Etikett: Politiska partier

Svenska partier förordar hårdare kriminalpolitik

Svenska politiska partier har varit centrala aktörer i den s k punitive turn (ung. ökat strafftänkande)  som svensk kriminalpolitik upplevt under de senaste 30 åren. Under 1960- och 1970-talen kritiserade och ifrågasatte alla partier fängelsestraff, förordade individuell rehabilitering och icke-frihetsberövande påföljder. Idag är det egentligen endast vänsterpartiet och miljöpartiet som fortsätter i dessa gamla banor. Fortfarande är det dock inget parti som anser att straffets syfte är hämnd eller att orsaka lidande för gärningsmannen. Alla partier uppfattar istället att det är rättssystemets övergripande uppgift att få gärningsmannen att återvända till ett laglydigt liv.

Svensk kriminalpolitik har politiserats. Så var det inte under 1960-talet då partierna överlät kriminalfrågorna i hög utsträckning till experter. Svenska partier producerar numera alltfler program och pamfletter avseende kriminalpolitik. Och brottsofferperspektivet har en framträdande plats i dessa tryckta alster. I stort sett alla partier anser idag att allmänprevention (i motsats till tidigare decenniers individualprevention) är ett gott argument för hur kriminalvården och straffskalorna utformas.

Moderaterna har åtminstone sedan 1969 önskat ändra svensk kriminalpolitik i en hårdare riktning. Då var partiet ensamt om sin syn, idag har de flesta partierna samma uppfattning om behovet av längre straff och allmänprevention. En pusselbit i förändringen är att brottsofferperspektivet blivit alltmera framträdande i diskursen om kriminalitet. Alla partier utom V och Mp har tagit kraftiga kliv från en gärningsmannafokuserad kriminalpolitik till en offerfokuserad dito. Även V och Mp diskuterar brottsoffrets ställning, men då i termer av samhällets ansvar för att stötta och hjälpa offren. I den individualiseringsprocess som Sverige genomgått blir brottsofferperspektivet för övriga partier ett argument för att se brottet i första hand som en enskild individs kränking av en annan istället för ett socialt eller samhälleligt problem.

Även den ökande rädslan för brott kan förstås som en del av denna dubbla utveckling. Alla partierna har gått från en förnuftsbaserad syn på kriminalitet där man tror att samhället har möjligheterna att förhindra brottslighet till den fatalistiska uppfattningen att brott är något nödvändigt ont i varje samhälle.

Kriminalpolitikens förändring bland de svenska partierna kan rimligen också användas för att förstå de ingrepp i personlig integritet som genomförts under senare år. När brott och straff blir en fråga om individers farlighet och ondska trängs också uppfattningen om ett kollektivt och samhälleligt ansvar för kriminalitet, hot, terror och våld bort. Då blir det fritt fram för åtgärder som kan legitimeras med hjälp av den gamla teorin om att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Däremot tenderar den springande punkten, vem som skall ha rätt att definiera vad som är rent mjöl, att skjutas i bakgrunden.

Om svenska partier och kriminalpolitik har jag tillsammans med kollegan Göran Duus-Otterström skrivit artikeln ”Realigning criminal policy. Offender and victim in the Swedish party system över time” International Review of Sociology vol 19, no 2, July 2009, s 273-296.

En bred intellektuell idédebatt gynnar partiväsendet som helhet

Arbetarrörelsens forskarnätverk fortsatte under den soliga lördagsförmiddagen sina övning om politisk styrning, nu med mer akademiska seminarier än under gårdagen. Klimatfrågorna, forskningspolitiken och socialdemokratisk idédebatt stod på agendan. Det är anmärkningsvärt att den öppna debatt som pågår inom nätverket, som är uttalat icke-partipolitiskt, har så svårt att hitta ut i den offentliga debatten. En reflektion jag gjorde medan jag lyssnade var att medialiseringen av politiken har gjort det allt svårare att föra just en idédebatt. I den mediala logikens namn – accentuerat via sociala medier – krävs en tydlig avsändare. Och då är frågan hela tiden om det är en partipolitisk avsändare, en forskaravsändare eller en medborgaravsändare t ex.

För en politisk idédebatt av hög kvalitet måste dessa kategoriseringar och instoppandet av människor i bestämda fållor upphöra. Om människor skall vilja, våga och kunna debattera fritt och öppet så måste kvaliteten på argumenten och den ideologiska kompassen vara viktigare än avsändarens etikett. Att åstadkomma sådana förutsättningar borde vara de politiska partiernas viktigaste prioritet. Hittills kan man inte säga att det varit fallet precis. Ann-Marie Lindgren, chef för Arbetarrörelsens tankesmedja, menade att socialdemokratin blivit mindre öppen för extern debatt i takt med att politikerrollen blir allt mera ifrågasatt. Partierna som helhet blir mer slutna när klimatet för politikens roll blir hårdare, menade hon.

I Frankrike talar man om om ”homme de gauche” (vänstermänniska)  eller ”homme de droite” (högermänniska). Partietiketten är inte den centrala i Frankrike, helt enkelt därför att franska partier är kaderpartier eller elitpartier. Men kanske kan tanken på att låta en ideologisk inriktning få större plats än den partipolitiska etiketten vara en inspiration för idédebatten i Sverige. Om inte annat skulle många politiska partier uppenbart ha större glädje av en bred intellektuell och politisk debatt istället för fokus på interna forum där redan aktiva och färdigtänkta partiaktiva diskuterar vilka taktiska steg det egna partiet bör eller inte bör ta.