Några frågor och svar efter EU-valet 2024

Det finns många frågor att besvara efter det senaste EU-parlamentsvalet den 6-9 juni 2024. Jag har ställt några som jag själv tycker är relevanta, och besvarat dem på det sätt som jag tror är mest adekvat.

Vilka grupper i EU-parlamentet förlorade mest stöd jämfört med valet 2019?

Eftersom EU-parlamentet vid valet 2019 hade 751 ledamöter och idag har 720 ledamöter finns det en fyra-procentig nedgång i alla grupper, om de hade förlorat proportionerligt. Jag roade mig med att räkna ut hur många mandat gruppern haft 2019 om det bara funnits 721 mandat nu genom att dra ned alla befintliga grupper med fyra procent. På det sättet kan man jämföra med det antal mandat som partigruppen erhållit i årets val. Några skillnader i mönster finns inte, men det framgår än mer tydligt att det är liberaler och gröna som förlorat absolut flest mandat – 25 procent av de mandat de skulle haft 2019 om det bara funnits 721 platser.* Ännu så länge är det svårt att göra säkra beräkningar för de två högerradikala grupperna (ECR och ID) eftersom så många partier med potential att vara med där står utanför grupperna. Grupperna kommer med största sannolikhet att omformas under de närmaste veckorna. Grupperna med socialdemokrater och vänsterpartier har förlorat mindre och det största partiet, EPP, har blivit större.

*Tar dock inte hänsyn till spärrar och valdeltagande i de olika länderna.

Varför går vänsterpartier och liberaler/gröna fram i de tre nordiska länderna och Nederländerna?

Dagordningseffekten där klimat och miljöfrågor varit på dagordningen. Men också värt att notera är att i alla dessa länder har högerradikala partier varit eller är regeringsbärande. De partierna utgör därmed inte någon verklig opposition eller projektion för missnöje med den nationella regeringens politik. Mobiliseringen uteblir för väljare som brukar rösta högerradikalt. Alla dessa länder har dessutom numera en opinion som i grunden är EU-positiv, en opinion som oftast är urban, välutbildad och liberal i sin livssyn, något som mobiliserar inför ett europeiskt val.

Av vad består den högerradikala framgången?

Framförallt av ett ökat stöd i Frankrike och Tyskland. I övriga länder är tendensen inte alls lika entydig. I Slovakien blev ett pro-europeiskt socialliberalt parti – Progressiva Slovakien – störst före det rysslandsvänliga och populistiska SMER. I Ungern stäcktes Fidesz framgångar av en mer liberal konkurrent och i Italien har antalet mandat i de båda högerradikala partigrupperna ECR och ID inte ökat utan faktiskt minskat med två mandat.* Bara för att ta några exempel.

Frankrike och Tyskland (och Italien förstås) är stora länder med 81 respektivet 96 platser i parlamentet. Väljarförändringar i dessa länder får därför extra stor betydelse för parlamentets sammansättning. Och när den nationalkonservativa, populistiska och EU-skeptiska politiska vågen sköljer över dessa länder blir resultatet en skarp kantring i parlamentet. För Frankrike går mandaten i de bägge högerradikala partigrupperna upp från 19 till 35 och i Tyskland preliminärt från 13 till 24 (inklusive de nya som inte har någon grupp ännu). Det är de tyska Gröna och de franska liberalerna som tappat till förmån för de högerradikala. Högervågen blir återigen en sanning med många begränsningar. Förklaringar och konsekvenser bör inte diskuteras generaliserande för ”Europa” utan istället för grupper av partier, grupper av länder och i medvetande om valdeltagandets variation.

* Femstjärnerörelsen är dock en svårkategoriserad grupp som inte (ännu) tillhör någon grupp i parlamentet, de fick åtta mandat i EU-valet 2024 vilket är en minskning från 14.

Slutligen, vad händer efter parlamentsvalen i Frankrike?

President Macron utlyste nyval till Nationalförsamlingen redan samma kväll som Europaparlamentsvalets resultat strömmade in. Han har en tendens att ”spela högt” och det måste man säga att han gör nu. Den samlade liberala och gröna rörelsen i Frankrike tappade 20 mandat och de högerradikala erövrade tolv i EU-valet 2024. Samtidigt fick vänstern (socialistpartiet och den radikala vänstern) tio nya mandat. Matematiken är inte så enkel som den ibland framstår i medierapporteringen. Inför parlamentsvalen den 30 juni och 7 juli samlar sig nu vänstern i en slags ”Front Populaire” med ekon från mellankrigstidens samarbete mellan socialdemokrater, kommunister och radikaler (Sv: liberaler) Tanken är att ena sig mot extremhögern (fascistiska grupper på 30-talet) för landets bästa. Den tidigare moderata högern (Republikanerna) som är en sammansmätlning av efterkrigstidens gaullister, marknadsliberaler och socialliberaler tvingas nu bekänna färg. Under lång tid har partiet vacklat mellan högerflanken och den mer moderata högerliberalismen. Nuvarande ledare Erik Ciotti har sagt att han är öppen för samarbete med det högerradikala RN (fd Front National) som i sin tur fått konkurrens av än mer extrema partier till höger.

Macrons mittengruppering lär närmast klämmas till döds i den tvekampen. Fransk politik har aldrig varit förankrad i mitten, alltför många misslyckade försök visar på det. ”Le marais” (kärr) som centern kallades under fjärde republiken, var en plats där man inte fick stadigt politiskt fotfäste. Presidentens makt är dock mycket stark i Frankrike och än större har den faktiskt blivit sedan mandatperioderna minskades till fem år. Nu byts i allmänhet både parlament och president ut samtidigt och speglar samma riktning. Men, inte nu. Vi kommer sannolikt att få se en s k cohabitation mellan en president med en ideologisk färg och en premiärminister med en annan. Första gången det skedde i femte republiken var 1986-1988. Därefter har det skett två gånger till. Jag skulle hävda att presidenten vid alla dessa tillfällen dragit det längsta strået i politisk mening.

Macron hoppas nu dels få det franska folket att nyktra till i demokratiskt avseende, dels (om extremhögern ändå blir regeringsbärande) kunna dra gadden ur rörelsen inför presidentvalet 2027. Och därmed underlätta för en presidentkandidat från mittens rike. Som också kan utlysa nyval om hen önskar.

Att det är ett högt spel är otvetydigt. Att Macron förlorar det är inte alls säkert.

Kristdemokraterna – ett kluvet och toppstyrt parti?

Kristdemokraterna som parti är kluvet mellan lokalt fotfolk och partielit. Och dessutom toppstyrt av en partiledare vars politiska infall och nycker accepteras av hennes inre kabinett, trots att motstånd formuleras i andra sammanhang. Partiet hade en ideologisk potential för att vara annorlunda, för att vara något annat än de partier Sverige sett hittills. Men den potentialen slarvas bort av en taktisk och självrättfärdig partiledning vars yttersta mål är att säkra partiets plats i en regering. Ungefär så ser den bild av Kristdemokraterna som förre EU-parlamentsledamoten och riksdagsledamoten Lars Adaktusson tecknar i sin bok ”Fasaden och Insidan” (Libris 2023).

Men Adaktusson är inte alls bara ute efter att brännmärka den politiska ledningen i det parti som en gång var hans, även om hans besvikelse lyser igenom på sidorna. Hans syfte är nog att mobilisera de delar av partiet som fortfarande lever i Alf Svensson-land. Att ge alla de hårt arbetande partimedlemmarna och lokala företrädare som trodde på Adaktusson och gav honom sitt förtroende lite ny kraft. Gång på gång beskriver han hur hans namn lyfts fram och hur stödet för honom växer inom lokalorganisationerna. För att inte tala om mängden personkryss. Jag känner igen det, jag hörde det ofta bland de KD-väljare jag mött. Både de som lämnat partiet och de som var kvar. Adaktusson var mycket populär i den del av partiet som hade sina rötter i den frikyrkliga myllan.

Kristdemokraterna har ju sina folkrörelserötter i frikyrkomyllan. Och det har jag och Adaktusson gemensamt. Därför känner jag också igen det allvar och den moraliskt grund han uppvisar i relation till politiken. Adaktusson ser ett annat, mer traditionellt, parti bakom de kulisser som Ebba Busch satt upp tillsammans med Per Gudmundson, Martin Kits, Andreas Carlsson, Johan Ingerö och Sara Skyttedal (för att nämna de som mest frekvent återkommer i boken). Ut ur skuggorna träder istället Kristdemokraterna såsom de såg ut under Alf Svensson men kanske framför allt kristdemokrati som den ser ut i Europa fram. Adaktusson betonar behovet av ett värdekonservativt alternativ i svensk politik och tillbakavisar idén om att partiet skall vara ett ytterligare ”högerparti”. Han motsätter sig också samarbetet med SD, den hårdnande flyktingpolitiken och bristen på civilkurage i utrikespolitiken.

Adaktusson beskriver ingående och personligt hur han i Europaparlamentet fokuserade på IS förföljelse av kristna och andra minoriteter i Mellanöstern och var drivande i en resolution som förklarade dessa som ett pågående folkmord. Han utvecklar också sin syn på Israel som statsbildning och på relationen mellan Sverige och Israel. Hans kritik mot Margot Wallström är frän men han står på god fot med Göran Persson i dessa frågor. Även Ann Linde får en eloge för sin mer diplomatiska relation till den israeliska ledningen. Själv kan jag dock inte svälja att Adaktusson mer eller mindre försvarar de israeliska bosättningar som i strid med internationell rätt har exploaterat (och fortsätter att göra så) ockuperad mark. Hans förhållande till Israels styrande politiker förblir okritiskt och distanslöst. Jag delar många av hans ståndpunkter när det gäller Mellanösternkonflikten, men vid bosättningarna på ockuperad mark går en definitiv gräns för min förståelse för Israels självklara rätt till fred, säkerhet, och trygga gränser. Jag har själv besökt Israel/Palestina och bygger min uppfattning på både empiri och teori.

Behovet av personlig upprättelse är starkt hos Adaktusson men han är också väldigt öppen med sina tillkortakommanden och sitt behov av professionellt stöd. Det gör mig glad att en förtroendevald på den nivå han befunnit sig kan se och tala om sitt behov av terapeutiskt stöd. Att han kommit igenom den skärseld han beskriver är ett tecken på personlig styrka och karaktär. Adaktusson är nog ingen partimänniska. Jag kan känna igen mig själv i hans beskrivningar av hur han försöker få partiet att lyssna, diskutera öppet och förhålla sig rationellt till olika alternativ. Tyvärr tror jag att politiken på toppnivå idag har tappat den intellektuella dimensionen. Men jag tror egentligen att partierna behöver många fler som Adaktusson – som drivs av ett inre patos för det goda, som har en egen politisk kompass, har lång livserfarenhet utanför politiken och som därför inte låter sig tämjas vare sig av makten eller av partipiskan.