Etikett: Politiska partier

Socialdemokratins framtidsuppdrag – formulera politik för jämlikhet

I budgettider brukar kvällstidningarnas löpsedlar fyllas av rubriker typ ”Så mycket tjänar/förlorar du på förslag X”. Marknadsmässigt är det antagligen en korrekt bedömning att lösnummerköpen ökar med sådana rubriker, men tvärtemot vad många tror så röstar vi inte alls efter den typen av budskap. Det som kallas ”economic voting” är en mycket begränsad företeelse och hur mycket jag tjänade eller förlorade på den senaste budgeten har mycket liten betydelse för mitt partival. I sin recension (Party Politics vol 17 no 4) av två nya böcker* kring detta tema skriver statsvetaren Thomas J. Scotto att den ekonomiska röstningen t o m blir lägre i länder där staten i syfte att motverka globaliseringens negativa effekter på arbetsmarknad och välfärd väljer att vara vara expansiv. Förklaringen är att medborgarna inser både att de ekonomiska effekterna inte är en följd av politikers direkta åtgärder och att globaliseringen inte är en process som enskilda partier kan göras ansvarig för.

Socialdemokratin i Europa var länge en politiskt kraft som just försökte motverka den internationella kapitalets effekter på det enskilda landets medborgare med hjälp av en expansiv välfärdspolitik. Men såväl globaliseringen som murens fall och den ekonomiska tillväxtperiodens slut i mitten av 1970-talet har berövat socialdemokratin dess kraft. Men socialdemokratin och vänster-mitten-politiken har inte dragit sitt sista andetag, menar de amerikanska akademikerna James Cronin, George Ross och James Shoch, (historiker, sociolog och statsvetare) i sin alldeles färska antologi What’s left of the left. Democrats and Social democrats in challenging times (Duke University Press, 2011).

Socialdemokratins sätt att hantera ekonomiska utmaningar var att genom regleringar tvinga arbetsgivarna till innovationer och utveckling, samtidigt som man genom incitament ledde arbetstagarna över till tillväxtbranscher. På det sättet fick man ut mesta möjliga av kapitalismen samtidigt som en omfattande välfärdsstat och omfördelningspolitik upprätthöll jämlikhet både ifråga om inkomster och välfärdstjänster. Författarna betonar att socialdemokratins kris inte är dess ideologiska innehålls utan istället bristen på reformambitioner, samhällsvisioner och politiska projekt. Det är tron på politikens möjligheter som undergrävts av den nyliberala hegemonin menar de.

Den europeiska unionen, som delvis är en skapelse av socialdemokratin, har tagit ifrån den europeiska socialdemokratin möjligheten att lansera stora och omvälvande reformagendor. I EU-maskineriet är den liberala och marknadsdrivna agendan en gång för alla satt och med sin lojalitet till det projektet är detta heller inte någon möjligt objekt för allvarlig kritik. Den kritiken fångas istället upp av radikala vänsterpartier och populistiska nationalister.

Författarna tillbakavisar de demografiska och sociologiska förklaringar som ofta anges till socialdemokratins tillbakagång. Socialdemokratin har under perioden sedan 1970 haft ett dilemma i att tillgodose både arbetarklass och medelklass men ändå lyckats vinna val med jämna mellanrum.

Nej, menar författarna, visserligen blir aldrig socialdemokratin någon hegemonisk kraft i de europeiska samhällena igen, men blir inget annat politiskt alternativ heller. Författarnas poäng är att det politiska landskapet idag är mer fragmenterat och polariserat, något som berör socialdemokratin mest, men som gäller även andra presumtiva statsbärande partier som t ex de tyska kristdemokraterna.

Framtiden för socialdemokratin, menar författarna, ligger att bejaka den betydelse rörelsen haft som konstruktör av välfärdsstaten – den institution som center-höger-partier nu har att agera inom – och återvända till det uppdrag som var socialdemokratins ursprungliga. Plånboksfrågor spelar idag liten roll för partival, som nämnts ovan, men slutsatsen av forskningen är också att ju mindre av buffert mot de internationella kalla vindarna som staten är, desto större vikt kan plånboken få. Så, det avgörande framtidsuppdraget för socialdemokratin är att formulera en politik för jämlikhet, ökad utbildning, trygga anställningar, social integration och bekämpa ökande ekonomiska klyftor. För, som författarna skriver (s 357), vem i all sin da’r skulle annars kunna göra det?

 

*Recensionen behandlar böckerna Duch, R M och R T Stevenson The economic vote: How political and economic institutions condition election results (Cambridge University Press 2008) samt Wvan der Brug, C van der Eijk och M Franklin The economy and the vote: Economic Conditions and Elections in fifteen countries (Cabrdige University Press 2007)

Den radikala vänstern intar regeringsmakten?

Hur skall den radikala vänstern i Europa förhålla sig till regeringsmakten? Och vilka slutsatser om regeringsmedverkan kan man dra av erfarenheterna hitintills? Det är ämnet för de brittiska statsvetarna Richard Dunphys och Tim Bales artikel The radical left in coalition government: Towards a comparative measurement of success and failure (Party Politics vol 17 no 4 s 488-504). Dunphy och Bale undersöker nio partier i lika många europeiska länder, både sådana som suttit i regering och de som inte gjort det, mot bakgrund av det dilemma som alla radikala partier har mellan att kompromissa med sin ideologi i en mitten-koalition och inte få något genomslag för sin politik genom att stå utanför. Målkonflikten mellan den egna ideologin, att lyckas påverka politiken och att vinna väljarstöd alltså.

Radikala vänsterpartier efter murens fall lägger ofta lika stor vikt vid att stoppa nyliberala politiska lösningar som att få igenom de egna förslagen, en utgångspunkt som en analys av resultatet av partiernas regeringsmedverkan måste ta i beaktande. Givet detta konstaterar Dunphy och Bale att de allra flesta radikala vänsterpartier faktiskt vill vara med och dela regeringsansvaret och att de är fullt på det klara med att detta kommer att innebära ”smärtsamma politiska kompromisser” och kortsiktiga väljarförluster som författarna skriver. Orsaken till att partierna är beredda att betala det priset är att de ser inte någon annan möjlighet för sin fortsatta politiska överlevnad och uppfattar också regeringsmedverkan som en fråga om politisk legitimitet. En regeringsmedverkan ger så mycket plus genom att partierna kan motverka såväl den nyliberala agendan som den höger-extrema kurs som en del center-höger regeringar slagit in på att de radikala vänsterpartierna är beredda att betala ett pris för det.

Svårast dilemma är dock att de radikala vänsterpartierna också önskar upprätthålla en trovärdig anti-kapitalistisk ideologisk vision, något som är grunden både för att partiernas uppfattning som sig själva som genomförare av en långsiktig samhällsförändring och för att bibehålla partiorganisationen intakt. Det är mot dessa mål som regeringsarbetets kompromissande slår hårdast, menar Dunphy och Bale.

De läxor som regeringsmedverkande radikala vänsterpartier har lärt är fem, menar Dunphy och Bale: 1. Att förhandla fram ett detaljerat och exakt regeringsprogram, inga vaga inriktningar och visioner, 2. Partiorganisationen som helhet måste vara med på vagnen och kommunikationsarbetet är A och O, 3. Sociala rörelser och organisationer som fackföreningar och solidaritetsrörelser som står partiet nära måste också vara med på noterna, 4. Ledarskapet är viktigt, här måste finnas ett starkt och oomtvistat ledarskap som förmår att hålla partidisciplinen och hantera medierna samt 5. Man bör gå in i ett regeringssamarbete från en situation där partiet fått ökat väljarstöd, inte minskat.

En liten snabb-koll på Vänsterpartiets försök att vara med i den röd-gröna koalitionen visar att det inte var många av dessa punkter som var uppfyllda innan valet 2010. Så där mellan tummen och pekfingret så var väl regeringsplattformen hyggligt detaljerad, men det fanns delade meningar om det rätta i samarbetet inom partiet, många av Vänsterpartiets utom-parlamentariska vänner var tveksamma och även om ledarskapet var bra på att hålla partidisciplinen så fanns det starka utmaningar mot Ohly, något som framkom än tydligare efter valet. Och, sist men inte minst, Vänsterpartiet var ett parti som förlorat mycket väljarstöd under åren innan den rödgröna plattformen.

Kanske en liten checklista för Vänsterpartiets nye partiledaren inför valet 2014 och de beslut kring regeringssamarbete som förstås lär uppkomma då.

Sveriges partisystem på väg att förändras i grunden?

Den politiska hösten närmar sig, inte bara den kalendermässiga. Det förra riksdagsåret kännetecknades förstås av valet 2010 och ett nytt partis inträde i Riksdagen. Dessutom fick vi en ny partiledare för det största partiet, Socialdemokraterna. Något som faktiskt visade sig engagera även långt utanför de socialdemokratiska kretsarna. Partiledarbytena fortsatte och Miljöpartiet bytte – enligt schema – ut sina språkrör och under detta riksdagsår står såväl Centern som Vänsterpartiet inför partiledarbyten. Folkpartiet bytte partiledare under förra mandatperioden. Kvar är Göran Hägglund och Fredrik Reinfeldt. Men är det också mer djupgående förändringar vi kan se framför oss? Ja, jag tror det. Jag tror att Sverige definitivt håller på att byta partisystem. Sverige går från ett klassiskt flerpartisystem – med ett stort parti – till ett, ja, vadå?

Ja, de flesta partisystemtypologier skapades på 1960-talet, men mycket har hänt sedan dess, som statsvetaren Steven Wolinetz säger. Jag tror att Sverige nu kan vara på väg in i en dansk situation avseende partisystem, och då särskilt Danmark på 1970-talet. Det danska partisystemet på 1970-talet kännetecknades av multipolär konkurrens, stark fragmentering (mer än sex partier) men ändå svag polarisering. Partier kunde alltså samarbeta med varandra ganska fritt, samtidigt som inget parti var starkt nog att leda själv. Det var naturligtvis inte bara partisystemets fel att Danmark genomlevde ekonomiska svårigheter under den här tiden (kanske inte ens partisystemet fel alls) men det underlättade ju inte situationen – vare sig för väljarna eller för regeringsmakten. Väljarnas alternativ framstod inte som särskilt tydliga och grogrunden fanns för småpartier vars möjlighet att infria sina politiska visioner var små eller inga.

Sverige har sedan länge kännetecknats av en bipolär konkurrens (vänster-höger) och en låg fragmentering (mindre än sex partier) där ett parti varit dominerande. Idag ser vi att vänster-höger-skiljelinjen tonas ned i konkurrensen, parierna närmar sig varandra, spelplanen krymper. Fyra borgerliga partier försöker låta bli att konkurrera alls, och med Sverigedemokraterna vill ingen (eller alla på en gång) konkurrera. Nya dimensioner kommer in i konkurrensen (t ex liberalism-auktoritarianism, land-stad), vilket ger grund för nya partier. Två partier konkurrerar nu om att vara dominerande (moderater och socialdemokrater) utan att kunna samarbeta, och allt fler små partier med seriösa möjligheter ställer upp i nationella val.

Tillväxten av nya partier kan inte bara förklaras av medborgarnas politiska engagemang, också den bristande konkurrensen mellan partierna och den bristande relevansen för den traditionella skiljelinjen mellan vänster och höger måste anses förklara partibildningar. Frågan är om det är nya partier Sverige behöver – kanske borde vi se en förnyelse av de partier vi redan har istället? Vilka partier kommer att få lämna scenen? Och vilka nya dyker upp? Den som lever får se.

Läs mer om partisystem hos Steven Wolinetz här.

De nordiska national-konservativa partierna

Efter en vecka i ett kontinuerligt akademiskt seminarium kring de högerpopulistiska partierna i Norden (en s k workshop) inom ramen för Nordiska statsvetarförbundets konferens (NOPSA) i Vasa, Finland, är jag mer och mer övertygad om att dessa partier istället borde definieras som national-konservativa. Erfarenheter och studier från alla de nordiska länderna visar dels att det norska Fremskrittspartiet (FrP) är en något främmande fågel i en eventuellt högerpopulistisk partifamilj, dels att det som förenar parterna (inklusive FrP) är att de är nationalistiska och auktoritära. När man jämför Dansk Folkeparti, Sannfinländarna, Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet framstår den exkluderande nationalismen (på 80-talet kallad etnocentrism i fransk debatt) och de auktoritära dragen som den grundläggande likheten.

Att partierna är national-konservativa utesluter inte att de är populister, men populismen utgör inte någon grundläggande eller avgörande ideologisk grund som kan sägas utgöra det element som på ett avgörande sätt skiljer dessa partier från alla övriga partier i Norden. Inte heller utgör populismen det avgörande element som förenar just dessa partierna med varandra.

En annan insikt som jag fick under diskussionerna var att vår vardagsspråkliga användning av begreppet ”liberal” när vi talat om Mogens Glistrups parti i Danmark – som är ursprunget till Dansk Folkeparti – samt Anders Langes parti – som är ursprunget till Fremskrittspartiet –  har varit dubiös. På 70-talet, när dessa partier uppstod, kallades de i allmänhet skattemissnöjespartier, och de hade stora likheter med den sk Tea Party-rörelsen i dagens USA. Parterna förespråkade en anti-statlig hållning där skatten skulle vara låg och statens inflytande vara minsta möjliga, något många menade var en tidig form av europeisk nyliberalism. de hade dock föregångare i den franska Poujadist-rörelsen som var både ett skattemissnöjesparti och en del av den rörelse som ville behålla Algeriet franskt. Men nu är jag av den uppfattningen att dessa partier redan då drevs av en nationalistisk och auktoritär ideologi. Det var den socialdemokratiska välfärdsstaten som var i skottgluggen, inte som en stat vilken som helst utan som ett hot mot de nationella värden och patriarkala strukturer som Glistrup och Lange ville främja.

Min uppfattning är därför att – med reservation för att FrP fortfarande sticker ut lite grand – dessa fyra partier bör ideologiskt tillhöra partifamiljen national-konservativa partier. Därutöver finns dels intressanta nordiska särdrag som vi kommer att få anledning att fundera kring framöver, t ex agrarpopulismens betydelse. Att de förenas av en sakpolitik och politiska agendor om invandrings- och integrationspolitik är en följd av den ideologiska tillhörigheten, inte en orsak till den.

Jag kommer att fördjupa mig igen (för vilken gång i ordningen minns jag inte..) i den fina klassikern ”Nationalism” av Elie Kedouri.

Här kan man läsa mer om NOPSA.

Maud Olofsson har bränt sitt krut

”Hon  (Maud, min anm) har gjort ett starkt arbete men frågan är hur mycket krut hon har kvar.” Så får jag säga i dagens Metro angående kraven på Maud Olofsson avgång som partiledare för Centerpartiet.

Maud Olofsson har i en mening varit mycket framgångsrik som partiledare men hon har inte lyckats vinna val för sitt parti. Utan Maud Olofsson tror jag inte att Alliansen vare sig skapats eller fått den kraft och långsiktighet som regeringssamarbetet inneburit. Bakgrunden till det är att Olofsson starka behov av att leda Centern bort från möjligheten av koalitioner åt båda håll, till ett parti som är genuint förankrat i den borgerliga miljön. I det arbetet, men inte som en följd av det, har också Centerpartiets betoning av en sin liberala och företagsvänliga ideologi kommit att framhävas med Maud Olofsson. Även andra liberala frågor som avregleringar och skydd för personlig integritet har fått en starkare plattform inne i Centerpartiet.

I en mening skulle jag säga att med Maud Olofsson har Centerpartiets förvandling från ett intresseparti, folkrörelseuppbyggt, pragmatiskt och inriktat på primärnäringarnas behov till ett catch-all parti nischat mot företagande och näringsliv på mellannivå och med tydlig ideologisk prägel fullbordats. Arbetet kommer att beseglas vid Centerns partistämma 2012 med ett nytt partiprogram.

Centern är numera inte längre en tänkbar förhandlingspartner för t ex socialdemokraterna utan har bundit sig i en annan allians. På samma sätt band sig socialdemokraterna i en röd-grön allians och undandrog sig därmed alla förhandlingsmöjligheter i mitten. Mitten i svensk politik kan ur förhandlingssynpunkt beskrivas som ett svalg. Och det är inte Mona Sahlins utan Maud Olofssons förtjänst – Mona ville inte sin allians, Maud ville inget hellre än sin.

Frågan är om inte Maud Olofsson därmed borde slå sig till ro med att hon lyckats i sin föresats, i motsats till flera andra centerledare, och ta sin Mats ur skolan när partifolket fortfarande säger att de ”älskar Maud”. Att valresultaten inte kommit är prekärt för Olofsson. Men ur strategisk synpunkt är det närmast oförenligt att vara lojal allianspartner i en fyrpartikoalitionsregering och tro sig om att vinna horder av väljare. Här måste man välja mellan målen och Maud har uppenbart valt, även om hon i valrörelsen låtit som om hon inte insett konflikten.

Jag tror precis som Margit Silberstein att Maud Olofsson leder inte Centern i valet 2014. Frågan är bara när det är rätt läge att lämna. Tajming är allt i vårt mediesamhälle.

Kristdemokrati i utförsbacke?

Jag medverkade idag i ett kort inslag i ”Människor och Tro” i P1 med anledning av den skandinaviska kristdemokratins problem att vinna och behålla väljare.

Grundfrågan var om kristdemokratin förlorat sitt berättigande på grund av ”moralliberala” vindar i Skandiavien. Mitt svar får nog sägas vara nej, det är inte därför det går dåligt för kristdemokratin.

Kristdemokratin i Skandinavien är i mångt och mycket en produkt av 1960-talets ”avkristning” trots att Norges parti har en längre historia. Dessa partier är mer känsliga för opinionssvängningar eftersom de kommit efter den s k fastfrysningen av den skandinaviska partisysten på 1920-talet. Efter upptiningen som skett sedan 1970-talet har kristdemokratin att konkurrera med många andra nya rörelser – från de gröna till de främlingsfientliga.

Det norska partiet har valt att hålla fast vid en slags ”norsk lösning” som blandar ett starkt internationellt engagemang med en fast förankring i de frikyrkliga och kristna kretsar där partiet en gång föddes. Partiet har också försökt att bibehålla sig roll som ett alternativ till höger och vänster. Svensk kristdemokrati har valt sida på ett markerat sätt och ingår nu i en borgerliga koalition där konkurrensen från ett reformerat moderat parti är stark. Kristdemokraterna är inte längre ensamma om ”omsorg” och ”omtanke”, och små partier förlorar f ö så gott som alltid på koalitioner med stora partier.

Den svenska kristdemokratin har också valt att gång efter gång inta nya ståndpunkter som man sedan övergivit. Från början var partiet ett politiskt uttryck för svensk frikyrklighet men dessa grupper har man sedan länge försökt vända ryggen åt (även om det fortfarande är där kärnväljarna finns). Sedan ville partiet vara ett alternativ till vänster och höger (precis som i Norge), en position man också lämnat till förmån för en högerposition i en borgerlig koalition. Under en tid ville partiet lyfta fram etikfrågor och moral i samhället (t ex alkohol, utsatta ungdomar och ekonomisk moral) medan Kd idag vänt ryggen också åt, och faktiskt inte alls vill förknippas med, dessa frågor. Under en tid drev partiet starkt tanken om samhällets behov av en kristen värdegrund (ett tydligt drag hos det norska partiet) men även detta har, om inte övergivits så tonats ned mycket påtagligt. Slutligen försökte partiet också göra ett seriöst försök att knyta an till den europeiska kristdemokratiska traditionen genom starkt engagemang i EU-frågan, subsidiaritetsprincipen och personalismen. Även synen på välfärd inspirerades av den ursprungligen katolska socialläran. Men, dagens kristdemokrati har nu lämnat även detta idéarv. Dagens svenska kristdemokrati talar om ”politikens gränser”, ”verklighetens folk” och företagsklimat.

I skrivande stund hör jag nu i SR Ekot att Kd också lämnar den enda fråga som i princip alla svenska väljare förknippar med Kd: vårdnadsbidraget. Ännu en övergiven position.

För min egen del har jag tidigare framfört att jag tror att kristdemokratins enda sätt att bibehålla sin plats i svensk politik är att återvända till sin socialkonservativa position*. Det är där det finns ett utrymme för partiet – som ett allmänborgerligt parti med välfärdsambitioner. Visserligen är konkurrensen med Moderaterna stark, men å andra sidan är moderaterna idag liberala, det är inte kristdemokraterna.

*Socialkonservativa nyckelord: Statlig välfärd, kollektivism, fokus på familjen och andra ”naturliga” gemenskaper, starkt statligt ansvar för medborgarnas levnadsstandard och personliga skydd, traditionalism och auktoritet.

Partierna blir mer lika – öppnar för nya partier

Från den stora depressionen på 1930-talet (avbrutet av andra världskriget) och fram till 1975 gick hela det politiska spektrat lite åt vänster, och särskilt de konservativa partierna närmade sig en mittpunkt. Sedan 1975 har det politiska spektrat istället rört sig åt höger, och särskilt har socialdemokratiska partier och vänsterpartier rört sig. Under de senaste 25 åren har också mitt-punkten i politikens rum rört sig åt höger.

Ja, ungefär så kan man lite klatschigt sammanfatta min läsning av dels J C Thomas klassiska artikel från 1979 och en alldeles pinfärsk text av J Albright som snart kommer i Party Politics. (Se nedan för fulla referenser*).

Båda författarna använder sig av publicerat partimaterial för att bestämma partiernas ståndpunkter, inte väljares uppfattningar om partiernas ståndpunkter. Thomas visar att det under hela efterkrigsperioden skedde en konvergens mellan partierna i de stora industrinationerna. Tillväxt och regeringsstabilitet blev de allmer överordnade målen och partierna konkurrerade genom sin förmåga att regera och leda, snarare än genom tydliga politiska konflikter.

Thomas är nästan profetisk när han pekar ut två kommande konflikter som skulle kunna revitalisera partikonkurrensen: post-industriella frågor som miljö, sexuell frihet och ökat medborgerligt deltagande i besluten samt mångkulturalitet, minoriteters krav på rättigheter inom politiska, sociala och ekonomiska sektorer. Den tredje konflikt som han nämner rör relationen mellan arbetslöshet och inflation, en fråga som hade stark konliktpotential i Europa men som ”löstes” med starmare budgetregler och en oberoende riksbank.

Albright undersöker perioden efter 1975 och konstaterar dels att vänster-höger-skalan inte förklarar den mängd ståndpunkter som politiska partier idag intar. Han menar att graden av ”passning” mellan skalan och partiernas budskap blivit allt sämre. Orsaken är, menar han, att när de gamla konflikterna kring klass och religion suddas ut lägger partierna in en mängd nya sakfrågedimensioner för att locka nya väljargrupper.

Albright konstaterar att konvergensen fortsatt, men att det nu är vänsterpartierna som rört sig mest. Och inte nog med det, på grund av alla de restriktioner som globalisering och ökade krav på statens finanser har själv mittpunkten på skalan snarast förskjutits åt höger.

Socialdemokratiska partier och vänsterpartier till vänster om socialdemokratin har också blivit allt mer oklara i sin positionering på vänster-höger-skalan. Partierna har fört in en mängd nya sakfrågor vilka inte har en tydlig plats på vänster-höger-skalan och bilden som väljarna får blir luddig.

Redan Thomas skriver (1979) att nya partier har störst chans att lyckas om de hittar frågor som går på tvärs med klassiska socio-ekonomiska mönster. Övriga partier kommer att vara rädda för att konkurrera med ett sådant parti då de riskerar att förlora grupper av sina egna väljare oavsett vilken position i det nya partiets fråga som man intar. Hans iakttagelse pekar fram emot slutsatsen att ju fler politiska skiljelinjer i ett system desto lättare för nya partier att etablera sig.

I dag talar man ofta om att partierna konkurrerar med varandra inom olika sakfrågedimensioner. Detta leder, som Albright visar, till en mer diffus positionering särskilt för socialdemokratiska partier. Dessa partier har haft svårast att hantera globaliseringen och det allt hårdare trycket på att hålla igen med statens utgifter, menar han. eftersom deras grundideologi bygger på ökad nationell tillväxt som skall fördelas.

Albright avslutar med att konstater att vänster och höger fortfarande ger väljarna den bästa informationen om vad partierna står för. Skalan har visat sig töjbar och haft förmåga att anpassa sig till nya frågor och nya partier. Men, som han påpekar, ju fler nya sakfrågor som partierna för in i syfte att ta upp konkurrensen om väljarna desto svårare lär det blir för väljarna att urskilja positionerna.

Tillämpat på den svenska sitautionen har vi således sett en höger som fram till 1975 kom att acceptera allt mer av välfärd, arbetsrätt och höjd standard till arbetarklassen. Därefter har vi sett en lätt dragning åt höger, en förskjutning som fått särskilt stora konsekvenser för socialdemokratin och vänsterpartiet. Det sistnämnda har accepterat en reformistisk agenda och det förstnämnda har accepterat privatiseringar, utförsäljningar och en allt mer upplöst offentlig sektor. Mittpunkten i svensk politik har förskjutits lite åt höger samtidigt som socialdemokratin har skaffat sig uppfattningar i en mängd andra frågor än de klassiska fördelningsfrågorna, t ex identitet och kultur. Svenska moderater har mött den förflyttade mittpunkten genom att acceptera den gemensamma finaniseringen av välfärdsstaten och därmed berövat socialdemokratin också denna position.

Vi har ett partisystem med en extrem trängsel i mitten och där har vänster-höger-avstånden minskat – samtidigt har nya frågor pockat på uppmärksamheten och skapat möjligheter för både Miljöpartiet och nu Sverigedemokraterna. Ju mer partierna fördelar sig på vänster- höger-skalan och ju mer man håller fast vid den, desto svårare blir det för nya partier och desto lättare för väljarna att välja parti.

*Thomas, John Clayton (1979) ”The changing nature of partisan divisions in the west: Trends in domestic policy orientations in ten party systems”, European Journal of Political research vol 7 s 397-413

*Albright, Jeremy J (2010 online) ”The multidimensional nature of party competition”, Party Politics published online March 22 2010 (kommer senare i den tryckta tidskriften)

Svenska partier förordar hårdare kriminalpolitik

Svenska politiska partier har varit centrala aktörer i den s k punitive turn (ung. ökat strafftänkande)  som svensk kriminalpolitik upplevt under de senaste 30 åren. Under 1960- och 1970-talen kritiserade och ifrågasatte alla partier fängelsestraff, förordade individuell rehabilitering och icke-frihetsberövande påföljder. Idag är det egentligen endast vänsterpartiet och miljöpartiet som fortsätter i dessa gamla banor. Fortfarande är det dock inget parti som anser att straffets syfte är hämnd eller att orsaka lidande för gärningsmannen. Alla partier uppfattar istället att det är rättssystemets övergripande uppgift att få gärningsmannen att återvända till ett laglydigt liv.

Svensk kriminalpolitik har politiserats. Så var det inte under 1960-talet då partierna överlät kriminalfrågorna i hög utsträckning till experter. Svenska partier producerar numera alltfler program och pamfletter avseende kriminalpolitik. Och brottsofferperspektivet har en framträdande plats i dessa tryckta alster. I stort sett alla partier anser idag att allmänprevention (i motsats till tidigare decenniers individualprevention) är ett gott argument för hur kriminalvården och straffskalorna utformas.

Moderaterna har åtminstone sedan 1969 önskat ändra svensk kriminalpolitik i en hårdare riktning. Då var partiet ensamt om sin syn, idag har de flesta partierna samma uppfattning om behovet av längre straff och allmänprevention. En pusselbit i förändringen är att brottsofferperspektivet blivit alltmera framträdande i diskursen om kriminalitet. Alla partier utom V och Mp har tagit kraftiga kliv från en gärningsmannafokuserad kriminalpolitik till en offerfokuserad dito. Även V och Mp diskuterar brottsoffrets ställning, men då i termer av samhällets ansvar för att stötta och hjälpa offren. I den individualiseringsprocess som Sverige genomgått blir brottsofferperspektivet för övriga partier ett argument för att se brottet i första hand som en enskild individs kränking av en annan istället för ett socialt eller samhälleligt problem.

Även den ökande rädslan för brott kan förstås som en del av denna dubbla utveckling. Alla partierna har gått från en förnuftsbaserad syn på kriminalitet där man tror att samhället har möjligheterna att förhindra brottslighet till den fatalistiska uppfattningen att brott är något nödvändigt ont i varje samhälle.

Kriminalpolitikens förändring bland de svenska partierna kan rimligen också användas för att förstå de ingrepp i personlig integritet som genomförts under senare år. När brott och straff blir en fråga om individers farlighet och ondska trängs också uppfattningen om ett kollektivt och samhälleligt ansvar för kriminalitet, hot, terror och våld bort. Då blir det fritt fram för åtgärder som kan legitimeras med hjälp av den gamla teorin om att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Däremot tenderar den springande punkten, vem som skall ha rätt att definiera vad som är rent mjöl, att skjutas i bakgrunden.

Om svenska partier och kriminalpolitik har jag tillsammans med kollegan Göran Duus-Otterström skrivit artikeln ”Realigning criminal policy. Offender and victim in the Swedish party system över time” International Review of Sociology vol 19, no 2, July 2009, s 273-296.

En bred intellektuell idédebatt gynnar partiväsendet som helhet

Arbetarrörelsens forskarnätverk fortsatte under den soliga lördagsförmiddagen sina övning om politisk styrning, nu med mer akademiska seminarier än under gårdagen. Klimatfrågorna, forskningspolitiken och socialdemokratisk idédebatt stod på agendan. Det är anmärkningsvärt att den öppna debatt som pågår inom nätverket, som är uttalat icke-partipolitiskt, har så svårt att hitta ut i den offentliga debatten. En reflektion jag gjorde medan jag lyssnade var att medialiseringen av politiken har gjort det allt svårare att föra just en idédebatt. I den mediala logikens namn – accentuerat via sociala medier – krävs en tydlig avsändare. Och då är frågan hela tiden om det är en partipolitisk avsändare, en forskaravsändare eller en medborgaravsändare t ex.

För en politisk idédebatt av hög kvalitet måste dessa kategoriseringar och instoppandet av människor i bestämda fållor upphöra. Om människor skall vilja, våga och kunna debattera fritt och öppet så måste kvaliteten på argumenten och den ideologiska kompassen vara viktigare än avsändarens etikett. Att åstadkomma sådana förutsättningar borde vara de politiska partiernas viktigaste prioritet. Hittills kan man inte säga att det varit fallet precis. Ann-Marie Lindgren, chef för Arbetarrörelsens tankesmedja, menade att socialdemokratin blivit mindre öppen för extern debatt i takt med att politikerrollen blir allt mera ifrågasatt. Partierna som helhet blir mer slutna när klimatet för politikens roll blir hårdare, menade hon.

I Frankrike talar man om om ”homme de gauche” (vänstermänniska)  eller ”homme de droite” (högermänniska). Partietiketten är inte den centrala i Frankrike, helt enkelt därför att franska partier är kaderpartier eller elitpartier. Men kanske kan tanken på att låta en ideologisk inriktning få större plats än den partipolitiska etiketten vara en inspiration för idédebatten i Sverige. Om inte annat skulle många politiska partier uppenbart ha större glädje av en bred intellektuell och politisk debatt istället för fokus på interna forum där redan aktiva och färdigtänkta partiaktiva diskuterar vilka taktiska steg det egna partiet bör eller inte bör ta.