Covid-19 – VÄNSTRA STRANDEN

Ånyo en december i pandemins tid – men nu med vaccin!

Vintern har kommit. Snö och kyla. Morgonens promenad var ljuvlig; sol, snö, knarr under skorna, lugn trafik och ljus, ljus, ljus.

Med vintern följer dock som alltid större smittspridning av olika slags virus, inklusive SARS-CoV-2 (covid). Tack vare vaccinationsgraden är dock antalet svårt sjuka fortsatt mycket lågt i relation till den ökade smittspridningen. Jag vill emellertid åter uppmana till vaccination för den som eventuellt ännu inte fått sina båda sprutor, och även uppmana till att ta den tredje spruta som nu erbjuds alla över 18 år. Vaccinationen är vårt absolut bästa och säkraste sätt att undvika svår sjukdom och död.

Göteborgs universitet kommer att upprepa besöken av vaccinbussar vid huvudbyggnaden, dock ännu inte klart med några tidpunkter. Men dessa tillfällen är främst avsedda för dem som av olika skäl har svårt att få tillgång till vaccintider. Vänd dig till din vårdcentral för att få information om lediga tider. Åtminstone jag passar på att vaccinera mig mot säsongsinfluensan samtidigt. Den riskerar enligt uppgift att bli lite svårare i år än förra året, och även den skördar liv, särskilt bland de allra äldsta.

På humanistiska fakulteten kommer vi under den närmaste tiden att på olika sätt se till att inte ha allmänna sammankomster med mer än 100 personer, i väntan på att rutiner för kontroll av vaccinbevis genomförs över hela lärosätet. Vi kommer också att göra vårt bästa för att i huset undvika trängsel och se till att handsprit och tvättmöjligheter är lätt tillgängliga. Jag uppmanar alla att ta eget ansvar för att minska smittspridningen, dels genom att stanna hemma vid sjukdomssymptom, dels genom att själv undvika trängsel och ha god handhygien.

Rektor är tydlig i sin uppmaning i senaste upplagan av sitt nyhetsbrev: ”Det är fortsatt så att vi som arbetsgivare uppmuntrar medarbetare och studenter att vaccinera sig, vi har ett ansvar att underlätta god handhygien och att kunna hålla avstånd när det är möjligt och rimligt. Var och en har fortsatt ansvar att motverka smittspridning, till exempel genom att stanna hemma vid sjukdom.”

Folkhälsomyndigheten och regeringen kommer med största sannolikhet att lansera nya restriktioner under nästa vecka. Se till att ladda ned ett vaccinbevis, det kommer att behövas i fler sammanhang än vad som är fallet just nu. Fakultetens samordningsgrupp för lokalanvändning under pandemin kommer också att finnas i beredskap med tanke på att rektors beslut om sådan samordning fortsatt gäller.

Det blir en jul i pandemins tecken, igen. Men, och det är otroligt viktigt att komma ihåg, denna jul har vi tillgång till vaccin och vaccinationstäckningen är hög. Smittspridningen kommer därför inte att få samma förödande effekter i form av allvarlig sjukdom och död som den hade under 2020. Tillförsikt är fortsatt ordet att ta fasta på. Det kommer en tid efter denna, och den är på sätt och vis redan här.

Önskar alla en fin advent. Vill ni följa min adventskalender (från förra året) så kan ni göra det med första luckan här: https://humfakdekan.blogg.gu.se/2020/12/01/lucka-ett-vi-tander-ett-ljus/

En höst med återgång och så lite om infrastrukturutredningen

Välkomna tillbaka och välkomna till en spännande höst med återstart för hela verksamheten vid Humanisten!

Sommaren har förflutit och hösten är här. Just nu sitter jag på en distansarbetsplats med ovanligt vacker höstlik utsikt över rönnar, körsbärsträd och hagar, en natur som långsamt börjar gå till vila. Under resten av den här månaden är hemarbete påbjudet för statliga myndigheter, när verksamheten så tillåter. Men redan om ett par veckor kan vi börja återkomsten till campus och till akademiskt liv såsom det brukat vara. Fast kanske inte riktigt ändå…

För första gången är en majoritet av våra antagna studenter distansstudenter. Humanistiska fakulteten har en lång tradition av distanskurser och utvecklingsarbete för distansundervisning. Men såvitt jag vet är det i höst första gången som fler studenter är antagna till distanskurser än till till campuskurser – hur fördelningen kommer att vara i det praktiska arbetet vet vi inte säkert. Avhopp, reservantagning och liknande kan förskjuta balansen. Oavsett detta så är fördelningen ett memento för oss pedagogiskt. Vi har alla möjligheter att i våra nya lokaler erbjuda utmärkta lärmiljöer och pedagogiska verktyg för distansstudier, och det är en riktning som vi behöver arbeta i när vi nu återvänder till huset.

Och nya regler om distansarbete är på väg. Det berör främst dem som arbetar med verksamhetsstöd och inriktningen är att uppdatera de regler som senast reviderades 2014. Avsikten är att möjliggöra distansarbete i viss grad även på mer regelbunden basis. Men det är fortsatt så att frågan om att arbeta på distans avgörs av arbetsuppgifterna och verksamhetens behov. En utredning kring villkor och förutsättningar för distansarbete genomförs under hösten och sannolikt kommer det att finnas ett nytt styrdokument för dessa frågor till våren 2022.

I sommar kom Tobias Krantzs utredning om nationell infrastruktur. Krantz är anställd på Svenskt Näringsliv för att arbeta med utbildning och forskning men var också under ett drygt år forsknings- och högskoleminister i regeringen Reinfeldt. Utredningen fokuserar på de stora nationella (och internationella) infrastrukturerna och särskilt på finansieringen av dessa. Uppgiften är jättestor men utomordentligt väsentlig för svensk forskning. Allt mer även av humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning bedrivs med stöd av, eller i samverkan med, infrastrukturer av olika slag. För vårt områdes del ofta digitala infrastrukturer som databaser men också system för maskininlärning och analys av stora mängder empiriska data, både historiska och samtida.

Utredaren föreslår, utan annan koppling till utredningens direktiv än önskan om långsiktighet, att forskningsberedningen (som förbereder regeringens forskningspropositioner) borde bestå av partiföreträdare från alla riksdagspartier. Det alltså utöver de 12 forskningssakkunniga personer från akademin som nu sitter där. På vilket sätt långsiktigheten gynnas av en partipolitisering av regeringens rådgivande grupp i forskningsfrågor framgår inte. Utredningen föreslår också en kraftigare styrning av finansiering av nationell infrastruktur genom att den skall inordnas i en ny särskild myndighet, skild från Vetenskapsrådet som idag har en särskild kommitté för infrastruktur. Därutöver vill utredaren se ytterligare en ny myndighet som samordnar digitala infrastrukturer (SUNET, SND, SNIC m fl).

Genomgående uppvisar utredaren stark tilltro till att myndighetsstyrning samt ökat inflytande från politiska företrädare och från näringslivets intressen skulle förbättra förutsättningarna för att utveckla svensk strategisk infrastruktur. Argumenten för det är dock tunna eller lyser med sin frånvaro. På de 338 sidorna förekommer orden ”styra” eller ”styrning” nästan 200 gånger. Oavsett att utredningen har till uppgift att bland annat diskutera styrning så var det övergripande syftet enligt direktiven att utreda förutsättningarna för att utveckla, prioritera och organisera svensk forskningsinfrastruktur – ord som förekommer med frekvensen 50, 20 och 30 gånger i samma text. Inte ens tillsammans nämns de mer än hälften så många gånger som olika varianter av styrning. Personligen tycker jag utredningen är lite av en besvikelse då den dels saknar konsekvensanalyser och dels anbefaller en och samma lösning på alla problem; ökad styrning. De stora frågorna kvarstår obesvarade. Nå, så småningom blir det dags för remissrunda. Det blir spännande.

***

Nu tar vi oss an hösten med gott mod, gott omdöme och respekt för både varandra och för alla de förändringar som inträffat under den 1,5 år som vi levt i vad som måste betraktas som ett undantagstillstånd. Välkomna tillbaka!

Vaccinera sig mot covid-19? Svaret måste bli ett ja

Sveriges befolkning har en hög vilja att vaccinera sig. Men vi ser även i vårt land att en viss ideologisk och/eller känslomässig motvilja mot att vaccinera sig. Demonstrationer under pandemin har burit syn för sägen i denna fråga, men också samtal med personer jag mött i olika sammanhang. En taxichaufför i Stockholm i oktober tänkte absolut inte vaccinera sig eftersom det fanns så många biverkningar och han skulle ändå inte bli särskilt sjuk. Trodde han. Jag hoppas att han fick rätt. Några unga kvinnor på gatan på en svensk semesterort tyckte inte att vaccination var särskilt viktigt, även om de inte direkt var avvisande. Och via medierna förmedlas av och till subjektiva reflektioner mellan dessa poler från olika intervjuade privatpersoner. Jag kanske skall tillägga att jag själv är dubbelvaccinerad, och fick rejäla biverkningar framförallt av den första sprutan. Samt själv har haft covid-19 och förlorat släktingar i sjukdomen. Min uppfattning om vaccinationen färgas förstås av dessa erfarenheter.

Statens kontroll över kollektiva resurser upplevs av de flesta som rimlig, skattemedel, vård, skola och infrastruktur behöver ses i ett nationellt perspektiv oavsett att det får individuella konsekvenser för just mig. Men statens ingrepp i min personliga sfär är inte lika självklart acceptabla. Själv är jag också mycket skeptisk till statsmaktens styrning av det som rör mitt personliga liv, sådant som matvanor, resvanor, klädsel, religionsutövning, kontakter och hälsa t ex. Men jag har inga problem med den tydliga förväntningen på att vaccineras mot covid-19.

I förra årets speciella SOM-undersökning kring covid-19 fanns möjlighet att undersöka om en individs politiska betoning av de individuella rättigheterna eller de nationella erfarenheterna påverkade uppfattningen om värdet av obligatoriskt vaccinationsprogram för barn. Det mycket intressanta resultatet är att så inte var fallet i Sverige. Oavsett om man hade en politisk uppfattning som betonade individens rättigheter eller de nationella erfarenheterna så var stödet för ett sådant program starkt – 73 respektive 78 procent. Mer noggranna analyser kanske skulle kunna hitta djupare skiktningar, men jag tror att det är den höga svenska tilliten till andra människor som s a s suddar ut skillnaden mellan dem med politisk betoning av individ och av nation.

Vi vaccinerar oss inte bara för oss själva utan för de andra – de som riskerar att dö, att bli svårt sjuka och för deras anhöriga. Vi tar en för laget helt enkelt. Och det är väl där min irritation gentemot dem som inte vill vaccinera sig uppkommer; dels finns det personer som inte kan vaccinera sig pga sjukdomar och allergier, då får vi andra göra det istället, dels finns det riskgrupper (ssk äldre) där effekten av vaccinet är lägre på grund av ett mindre aktivt immunförsvar, då får vi andra vara en skyddsbarriär för dem. Att inte vilja vaccinera sig förebärande egoistiska skäl som rör tid, mildare biverkningar eller besvär visar en illojalitet gentemot kollektivet. Budskapet blir att jag bryr mig inte tillräckligt mycket om andra och jag tänker bara på de effekter som rör mig personligen när jag säger nej.

Att man inte kan ha vissa jobb eller kan delta i vissa aktiviteter blir därför ett rimligt svar från den stat som vars ansvar det är att så gott det går minska risken för att en dödlig och smittsam sjukdom drabbar befolkningen, och särskilt de mest sårbara. Det är ett mycket bättre sätt än att införa tvång – sådant skapar bara (med viss rätt) mer motstånd. Vad som behövs är att skapa en situation där det lojala, konstruktiva och förväntade är att vaccinera sig.

Läs gärna mer i en text av fil dr Björn Rönnerstrand som under lång tid arbetat med forskning om vaccinopinion.

Nu lägger vi ett tungt år bakom oss

Vi står på trappan till 2021. Vaccineringen mot Covid-19 rullas ut, i början i lite små steg men enligt vaccinsamordnare Richard Bergström kommer takten i april vara sådan att varje vuxen svensk skall ha en möjlighet att vaccinera sig. Kanske kan vi åka och träffa vänner och släktingar i Sverige under sommaren? Kanske kan vi snart till och med träffa den familj som befinner sig på andra sidan jordklotet? Och, möjligen finns det en chans för en semesterresa med tåg till Wien, Trieste eller Brest…

Ett tungt år ligger nu bakom oss. Bland lärare och forskare har många gjort heroiska ansträngningar och offrat mycket annat för att digitalisera, ställa om och hitta nya arbetssätt. Studenterna har fått hantera en helt ny verklighet, en studiesituation som ingen av dem valt själva och som ibland varit svårbemästrad. Bland den administrativa personalen har tempot varit högt, flödet tidvis intensivt samtidigt som rutiner fått läggas om och okonventionella lösningar måste accepteras. Som dekan har jag arbetat ovanligt långa dagar, tvingats planera om och vända på en femöring alltsomoftast, samt fått rycka in ovanligt många gånger på helger och ledigheter för att lösa problem. Själv har jag också haft ett år av personlig sorg och oro och den situationen vet jag att jag delar med många av er.

Men nu, dagen länger sig redan några minuter för varje nytt datum i almanackan och om det är något vi säkert vet så är det att solen kommer tillbaka. Vi kommer att få uppleva de långa ljusa kvällarna i april och se vitsipporna blomma i vägkanterna. Naturen har ett cykliskt förlopp som skapar lugn åtminstone hos mig. Men på fakulteten står vi inför förändringar – äntligen skall vi kunna inviga vårt hus (sannolikt digitalt men ändå) och börja genomföra de externa aktiviteter vi hade planerat för 2020. Vi kommer sannolikt att under höstterminen försiktigt kunna välkomna studenterna tillbaka i portioner och därmed också nyttja alla de pedagogiska och tekniska möjligheterna som finns i våra nya undervisningslokaler. Kanske kan vi också skapa utrymme för workshops och konferenser? De strategier för arbetet som styrelsen antog i juni 2020 kommer äntligen att kunna påbörjas på riktigt. Ekonomin hämtade sig under 2020 och tillströmningen av studenter ser inte ut att minska inför nästa år. Kvalitetsarbetet inom utbildningen fortgår och pekar på enskilda brister att åtgärda men framför allt på en god och jämn kvalitet på våra utbildningar. Institutionerna har hittat former och organisation för att använda resurserna – som ökar både genom ökat antal studenter och genom extra tilldelning – på ett långsiktigt hållbart sätt.

På många sätt kan 2021 bli ett år av nystart och omstart för fakulteten där vi kan fokusera på att utvecklas genom nya forskningsfrågor och nya möten med externa parter i det omgivande samhället. Ett år där humanioras plats i samhällsutvecklingen, både lokalt och internationellt, blir självklar i kraft av den outtömliga kunskapsresurs som utgörs av forskningen och utbildningen i vår verksamhet. Vi står vid dörren till något nytt, något lovande och förhoppningsfullt. Låt oss ta vara på den känslan.

Gott nytt år!

Vi står inför ett nytt år och öppnar en dörr till en lovande framtid. (Konstmuséet, Göteborg 201230)

Hur skall vi förstå graden av förtroende för Folkhälsomyndigheten?

I min och Ulf Bjerelds SOM-rapport ”Individualism och nationalism i pandemins tid” visar vi att den s k GAL-TAN-dimensionen har större betydelse för att förstå förtroendet för Folkhälsomyndigheten än den mer klassiska vänster-höger-dimensionen i svensk politik. (SOM-institutets vid Göteborgs universitet särskilda Covid-studie)

GAL-TAN utgör det ideologiska spektrum som ryms mellan en pol kallad GAL som står för en position som är grön, alternativ och libertär samt en pol kallad TAN som står för tradition, auktoritet och nation. I vår rapport visar vi att det är större skillnader mellan olika individers förtroende för Folkhälsomyndigheten beroende på om man anser sig tillhöra GAL eller TAN-polen än det är mellan dem som betecknar sig som vänster eller höger.

Vi mäter GAL-TAN-dimensionen med en ny fråga i SOM-undersökningen där svarspersonen får frågan om hen anser att individens rättigheter eller nationella traditioner är viktigast i politiska frågor. Resultaten visar dels att vänster och höger inte är överlappande med GAL-TAN-dimensionen, men också att båda positionerna finns representerade bland alla partiers sympatisörer.

Vår undersökning visar att skillnadens i förtroende för Folkhälsomyndigheten är större mellan dem som befinner sig på den ena eller andra av polerna på GAL-TAN-skalan än mellan dem som befinner sig till vänster eller höger. Skillnaden mellan dem med högst och lägst förtroende för Folkhälsomyndigheten på GAL-TAN-skalan är 30 enheter medan den på vänster-högerskalan är 23 enheter.

Vi noterar också att det är i förtroendet för Folkhälsomyndigheten och för sociala medier som de största skillnaderna återfinns på GAL-TAN-skalan. De som befinner sig på GAL-polen har stort förtroende för Folkhälsomyndigheten och de som befinner sig på TAN-polen har stort förtroende för sociala medier. Förtroendeskillnader för politiker och journalister är större på vänster-höger-skalan än på GAL-TAN-skalan.

Sammantaget visar vi att den politiska dimension som kallats GAL-TAN ger ett ytterligare bidrag till förståelsen för förtroendet för den information om Covid-19 som kommer från Folkhälsomyndigheten. Vi har också visat att det idag är relevant att undersöka politiskt förtroende bortanför partisympati och den traditionella vänster-höger-dimensionen.

Läs hela rapporten här.

Önskar alla en fin adventstid på avstånd men med många tända ljus

Denna helgen infaller Första Advent, den första av fyra adventssöndagar fram till juldagen. För tusen år sedan var det en fasteperiod i den kristna traditionen, parallell med fastan före påskhelgen. Men för de flesta i vårt land är adventstiden numera snarast en lång rad av mer eller mindre kulinariska upplevelser; pepparkakor, glögg, saffransdoftande lussekatter, långkål, skinka, köttbullar och Janssons frestelse. Alla har sina favoriter.

I år blir det förstås helt annorlunda. Inte blir det väl någon fasta precis men några julbord eller glögg och pepparkakor med kollegerna lär det inte bli. Just nu vilar restriktionerna tungt över oss och den bestämda rekommendationen är att hålla sig hemmavid, röra sig till fots eller cykel, egen bil för längre transporter, samt att inte umgås med personer utanför den inre kretsen i hushållet. Möjligen kan vi få nya förhållningsregler inför själva jultiden, men det är ännu för tidigt att säga.

Just nu finns det dock en positiv utveckling i Västra Götalandsregionen där antalet nya covid-smittade och nya covid-patienter med behov av intensivvård har slutat att öka sedan ett par veckor och nu snarast planar ut. Vår regions läge är lite bättre än i både Stockholmsområdet och Skåne avseende smittade och döda i relation till antalet invånare. Det finns således all anledning att fortsätta hålla i, hålla avstånd och avstå från besök i affärer och andra lokaler där det finns risk för trängsel. De sista veckorna på terminen kommer ännu färre undervisningsmoment att äga rum på campus. Och vi ger därmed plats åt det som måste utföras på plats. Vi hjälps också åt mellan fakulteterna att skapa utrymme för sådana moment. Därför kommer vi t ex att bereda plats för vissa kursmoment för studenter från Konstnärliga fakulteten hos oss.

På söndag tänder vi det första ljuset i adventsljusstaken. Och många av oss tar fram de elektriska ljusstakarna och sätter i fönstren, liksom glimmande stjärnor och änglar med glittrande vingar. Även på Humanisten gnistrar det med röda hjärtan i träden, ljusstakar i fönstren och girlanger i mörkret. Låt oss frossa i en adventstid fylld av ljus och stjärnor men inte glömma bort dem som är ensamma eller behöver hjälp att få till lite julstämning. Ring någon gammal vän eller videoprata med äldre släktingar, skicka extra många julkort, och kanske en julblomma till dem som blir ensamma i jul.

Från och med tisdag blir det litet julkalender med lucköppningar på bloggen, kanske inte varje dag men i alla fall regelbundet, fram till jul! Häng med om du vill.

En svår höst med e-post-haveri och smittspridning

Hösten 2020 har inte varit någon av de lättare. Det är några veckor sedan jag updaterade bloggen och det primära skälet är att tiden inte räckt till.

Nu börjar e-post-haveriets konsekvenser minska i teknisk mening. Möjligheter att skicka och ta emot är åter för nästan alla, vi har fungerande funktionsbrevlådor och äldre e-post tuggar långsamt in i våra brevlådor. En del får oönskade effekter när återställningar sker i systemen med kastade mejl som dyker upp och utkast som försvinner. Som jag har sagt i olika sammanhang, det här tar tid och vi kan kallt räkna med problem året ut.

Den interna revisionsprocessen av e-post-haveriet, som inkluderar bedömningar av teknisk expertis, är på gång och jag uppfattar att vi kan få en redovisning inom några veckor. En större utredning där förtroendefrågorna och verksamhetens behov står i centrum är förutskickad och direktiv för det arbetet tas fram av en intern arbetsgrupp inom GU.

Jag har hört många medarbetare berätta om goda och konstruktiva samtal med IT-supporten. Själv har jag också haft sådana. Mitt i allt är det glädjande att arbetet med att ”sopa upp” på det individuella planet har skett i god anda. Men frågorna om vår digitala sårbarhet, om datasäkerhet, om datalagring och vår förmåga att stå emot externa digitala hot måste högre upp på den gemensamma agendan framöver. Sådant är lednings- och styrningsfrågor och kräver bra dialog mellan ansvariga chefer, forskande och undervisande kolleger och skickliga IT-proffs. Just nu pågår, i skuggan av covid-19 och e-post-haveriet, ett viktigt arbete med att ta fram säkra lösningar för datahantering. Läs mer här.

Tyvärr har smittspridningen av SARS-coV-2-viruset ökat kraftigt de senaste veckorna, och särskilt i vår del av landet. Storstadsregionerna är mer drabbade än områden med glesare befolkning. Nya lokala rekommendationer har utfärdats, du hittar dem här. Men framför allt måste vi nu återigen fundera på vad vi kan göra för att inte bli en del av smittspridningen. Det här är på allvar och vi måste hjälpas åt att ta ansvar för varandra och för de andra. Varje person kan göra något och det kan vara just det som bryter en smittkedja.

Som en del i att motverka smittspridningen fattade jag beslut den 4 november om att stänga entréerna på Humanisten och att endast ge plats i byggnaden för studenter och medarbetare från vår fakultet. Det var inte roligt men nödvändigt. Mängden studenter hade ökat vecka för vecka, i takt med att andra lokaler stängde sina dörrar, och särskilt efter de nya rekommendationerna. Därmed stängde också servicecenter Näckrosen. Det är en tillfällig lösning och hur länge det förblir på detta sätt beror på smittspridningen och på Folkhälsomyndighetens och smittskyddsläkarens kommande rekommendationer.

Det är november, en gråtrist och mörk månad. Men det är också en månad när vi kan förbereda jul och nyår, en viss ledighet hägrar och mörkret kommer att få ge vika för ljuset. Vi fick också i denna månad besked om att flera vaccin ganska snart är på väg att ut till dem som behöver. För vår egen del ser vi också en positiv utveckling i det att vi får fler studieplatser för 2021 och att allt fler presumtiva studenter söker till våra utbildningar.

‘Cause nothin’ lasts forever, not even cold November rain, som Axl Rose i Guns N’ Roses sjunger. På återhörande och återseende – på zoom, teams, mejl och på avstånd! 🙂

Hösten närmar sig, men många ljuspunkter trots allt

Sommaren går nu över i hösttermin. Sensommaren har visserligen ännu mycket kvar att bjuda men de långa ledigheterna är över för denna gång. Tyvärr återkommer vi till verksamheten på ungefär samma villkor som vi lämnade den, alltså i huvudsak på distans. Den mer uttalade återgång till campusförlagda verksamhet under hösten som vi trodde oss se före midsommar hägrar därframme men har skjutits ytterligare lite längre fram. Så har också vår invigning och många av våra externa aktiviteter gentemot göteborgarna i allmänhet.

Men, det finns också många ljuspunkter. Hanteringen av vilken verksamhet som skall prioriteras på campus har gått smidigt och utfallet är rimligt. På måndag öppnar servicecenter i Humanisten för att ge möjlighet till bl a GU-kort för de allt fler studenter som sökt sig till oss. Antagningsstatistiken är klart positiv jämfört med tidigare år, och andelen genuint distansantagna är endast marginellt högre än tidigare år. Till det kan läggas att prognosen för år 2020 pekar på en viss överproduktion av HST (och det innan beslutet om att reducera våra HST genomförts) och på ett litet ekonomiskt plus.

Fakultetsstyrelsen beslutade i juni om fakultetens strategier för den närmast femårsperioden. Vi har därmed en riktning för verksamhetens utveckling. Mycket fokus ligger på att öka samarbetet och kontaktytorna både internt och externt samt att främja och bygga forsknings- och utbildningsmiljöer vars akademiska ambitioner och innehåll har en stark inre dragningskraft på presumtiva medarbetare och studenter. Under 2021 kommer vi också att använda en något mofidierad modell för resursfördelning av fakultetsmedel. Syftet är att ge långsiktiga och mer stabila planeringsförutsättningar för institutionerna än de hittills årligt beslutade principerna.

Vårt nya externa råd har träffats en gång (via zoom) och vi har ett nytt möte inplanerat som vi hoppas kan genomföras på plats. Rådets ledamöter (en plats vakant) behöver ju få vandra runt i vårt hus och se var verksamheten bedrivs. En av de saker som vi hoppas kunna diskutera med rådet är den alumnundersökning vi genomfört och som kommer att presenteras inom fakulteten under september. Frågor om hur vi bäst når ut med våra utbildningar men också om hur vi kan möta de behov som växlar i samhället är intressant att diskutera med rådet. Rådets ledamöter är i bokstavsordning: Stefan Gustavsson (näringspol chef Västsvenska Handelskammaren), Katti Hoflin (kulturchef VG-regionen), Susanne Rappmann (biskop, Gbg stift), Frida Röhl (konstnärlig ledare, Folkteatern) samt Hamid Zafar (barn- och utbildningschef, Mullsjö). Vi hoppas på ett rikt samarbete som kan ge inspiration åt båda hållen!

***

Nu närmar sig presidentvalet i USA, den 3 november står president Donald Trump mot demokraternas kandidat Joe Biden. I Sverige brukar intresset för amerikanska val vara stort och många är de seminarier och workshops som kommer att avhandla ämnet i höst. Förhoppningsvis också hos oss på Humfak. Under sommaren har jag läst boken ”How democracies die” (2018) av statsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt. En viktig bok som jag varmt kan rekommendera. Boken är centrerad kring amerikansk politik och kring Donald Trumps utövande av presidentskapet. Den är dock fylld av jämförelser både historiskt och geografiskt som ger en god inblick inte bara i amerikansk politiks alla skrymslen och vrår utan också en utmärkt bas för en demokratidiskussion i bredare mening. Vad är det egentligen som utmärker demokratin? Och hur går det till när den reproducerar sig själv? Och när den inte gör det…

***

Detta om detta – fortfarande blommar rosorna utanför humanistiska biblioteket. Njut av sensommaren och ta in blomdoften medan vi har rosorna kvar. Allt har sin tid.

Sommaren blir inte som vanligt – håll i och håll ut.

Det sista ledningsrådet har genomförts, det sista fakultetsstyrelsesammanträdet, det sista sammanträdet med lärarförslagsnämnden och det sista prefektrådet likaså. Nu stundar helt enkelt sommaruppehåll vid Humanistiska fakulteten.

Men, vänta nu, inte riktigt. Det finns en grupp personer som fortsätter att zooma in och ut, det tycks vara både lärare och studenter, just det, det är årets sommarkurser! I år har fakulteten extra många kurser att erbjuda – allt från klimathistoria till ryska idag.

Dessutom är det många som under sommaren behöver planera och skapa förutsättningar för den terminsstart som inför höstterminen ser väldigt annorlunda ut. Men jag tror att det är extra viktigt i år att inte försöka kompensera osäkerheten med väldigt detaljerad planering långt i förväg. Risken är stor att allt måste tänkas om när vi väl är på plats igen.

Den här våren har varit något alldeles exceptionellt. Tack till alla er som gjort att verksamheten har fortsatt att fungera, tack till alla er som löst problem på daglig basis och tack till alla som stöttat varandra under den här tunga tiden.

En kollega gav mig en gång rådet när jag frågade hur man skulle ta sig an uppdraget som dekan att jag skulle ”springa rakt fram och ta det som det kommer”. Jag kanske inte riktigt har följt denna uppmaning, min kalender och jag är lite för goda vänner för det. Men i dagsläget skulle jag kanske vilja modifiera rådet till att vi behöver ”lunka på rakt fram och ta det som det kommer”. Självklart måste vi planera och skapa förutsättningar för en bra start i augusti redan nu, men jag tror att vi helt enkelt måste vara väldigt pragmatiska och inse att en pandemi är omöjlig att planera för.

Ett sjukdomsförlopp hos en känd sjukdom är ofta förutsägbart och obevekligt hos en individ, men när både antalet personer som drabbas ökar exponentiellt och dessutom sjukdomens förlopp från början är okänt – ja då hjälper det vare sig med excelark eller outlookalender. Mångfalden av effekter som covid-19 fört med sig är svår att redan idag förstå konsekvenserna av. Jag tror att sjukdomen och pandemin leder till policyförändringar i många länder och att den kommer att påverka t ex akademisk undervisning och kunskap. Men det är långsiktiga effekter som vi ännu inte ser.

För vår egen del avser vi att påbörja höstterminen på distans med några undantag. Dessa undantag beslutar prefekterna om i samråd med mig, och de olika momenten kommer att planeras in i lokalerna via campusservice Lorensberg. Systemet skall garantera att det går att upprätthålla fysisk distans och att det finns god tillgång till handtvätt överallt där studenter och lärare behöver vara för undervisning. Jag kan inte nog understryka hur viktigt det är med egenansvaret – att undvika smittspridning är absolut prioritet när vi genomför campusförlagda moment. Ansvaret ligger på oss alla i detta – studenter, lärare, administration, ledning och campus.

När detta skrivs är det nästan 30 grader i luften utanför Humanisten. Går vi en lika het sommar till mötes som den vi hade 2018? I så fall har vi definitivt fler saker att oroa oss för än Covid-19. Klimatförändringarna blir alltmer påtagliga även i vardagslivet och måste få konsekvenser för våra verksamheter. I höst kommer arbetet med koldioxidbudgetar att ta fart vid Göteborgs universitet. Klimatramverket innebär ett långsiktigt åtagande från universitet och högskolor för att nå det s k 1,5-gradersmålet. Som lärosäte har vi ett ansvar att just ”lyssna på forskarna” som Greta Thunberg säger, och sedan omsätta det vi hört i beslut och verksamhet.

Och, om vi skall hålla oss till vetenskap och beprövad erfarenhet så blir det en sommar med fysisk distans, handtvätt och resor inom Sverige. Och är man sjuk så håller man sig hemma. Jag tror det kan bli en annorlunda sommar, men också en ledighet med plats för reflektion och eftertanke, för samtal och fördjupning. Saker som lätt hamnar på undantag i ett snabbt snurrande ekorrhjul.

Ta hand om er och tvätta händerna så ses vi augusti!

Om den svenska pandemistrategin och dess uttolkare

En dag i veckan som gick blev jag uppringd av en tysk journalist. Hon ville att jag skulle svara på frågor om regeringens strategier för att bekämpa coronapandemin. Hon talade svenska och jag svarade på svenska att det inte var ett område jag kunde ge några synpunkter på. Då övergick hon till engelska och började istället tala om Sverigedemokraterna (sic). Jag frågade då om det var de svenska partiernas agerande hon menade, hon svarade jakande. Jag sa ja till tala med henne.

Sedan följde en närmast farsartad intervju. Journalisten påstod saker om hur allt från Folkhälsomyndigheten till Sverigedemokraterna hade agerat under pandemin. Och i stort sett varje påstående var antingen falskt eller helt misstolkat. Jag fick försöka tillbakavisa påståenden som att regeringen inte fattat några beslut, att dödstalen i Sverige inte alls går ned utan är mycket högre än FHM redovisar eftersom så många inte registreras på äldreboenden och att den omfattande testningen som inletts nu beror på att Sverigedemokraterna krävt det. Hon hade inga som helst belägg annat än att ”she had been told”.

Hon framförde svepande och falska uppfattningar om statistik, regeringens agerande och utfallen av olika beslut. Jag fick t ex förklara att svenska ministrar inte är de som styr myndigheterna, att landet har 21 regioner som har ansvar för sjukvården och att det genomförts partiledaröverläggningar varje vecka med regeringen och alla partiledare under hela perioden. Självklarheter om man är en seriös utländsk journalist och bevakar Sverige i denna pandemi.

Jag pustade ut efter samtalet och tänkte ”aldrig mer”.

Döm då om min förvåning när jag i fredagens DN Kultur läser ännu en person som med svepande och vaga formuleringar dömer ut vad han kallar pandemibekämpningsstrategin. I en artikel skriver en docent i kulturantropologi att

Och hur kommer det sig att man i Sverige, som enligt en ofta citerad kartläggning av World Values Survey är världens mest individualistiska land, utan märkbart motstånd lyckats sälja in ett begrepp som ”flockimmunitet” som en central del i en alltmer kontroversiell pandemibekämpningsstrategi?

Påståendet är så vagt formulerat att det lätt glider förbi. Men om vi stannar upp ett ögonblick: Vem är denne/-a ”man” som har ”sålt in” något och till vem? Och vad betyder att det inte finns ”märkbart motstånd” när han i samma mening beskriver strategin som ”alltmer kontroversiell”?

Och var finns argumenten för att begreppet (sic) flockimmunitet är en ”central” del av strategin att bekämpa pandemin? Men om så vore, nog är det väl helt logiskt att just en befolkningen som enligt WVS främst uttrycker tilltro till självförverkligande och ett rationellt-sekulärt tänkande skulle kunna omfatta en strategi vars syfte var flockimmunitet? En sådan strategi möjliggör individernas självförverkligande (inga förbud) och bygger på en matematisk (rationell) modell för hur virus sprider sig (medicinsk forskning).

Men nu är det ju inte så. Den svenska strategin har inte flockimmunitet som ”central del”. Flockimmunitet är ett sannolikt resultat av en långsam smittspridning men det är inte ens riktigt säkert att det blir så utan ett vaccin. På Folkhälsomyndighetens hemsida framgår att (D)en övergripande strategin för att bekämpa covid-19 i Sverige går ut på att minimera dödlighet och sjuklighet i hela befolkningen och att minimera övriga negativa konsekvenser för individen och samhället. Och i otaliga presskonferenser har representanter för FHM påpekat att hela syftet med arbetet är att ”platta ut kurvan” så att sjukvården klarar att ta hand om de sjuka.

Varför väljer då en docent i kulturantropologi och en tysk journalist att beskriva den svenska verkligheten på det här sättet? Något säkert svar har jag inte förstås, men jag tror att drivkraften är en frustration över att ”världens modernaste land” inte förmått att hindra smittan från att skörda så många dödsoffer som den gjort. I vårt land finns kanske hos många av dem som med högst röster krävt fler förbud eller fler tester en övertro på den egna förmågan att lösa problem och en motvilja mot att acceptera den obönhörlighet som nya globala pandemier representerar. Men det kan också vara ren okunnighet.

I vilket fall som helst tar den här typen av återkommande påståenden i media fokus från det centrala; att förhindra att smittspridningen tar fart och undvika nya utbrott nu när vi tycks vara i en s k senpandemisk fas.

Så, håll avstånd och tvätta händerna!