Flyktingmotståndet fortsätter att minska

På dagens SOM-seminarium vid Göteborgs universitet presenterade jag några första resultat från 2015 års SOM-undersökning. Flyktingmotståndet fortsätter att minska även 2015. Samtidigt är migrationsfrågorna absolut högst upp på medborgarnas agenda idag, frågan är genomlyst och genomdiskuterad, i stort sett alla har en uppfattning i dessa frågor. Det förhållandet har också lett till en allt starkare partipolarisering – nu är flyktingmottagande en lika partipolariserad fråga som en av de starkaste vänster-högerfrågorna nämligen att bedriva sjukvård i privat regi. Vi kan uttrycka det som att partisystem och åsiktdimension passar allt bättre för varandra i denna fråga, och den utvecklingen har varit tydlig de senaste 10-15 åren.

Polariseringen innebär dock också att positionerna är fasta och ideologiskt impregnerade. Migrationsfrågornas ökade betydelse är ett uttryck för en ny politisk dimension/skiljelinje i svensk politik, en dimension som svensk politik är ovan vid. Därför behöver alla politiska partier hitta nya kontaktytor, nya perspektiv och nya politiska allianser om denna dimension skall integreras på ett konstruktivt sätt i svensk politik.

Det minskande motståndet mot flyktingmottagning speglas också i att färre uppfattar invandring som hot, fler vill bevara invandrares nationella kultur, stödjer invandrares religionsfrihet och kan tänka sig att engagera sig i en anti-rasistisk organisation. Samtidigt uppger fler att de känner många som ser invandring som ett samhällsproblem, oroar sig för ökad främlingsfientlighet och en ökande beredskap att engagera sig i en organisation som vill stoppa invandringen. En stabil majoritet av svenska folket vill också se en integrationspolitik inriktad på anpassning till svenskt samhälle och kultur.

Sammantaget, motståndet mot flyktingmottagning fortsätter att minska och motståndet mot invandring som sådan visar inga tecken på att öka. Men, partipolariseringens styrka är nu lika stor i flyktingfrågan som i en klassisk vänster-höger-fråga och med en ny politisk dimension/skiljelinje behöver det politiska samtalet utvecklas och förnyas.

***

Ladda ned dagens presentation här.

Vill du läsa mer om svensk migrationsopinion över tid rekommenderas min bok ”Sverige åt svenskarna” (2014) eller min TEMA-rapport från SOM-institutet (2013) som kan laddas ned här, eller beställas från mig kostnadsfritt.

Stabilitet i flyktingopinionen men rörligt partipolitiskt landskap

I 2014 års SOM-undersökning syns inga som helst tecken på ökat motstånd mot flyktingmottagning i Sverige, trots att världen idag upplever en flyktingsituation som inte haft sitt motstycke sedan andra världskriget har svenskarnas attityder inte hårdnat.

I årets upplaga av SOM-rapporten, Fragment (red: Bergström, Johansson, Oscarsson och Oskarson) från SOM-institutet, Göteborgs universitet skriver jag återigen en kortare text om opinionsbildning och mobilisering avseende migrationspolitiska frågor. (Jag tror det är mitt 23:e SOM-rapportbidrag på detta tema…)

Vad som ofta glöms bort i den polariserade debatten om migrationspolitik är att fortfarande är partisympatisörernas åsikter i dessa frågor åtskilda, det är inte Sverigedemokraternas sympatisörer mot alla övriga. Fortfarande är Miljöpartiets sympatisörer de minst kritiska mot flyktingmottagning (20 procent) och Moderaternas de mest kritiska (50 procent), bortsett från Sverigdemokraternas sympatisörer som är massivt negativa (90 procent). Skillnaderna mellan partisympatisörer är alltså stor även mellan de partier som satt i riksdagen före 2010.

Attityden till flyktingmottagning har också under åren blivit alltmer partipolariserad och är idag lika tydligt knuten till partisympati som traditionella vänster-höger-frågor. Partisympatisörerna har inkluderat migrationspolitiska uppfattningar i sina partipolitiska preferenser, migrationsfrågorna har alltså blivit vad jag i andra sammanhnag kallat en ny politisk dimension.

Denna gång har jag också valt att titta på de politiska skillnader som finns mellan de grupper som är absolut mest kritiska till flyktingmottagning och övriga medborgare. Av de data som jag analyserat framgår tydligt att de allra mest kritiska, liksom Sverigedemokraternas sympatisörer, har en avsevärt mer negativ attityd till invandring och dess konsekvenser i allmänhet. Men de allra mest kritiska har också en mer negativ attityd till andra offentliga åtaganden, t ex är den allra mest kritiska gruppen mer benägen att sänka skatter, minska den offentliga sektorn, lämna EU och har lägre förtroende för politiker än övriga medborgrare. Som jag också visat i tidigare SOM-texter är således motståndet mot flyktingmottagning en pusselbit i en större politisk föreställning, en föreställning som inbegriper både lägre politiskt förtroende och mer misstro mot offentliga institutioner. (En fördjupning kring politiska konsekvenser av skillnader i förtroende finns också i Sören Holmbergs och Bo Rothsteins kapitel i samma bok.)

Sammantaget menar jag att den migrationspolitiska dimensionen är på väg att omskapa det svenska partisystemet som traditionellt sett utgjort en skala mellan en vänster- och en högerpol. Vi har idag ett partisystem där en tredje pol gör sig påtagligt påmind och kanske är vi också på väg att få en skala av partier som grupperar sig mellan auktoritära/traditionella värden å ena sidan och alternativa/liberala värden å den andra. Vårt flerpartisystem är väl rustat för en sådan partikonkurrens, däremot ser jag stora problem med den blockpolitik som under Alliansregeringen förstärkts. Risken är att två krympande block blir allt mindre representativa för den politiska rymd som återfinns i det faktiska partisystemet. Men utvecklingen är ännu i sin linda.

***

Fler analyser finns i originaltexten som du lätt läser (och laddar ner) här.

För den som vill ha fördjupade analyser och teoretiska diskussioner samt en samlad studie över lång tid rekommenderar jag min bok ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandrare och invandring i Sverige” (Atlas Akademi) som kom förra året.

För nedladdning finns också alla mina SOM-texter fram t o m 2013 samlade i rapporten ”Svensk migrationspolitisk opinion 1991-2012” på SOM-institutets hemsida. (Sänd ett mejl om rapporten önskas i pappersform, kan dock dröja pga sommartider.)

Ökat motstånd mot flyktingmottagning – och ökat stöd för asylskäl

Sedan 20 år tillbaka har den svenska opinionen blivit allt mindre negativ till att ta emot flyktingar. Dock har inställningen till att ta emot flyktingar blivit mer restriktiv mellan 2011 och 2012. Samtidigt är andelen svenskar som vill ta emot färre flyktingar fortfarande det femte lägsta uppmätta värdet sedan 1990 (23 mätningar). Den långsiktiga trenden är således ökad generositet, något som också understryks av att alla asylskäl har stärkt sin ställning i opinionen sedan 1997. Störst förändring har anhöriginvandringen genomgått där idag 48 procent anser att förekomst av anhöriga i vårt land skall ges mycket eller ganska stor vikt vid bedömning av en ansökan om uppehållstillstånd (38 procent 1997). Starkast ställning har dock krig i hemlandet vilket 85 procent anser skall ges ganska eller mycket stork vikt vid bedömning av ansökan om uppehållstillstånd. Dessa resultat visar SOM-undersökningen 2012 som idag presenterades vid en pressträff på Göteborgs universitet. Tillsammans med Linn Sandberg har jag skrivit kapitlet om flyktingpolitisk opinion i årets SOM-rapport Vägskäl som är nummer 59 i ordningen.

Motståndet mot flyktingmottagning har ökat i de flesta grupper men bland dem över 50 år, bland personer som placerar sig till höger på den politiska skalan och bland moderata sympatisörer har ökningen varit lite större än i jämförbara grupper. Bland kristdemokratiska och miljöpartistiska sympatisörer har motståndet istället minskat. Att oro för den egna ekonomin skulle vara en förklaring till ökat motstånd är inte sannolikt då det är i den grupp som inte är särskilt oroade över att sakna pengar för en oväntad utgift som motståndet ökat mest. Överhuvudtaget finns inga tydliga mönster av mobiliserat motstånd mot flyktingmottagning i relation till hur nöjd man är med livet, demokratin eller den ekonomiska situationen.

Förklaringen till ökningen 2012 ligger sannolikt i en starkt engagerad offentlig mediedebatt om migration under 2012, mycket starkt fokus på Sverigedemokraterna (vars profilfråga är invandring) samt en avsaknad av andra skarpa konfliktfrågor mellan partierna. Huruvida förändringen 2012 är ett s k hack i kurvan eller blir en bestående förändring är svårförutsägbart. Vi går i höst in i en valrörelse inför två nationella val (EU-parlament och Riksdag) där debatten antingen kan ta fart i migrationspolitiken och politisera frågan än mer eller fokusera på helt andra centrala politiska frågor som då tar överhanden. Utvecklingens riktning ligger i våra egna och de politiska aktörernas egna händer.

*

Hela SOM-rapporten Vägskäl presenterades idag vid en pressträff på Göteborgs universitet. Kapitlet ”Ökat motstånd mot flyktingar men starkt stöd för skäl till uppehållstillstånd” har skrivits av biträdande forskare Linn Sandberg och mig själv. Undersökningens metod och upplägg presenteras utförligt i rapportens sista kapitel. Läs rapporten här.

SOM-institutets verksamhet ur ett vetenskapsteoretiskt perspektiv

På eftermiddagen fredagen den 13 april disputerade Christopher Kullenberg i vetenskapsteori på avhandlingen ”The quantification of society. A study of a Swedish Research Institute and Survey-based Social Science”.* I fokus stod SOM-institutet och Valundersökningarna vid Göteborgs universitet. Båda verksamheterna har sitt ursprung i statsvetenskapliga institutionens utveckling och såväl Jörgen Westerståhl och Bo Särlvik som Sören Holmberg och Henrik Oscarsson får sin givna plats. Men, studiens objekt är vare sig undersökningshistorien eller personerna som format den utan själva undersökningsverktygen. Kullenberg är vetenskapsteoretiker och på samma sätt som studier av naturvetenskapen visat hur instrument och materiella verktyg vetenskapliggjort verksamheten – och tolkat den – vill han visa hur fasta och till synes självklara ting som svarsfrekvenser, enkätmetoder och själva forskningsinstitutet i sig har formats till vetenskapliga auktoriteter.

Intressantast tycker jag, som själv är en del av den verksamhet som studeras, är diskussionen om svarsfrekvenser och om övergången från intervjuer till postenkäter. Idag är det urval som diskuteras och kanske kommer det en vetenskapsteoretisk studie också av den debatten en vacker dag!

Kullenberg beskriver hur frågan om hur stor svarsfrekvens på en postenkät som kan anses vara rimlig för att undersökningen skall vara valid (säga något om verkligheten) blev till ett slags axiom. I mitten av 1980-talet fördes en debatt om övergång från besöksintervju (dyrt) till postenkät (billigare) delvis med anledning av att ett av de stora undersökningsföretagen dragit helt fel slutsats om valresultatet. Två vetenskapliga skolbildningar – Uppsalasociologin och den amerikanskt influerade göteborgska valundersökningsvetenskapen – stod mot varandra. I ett flertal rapporter och med hjälp av olika allierade diskuterades svarsfrekvenser, statistiska inferensmöjligheter och ekonomiska bedömningar. En av de som länge kom att personifiera slutresultatet var Anders Ohlsson. Hans rapport ”Att svara eller inte svara – det är frågan” som publicerades 1986 kom att citeras under de följande 20 åren som ett slags knäsatt dogm om postenkätens svarsfrekvenser. Med Ohlssons rapport kom vad Kullenberg kallar ”den svarta lådan” att stängas och postenkätens framtid var gjord.

En liten parantes är att jag som doktorand hade rummet intill Anders, efter det att han publicerat sin rapport. Vi pratade ofta om svarsfrekvenser och enkäter, men jag tror aldrig riktigt att han insåg vilken sprängkraft den där rapporten kom att få. Själv disputerade han 1989 på en avhandling inom området medier (”Politiska nyheter till nytta och nöje. En studie av varför vi tar del av nyheter om politik i press, radio och TV”) och gjorde karriär inom opinionsundersökningsbranschen.

Skapandet av SOM-institutet och den uppdragna rågången till opinionsbranschen kan också sökas i en form av debatt som sedan stängs. När det stora undersökningsföretaget misslyckades med att förutsäga valutgången 1985 blev det enligt Kullenberg starten till tanken på vetenskapliga storskaliga undersökningar av svensk opinion, vid sidan av själva valundersökningarna som genomförts sedan 1954. SOM-institutet – som i sin begynnelse bara var ett samarbete mellan tre institutioner och en forskargrupp – var runt millennieskiftet på väg att etablera sig som det vetenskapliga studiet, det auktoritativa studiet, av svensk opinion och mentalitet. Under flera år på 1990-talet hade forskare i gruppen kring SOM-undersökningarna kritiserat opinionsbranschen och även pekat på överdrifter och felaktigheter i andra undersökningar som genomförts i svensk samhällsvetenskap. SOM-institutet blir vad Kullenberg kallar ett beräkningscentrum. Där är här man gör de legitima undersökningarna, det är här man har skicklighet och kunskap nog att genomföra beräkningar och analyser som går på djupet. Vetenskapliggörandet av själva SOM-institutet per se är i full gång. De resultat som kommer ut från SOM-institutet är vetenskap, punkt och slut. Förklaringen är att man luta sig mot långa trender, lång erfarenhet av massdataundersökningar och även en tradition av självreflektion och internkritik som borgat för att brister i undersökningen ådagaläggs och rättas till. Ett stort antal vetenskapliga duster där SOM-forskarna avgått med segern är en fjäder i hatten, liksom förmågan att hålla sig a jour med den senaste och modernaste utvecklingen inom det egna metodfältet. Allt tillsammans utgör basen för att SOM-institutet institutionaliseras till ett slags beräkningscentrum där avancerad mikrovetenskap omformas till indikatorer på normer, beteende och värden i den stora världen utanför.

Kullenberg har skrivit en avhandling som beskriver enkät- och intervjubaserad kvantitativ samhällsvetenskap vid Göteborgs universitet som en framgångssaga. Han undviker de svarta sidorna; frågorna om makt och inflytande, om vems normer som reproduceras, om status internt och om politikens användning av samhällsvetenskap som redskap för förändring. Men, det var inte heller Kullenbergs teoretiska utgångspunkt. Hans bidrag utgör en pusselbit i den självreflektion och självkritik som varje vetenskap och varje forskare måste ha som sin följeslagare i varje analys.

* I betygsnämnden satt Per Wisselgren (Umeå), Sally Boyd (GU) och undertecknad. Opponent var Jay Rowell från Strasbourg.