”Sedan flera mandatperioder tillbaka har den svenska riksdagens folkrepresentation blivit alltmer präglad av långsiktiga, på förhand ingångna avtal, överenskommelser och kontrakt. Syftet har varit att sköra regeringar med hjälp av stödpartier skall kunna genomföra politiska förslag som de politiska partiernas eliter på förhand har kommit överens om. Och detta utan att störas av invändningar från vare sig det svenska beredningstvånget eller oppositionen. Den så kallade kontraktsparlamentarismen har hittills nått en höjdpunkt med Tidöavtalet mellan en borgerlig minoritetsregering ledd av Moderaterna och stödpartiet Sverigedemokraterna.
Konflikten menar jag står mellan partieliternas intresse att inteckna framtiden och den demokratiska legitimitet som återfinns i den brokiga – och ibland bångstyriga – representationen. Och i ivern att undvika extraval tar partierna en, mindre legitim, genväg till makten.”
Så inleder jag en understreckare i Svenska Dagbladet den 31 juli 2026. Syftet med texten är att problematisera, ja till och med att ifrågasätta, den praxis med olika typer av överenskommelser som grund för den svenska regeringsmakten som blivit vanlig på senare år. Jag använder mig både av kollegers forskning kring fenomenet som min eget arbete med 1900-talets franska politik för att ifrågasätta legitimiteten i beslut som fattas över huvudet på väljarna, som är överenskomna långt i förväg och som utgör en form av villkor för att en minoritetsregering överhuvudtaget skall kunna regera.
Jag menar att det finns alternativ i form av den förhandlingsparlamentarism som är vanlig i våra skandinaviska grannländer. Självklart är det ingen enkel situation med åtta partier i riksdagen och med ett valsystem som tillhör världen absolut mest proportionella (även om spärren på fyra procent finns där). Men om partierna istället för att inteckna framtiden tvingades kompromissa sig fram i det parlamentariska arbetet, både med budget och enskilda sakfrågor, så skulle den demokratiska legitimiteten bli större. Då finns möjligheter för hela parlamentets brokiga mångfald att bli delaktig i arbetet. Det vitaliserar representationen, det blir mindre förutsägbart men det kommer även där att uppstå allianser och koalitioner av partier som upplever att de kan lita på varandra.
Visst blir det krångligare och visst blir det trögare. Men demokrati är vare sig ”leverans” (dagens modeord) eller någon form av beställningar där partieliterna klickar i sina alternativ och så blir det så. Demokrati är intressen som representeras och som fajtas med varandra i förhandlingar, samtal, kompromisser, kohandel och ibland också i öppen konflikt. Det är fortfarande den bästa styrelseform vi har kommit på.
Jag avslutar understreckaren med frågan
”Vilket pris är vi beredda att betala för den demokratiska representationen? Med många partier i riksdagen blir hållbara majoriteter svåra att skapa och upprätthålla. I våra skandinaviska grannländer lyckas man hantera förhandlingar i parlamentet efter valet. Om de ideologiska skiljelinjerna är så djupa att man måste skriva detaljerade avtal med partier för att de skall stödja en (minoritets-)regerings politik så är väl frågan om den förda politiken ligger i folkets intresse. I stället är det kanske partieliternas intressen som främst skyddas av kontraktsparlamentarismen.”
