Etikett: kolonialism

Idéer om nationen: Var Algeriet Frankrike eller något annat än Frankrike?

När Frankrike 1954 förlorade överhögheten över Indokina (nuvarande Vietnam, Laos och Kambodja) var det en militär förlust. I juni 1954 valdes en ny premiärminister, Pierre Mendès France, som tog på sig uppgiften att på en månad hitta en lösning som gjorde det möjligt för Frankrike att lämna Indokina. Och så blev det, den 20 juli kom de s k Genèveavtalen till stånd, med stöd av stormakterna men utan deras explicita underskrifter.

För Frankrike var förlusten av Indokina inte så mycket en kris för nationen som för militären. Indokina hade ändå varit en del av det franska imperiet som inte var avgörande för bilden av Frankrike som nation. För alla bofasta med franska rötter som befann sig i Indokina var det naturligtvis en svår tid. Om att leva som fransk familj i Indokina har Marguerite Duras skrivit, bland annat i den fina ”En fördämning mot Stilla Havet”. Men när kriget i Algeriet började i november 1954 var hotet mot den egna nationella självbilden mycket starkare än vad kriget i Indokina någonsin varit. Algeriet var ju en del av Frankrike. Eller hur var det med den saken? Om detta har jag skrivit i den vetenskapliga artikeln ”France and Algeria: ideas of the nation in the French political elite discourse 1954–1956” nyligen publicerad i tidskriften Journal of Political Ideologies.

Juridiskt var Algeriet uppdelade i departement som var inordnade i Frankrike på samma sätt som departmenten på den europeiska sidan. Sedan tidigt 1800-tal hade fransmän från Europa flyttat till Algeriet för att odla vin, grönsaker, starta företag eller arbeta inom olika industri- och handelssektorer som växte fram under 1900-talets början. Algeriet var på en och samma gång en del av Frankrike och en del av det franska koloniala imperiet. Inom den post-koloniala forskningen ses den nationella självbilden vara präglad av en kolonial struktur, en hegemoni, så att eventuella motsättningar eller alternativ försvinner. Ett sådant exempel är Robert Gildea som menar att kolonialismen är den konstituerande strukturen i den franska nationella självbilden. Ett krig som det i Algeriet – och för den delen i Indokina – utlöser därför en identitetskris. För andra, som historikern Todd Shepard, är det snarare den franska förmågan att omformulera den nationella identiteten efter att ha förlorat Algeriet som står i fokus. En omformulering som han då menar sker med hjälp av idén om republiken och som därför utgår från att bevara en icke-kolonial identitet. Alltså ungefär så här: ”När Algeriet var en del av Frankrike så var det Frankrike men nu när vi förlorat det så vet vi ju att det egentligen inte alls var en del av republiken Frankrike eftersom republikens värden inte hade impregnerat Algeriet.”

Mina studier av Pierre Mendès France tid vid makten, under Algerietkrigets inledande år, 1954-1956, visar att det fanns flera olika tolkningar av nationell identitet i den politiska eliten. Det var inte så att den koloiniala hegemonin omfattade elitens tänkande helt och hållet, och det var inte så att den nationella identiteten kunde omformuleras just då. Istället fanns det en kamp mellan olika idéer om nationen, både juridiska och kulturella, inom den lilla grupp franska politiker som hade att fatta beslut om såväl sociala reformer som militära förstärkningar till Algeriet.

Jag har gått igenom privata och officiella samtida dokument och analyserat de motstridiga uppfattningarna som kom till uttryck i interna överläggningar och korrespondenser. Även om premiärminister Mendès France i krigets efterdyningar framhöll att Algeriet varit en del av Frankrike, innebar detta inte att han förespråkat en kolonial överhöghet från Paris över Algeriet. Att skilja på juridisk, territoriell och kulturell identitet var främmande. På samma sätt hade man i diskussionen svårt att förhålla sig till grupper som talade franska och var muslimer, eller inte var muslimer men inte franskättade, eller de algeriska judarna – för att nämna några komplexa identiteter. Dessa ideologiska skillnader var av avgörande betydelse för krigets fortsättning. Såväl inom regeringskabinett som utanför dem fördes diskursiva strider om vilka som skulle inkluderas i en fransk respektive algerisk nation, i medborgarskapet och i den politiska gemenskapen.

Efter 1957 var i praktiken saken avgord, kriget hade eskalerat och idén om att Algeriet var en del av Frankrike på jämlika villkor hade försvunnit. Istället var det koloniala logiken som vann, genom de maktresurser som militär och ekonomiska intressen gjorde bruk av. Men det hade inte behövt bli så. Att Charles de Gaulle (av alla) sedan blev den som lyckade frigöra Frankrike från detta förödande krig och omformulera den franska nationen är en annan (men likväl intressant) historia.

Frågan om vem och vilka som hör till en nation har inte upphört att vara viktig. I den svenska politiska debatten är frågan oupphörligt återkommande. Skall vi följa idealen från Mendès France så är den nationella identiteten knuten till politiska institutioner och medborgarskap, inte till territoriella eller etniska gränser, inte heller till historiska band. Nationens förmåga till sociala reformer och ekonomisk tillväxt menade han var mer avgörande för den nationella identiteten än gemensam historia eller kontroll av ett visst territorium. Kanske något att begrunda för den svenska politiska eliten av idag.

En bref: Algeriets långa skuggor över Frankrike

Repression som utövas med den moraliska legitimiteten att ”vi” står över ”dom” kommer alltid, med osviklig precision, att slå tillbaka också mot dem som utövar den. Frankrikes demokratiska institutioner undergrävdes av fasthållandet vid Algeriet. Algeriets befolkning berövades möjligheten att inleda självständigheten med att utveckla demokratiska styrelseformer. ”Riposter à un crime d’État” utgör en bit i det pussel som berättar om hur den traditionella vänstern i Frankrike tappade sin moraliska kompass när Algeriet krävde sin självständighet.

Så skrev jag i en kombinerad recension och essä i Dagens Nyheter den 17 oktober 2022 om hur det koloniala kriget i Algeriet för sextio år sedan fortsätter att påverka fransk politik.

I en ny bok, eller rättare sagt en dokumentation, lyfts det interna politiska motstånd fram som trots restriktioner och trots en ovilja från både vänster och höger att erkänna problemen ändå uttryckte. Boken ”Riposter à un crime d’État. Le rôle méconnu du PSU dans la mobilisation contre la répression de la manifestation du 17 octobre 1961 à Paris” (Gille Manceron, Jean-Francois Merle och Bernard Ravenel, 2021) försöker genom vittnesmål, pressklipp och dokument från domstolar och myndigheter peka på att det fanns några som reagerade på den kulmen av repression som ägde rum den 17 oktober 1961 i Paris.

En algerisk demonstration slogs ned med stor brutalitet och än idag vet ingen säkert hur många personer som dog, mellan trettio och trehundra är det antal som nämnts av olika källor. Det mest sannolika är mer än sjuttio men mindre än 250. Många begravdes anonymt och utan att kopplingen till massakern registrerades, andra skadades och hittades döda långt senare och en del kroppar försvann helt enkelt i Seinen.

I samband med sitt statsbesök i Algeriet i augusti har president Macron nu utlovat en ny historikerkommission som gemensamt mellan länderna skall ges tillgång till allt material, både det som rör inrikes förhållanden i Frankrike och det som rör kriget som fördes på algerisk mark.

Historien kastar alltid långa skuggor. Det händer att skuggan är så djup att det är svårt att inse att det finns något sätt att komma ut ur den.

Pierre Mendès France och nationalismen. En man som var före sin tid

Pierre Mendès France var premiärminister i Frankrike under endast åtta månader, juni 1954 till februari 1955. Men hans idéer om Algeriets möjlighet till autonomi var trots allt de som blev grunden till självständigheten för i år 50 år sedan. Dock var det general Charles de Gaulle som kom att genomföra dem. Vad som är mindre utforskat är Mendès Frances idéer om nationen och medborgarskapet, idéer som var okonventionella – inte bara i Frankrike – och långt före sin tid. Och även om Mendès France förblev en skarp politisk personlighet även efter sin tid som premiärminister så har inte hans i grund och botten avvikande uppfattningar om den franska nationella identiteten diskuterats särskilt mycket.

Just idag är det trettio år sedan Pierre Mendès France gick bort, sittande vid sitt skrivbord i sitt arbetsrum i Paris. Han föddes 1907 som son i en judisk familj men vare sig han eller familjen var traditionellt troende. Att han var av judisk börd skulle dock bli avgörande för hans politiska utveckling dels genom att han fängslades av Vichyregimen i praktiken just för att han var jude, och dels genom att den kritik som riktades mot honom särskilt från befolkningen i Algeriet med europeiskt ursprung kom att formas av anti-semitismen. Hans betydligt mer inkluderande och öppna syn på nationalitet vändes emot honom och han anklagades för att förråda nationen. Att Algeriet var den enda av Frankrikes territorier utanför moderlandet som vägrade följa med i de Gaulles motståndsrörelse ”France Libre” och att anti-semitismen hade ett starkt fäste med ett flertal borgmästare och deputerade som var uttalat anti-semitiska spelade naturligtvis en roll i Mendès France svårigheter att förhindra att det bröt ut ett regelrätt krig mellan befrielserörelsen FLN i Algeriet och Frankrike.

I Pierre Mendès France officiella tal under perioden 1954-1956 framträder en fransk nation som inte alls är bestämd av sin historia eller av ett organiskt öde. Istället betonar Mendès France frivilligheten i medborgarskapet och att alltså var och en som vill vara en del av den franska nationen och arbeta för de värden som han förknippar med Frankrike är välkommen. De värden som Mendès France för fram är helt framtidsinriktade. Han betonar den ekonomiska utvecklingens betydelse för varje nation, rätten till autonomi och oberoende men att det finns en samhällsgemenskap som måste värnas. Det som skiljer Mendès France idéer från de som rådde bland övrig politisk elit var att han dels aldrig såg det franska globala imperiet som en källa till fransk storhet eller ”grandeur”, dels att han betonade det progressiva i nationen. Med det progressiva menade han att varje nation måste vinnlägga sig om teknisk, ekonomisk och social utveckling snarare än att vårda sin historia och sina anor. Medborgarskapet var en förpliktelse att bli en del av det framtida projektet, inte en fråga om härkomst, historia eller nationell ödesgemenskap. I detta poängterade han behovet av mellanstatligt samarbete, alltså en mycket modernare form av samverkan än den som försiggick inom ramen för de stora europeiska koloniala imperierna.

Han talade också till människor på ett annat sätt än tidigare politiker gjort. Han använde de nya medierna, han höll ”lördagskrönikor” i radio där han berättade om politikens utveckling och om sina tankar kring aktuella händelser. Han var en viktig del av kretsen kring tidningen L’Express och dess chefredaktör Jean-Jacques Servan-Schreiber var också en viktig politisk samtalspartner.Många ansåg att Pierre Mendès France hade en intellektuell och politisk integritet som övriga politiker under fjärde republiken saknade. Att läsa hans tal idag, mer än ett halvsekel senare, ger onekligen bilden av en människa för vilken politik och intellektualitet var två sidor av samma sak. Han argumenterar och övertygar med logik, rationalitet och pläderar oförväget för öppenhet gentemot världen och mot framtiden på ett sätt som ingen av hans kolleger förmår.

Men, hans idealitet räckte inte till mot den ekonomiska och militära lobby i Frankrike som till varje pris ville behålla Algeriet franskt. Med olika motiv, men i en ohelig allians, kom de att driva fram en konfrontation som skulle komma att kosta inte bara nästan en halv miljon människor livet utan också utgöra ett fortfarande oläkt sår i såväl den franska som den algeriska nationella historien. Först i år, efter 51 år, tog t ex president Francois Hollande ansvar för den massaker på algerier som ägde rum i Paris den 17 oktober 1961 under ledning av dåvarande polischefen i Paris, Maurice Papon.

Pierre Mendès Frances minne är värt att vårda, om inte annat för att han som politiker förenade intellektuell integritet med passion för politik och samhällsutveckling. En inte alldeles vanlig kombination i dagens värld.

*

Läs gärna också min understreckare  i Svenska Dagbladet till 20-års minnet av Mendès Frances död.

För den som vill läsa mer rekommenderas min bok ”Colonial Power and National Identity. Pierre Mendès France and the History of French Decolonisation.”

Svensk TV underblåser en förlegad och pinsam Afrikabild

Jag vill bara understryka hur pervers den bild av den afrikanska kontinenten är som underbygger produktionen av programmet ”Den stora resan” om svenska familjers liv bland stamfolk i Namibia. I Expressen skriver idag Johannes Forssberg mycket bra om exotismen och den koloniala världsbild som SvT visar upp.

För den regelbundne läsaren av denna blogg är kritiken av den svenska Afrika-bilden ingen nyhet. Jag tycker det var rent ut sagt pinsamt att i Studio Ett idag höra SvT:s programschef Micael Lekberg låtsas inte förstå vad Wilo Abdulle, ordförande i afro-svenskarnas riksförbund, menade med sin kritik av programmet. När Lekberg patetiskt upprepade att han ville se ett ”möte” mellan människor med så olika livsstil så lät han som om den enda livsstil han känner till är den som utövas av svensk, vit, medelklass i innerstaden eller Bromma.

För den som läser Jeune Afrique eller ser i Le Monde om den nya fiberoptiska kabeln till Afrika, med första anhalt  i Mombasa, och vet att en tredjedel av invånarna på den afrikanska kontintenten numera innehar en personlig mobiltelefon framstår Lekbergs Afrikasyn som hämtad ur 1910-talets skolböcker för småskolan.

Vad har ni tagit er till på SvT? Har ni alldeles tappat förståndet?