Om den svenska pandemistrategin och dess uttolkare

En dag i veckan som gick blev jag uppringd av en tysk journalist. Hon ville att jag skulle svara på frågor om regeringens strategier för att bekämpa coronapandemin. Hon talade svenska och jag svarade på svenska att det inte var ett område jag kunde ge några synpunkter på. Då övergick hon till engelska och började istället tala om Sverigedemokraterna (sic). Jag frågade då om det var de svenska partiernas agerande hon menade, hon svarade jakande. Jag sa ja till tala med henne.

Sedan följde en närmast farsartad intervju. Journalisten påstod saker om hur allt från Folkhälsomyndigheten till Sverigedemokraterna hade agerat under pandemin. Och i stort sett varje påstående var antingen falskt eller helt misstolkat. Jag fick försöka tillbakavisa påståenden som att regeringen inte fattat några beslut, att dödstalen i Sverige inte alls går ned utan är mycket högre än FHM redovisar eftersom så många inte registreras på äldreboenden och att den omfattande testningen som inletts nu beror på att Sverigedemokraterna krävt det. Hon hade inga som helst belägg annat än att ”she had been told”.

Hon framförde svepande och falska uppfattningar om statistik, regeringens agerande och utfallen av olika beslut.  Jag fick t ex förklara att svenska ministrar inte är de som styr myndigheterna, att landet har 21 regioner som har ansvar för sjukvården och att det genomförts partiledaröverläggningar varje vecka med regeringen och alla partiledare under hela perioden. Självklarheter om man är en seriös utländsk journalist och bevakar Sverige i denna pandemi.

Jag pustade ut efter samtalet och tänkte ”aldrig mer”.

Döm då om min förvåning när jag i fredagens DN Kultur läser ännu en person som med svepande och vaga formuleringar dömer ut vad han kallar pandemibekämpningsstrategin. I en artikel skriver en docent i kulturantropologi att

Och hur kommer det sig att man i Sverige, som enligt en ofta citerad kartläggning av World Values Survey är världens mest individualistiska land, utan märkbart motstånd lyckats sälja in ett begrepp som ”flockimmunitet” som en central del i en alltmer kontroversiell pandemibekämpningsstrategi?

Påståendet är så vagt formulerat att det lätt glider förbi. Men om vi stannar upp ett ögonblick: Vem är denne/-a ”man” som har ”sålt in” något och till vem? Och vad betyder att det inte finns ”märkbart motstånd” när han i samma mening beskriver strategin som ”alltmer kontroversiell”?

Och var finns argumenten för att begreppet (sic) flockimmunitet är en ”central” del av strategin att bekämpa pandemin? Men om så vore, nog är det väl helt logiskt att just en befolkningen som enligt WVS främst uttrycker tilltro till självförverkligande och ett rationellt-sekulärt tänkande skulle kunna omfatta en strategi vars syfte var flockimmunitet? En sådan strategi möjliggör individernas självförverkligande (inga förbud) och bygger på en matematisk (rationell) modell för hur virus sprider sig (medicinsk forskning).

Men nu är det ju inte så. Den svenska strategin har inte flockimmunitet som ”central del”. Flockimmunitet är ett sannolikt resultat av en långsam smittspridning men det är inte ens riktigt säkert att det blir så utan ett vaccin. På Folkhälsomyndighetens hemsida framgår att (D)en övergripande strategin för att bekämpa covid-19 i Sverige går ut på att minimera dödlighet och sjuklighet i hela befolkningen och att minimera övriga negativa konsekvenser för individen och samhället. Och i otaliga presskonferenser har representanter för FHM påpekat att hela syftet med arbetet är att ”platta ut kurvan” så att sjukvården klarar att ta hand om de sjuka.

Varför väljer då en docent i kulturantropologi och en tysk journalist att beskriva den svenska verkligheten på det här sättet? Något säkert svar har jag inte förstås, men jag tror att drivkraften är en frustration över att ”världens modernaste land” inte förmått att hindra smittan från att skörda så många dödsoffer som den gjort. I vårt land finns kanske hos många av dem som med högst röster krävt fler förbud eller fler tester en övertro på den egna förmågan att lösa problem och en motvilja mot att acceptera den obönhörlighet som nya globala pandemier representerar. Men det kan också vara ren okunnighet.

I vilket fall som helst tar den här typen av återkommande påståenden i media fokus från det centrala; att förhindra att smittspridningen tar fart och undvika nya utbrott nu när vi tycks vara i en s k senpandemisk fas.

Så, håll avstånd och tvätta händerna!

En bref x 4: Om statyer, Covid-19, pandemibekämpning och 1990-talets Hem-PC-reform

Denna vår har inte varit lik någon annan i min livstid. En  pandemi har härjat världen och i vårt land har människor och arbetsliv hamnat på sparlåga coh sorgen har hemsökt många av oss. Samtidigt som arbetsbördan varit extrem för att få all logistik kring distansundervisning och verksamhet som måste ställas om på några dagar. Konferenser har ställts in liksom planerad utåtriktad verksamhet. Under våren har jag dock fortsatt att skriva mina krönikor i Borås tidning, den senaste i söndags den 14 juni.

Jag väljer därför att presentera vårens fyra senaste krönikor i en enda post, det är alltså krönikor från och med mars och till och med juni 2020.

 

Politiska olikheter också när smitta bekämpas.

Den 22 mars skrev jag om hur de politiska förutsättningarna är avgörande för vilka verktyg en regering har till sitt förfogande för att bekämpa pandemin. I Sverige är myndigheterna oberoende och inte styrda av ministrarnas önskemål, i andra länder är myndigheter en del av själva departementet och helt underställd ansvarig minister. Som kan ställas till svars för enskilda händelser t ex i sjukvården. Sverige har en tradition av utredningar och kommitter men är också individualiserat, digitaliserat och globaliserat  högre utsträckning än många andra länder.

Allt har sin tid

Den 18 april låg sorgen tung över landet, jag och många andra hade drabbats av en personlig sorg. I min text tog jag fasta på det ömsesidiga i stödet människor emellan i den svåra tiden. Hur hänsyn och hjälpsamhet skulle ta oss igenom och sätta sin framtid på det som kommer efter. Allt har sin tid.

Vilka framsynta beslut fattas idag för en framtid vi inte känner?

På Norges nationaldag den 17 maj skrev jag om hur framsynta beslut som fattas inför en osäker framtid kan vara avgörande för utvecklingen. Jag tog upp hur den svenska s k Hem-PC-reformen innebar att digitaliseringen fick en jämlik, och jämställd, prägel. Hur möjligheten att på ett ekonomiskt fördelaktigt sätt köpa dator gynnade dem som idag tillhör en äldre generation som inte fick datorkunskapen på jobb eller i skola. Nu har Sverige en mycket hög digitaliseringskompetens också högt upp i åldrarna. Vi måste fortsätta ta sådana genomtänkta beslut som inte är omedelbart utvärderingsbara. Beslut som leder i en önskad rikting för samhällsutvecklingen.

Om att riva ned statyer och auktoriteter

Och slutligen, den 14 juni skrev jag om hur rivningens av statyer kan vara ett tecken på hur materiella resursfrågor kommit att sammansmälta med frågor om värden och rättigheter på ett nytt sätt. Jag luftade min oro för att oförståendets polarisering skall leda oss in i ofruktbara kamper, på gatan eller i spalterna, och manade till en ökad vilja att förstå sin politiska motståndare.