Inte bara kvinnor missgynnas av s k excellenssatningar

För några dagar sedan presenterades en rapport om de forskningspolitiska excellenssatsningarna inom medicin och naturvetenskap. Resultatet för jämställdheten var nedslående. Kvinnor ratas, oavsett goda meriter. Och utlysningarna var utformade på ett sätt som leder tanken till manliga ledargenskaper. Själv kände jag att termer som”directors” med ”strong leadership skills” och ”strong entrepreneurial achievements” stötte bort mig direkt. Jag hade knappast sökt ett anslag som utlysts på det sättet, och jag tror att det gäller ganska många av mina kvinnliga kolleger (om än absolut inte alla).

Själv hade jag hellre sett ord som kreativitet, dynamik, möten, uthållighet och teoriprövande eller ledaregenskaper som oräddhet, integritet, omdöme, erfarenhet och förmåga att gå utöver sina egna intressen i rekryteringar. Detta är nämligen inte bara mindre ”könade” ord utan också de egenskaper som lyfts fram i den forskning som finns om goda och framstående forskningsmiljöer.

Jag har tidigare (tillsammans med flera andra) skrivit om den omorientering av forskningspolitiken som skulle krävas om Sverige skall fortsätta att vara en stark forskningsnation, och om vi därmed skall kunna bidra till den globala kunskapsutvecklingen på ett sådant sätt att det goda livet kan förverkligas för allt fler. Jag menar att vad som behövs är utökad fri och ostyrd forskning i anställningen för de forskare som redan finns i systemet, tenure-track, utvärderingar av uppnådda resultat och incitament som främjar långsiktig kunskapsuppbyggnad (i motsats till projektetens tre-års-kontrakt). Konkurrensen idag sker på grundval av utlovade resultat och är destruktiv för kunskapsutvecklingen. Vad som bedöms är idag förmågan att framställa visioner och/eller utlova resultat som i praktiken redan finns framme. Vi verifierar också antagligen många fler meningslösa hypoteser än vad vi skulle göra om forskningen styrdes av genuina teretiska frågor som ibland besvarades med någon slags nej. Som forskare behöver vi istället betydligt större frihetsgrader att utveckla nätverk och seminarier över ämnesgränserna utan att varje steg vi tar måste finansieras externt, bedömas och beläggas med förvaltningsavgifter. Det finns mycket mer att göra som skulle stimulera svensk forskning och gynna jämställdheten. Och kanske även ge de få kvinnliga professorerna möjlighet att ägna sig mer åt forskning och mindre åt administration (kvinnor har en större belasting av t ex sakkunnigprocesser eftersom vi är färre). 

Problemet – inte för oss kvinnor men för finansieringen – är att många av oss kvinnor (och många män) tänker och arbetar på ett lite annat sätt, ett sätt som inte premieras av det maskinella forskningspolitiska system som sedan ett decennium dominerar forskningspolitiken. Vill Sverige gynna ett framstående forskningsklimat så är det dags att lägga om kursen nu. Ta vad som händer med skolan som ett varnande exempel.