Etikett: Politiska partier

Om socialkonservatism

Det fanns en tid när det fanns tre grundformer av europeiska politiska ideologier: konservatism, liberalism och socialism. Var och en av dessa kunde i sin tur visa upp schatteringar och nyanser där element blandades. Ibland växte dessa blandningar till starka egna ideologiska strömningar som t ex socialliberalism, gillesocialism eller – socialkonservatism. Dagens ideologiska karta tycks – åtminstone för yngre betraktare – te sig alltmer suddig.

Socialkonservatismen har kommit på tapeten i dessa dagar eftersom Sverigedemokraterna säger sig vilja bli ett socialkonservativt parti, något partiledaren talat om under en längre tid. Men i ett land som Sverige där det enda parti, vid sidan av Sverigedemokraterna, som inte villigt definierar sig som någonting som slutar med -liberal är kristdemokraterna tycks kunskapen om konservatismen helt försvunnit. Ibland jämställs socialkonservatism med socialdemokratins 60-tal eller med Per-Albins folkhemsideal. Detta mytiska folkhem som introducerades på 1930-talet i Sverige men som idag får beteckna allt från mellankrigstidens krisuppgörelser, 50-talets hemmafruar, 60-talets förorter och 70-talets ekonomiska demokrati.

Modern konservatism brukar anses börja med Edmund Burke, som i sin bok ”Reflections on the Revolution in France” (1791) uttryckte en samhällssyn som var reformistisk men där behovet av att reformera alltid sågs från perspektivet att  bevara. I denna mening har Burkes konservatism mycket att göra med den adelsideologi där samhället ses som en organism, en kropp, där var och en har sin plats och måste ha just den platsen för att hela kroppen skall ha hälsa och kraft. Peter Englund har skrivit en intressant avhandling om detta (för övrigt den enda bok av Englund jag läst).

Under 1800-talets industrialisering uppstod olika rörelser som alla försökte lindra arbetarklassens nöd, utveckla samhället i en mer human riktning och även investera i långsiktig infrastruktur som på sikt skulle utveckla nationen. I den katolska socialfilosofin, först uttryckt i påvens encyklika ”De Rerum Novarum” (Om den nya ordningen) lanserades 1891 en lösning som innebar en ståndpunkt mellan kapitalism och socialism. Grunden är de konservativa idéerna om balans och harmoni men till detta fogas element av närmast patriarkal natur som skulle tillförsäkra arbetarna en dräglig tillvaro. En faktor som påverkade den katolska kyrkan var att Otto von Bismarck i det nu enade Tyskland drivit fram ett visst mått av sociallagstiftning för arbetarna i de nya industrierna. Bismarcks syfte var dock inte arbetarnas väl per se utan att öka produktiviteten, stärka nationen och värva arbetarna för den egna politiken. Det sociala elementet var alltså stark kopplat till nationalismen.

Socialkonservatismen har vuxit fram som en europeisk ideologisk strömning som främst tagits tillvara av de kristdemokratiska partierna, men också av andra stora konservativa partier som det franska Gaullistpartiet. Socialkonservatismen vilar på de grundvalar som all konservatism vilar på: en från ovan given auktoritet om det moraliskt rätta och goda, en kollektivism där individen kommer till sin rätt först i en gemenskap, traditionalism i meningen värdet hos gångna generationers landvinningar och känsla för kommande generationers behov, en tro på nationen och staten som en organism under ständig utveckling och på naturliga hierarkier där var och bidrar med sin insats. En stark betoning av plikt, ansvar och flit är också centrala i konservativa ideologier. I den socialkonservativa schatteringen betonas statens roll som patriark och nödvändigheten av en stark och omfattande statsmakt som tillgodoser medborgarnas behov av skyddsnät vid sjukdom, ohälsa och arbetslöshet. Ett sådant skyddsnät finns inte som en rättighet för individen utan som en skyldighet för staten gentemot sina medborgare.

Det är förstås ingen slump att begreppet ”folkhem” lånades från tyska konservativa tänkare. Om det kan man läsa i Fredrika Lagergrens avhandling i statskunskap.

Socialkonservatism skall alltså inte förväxlas vare sig med socialdemokrati, värdekonservatism (ett begrepp jag anser vara överflödigt i europeisk kontext eftersom all konservatism är värdekonservativ) samt kulturkonservatism.

Huruvida Sverigedemokraterna verkligen är socialkonservativa får framtida analyser utvisa. Själv har jag alltid hävdat att det finns plats för ett socialkonservativt parti i Sverige, men förväntade mig att kristdemokraterna skulle fylla det tomrummet. Det partiet tycks dock fullt upptaget med helt andra saker än ideologiutveckling.

Partiernas grepp om makten hårdnar

Partierna behåller sitt grepp om makten men tappar banden till medborgarna. Om man generaliserar rejält är detta kontentan av den nyutkomna antologin ”The Madisonian turn. Political parties and parliamentary democracy in Nordic Europe” under ledning av redaktörerna Torbjörn Bergman och Kaare Ström (Univ of Michigan Press, 2011).

De nordiska parlamentariska demokratierna har egentligen aldrig liknat den s k Westminster-modell som normalt appliceras på dem, särskilt inte med tanke på att normen varit minoritetsregering. Westminstermodellen bygger på det brittiska systemet, utan maktdelning, en-dimensionell partikonkurrens och där regeringen förutsätts kontrollera majoriteten i parlamentet. Men alla de nordiska länderna har nu tagit ett kliv (från olika utgångspunkter) mot den modell som här benämns ”the Madisonian”. Innebörden i denna term är ett allt större fokus på vad som kallas en amerikansk demokrati-modell där starka politiska institutioner (parlament, regering, partier) och externa oftast juridiska och ekonomiska aktörer (domstolar, riksbank) håller varandra i balans, där ansvarsutkrävande efteråt är mer central än kontroll av de politiska krafterna som får tillträde till systemet och ett system där politiska partier i form av mobiliserande och aktiverande krafter har liten plats.

Författarna konstaterar – som alla andra – att partimedlemskapet går ned och att väljarna blir alltmer rörliga. Men intressantare är att de också pekar på ökande skillnader mellan de nordiska länderna avseende demokratins utveckling. Några exempel på tankeväckande resonemang är att utbildningsnivån hos svenska ministrar har sjunkit medan den i Danmark har ökat så till den milda grad att Danmark från 1991 t o m 2007 inte haft en enda minister (i core cabinet) utan ”postgraduate degree” (lägst Masterexamen). De centrala ministrarna i de nordiska länderna skiljer sig också åt avseende det fenomen som kallas ”politikerbroiler” där 53 procent av svenska ”key cabinet member” tidigare varit avlönade i sina respektive partier, högst i Norden och att jämföra med motsvarande siffra i Danmark som var 27 procent.

Partierna i Norden har, menar författarna, tagit ett allt starkare grepp om makten, aktiviteterna ökar i parlamentet, regeringsstabiliteten ökat, partierna som rekryteringsgrund för uppdrag minskar inte alls och i organisationen ersätts frivilligt arbete av betalt. Partistödet skapar möjlighet till långsiktighet. Homogeniteten i partigrupperna ökar och förmågan att skapa politik är det inga problem med. Men det är relationen till väljarna och medborgarna som sviktar.

Tilltron och tilliten till politiker är lägre i Sverige och i Norge än i övriga nordiska länder, dock inte till institutionerna. I Danmark har t o m tilltron till politiker ökat under perioden. Danmark tenderar att skilja ut sig från övriga länder, konstaterar Bergman och Ström. Regeringsstabiliteten har ökat efter turbulenta år, lägst minskning av valdeltagande, har den högsta partiidentifikationen, lägst förluster av partimedlemmar och regeringar förlorar mindre i val än för övriga. Tänkbara förklaringar är fler politiska skiljelinjer i Danmark menar Bergman och Ström (men då borde samma sak gälla Norge och det gör det inte). En mer sannolik förklaring är att de danska partierna tidigt gav medlemmar och sympatisörer stort svängrum inom partiorganisationen. De lokala medlemsskikten stärktes på partiledarens bekostnad och gavs också möjlighet till inflytande på hög nivå. I Sverige, skriver författarna, har medlemmarna trängts ut till förmån för den egna partieliten och politiska tjänstemän.

Partiernas roll är fortfarande central, och partiernas anpassningsförmåga är beundransvärd. Men vad händer med en demokrati som domineras av partier vars grepp om makten är viktigare än deras uppgift som medborgarnas kanal, samtalspartner och organisatör?

PS. För en statsvetare med ingående kännedom om de nordiska länderna rekommenderar jag primärt läsning av kap 1,8 och 10 DS.

Uppdatering: Maria Sköld i Göteborgs-Posten skriver om boken och intervjuar en av författarna, professor Torbjörn Bergman, som är verksam vid Södertörns Högskola, den 5 december.

Finns det någon framtid för demokratin efter folkrörelsepartiet?

Är partiaktivister vakthundar mot strategiska och ideologiska förändringar i parterna, alltid mer renläriga och mer radikala än väljare och partiledning? Det är frågan som Svend Dahl försöker besvara när han imorgon fredagen den 28 oktober lägger fram sin avhandling i statsvetenskap för granskning vid Stockholms universitet. Svaret som Dahl ger är mest åt det nekande hållet, men som vanligt beror det lite på hur man menar. Partiaktivisterna har idag en samsyn med partiledningen, de är intresserade av inflytande och makt och därmed är de också positiva till förändringar som kan tänkas leda till just det, både för deras egen del och för partiets.

Men ett delvis annat svar, som stöds av Dahls undersökning, är att partiernas medlemmar idag inte längre kan karaktäriseras av tredelningen i elit, aktivister och gräsrotsmedlemmar. Partierna idag behöver och använder medlemmar instrumentellt och den av partiets uppgifter som innebär att utgöra rekryteringsgrund för politiska poster i demokratin har nästan överordnats andra uppgifter. Konsekvensen är kanske att parters medlemmar idag har helt andra motiv för och förväntningar på sitt medlemskap i ett parti.

Dahls avhandling, som heter ”Efter folkrörelsepartiet. Om aktivism och politiska kursomläggningar i tre svenska riksdagspartier”, utgår från den i statsvetenskapen berömda Mays lag. Enligt denna lagliknande tes så bör mellanskikten i alla politiska partier vara de mest ideologiskt radikala och därmed också utgöra en restriktion på partiledningens möjligheter att förändra partiet, både ideologiskt och strategiskt. Mays lag har alltid ifrågasatts eftersom den i praktiken aldrig gått att driva hem (vilka samhällsvetenskapliga s k lagar gör det?) men alla inser att den tillför något värdefullt till partiforskningen. Som teorem och därmed konsekvensen av en teori kring vad som driver partimedlemmar och om hur partiorganisationer fungerar utgör den emellertid ett utmärkt underlag för forskning om partier.

I sin avhandling har Dahl intervjuat totalt 36 aktivister i fyra kommuner, nio funktionärer plus tre partisekreterare från de utvalda partierna Moderaterna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Som helhet är det en tankeväckande genomgång av partikulturer och organisationsmönster. Några nedslag som jag fann vara av stort intresse var att Moderaternas tillkomst som kaderparti (parti med smal medlemsbas, elitparti) avspeglar sig i dagens instrumentella syn på medlemmarna på motsvarande sätt som socialdemokraternas mass-partimodell avspeglas i deras medlemssyn idag. Ränderna går inte ur, kan man således säga. Dahl noterar också att önskan att få en förtroendepost eller att får inflytande över reella politiska beslut är en avgörande motivation för aktivisterna i partierna. Partimedlemmar är människor som vill vara med och bestämma, men också ta ansvar och försvara sina uppfattningar. I flera partier är dock kaderbristen så stor att mycket juniora personer kastas in på tunga uppdrag. I ett fall anger en av aktivisterna t o m att han själv i en valberedning aldrig nominerat sig själv till den post som han erbjöds efter tre veckors medlemskap.

Intressant med tanke på den just genomlevda Moderatstämman är också att läsa citat från Dahls intervju med dåvarande partisekreterare Per Schlingmann från 2007. Schlingmann säger i avhandlingen att angående sitt eget parti att:

(V)år uppgift är inte att företräda medlemmarna eller deras intressen. Våra uppgift är heller inte att företräda våra väljare. Utan vår uppgift är att företräda alla som bor i Sverige. (s 68)

Dahl konkluderar sitt arbete med att konstatera att de svenska partierna går emot att bli elektoralt-professionella partier där medlemmarnas roll är instrumentell. Han ställer några frågor kring hur detta påverkar demokratin och lyfter fram möjligheten av att väljarnas åsikter kan speglas bättre än med tidigare medlemsorganisationer. Men risken är också att starka lobbyorganisationer får större inflytande. Men den risk som jag ser som den största, som Dahl nämner allra sist, är att medborgare och partier/styrande fjärmas från varandra. Medborgarnas roll blir som Dahl skriver att ”bekräfta eller förkasta” förslag från partier och andra elitorganisationer. Och så fort medborgarna organiserar sig till protest vid sidan av partierna kan detta avfärdas i termer av ”särintressen”. Sällan har väl en slutkläm i en avhandling kommit mer i rättan tid.

Mina invändningar mot avhandlingen lämpar sig för ett akademiskt seminarium, men nämnas kan att Dahls intervjupersoner alla tillhör den grupp i partierna som kan tänkas ha just de incitament och den strävan som han finner. Som en prövning av Mays lag är detta utmärkt, men för att säga något om partimedlemmarnas motiv i generella termer hade behövs undersökningar som riktat in sig på just dem som Dahl kallar ”postgiromedlemmar”. Jag tycker också att Dahl går bort sig bland forskningsdesignens alla buskar och snår. Avhandlingen har en teoriprövande ambition och syftar till öka förståelsen för partiorganisationers förändring, inget konstigt med det. Och i detta avseende sätter den fingret på punkter som fortsatt bör teoretiseras och utvecklas. Märkligt är också att vare sig skiljelinjetänkandet eller Stein Rokkan nämns i avhandlingen. Det tänkandet utgör dock grunden för den syn på partier som Dahl är ute efter att problematisera och pröva.

Därutöver är det roligt med en avhandling som begreppsliggör politik på svenska.

Om det här ska kallas framåt då ska jag ingenstans. Om Fredrik Reinfeldt och allmänintresset.

Statsministern och moderaternas partiledare har under de senaste dagarna framträtt i olika medier – med anledning av den just avslutade moderatstämman – och lyft fram allmänintresset som sin övergripande politiska princip. Hans inledningstal på stämman var särskilt tydligt i detta avseende. Reinfeldt har i intervjuer och tal under de senaste dagarna gett uttryck för ett perspektiv på politik som i många avseenden skiljer sig ifrån den som modern europeiska demokratier bygger på. Han går tillbaka till den utilitaristiska tanketraditionen, han bortser från mobilisering och konfliktstrukturer som byggt de europeiska nationalstaterna och han betonar förtroende och ledarskap på ett sätt som ger associationer till amerikansk, men också rysk och kinesisk, politik. Hans avståndstagande från allt som kallas politik, hans betoning av lyssnande och pragmatism, är ett apolitiskt förhållningssätt. Men naturligtvis ryms det lika mycket politik i Reinfeldts apolitiska visioner som i de politiska utopier han så ivrigt vill avskärma sig ifrån.

Det är destruktivt för svensk politik att ha en ledare som så uppenbart inte vill acceptera att politik och styrande alltid rymmer konflikter. På samma sätt som en försvagad socialdemokrati sätter den svenska demokratimodellen i gungning kommer den ”förtroendekrati” och sökandet efter makten för maktens egen skull som Reinfeldt ger uttryck för att på lång sikt gröpa ur utvecklingspotentialen i det svenska samhället.

Professor emeritus Leif Lewin skrev på 1980-talet om politik på rationell grund. (Faktum är hans bok från 1984 – som jag önskade och fick i julklapp – var en av vägarna in i statsvetenskapen för min del.) I en artikel i Statsvetenskaplig Tidksrift från 1985 betonar han att arvet från utilitarismen i svensk politik och statsvetenskap varit olyckligt på många sätt. Han skriver i en kritik av statsvetenskapens dittillsvarande status att:

Utilitaristernas sentida arvtagare betraktar partier och organisationer blott som osjälvständiga röstningsmaskiner, vilkas uppgift det är att automatiskt expediera medborgarnas individuella preferenser, hurudana de sedan än må vara beskaffade. Ändå har den moderna forskningen kunnat visa att båda de antaganden, som ligger till grund för den rationalistiska teoribildningen, utgör felaktiga eller orimliga  utgångspunkter. Samhällets bästa är ibland inte alls detsamma som summan av individernas bästa;  tvärtom kan enskilt rationellt handlande leda till kollektivt irrationella beslut. Vad som är bäst för den  enskilde är ibland inte alls det han själv framför som sin ståndpunkt; tvärtom kan individuella preferenser  ibland uppstå av helt irrationella orsaker. (L Lewin Statsvet Tidskr årg 88 nr 3 1985)

Idén om ett s k allmänintresse som uppstår av sig själv genom summan av medborgarnas preferenser är en myt. Jeremy Bentham och John Stuart Mill omhuldade den (den senare dock något mer kritiskt) men empirisk forskning har påvisat en mängd kritikpunkter mot denna föreställning. För att inte tala om den faktiska statsbyggnadsprocessen i Europa efter första världskriget. Tanken på ett allmänintresse bortser från att preferenser hos medborgarna inte tillkommer i ett vakuum utan i en samhällelig verklighet som påverkar och påverkas av dessa medborgare (opinionsbildning), att intensiteten är olika hos olika medborgare i en och samma fråga (majoritetsprincipens problem) och det enkla faktum att individuell rationalitet alls inte är detsamma som det kollektivt rationella (fripassagerare och fångarnas dilemma).

I den europeiska demokratimodellen har vi sedan länge ansett att mobilisering och artikulering av organiserade intressen i konflikt bättre tillgodoser ”det gemensamma bästa”. Vi har sedan länge lämnat den enkla utilitaristiska idén om ”allmänintresset”. Partier och organisationer har varit de krafter som mobiliserat och artikulerat medborgarnas intresse, och i förhandlingar hittat lösningar som tillfredsställt medborgarnas behov. I en sådan konfliktstruktur är goda kunskapsunderlag, rationellt tänkande och konsekvensanalyser avgörande för goda beslut. Och inte minst en förmåga och vilja att ompröva i takt med att nya intressen och konflikter gör sig gällande. Medborgarnas engagemang i samhällsutveckling är en garant för att den utvecklingspotential som varje samhälle rymmer också utnyttjas maximalt. Det är vad vi kallar politik.

Under senare år har vi tyvärr sett hur partierna abdikerar och hur många andra organiserade intressen tappar i kraft eftersom de inte anses representera någon annan än sig själv. Istället betonar t ex Reinfeldt ”starka institutioner” vilket leder tanken till den amerikanska demokratimodellen där valen tänks leda till en situation där de politiska institutionerna håller varandra i schack. Men det är ett system som är dåligt anpassat för europeiska nationalstater med flerpartisystem, organiserade intressen, högt politiskt intresse och engagemang samt stark betoning på opinionsbildning. Men naturligtvis är detta system lika mycket politik som något annat system. Den auktoritativa värdeallokeringen genomförs alltid, frågan är hur (vilket är politik), inte om.

Om Fredrik Reinfeldt menar allvar med det han säger kan vi se framför oss en utveckling där ledarskap är allt, där kollektiv rationalitet får stå tillbaks till förmån för individuella val beroende på resurser och där flerpartisystemet reduceras till två (eller en?) politisk kraft var syfte är att förvalta och stabilisera ett samhälle vars inneboende dynamik och potential – om jag får vara lite provocerande – aldrig kommer längre än till den individuella tillfredsställelsen i småföretagande och elitklasser på gymnasiet.

”Dom säger, det är vägen, den enda vägen fram. Men om det här ska kallas framåt, då ska jag ingenstans” (Mikael Wiehe)

Läs gärna P J Anders Linder i dagens SvD på liknande tema.

Kris(t)demokraternas framtid – knappast en fråga om partiledaren

Kristdemokraterna befinner sig i ett utsatt läge. Mätningarnas mätning (som bl a kan ses på kollegan Henrik Oscarssons blogg) visar att KD ligger under fyra procent i opinionen. Vi är också rätt säkra på att valresultatet skulle lämnat KD utanför Riksdagen utan de stödröster som partiet fick i valet 2010. I den pressade situationen riktas nu allt ljus på en partiledare som en ansenlig mängd partiaktiva inte tycker håller måttet. Men Göran Hägglund är faktiskt mer populär än sitt parti! Är det månne Hägglund som skulle byta ut partiet istället för tvärtom?

Nu är det väl dock så att eftersom partiledarnas betydelse i svensk politik är – för att uttrycka det milt – mycket modest så är det knappast Hägglunds popularitet som utgör grunden vare sig för avgångskraven eller för förmågan att få nya väljare. Hägglunds politik, och därmed kristdemokraternas politik, är helt enkelt inte tillräckligt attraktiv i sin nya tappning. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, det finns ett politiskt utrymme i Sverige för en socialkonservativ kraft och det är där KD borde sätta in stöten. Och jag är inte övertygad om att den socialkonservativa kraften passar i den marknadsliberala regering som just nu styr Sverige. Folkpartiet lyckas förena ett liberalt arv med att då och då framkasta närmast auktoritära förslag på skolans och integrationsområdet, men särskilt socialkonservativa är folkpartiet då inte. Väljarkåren har också bytts ut över åren, med bibehållande av en viss luft till ribban. Kristdemokraternas komparativa fördel är att de har (eller har haft…) en förhållandevis  lojal kärnväljargrupp som rör sig inom en kyrklig-religiös domän. En sådan väljargrupp är A och O för ett parti som inte tillhör de två dominerande. Men denna grupp har KD inte riktigt velat kännas vid, istället har partiet sökt grönskande ängar bland de allmänborgerliga väljarna. Problemet är att på de ängarna söker fler partier väljare, och på de ängarna är KD:s historia en belastning (vilket den inte är bland de kyrkliga väljarna). Man kan inte undgå att dra sig till minnes Aisopos fabel om hunden som i sin vilja att få en än större köttbit mister hela stycket…

Nej, KD har större problem än Göran Hägglund. Hägglund har dock verkat vara en dålig förhandlare i relation till Reinfeldt och Borg (eller i relation till Björklund och Olofsson?) trots att han får lovord som departementschef. Han har inte lyckats få ut tillräckligt mycket för sitt parti ur regeringsinnehavet, ett problem som de flesta små koalitionspartners får.

Men det är en omläggning av politiken som måste till om KD skall kunna växa, det är det avgörande. En ny partiledare med hårdare nypor skulle inte göra saken sämre, men det är inte där det börjar.

Några av mina tidigare bloggposter om Kristdemokraterna finns här, här och här.

Socialdemokratins framtidsuppdrag – formulera politik för jämlikhet

I budgettider brukar kvällstidningarnas löpsedlar fyllas av rubriker typ ”Så mycket tjänar/förlorar du på förslag X”. Marknadsmässigt är det antagligen en korrekt bedömning att lösnummerköpen ökar med sådana rubriker, men tvärtemot vad många tror så röstar vi inte alls efter den typen av budskap. Det som kallas ”economic voting” är en mycket begränsad företeelse och hur mycket jag tjänade eller förlorade på den senaste budgeten har mycket liten betydelse för mitt partival. I sin recension (Party Politics vol 17 no 4) av två nya böcker* kring detta tema skriver statsvetaren Thomas J. Scotto att den ekonomiska röstningen t o m blir lägre i länder där staten i syfte att motverka globaliseringens negativa effekter på arbetsmarknad och välfärd väljer att vara vara expansiv. Förklaringen är att medborgarna inser både att de ekonomiska effekterna inte är en följd av politikers direkta åtgärder och att globaliseringen inte är en process som enskilda partier kan göras ansvarig för.

Socialdemokratin i Europa var länge en politiskt kraft som just försökte motverka den internationella kapitalets effekter på det enskilda landets medborgare med hjälp av en expansiv välfärdspolitik. Men såväl globaliseringen som murens fall och den ekonomiska tillväxtperiodens slut i mitten av 1970-talet har berövat socialdemokratin dess kraft. Men socialdemokratin och vänster-mitten-politiken har inte dragit sitt sista andetag, menar de amerikanska akademikerna James Cronin, George Ross och James Shoch, (historiker, sociolog och statsvetare) i sin alldeles färska antologi What’s left of the left. Democrats and Social democrats in challenging times (Duke University Press, 2011).

Socialdemokratins sätt att hantera ekonomiska utmaningar var att genom regleringar tvinga arbetsgivarna till innovationer och utveckling, samtidigt som man genom incitament ledde arbetstagarna över till tillväxtbranscher. På det sättet fick man ut mesta möjliga av kapitalismen samtidigt som en omfattande välfärdsstat och omfördelningspolitik upprätthöll jämlikhet både ifråga om inkomster och välfärdstjänster. Författarna betonar att socialdemokratins kris inte är dess ideologiska innehålls utan istället bristen på reformambitioner, samhällsvisioner och politiska projekt. Det är tron på politikens möjligheter som undergrävts av den nyliberala hegemonin menar de.

Den europeiska unionen, som delvis är en skapelse av socialdemokratin, har tagit ifrån den europeiska socialdemokratin möjligheten att lansera stora och omvälvande reformagendor. I EU-maskineriet är den liberala och marknadsdrivna agendan en gång för alla satt och med sin lojalitet till det projektet är detta heller inte någon möjligt objekt för allvarlig kritik. Den kritiken fångas istället upp av radikala vänsterpartier och populistiska nationalister.

Författarna tillbakavisar de demografiska och sociologiska förklaringar som ofta anges till socialdemokratins tillbakagång. Socialdemokratin har under perioden sedan 1970 haft ett dilemma i att tillgodose både arbetarklass och medelklass men ändå lyckats vinna val med jämna mellanrum.

Nej, menar författarna, visserligen blir aldrig socialdemokratin någon hegemonisk kraft i de europeiska samhällena igen, men blir inget annat politiskt alternativ heller. Författarnas poäng är att det politiska landskapet idag är mer fragmenterat och polariserat, något som berör socialdemokratin mest, men som gäller även andra presumtiva statsbärande partier som t ex de tyska kristdemokraterna.

Framtiden för socialdemokratin, menar författarna, ligger att bejaka den betydelse rörelsen haft som konstruktör av välfärdsstaten – den institution som center-höger-partier nu har att agera inom – och återvända till det uppdrag som var socialdemokratins ursprungliga. Plånboksfrågor spelar idag liten roll för partival, som nämnts ovan, men slutsatsen av forskningen är också att ju mindre av buffert mot de internationella kalla vindarna som staten är, desto större vikt kan plånboken få. Så, det avgörande framtidsuppdraget för socialdemokratin är att formulera en politik för jämlikhet, ökad utbildning, trygga anställningar, social integration och bekämpa ökande ekonomiska klyftor. För, som författarna skriver (s 357), vem i all sin da’r skulle annars kunna göra det?

 

*Recensionen behandlar böckerna Duch, R M och R T Stevenson The economic vote: How political and economic institutions condition election results (Cambridge University Press 2008) samt Wvan der Brug, C van der Eijk och M Franklin The economy and the vote: Economic Conditions and Elections in fifteen countries (Cabrdige University Press 2007)

Den radikala vänstern intar regeringsmakten?

Hur skall den radikala vänstern i Europa förhålla sig till regeringsmakten? Och vilka slutsatser om regeringsmedverkan kan man dra av erfarenheterna hitintills? Det är ämnet för de brittiska statsvetarna Richard Dunphys och Tim Bales artikel The radical left in coalition government: Towards a comparative measurement of success and failure (Party Politics vol 17 no 4 s 488-504). Dunphy och Bale undersöker nio partier i lika många europeiska länder, både sådana som suttit i regering och de som inte gjort det, mot bakgrund av det dilemma som alla radikala partier har mellan att kompromissa med sin ideologi i en mitten-koalition och inte få något genomslag för sin politik genom att stå utanför. Målkonflikten mellan den egna ideologin, att lyckas påverka politiken och att vinna väljarstöd alltså.

Radikala vänsterpartier efter murens fall lägger ofta lika stor vikt vid att stoppa nyliberala politiska lösningar som att få igenom de egna förslagen, en utgångspunkt som en analys av resultatet av partiernas regeringsmedverkan måste ta i beaktande. Givet detta konstaterar Dunphy och Bale att de allra flesta radikala vänsterpartier faktiskt vill vara med och dela regeringsansvaret och att de är fullt på det klara med att detta kommer att innebära ”smärtsamma politiska kompromisser” och kortsiktiga väljarförluster som författarna skriver. Orsaken till att partierna är beredda att betala det priset är att de ser inte någon annan möjlighet för sin fortsatta politiska överlevnad och uppfattar också regeringsmedverkan som en fråga om politisk legitimitet. En regeringsmedverkan ger så mycket plus genom att partierna kan motverka såväl den nyliberala agendan som den höger-extrema kurs som en del center-höger regeringar slagit in på att de radikala vänsterpartierna är beredda att betala ett pris för det.

Svårast dilemma är dock att de radikala vänsterpartierna också önskar upprätthålla en trovärdig anti-kapitalistisk ideologisk vision, något som är grunden både för att partiernas uppfattning som sig själva som genomförare av en långsiktig samhällsförändring och för att bibehålla partiorganisationen intakt. Det är mot dessa mål som regeringsarbetets kompromissande slår hårdast, menar Dunphy och Bale.

De läxor som regeringsmedverkande radikala vänsterpartier har lärt är fem, menar Dunphy och Bale: 1. Att förhandla fram ett detaljerat och exakt regeringsprogram, inga vaga inriktningar och visioner, 2. Partiorganisationen som helhet måste vara med på vagnen och kommunikationsarbetet är A och O, 3. Sociala rörelser och organisationer som fackföreningar och solidaritetsrörelser som står partiet nära måste också vara med på noterna, 4. Ledarskapet är viktigt, här måste finnas ett starkt och oomtvistat ledarskap som förmår att hålla partidisciplinen och hantera medierna samt 5. Man bör gå in i ett regeringssamarbete från en situation där partiet fått ökat väljarstöd, inte minskat.

En liten snabb-koll på Vänsterpartiets försök att vara med i den röd-gröna koalitionen visar att det inte var många av dessa punkter som var uppfyllda innan valet 2010. Så där mellan tummen och pekfingret så var väl regeringsplattformen hyggligt detaljerad, men det fanns delade meningar om det rätta i samarbetet inom partiet, många av Vänsterpartiets utom-parlamentariska vänner var tveksamma och även om ledarskapet var bra på att hålla partidisciplinen så fanns det starka utmaningar mot Ohly, något som framkom än tydligare efter valet. Och, sist men inte minst, Vänsterpartiet var ett parti som förlorat mycket väljarstöd under åren innan den rödgröna plattformen.

Kanske en liten checklista för Vänsterpartiets nye partiledaren inför valet 2014 och de beslut kring regeringssamarbete som förstås lär uppkomma då.

Sveriges partisystem på väg att förändras i grunden?

Den politiska hösten närmar sig, inte bara den kalendermässiga. Det förra riksdagsåret kännetecknades förstås av valet 2010 och ett nytt partis inträde i Riksdagen. Dessutom fick vi en ny partiledare för det största partiet, Socialdemokraterna. Något som faktiskt visade sig engagera även långt utanför de socialdemokratiska kretsarna. Partiledarbytena fortsatte och Miljöpartiet bytte – enligt schema – ut sina språkrör och under detta riksdagsår står såväl Centern som Vänsterpartiet inför partiledarbyten. Folkpartiet bytte partiledare under förra mandatperioden. Kvar är Göran Hägglund och Fredrik Reinfeldt. Men är det också mer djupgående förändringar vi kan se framför oss? Ja, jag tror det. Jag tror att Sverige definitivt håller på att byta partisystem. Sverige går från ett klassiskt flerpartisystem – med ett stort parti – till ett, ja, vadå?

Ja, de flesta partisystemtypologier skapades på 1960-talet, men mycket har hänt sedan dess, som statsvetaren Steven Wolinetz säger. Jag tror att Sverige nu kan vara på väg in i en dansk situation avseende partisystem, och då särskilt Danmark på 1970-talet. Det danska partisystemet på 1970-talet kännetecknades av multipolär konkurrens, stark fragmentering (mer än sex partier) men ändå svag polarisering. Partier kunde alltså samarbeta med varandra ganska fritt, samtidigt som inget parti var starkt nog att leda själv. Det var naturligtvis inte bara partisystemets fel att Danmark genomlevde ekonomiska svårigheter under den här tiden (kanske inte ens partisystemet fel alls) men det underlättade ju inte situationen – vare sig för väljarna eller för regeringsmakten. Väljarnas alternativ framstod inte som särskilt tydliga och grogrunden fanns för småpartier vars möjlighet att infria sina politiska visioner var små eller inga.

Sverige har sedan länge kännetecknats av en bipolär konkurrens (vänster-höger) och en låg fragmentering (mindre än sex partier) där ett parti varit dominerande. Idag ser vi att vänster-höger-skiljelinjen tonas ned i konkurrensen, parierna närmar sig varandra, spelplanen krymper. Fyra borgerliga partier försöker låta bli att konkurrera alls, och med Sverigedemokraterna vill ingen (eller alla på en gång) konkurrera. Nya dimensioner kommer in i konkurrensen (t ex liberalism-auktoritarianism, land-stad), vilket ger grund för nya partier. Två partier konkurrerar nu om att vara dominerande (moderater och socialdemokrater) utan att kunna samarbeta, och allt fler små partier med seriösa möjligheter ställer upp i nationella val.

Tillväxten av nya partier kan inte bara förklaras av medborgarnas politiska engagemang, också den bristande konkurrensen mellan partierna och den bristande relevansen för den traditionella skiljelinjen mellan vänster och höger måste anses förklara partibildningar. Frågan är om det är nya partier Sverige behöver – kanske borde vi se en förnyelse av de partier vi redan har istället? Vilka partier kommer att få lämna scenen? Och vilka nya dyker upp? Den som lever får se.

Läs mer om partisystem hos Steven Wolinetz här.

De nordiska national-konservativa partierna

Efter en vecka i ett kontinuerligt akademiskt seminarium kring de högerpopulistiska partierna i Norden (en s k workshop) inom ramen för Nordiska statsvetarförbundets konferens (NOPSA) i Vasa, Finland, är jag mer och mer övertygad om att dessa partier istället borde definieras som national-konservativa. Erfarenheter och studier från alla de nordiska länderna visar dels att det norska Fremskrittspartiet (FrP) är en något främmande fågel i en eventuellt högerpopulistisk partifamilj, dels att det som förenar parterna (inklusive FrP) är att de är nationalistiska och auktoritära. När man jämför Dansk Folkeparti, Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet framstår den exkluderande nationalismen (på 80-talet kallad etnocentrism i fransk debatt) och de auktoritära dragen som den grundläggande likheten.

Att partierna är national-konservativa utesluter inte att de är populister, men populismen utgör inte någon grundläggande eller avgörande ideologisk grund som kan sägas utgöra det element som på ett avgörande sätt skiljer dessa partier från alla övriga partier i Norden. Inte heller utgör populismen det avgörande element som förenar just dessa partierna med varandra.

En annan insikt som jag fick under diskussionerna var att vår vardagsspråkliga användning av begreppet ”liberal” när vi talat om Mogens Glistrups parti i Danmark – som är ursprunget till Dansk Folkeparti – samt Anders Langes parti – som är ursprunget till Fremskrittspartiet –  har varit dubiös. På 70-talet, när dessa partier uppstod, kallades de i allmänhet skattemissnöjespartier, och de hade stora likheter med den sk Tea Party-rörelsen i dagens USA. Parterna förespråkade en anti-statlig hållning där skatten skulle vara låg och statens inflytande vara minsta möjliga, något många menade var en tidig form av europeisk nyliberalism. de hade dock föregångare i den franska Poujadist-rörelsen som var både ett skattemissnöjesparti och en del av den rörelse som ville behålla Algeriet franskt. Men nu är jag av den uppfattningen att dessa partier redan då drevs av en nationalistisk och auktoritär ideologi. Det var den socialdemokratiska välfärdsstaten som var i skottgluggen, inte som en stat vilken som helst utan som ett hot mot de nationella värden och patriarkala strukturer som Glistrup och Lange ville främja.

Min uppfattning är därför att – med reservation för att FrP fortfarande sticker ut lite grand – dessa fyra partier bör ideologiskt tillhöra partifamiljen national-konservativa partier. Därutöver finns dels intressanta nordiska särdrag som vi kommer att få anledning att fundera kring framöver, t ex agrarpopulismens betydelse. Att de förenas av en sakpolitik och politiska agendor om invandrings- och integrationspolitik är en följd av den ideologiska tillhörigheten, inte en orsak till den.

Jag kommer att fördjupa mig igen (för vilken gång i ordningen minns jag inte..) i den fina klassikern ”Nationalism” av Elie Kedouri.

Här kan man läsa mer om NOPSA.

Maud Olofsson har bränt sitt krut

”Hon  (Maud, min anm) har gjort ett starkt arbete men frågan är hur mycket krut hon har kvar.” Så får jag säga i dagens Metro angående kraven på Maud Olofsson avgång som partiledare för Centerpartiet.

Maud Olofsson har i en mening varit mycket framgångsrik som partiledare men hon har inte lyckats vinna val för sitt parti. Utan Maud Olofsson tror jag inte att Alliansen vare sig skapats eller fått den kraft och långsiktighet som regeringssamarbetet inneburit. Bakgrunden till det är att Olofsson starka behov av att leda Centern bort från möjligheten av koalitioner åt båda håll, till ett parti som är genuint förankrat i den borgerliga miljön. I det arbetet, men inte som en följd av det, har också Centerpartiets betoning av en sin liberala och företagsvänliga ideologi kommit att framhävas med Maud Olofsson. Även andra liberala frågor som avregleringar och skydd för personlig integritet har fått en starkare plattform inne i Centerpartiet.

I en mening skulle jag säga att med Maud Olofsson har Centerpartiets förvandling från ett intresseparti, folkrörelseuppbyggt, pragmatiskt och inriktat på primärnäringarnas behov till ett catch-all parti nischat mot företagande och näringsliv på mellannivå och med tydlig ideologisk prägel fullbordats. Arbetet kommer att beseglas vid Centerns partistämma 2012 med ett nytt partiprogram.

Centern är numera inte längre en tänkbar förhandlingspartner för t ex socialdemokraterna utan har bundit sig i en annan allians. På samma sätt band sig socialdemokraterna i en röd-grön allians och undandrog sig därmed alla förhandlingsmöjligheter i mitten. Mitten i svensk politik kan ur förhandlingssynpunkt beskrivas som ett svalg. Och det är inte Mona Sahlins utan Maud Olofssons förtjänst – Mona ville inte sin allians, Maud ville inget hellre än sin.

Frågan är om inte Maud Olofsson därmed borde slå sig till ro med att hon lyckats i sin föresats, i motsats till flera andra centerledare, och ta sin Mats ur skolan när partifolket fortfarande säger att de ”älskar Maud”. Att valresultaten inte kommit är prekärt för Olofsson. Men ur strategisk synpunkt är det närmast oförenligt att vara lojal allianspartner i en fyrpartikoalitionsregering och tro sig om att vinna horder av väljare. Här måste man välja mellan målen och Maud har uppenbart valt, även om hon i valrörelsen låtit som om hon inte insett konflikten.

Jag tror precis som Margit Silberstein att Maud Olofsson leder inte Centern i valet 2014. Frågan är bara när det är rätt läge att lämna. Tajming är allt i vårt mediesamhälle.