element blandades. Ibland växte dessa blandningar till starka egna ideologiska strömningar som t ex socialliberalism, gillesocialism eller – socialkonservatism. Dagens ideologiska karta tycks – åtminstone för yngre betraktare – te sig alltmer suddig.

Socialkonservatismen har kommit på tapeten i dessa dagar eftersom Sverigedemokraterna säger sig vilja bli ett socialkonservativt parti, något partiledaren talat om under en längre tid. Men i ett land som Sverige där det enda parti, vid sidan av Sverigedemokraterna, som inte villigt definierar sig som någonting som slutar med -liberal är kristdemokraterna tycks kunskapen om konservatismen helt försvunnit. Ibland jämställs socialkonservatism med socialdemokratins 60-tal eller med Per-Albins folkhemsideal. Detta mytiska folkhem som introducerades på 1930-talet i Sverige men som idag får beteckna allt från mellankrigstidens krisuppgörelser, 50-talets hemmafruar, 60-talets förorter och 70-talets ekonomiska demokrati.

Modern konservatism brukar anses börja med Edmund Burke, som i sin bok ”Reflections on the Revolution in France” (1791) uttryckte en samhällssyn som var reformistisk men där behovet av att reformera alltid sågs från perspektivet att  bevara. I denna mening har Burkes konservatism mycket att göra med den adelsideologi där samhället ses som en organism, en kropp, där var och en har sin plats och måste ha just den platsen för att hela kroppen skall ha hälsa och kraft. Peter Englund har skrivit en intressant avhandling om detta (för övrigt den enda bok av Englund jag läst).

Under 1800-talets industrialisering uppstod olika rörelser som alla försökte lindra arbetarklassens nöd, utveckla samhället i en mer human riktning och även investera i långsiktig infrastruktur som på sikt skulle utveckla nationen. I den katolska socialfilosofin, först uttryckt i påvens encyklika ”De Rerum Novarum” (Om den nya ordningen) lanserades 1891 en lösning som innebar en ståndpunkt mellan kapitalism och socialism. Grunden är de konservativa idéerna om balans och harmoni men till detta fogas element av närmast patriarkal natur som skulle tillförsäkra arbetarna en dräglig tillvaro. En faktor som påverkade den katolska kyrkan var att Otto von Bismarck i det nu enade Tyskland drivit fram ett visst mått av sociallagstiftning för arbetarna i de nya industrierna. Bismarcks syfte var dock inte arbetarnas väl per se utan att öka produktiviteten, stärka nationen och värva arbetarna för den egna politiken. Det sociala elementet var alltså stark kopplat till nationalismen.

Socialkonservatismen har vuxit fram som en europeisk ideologisk strömning som främst tagits tillvara av de kristdemokratiska partierna, men också av andra stora konservativa partier som det franska Gaullistpartiet. Socialkonservatismen vilar på de grundvalar som all konservatism vilar på: en från ovan given auktoritet om det moraliskt rätta och goda, en kollektivism där individen kommer till sin rätt först i en gemenskap, traditionalism i meningen värdet hos gångna generationers landvinningar och känsla för kommande generationers behov, en tro på nationen och staten som en organism under ständig utveckling och på naturliga hierarkier där var och bidrar med sin insats. En stark betoning av plikt, ansvar och flit är också centrala i konservativa ideologier. I den socialkonservativa schatteringen betonas statens roll som patriark och nödvändigheten av en stark och omfattande statsmakt som tillgodoser medborgarnas behov av skyddsnät vid sjukdom, ohälsa och arbetslöshet. Ett sådant skyddsnät finns inte som en rättighet för individen utan som en skyldighet för staten gentemot sina medborgare.

Det är förstås ingen slump att begreppet ”folkhem” lånades från tyska konservativa tänkare. Om det kan man läsa i Fredrika Lagergrens avhandling i statskunskap.

Socialkonservatism skall alltså inte förväxlas vare sig med socialdemokrati, värdekonservatism (ett begrepp jag anser vara överflödigt i europeisk kontext eftersom all konservatism är värdekonservativ) samt kulturkonservatism.

Huruvida Sverigedemokraterna verkligen är socialkonservativa får framtida analyser utvisa. Själv har jag alltid hävdat att det finns plats för ett socialkonservativt parti i Sverige, men förväntade mig att kristdemokraterna skulle fylla det tomrummet. Det partiet tycks dock fullt upptaget med helt andra saker än ideologiutveckling.

Jag konservativ? Vafalls!

Konservatismen är den ideologi som antagit och teoretiskt kan anta flest skepnader av våra ideologiska -ismer eftersom den knappast har några urkunder likt ”Kapitalet” eller har barnmorskor som liberalismens John S Mill och Adam Smith. Länge stod ju kampen mellan konservatism och liberalism och i den tvekampen var konservatismens roll att hålla tillbaka och bevara det som liberalerna ville reformerna. Därefter har vi sett olika former av konservatism passera förbi där socialkonservatismen och nationalkonservatismen kanske är de tydligast som levt vidare in i vår tid i vår del av världen.

På Svenska Dagbladets kultursida förs en liten debatt om konservatismens brist på intellektualitet, och även på DN:s kultursida (ej på nätet) har motsvarande diskussion blossat upp. Roland Poirier Martinson – SvD:s ledarsida – pekas ofta ut som en konservativ opinionsbildare. Men idag skriver han glatt om valfrihet som knappast gör honom annat än rätt liberal.

Finns det någon politisk konservatism idag? I Sverige kan jag inte se någon som mobiliserar eller aktiverar en sådan i alla fall. Det som ibland kallas konservatism – t ex Kd:s utfall mot teaterregissörer och andra radikala kulturarbetare – är mest populism. Och Sd:s program kan möjligen kvala in som nationalkonservatism, i vissa delar. Men någon intellektuell och politisk konservatism värd namnet ser jag inte vid horisonten. Eller, vänta nu, i akademikerkretsar är konservativa tänkare från perioden före andra världskriget smått populära. Edmund Burke, Carl Schmitt, G W A Hegel och kanske Wilhelm Röpke är namn som dykt upp på senare tid i akademiska debatter.

Själv har jag studerat konservativa ideologier i politisk praktik sedan två decennier, främst gaullism, kristdemokrati och sverigedemokrati, och finner tanketraditionen oupphörligt fascinerande. När sonen påpekade att hans mamma var konservativ eftersom hon krävde att digitala apparater skall utformas efter människans behov och inte efter kommersiella dito så såddes ett litet frö hos mig. Borde vi inte ha en idédebatt med lite bredare anslag än vi har idag?

Konservatismen har en på sätt och vis pessimistisk människosyn. Konservativa misstror människans möjlighet att ständigt anpassa sig, är skeptisk till snabba förändringar och tveksam till effektvitets- och rationalitetsargument. Samtidigt finns en tilltro till människan som kollektiv (mankind). Den konservative tänker sig att människan under seklen genom kreativitet och eget arbete frambringat en värld som i många avseenden är god, att ändra på den därför att ett viss folk vid en viss tidpunkt fått för sig att det skall göras är inte tillrådligt. Konservatismen har ingen tydlig utopi utan ser framför sig ett samhälle som organiskt rör sig framåt och utåt i en ständig utveckling som kommer från människans egen förmåga och de strukturer hon byggt upp som ett stöd för sin utveckling.

Sedan 1980-talet utgör liberalismen en homogeniserande diskurs som knappast tillåtit någon form av reell opposition. Det är inte nyttigt för svensk politik att debatten handlar om vilken sorts liberal du är – grön, röd, ljusblå eller mörkblå –  och inte om politiska motsättningar som rör synen på människan, staten och visionerna om ett gott samhälle. Jag tillhör dem som misstror människans förmåga att leva i de avancerade teknologiska system vårt intellekt förmår skapa. Jag tillhör dem som tror att människan är en social, andlig och kollektiv varelse, i behov av starka strukturer som stöd men med erkännande och bejakande av individens kreativitet. Jag tillhör också dem som misstror män med visioner och hellre ser på människan som en del i en större organisk utveckling. Och jag tillhör dem som tror att allmänbildning, beläsenhet, kulturskapande och dygdiga ideal är oundgängliga element i en god medborgaruppfostran. Och jag tror på människan – denna fantastiska varelse vars särmärke är att vara både skapad och skapande. Så, ja, jag är väl konservativ då. Om inte annat så för att bryta den liberala diskursens hegemoni.

En dekonstruktion av Göran Hägglund

I Axess-TV:s studio träffade jag idag Henrik Ehrenberg, stabschef på socialdepartementet och omtalad som hjärnan bakom Hägglunds nya retoriska stil. I diskussionen om Kd:s omorientering hävdade han att ingen ville prata om Hägglunds artikel på Aftonbladet Kultur den 30 aug i år där Hägglund ”slog ett slag för bildning”. Ordentlig som jag är gick jag hem och läste artikeln. Här nedan följer en analys av det som sägs i den. Ingenting i artikeln har fått mig att ändra min uppfattning om att Hägglund missar möjligheten både att ta en viktig debatt om kulturen och att profilera sitt parti som ett socialkonservativt alternativ. Kanske skulle Hägglund fundera på vilka rådgivare han har i dessa frågor – i alla fall om han vill vinna valet nästa år.

VÅGA TALA OM KVALITET (av Göran Hägglund med mina kommentarer insprängda. Ingen text är utelämnad.)

Sommardebatten kring mina resonemang om kultur har stundtals varit sakligt intressant, men också bjudit på obetalbar komik, symptomatisk för den ömhudade del av Kultursverige som likt tonåringen far i taket vid minsta ifrågasättande. Höjdpunkten var förstås Åsa Linderborgs utfall (Aftonbladet 11 augusti) då jag själv utsågs till kryptonazist, som borde blivit föremål för revolutionära åtgärder.

Göran Hägglund inleder med raljanta kommentarer. Om han verkligen ville föra ett samtal skulle han akta sig för det. Här framgår tydligt att han skriver för en publik. Han är estradören som befinner sig på scenen i syfte är att göra sig lustig över några andra som gjort bort sig. Notera också att det tydligen finns två delar av KulturSverige, en ömhudad och en (troligen) mer hårdhudad? Genom jämförelsen med relationen mellan ett barn och en föräldrar får han fram just den patriarkala och lite von-oben-attityd som han vet kommer att leda till mer uppmärksamhet. Men som nog också är precis den känsla han önskar frammana hos den publik för vilken texten är avsedd. Låt oss fortsätta.

Underhållningsvärdet till trots är det viktigt att den sortens reaktioner inte tillåts dominera debatten. Inte för att de är farliga. De är bara fåniga. Och de fjärmar folkflertalet från kulturdebatten, medan utmaningen är att fler skall ta kultur på allvar.

Här gör Hägglund den klassiska vändningen, de där som protesterar skall inte tas på allvar, istället skall vi nu ”ta kultur på allvar”. Hur trovärdig är det påståendet från en person som raljerar med teaterregissörer och som gör en ung kvinna som gjort ett examensarbete på en högskola till spottkopp för sin egen raljans? Hur skall vi kunna tro att Göran Hägglund vill ”ta kultur på allvar”?

Kultursynen har uppenbar betydelse för vilken kulturpolitik som bedrivs, men jag tror också den säger något viktigt om grundsynen på människa och samhälle. Att bilda sig är att färdas genom historiska händelser, andras tankar och miljöer, genom dikterna och romanerna. Att utforska nya områden. Kulturen hjälper oss att se oss själva i andra och genom andras ögon, bidrar till att vidga den egna verkligheten och fantasin. Den ger möjlighet att växa som empatisk och inkännande människa. Kulturen skapar förutsättningar för det goda samhället, som är tryggt i sig självt.

Här säger Hägglund absolut ingenting kontroversiellt eller någonting som någon enda kulturintresserad person inte skulle hålla med om. Alltså saknar texten budskap – försök tänka er motsatsen till varje påstående så ser ni hur floskelartade de är.

Frågan om kvalitet är central och hänger samman med att själva begreppet kultur har urholkats. På samma sätt som vänstern satt en ära i att döma ut alla typer av moraliska utsagor om rätt och fel som förlegade, har man också relativiserat frågan om bra eller dåligt inom konstuttrycken.

Första meningen är språkligt obegriplig. Vad menas med att ”frågan” ”hänger samman” med att begreppet kultur har ”urholkats”? För en van skribent är satsen ett misslyckande. I nästa mening kommer dock själva poängen. Först en jämförelse ( ”på samma sätt”) som innebär att man skall hålla med om A vilket avses leda till att också B stämmer. Problemet är bara att påstående A är falskt. Vänstern – vilka det nu är – har ”satt en ära i” att döma ut ”alla typer av moraliska utsagor om rätt och fel”. Men, det är ju inte sant. Vänstern har bara andra moraliska uppfattningar än Hägglund. Tvärtom har vänstern (liksom ”högern”) mycket starka moraliska utsagor om rätt och fel, oftast handlar de om rättvisefrågor. För vänstern är moralen (liksom för nästan alla politiska partier) grunden för det politiska engagemanget. När detta falska uttalande förs över till konsten blir det än mer egendomligt. Nu har ”vänstern” blivit ”man” vilket väl då inte längre är samma grupp? Men om påståendet A är falskt, och grunden i argumentet är just överföringen (”på samma sätt”) till B då faller ju slutsatsen. (Inom parentes är heller inte rätt/fel på riktigt samma moraliska nivå som bra/dåligt, men vi kan ta en kurs i moralfilosofi en annan gång, Göran!)

Vårens debatter kring kultursynen på Konstfack i Stockholm, där fejkade självmordsförsök och vandalisering av tunnelbanevagnar ingick i den konstnärliga repertoaren, bär syn för sägen.

Att ”bära syn för sägen” betyder att en observation styrker resonemanget. Här skall alltså ”debatten” bevisa att Hägglund har rätt om att bra/dåligt har relativiserats. Men det var ju just det som skulle bevisas. I filosofin kallas detta ”begging the question” dvs man har inte bevisat något annat än det man sa från början. ”Debatten” får väl också sägas ha varit livlig och intressant, och inte har den bevisat att kvalitet är relativ.

Den nu framlagda kulturutredningen har kapitulerat och valt att inte föra det forna kulturpolitiska målet om kvalitet vidare. Detta med hänvisning till det tidstypiska påståendet att det inte är meningsfullt att försöka precisera kvalitet. Är det värdigt en kulturnation att kvalitetsbegreppet inte skulle ha någon plats i ett lands kulturpolitiska mål? Nej, jag tycker inte det.

Inte mycket att säga om. Här finns ingen substans, kvalitet skall ha ”plats” bland de kulturpolitiska målen. Mm, känns inte som en kioskvältare. Frågan är  ju vilken kvalitet.

Mycket av debatten kring utredningen har annars kommit att handla om förslaget att målformuleringen från 1974, att kulturpolitiken syftar till att motverka ”kommersialismens negativa verkningar”, skall utgå. Från borgerligt håll har många hälsat detta med glädje. En anledning är förstås symboliken. I 1974 års klimat var formuleringen att betrakta som en stark ideologisk markering.

Ett annat skäl är att förståelsen för att kulturen kan och bör erhålla bidrag även utanför de offentliga systemen har ökat. I själva verket är det en av de mest uppiggande tendenserna på kulturområdet de senaste åren: näringslivets sponsring, privata initiativ, över huvud taget det faktum att kulturens kontaktytor för finansiering kan spridas.

Ändå är det viktigt att hålla båda ögonen öppna och inte bli dogmatisk. Marknaden skall självklart vara fri. Men därmed är det ju inte sagt att kommersialismen faktiskt inte kan ha negativa verkningar i ett samhälle.

Marknaden är ett medel, inte ett mål i sig. Man behöver inte vara överkänslig eller för den delen vänsterorienterad för att se tendenser till en samhällsutveckling där kommersialiseringen alltmer drivit människor att identifiera sig som konsumenter snarare än medborgare.

Här säger Hägglund något, litet. Fast först slår han in alla öppna dörrar som finns, vi skall ha marknad men bara om inte marknaden leder till något dåligt. Vad detta dåliga är framstår dock som mera oklart. Det har uppenbart något med konsumtion att göra. Låt oss se vad som kommer sedan!

Det är en utveckling som uppstår just i en miljö där marknadens logik kommit att bli norm för alla mänskliga strävanden. En renodlad konsumtionsmiljö där sociala, moraliska och just kulturella värden hamnat i bakgrunden.

Men ett av kulturens viktigaste bidrag är att andra egenskaper hos personen än konsumtionslustan utvecklas. Att värna människan som kulturvarelse i kontrast till konsumtionsvarelsen.

Återigen duckar Hägglund, han säger bara samma sak en gång till, fördjupar inte. Han säger återigen att människan inte bara skall vara konsument. Men varför utvecklar han inte frågan om kvalitet i relation just till marknad och konsumtion? Man anar en socialkonservativ omsorg om människan som andlig varelse med andra behov än de materiella. Men varför skriver han det inte rakt ut?

Vad som inte kom till uttryck under vare sig debatten 1974 eller i dag är de negativa verkningarna av en annan stor samhällskraft: politiken.På sjuttiotalet sågs politiken som den stora Lösningen på alla slags problem, och för allt i världen inte som ett problem i sig. Men i dag vet vi bättre. I alla fall de flesta av oss. Ideologier av allehanda slag har alltid velat lägga samhället till rätta, djupt ned på det privata planet. Och de som inte har velat inordna sig har betraktats som oupplysta, sådana vars referensramar måste vridas om.Vanligtvis görs det antingen medelst till information förklädd propaganda eller med regler, politisk opinionsstyrning, bidragsdirektiv och ren lagstiftning. Eller både och. Man politiserar, helt enkelt. Inte heller här behöver man vara överkänslig för att se samhällstendenser i den riktningen.

Här kommer förklaringen! Det är ju politiken inte kulturen han är ute efter. Att ideologier velat lägga samhället tillrätta är ingen nyhet, det är liksom ideologiers syfte det. Nästa mening är emellertid intressant, nu får vi veta att ideologier är bara sådant som kommer uppifrån. Hägglund blandar här samman auktoritära tendenser med ideologier i sig. Liberalism är också en ideologi – den förespråkar t ex att alla människor ska ha samma möjligheter att gifta sig (de individuella rättigheterna) men där har såvitt jag vet Hägglund en helt annan ideologisk uppfattning som utgår från att han vill lägga samhället tillrätta på ett helt annat sätt. Varför inte stå upp för att all politik önskar påverka samhället? Det är själva grejen med politik.

Men just sådana referensramar som politiseringen avser att begränsa; öppningar mot andra världar, andra värden, andra verkligheter än den tunnelseende ideologens, det är just sådana referensramar vi griper efter i kulturens värld. Konsumismen och politiseringen har följts åt. Det är perspektiv som sällan ryms i den grovt uppställda och ständigt skymmande motsättningen mellan en enögt ekonomistisk höger och en verklighetsfrånvänd och dogmatisk vänster. Så desto viktigare därför att understryka att en framtida kulturpolitik bör bära dem med sig.

Här tappar Hägglund styrfarten och försöker sy ihop konsumism, ideologi och politsering på ett mycket förvirrande sätt. Syftningsfelen i texten är så många att det i princip är omöjligt att reda ut vad ”sådana” ”det” och ”dem” står för. Det Hägglund kallar ”politisering” tycks vara detsamma som att ha politiska uppfattningar. Dessa uppfattningar anser han har begränsat ”öppningar mot omvärlden” och även det diffusa ”andra värden” (nazistiska?), något som kulturen istället skulle stå för. Men, snälla Göran Hägglund, olika politiska uppfattningar begränsar naturligtvis olika värden. Du vill begränsa vissa och andra vill begränsa andra. Det kallas politik! Och är helt legitimt. Och kampen mellan dessa uppfattningen skapar vår demokrati, vårt demokratiska samtal och vår samhällsutveckling.

För din egen del anser du att Anna Odell bör brännmärkas som dålig konst. Är det någon som under senare tid försökt lansera ”öppningar mot omvärlden” så är det väl hon?

Hur sedan konsumism och politisering helt plötsligt åter kommer in i resonemanget är svårt att förstå. Och vad det är en framtida kulturpolitik skall ”bära med sig” är obegripligt. Konsumism och politisering? Enögd höger och dogmatisk vänster?

Men viktigast, förstås, föreställningen att kvalitet är något som faktiskt existerar.

Hoppsan. Viktigast ”förstås”. Varför det? Slutmeningen är inte någon slutsats av resonemanget. Den är bara ett statement om att visst begrepp har en referens i den existerande verkligheten. Är det någon som inte tror att begreppet ”kvalitet” har en referens i verkligheten? Den springande punkten är vad kvalitet ”är” och vem som kan och bör avgöra det. Och den frågan svarar Hägglund aldrig på.
Sammanfattningsvis:
Texten är vag, illa skriven och resonemangen svajar betänkligt mellan termer och begrepp som kanske inte Göran Hägglund alltid är riktigt klar över själv. Han lär läsa Graham Greene. Greene är också en av mina absoluta favoritförfattare. Jag rekommenderar en omläsning av ”Makten och härligheten”. Där prövas människan, långt bortom floskler och språkliga maränger. Efter den läsningen kan vi med David i Psaltaren säga ”Vad är då en människa?” och fundera lite på kvalitet.