Etikett: forskningsfinansiering

En bref: Vetenskapliga tidskrifter på svenska mister stöd

I VR:s miljardbudget utgör dessa två bidragsformer endast några få miljoner. Så besparingar är förstås inte syftet. Däremot finns en annan logik. De två stora vetenskapsområdena inom VR – naturvetenskap och medicin – har inte sådana bidragsformer. Följdriktigt behöver därför inte heller humaniora och samhällsvetenskap. Logiken har till och med ett namn – harmonisering, det vill säga likriktning som inte tillåter avvikelser eller särbehandling. Harmonisering tycks dessutom ha blivit ett ändamål i sig. Andra forskningsfälts mallar ska också bli samhällsvetenskapens och humanioras.

Så skriver Kim Salomon, professor i historia i Lund, i Svenska Dagbladet angående att Vetenskapsrådet beslutat att dra in stödet till ett antal svenskspråkiga mindre vetenskapliga tidskrifter inom humaniora och samhällsvetenskap. Vetenskapsrådet självt hävdar att inget är beslutat ännu, bara att stödet skall avvecklas (sic). Ett argument som anförs är att tidskrifterna bör kunna klara sig själva mot bakgrund av ”vad de tillför vetenskapssamhället”. Jag antar att det argumentet också kan användas för att sluta med all form av stöd till forskning. (Det var nog det mest korkade argument jag hört från en nationell statlig forskningsfinansiär.)

Vetenskapsrådet finns inte för att befrämja viss forskning, det är inget s k sektorsorgan som vill ha saker och ting ”beforskade”. Vetenskapsrådet är statens organ för att säkra hög kvalitet i den grundforskning som bedrivs i Sverige. En del av grundforskningens problem är just det faktum att den är grundforskning, och alltså inte har så lätt att få finansiering från aktörer som vill ha vissa problem lösta.  De här tidskrifterna fyller en central funktion för att upprätthålla framför allt humanistisk forskning och föra en debatt inom vårt språkområde. Det är uttryck för en anti-intellektuell hållning att dra in just denna typ av stöd.

 

En brèf: Svensk forskning organiseras på fel sätt

Vår analys visar att tre huvudfaktorer skiljer svensk forskning från de framgångsrika länderna:

1. Universitetens starka beroende av externa finansiärer.

2. En alltmera eftersatt rekrytering med ett oklart karriärsystem för unga forskare.

3. En svag rekrytering av akademiska ledare på olika nivåer.

Svenska universitet är till övervägande del beroende av pengar från externa källor. Den offentliga direktfinansieringen av universitetens forskning ligger på strax under 50 procent, vilket är väsentligt lägre än i de framgångsrika jämförelseländerna (60 procent i Danmark, 70 procent i Nederländerna och 80 procent i Schweiz).

Forskningen i Sverige planeras därför i form av enskilda externfinansierade projekt snarare än kring samlade idéer om kunskapens utveckling och förnyelse.

Så skriver professorerna Mats Benner och Gunnar Öquist i DN idag och kritiserar svenska forskningspolitik.

I samband med att svensk statsvetenskap utvärderades av bl a professor Arild Underdal höll han för tio år sedan ett seminarium vid min institution kring hur god forskning skapas. Han talade om att stimulera originalitet å ena sidan och genombrottskraft å den andra.

För att stimulera originalitet behövs handledare som skapar lekfullhet snarare än påpekar fel, forskare som har tid att sätta sig in i andra diskurser än den egna och en akademisk ledning som ställer riskvilligt kanpital till förfogande (pengar OCH personal). För att stimulera genombrottskraft kravs fokusering (vilket är det vetenskapliga problemet?), en kritisk massa av forskare samt en mycket stor uthållighet. Detta var Underdals recept.

Lägg detta bredvid dagens utmärkta DN Debatt-artikel av Gunnar Öquist och Mats Benner och vi skulle kunna skapa en forskningspolitik präglad av akademiska värden och öppenhet för världens problem. Istället blir externförsörjningen allt större, allt färre tjänster innehåller fri forskningstid, ledarskapet av-akademiseras, budgetstyrningen ökar, fixeringen vid resultatmål likaså, likhet premieras och någon tydlig anställningsväg för en ung forskare ses inte vid horisonten.

Precis som Benner och Öquist skriver kan det anas en annan hållning från statsmakterna. Kanske. Det är som mörkast före gryningen.

Björklund pratar aldrig om forskarutbildning

En kollega påpekade häromveckan att han inte hört vår högskoleminister Jan Björklund nämna forskarutbildningen i ett enda tal han hållit sedan utnämningen. I förrgår nämndes ”forskarutbildning” i alla fall i ett pressmeddelande från Utbildningsdepartmentet, nämligen beskedet om att lärare skall få möjlighet att ta en licentiatexamen i sitt ämne eller i ämnesdidaktik (två-årig utbildning på forskarnivå) och sedan efter fyra års arbete kunna bli ”lektor”. Hela syftet är att ”höja kvaliteten” i svensk skola.

Det är symptomatiskt att när nu forskarutbildningen* kommer på tal från departementets sida så är det som ett instrument för att höja kvaliteten i svensk för-, grund- och gymnasieskola. Inte för att utveckla vetenskapen, nå forskningsfronten eller förbättra kompetens och kunskapsnivå i vårt land. Det privata näringslivet verkar inte värdesätta forskarutbildning, medan däremot offentlig sektor (likt skolan ovan) anser sig behöva denna den högsta av alla examina i sina led.

Antalet antagna doktorander sjunker reellt sedan tio år och antalet examina har nu också börjat minska. Genom införandet av Bolognasystemet skapades en längre väg till en doktorsexamen. I praktiken måste man nu ha en Masterexamen (fem år studier) för att kunna konkurrera om en doktorandplats, och för många är det t o m ytterligare arbete t ex som forskningsassistent där man skriver artiklar ihop med sin projektledare som krävs. Väl på forskarutbildningen är det inte tre år som gäller – som tänkt enligt Bologna – utan istället fyra år. Och nu har allt fler forskarutbildande institutioner börjat återskapa ett kurspaket avpassat för studier på forskarnivå trots att tanken med det extra masteråret var att ”flytta ned” forskarutbildningens kursnivå till masternivån.

Eftersom resurserna för utbildning på forskarnivå är små uppstår allt fler forskarskolor av multidisciplinärt snitt, ett system som är gynnsamt för inlärning men som rimligen kräver större resurser för att upprätthålla kvalitetsnivån i varje enskilt ämne än om ämnet driver en egen forskarutbildning. Resultatet blir en utslätning av spetskompetens. (Men då satsas en massa miljoner på män som har sina lagrar bakom sig, gör mer av samma sak och knappt kan göra av med pengarna istället.)

Med autonomireform och avskaffad reglering av kompetensnivåer vid landets högskolor och universitet lämnas forskarutbildningsämnena ut på en marknad där ”mina” doktorander skall konkurrera med ”dina” doktorander i samma ämne men på annan högskola/universitet istället för att poola resurser och samarbeta med sikte på högsta kvalitet inom ämnet. Utbildning på forskarnivå bedrivs för att utveckla och upprätthålla hög vetenskaplig kompetens på alla områden i samhället, för att stimulera till innovation och kreativitet och för att skapa upplysning och en bättre värld. Och för en genuin forskare/lärare vid universiteten är det sanningssökandet som står i fokus, inte att hamna högre i rankningen än systerinstitutionen, trots att incitamentsstrukturerna håller på att pervertera många bland oss.

Jag tror att kollegan har rätt. Jan Björklund har inte pratat om forskarutbildningen. Och jag tror det är symptomatiskt för det bristande intresse för politiken inom högre utbildning som regeringen visar. Allt skall lösa sig (där också) genom avreglering, outsourcing, autonomi, konkurrens och upphandling.

Det är så lätt att riva sönder ömtåligt balanserade system som byggts upp över decennier. Jag tror inte alls att Björklund förstår vad han medverkar till – men det kommer framtida generationer att bittert få erfara.

* Sedan Bolognasystemet infördes för fyra år sedan heter det egentligen ”utbildning på forskarnivå”.

Inte bara kvinnor missgynnas av s k excellenssatningar

För några dagar sedan presenterades en rapport om de forskningspolitiska excellenssatsningarna inom medicin och naturvetenskap. Resultatet för jämställdheten var nedslående. Kvinnor ratas, oavsett goda meriter. Och utlysningarna var utformade på ett sätt som leder tanken till manliga ledargenskaper. Själv kände jag att termer som”directors” med ”strong leadership skills” och ”strong entrepreneurial achievements” stötte bort mig direkt. Jag hade knappast sökt ett anslag som utlysts på det sättet, och jag tror att det gäller ganska många av mina kvinnliga kolleger (om än absolut inte alla).

Själv hade jag hellre sett ord som kreativitet, dynamik, möten, uthållighet och teoriprövande eller ledaregenskaper som oräddhet, integritet, omdöme, erfarenhet och förmåga att gå utöver sina egna intressen i rekryteringar. Detta är nämligen inte bara mindre ”könade” ord utan också de egenskaper som lyfts fram i den forskning som finns om goda och framstående forskningsmiljöer.

Jag har tidigare (tillsammans med flera andra) skrivit om den omorientering av forskningspolitiken som skulle krävas om Sverige skall fortsätta att vara en stark forskningsnation, och om vi därmed skall kunna bidra till den globala kunskapsutvecklingen på ett sådant sätt att det goda livet kan förverkligas för allt fler. Jag menar att vad som behövs är utökad fri och ostyrd forskning i anställningen för de forskare som redan finns i systemet, tenure-track, utvärderingar av uppnådda resultat och incitament som främjar långsiktig kunskapsuppbyggnad (i motsats till projektetens tre-års-kontrakt). Konkurrensen idag sker på grundval av utlovade resultat och är destruktiv för kunskapsutvecklingen. Vad som bedöms är idag förmågan att framställa visioner och/eller utlova resultat som i praktiken redan finns framme. Vi verifierar också antagligen många fler meningslösa hypoteser än vad vi skulle göra om forskningen styrdes av genuina teretiska frågor som ibland besvarades med någon slags nej. Som forskare behöver vi istället betydligt större frihetsgrader att utveckla nätverk och seminarier över ämnesgränserna utan att varje steg vi tar måste finansieras externt, bedömas och beläggas med förvaltningsavgifter. Det finns mycket mer att göra som skulle stimulera svensk forskning och gynna jämställdheten. Och kanske även ge de få kvinnliga professorerna möjlighet att ägna sig mer åt forskning och mindre åt administration (kvinnor har en större belasting av t ex sakkunnigprocesser eftersom vi är färre). 

Problemet – inte för oss kvinnor men för finansieringen – är att många av oss kvinnor (och många män) tänker och arbetar på ett lite annat sätt, ett sätt som inte premieras av det maskinella forskningspolitiska system som sedan ett decennium dominerar forskningspolitiken. Vill Sverige gynna ett framstående forskningsklimat så är det dags att lägga om kursen nu. Ta vad som händer med skolan som ett varnande exempel.

Södertörns Högskola diskrimineras!

Hade idag förmånen att lyssna till SULF:s förbundsdirektör Git Claesson Pipping när hon presenterade SULF:s syn på forskningspropositionen.

Vi var ett litet gäng fackligt intresserade och forskningspolitiskt engagerade som först fick höra historikern Ylva Hasselberg berätta historien om hur och varför entreprenörs-idealet slagit rot i forskningen, men också om bristen på konsekvensanalys av detta ideals genombrott. Hasselberg påpekade att förklaringen till att entreprenören slagit igenom i forskningen hänger samman med att den finns en akademisk elit, företrädesvis från de hårda vetenskaperna, som själva uppfattar att de tjänar på ekonomismen eller som inser det strategiska värdet i att använda sig av dess incitament.

Därefter gjorde Git Claesson Pipping klart att den största satsningen någonsin på forskningen inte alls är så stor som regeringen säger. Den är ungefär hälften så stor. Och det kan ju vara vackert så. En halv miljard går till dolt industristöd (fordonsforskning…) och det hade varit klädsamt om regeringen hade kallat saker vid deras rätta namn. Claesson Pipping påpekade också att i forskningspropositionen väljer regeringen att peka ut vilka forskningsområden som skall ha pengar på en detaljnivå som ekonomiskt och administrativt ligger på en lägre nivå än forskningsrådens detaljstyrning. En sådan vetenskaplig kompetens är verkligen imponerande 🙂 från en forskningsminister med en 35 år gammal grundexamen från socialhögskolan och som hävdar att endast vetenskaplig kvalitet skall vara avgörande för tilldelningen av medlen!

Men, kanske mest upprörande är att när regeringen äntligen gör något bra, nämligen skickar med varje student 8000 kronor till kompetens- och forskningsanknytning för lärarna då undantas Södertörns Högskola. En enda högskola i hela landet anses inte behöva lärare med forskningsanknytning, Södertörns Högskola. Motivet är att högskolan ”har tillgång till” Östersjöstiftelsen, och propositionen betonar att detta är ”löntagarfondsmedel” som skall ge högskolan resurser för forskning om Östersjöregionen. Men, hallå, Södertörns Högskolas utbildning handlar om mångkultur, biokemi och genusvetenskap (för att nämna tre). Det verkar inte så litet ologiskt att högskolans lärare skall forskningsanknyta sig om något som de inte undervisar om! Och än mer upprörande är att två andra Högskolor som har ”tillgång till” löntagarfondsmedel (Chalmers Tekniska Högskola och Högskolan i Jönköping) inte undantas. Anledningen är att staten inte kan undanta dessa högskolor eftersom de i sina kontrakt har inskrivet att de inte får särbehandlas i relation till statliga universitet.

Men Södertörns Högskola kan regeringen diskriminera och därför gör man det. På vilket sätt lärare/forskare vid Södertörns Högskola skulle ”ha tillgång till” Östersjöstiftelsens pengar får man inte heller veta. Enligt min erfarenhet sker ett ansökningsförfarande – precis som till VR eller RJ – och även här gäller kvalitetsbedömningar. På T-banan får vi dock veta att Stockholms Universitet är ett ”riktigt” universitet, underförstått till skillnad mot Södertörns Högskola.  Trist då förstås att detta ”riktiga” universitet har fallit i viss rankning och att förmågan att rekrytera bland alla grupper är sämre än Södertörns Högskolas.

Att Stockholms Universitet sägs vilja göra Södertörn till sin filial kan väl inte ha med saken att göra…