Vad är det för fel på franska äktenskap?

I den svenska riksdagen har det nu uppstått en märklig situation. Såväl regering som opposition avser att rösta igenom en lag som skapar en könsneutral äktenskapslagstiftning samtidigt som ett parti – som inte vill ha homoäktenskap – kommit upp med det smartaste förslaget. Som ingen vill ta i med tång.

Jag har i många år tyckt att den franska lösningen på ett bra sätt tillgodoser religionsfrihet och jämlikhet mellan alla medborgare. För sexton månader sedan skrev jag om saken på en annan blogg och jag har bara blivit mer övertygad om den franska lösningens styrka. I Frankrike sker alla registreringar av äktenskap hos borgmästaren och därefter vidtar de religiösa högtiderna t ex i en kyrka.

Personligen bejakar jag med kraft de homosexuella par som vill ingå äktenskap, och som kristen önskar jag dessutom att de homosexuella par som vill ha Gud med på den äktenskapliga resan skall få denna välsignelse i precis samma utsträckning som heterosexuella par. Men, jag är mycket liberal när det gäller tro, ideologi, politik, livsstilar och övertygelser och tror att ett gott samhälle bör ha vida ramar i dessa avseenden. Det är mig därför främmande att genom statliga påbud tvinga troende människor som inte kan – och inte vill – att ändå acceptera homosexuella äktenskap. Religionen är en central del av en religiös människas livsstil och meningsskapande, och bör därför visas stor respekt i ett demokratiskt samhället. För den som inte har någon religös övertygelse torde Guds välsignelse över en juridisk förening mellan två människor sakna all mening och några relevanta synpunkter på hur denna ritual genomförs kan knappast komma därifrån. Därför tycker jag att alla äktenskap skall ingås hos kommunala eller statliga myndigheter och därefter vidtar den religiösa ritualen, i enlighet med parternas egen önskan.

Såvitt jag förstår (med reservation för att jag missförstått något) är det just den ovan beskrivna lösningen som KD nu förespråkar. Den är både könsneutral och värnar religionsfrihet och åsiktsfrihet. Dessutom praktiseras den i många moderna samhällen redan. Några personer jag talat med, som befinner sig från yttersta vänstern till kraftigt mörkblå höger, delar min uppfattning. Varför vill inte Riksdagen också acceptera en sådan lösning?

TILLÄGG 081120: Idag skriver biskopen i Göteborgs stift Carl-Axel Aurelius, domprosten i samma stift Karin Burstrand samt professorn i tros- och livsåskåningsvetenskap Ola Sigurdson i Kyrkans tidning och föreslår just det som denna post föreslår. Och nu är det alltså företrädare för Svenska Kyrkan som säger det, varför ett av argumenten faller (det att kyrkan inte vill).

Mera om sekularisering och sekularism

Under konferensen om sekularism och sekularisering (se nedan) diskuterades svensk forskning kring religion, sekularisering och samhällsförändring. Religionssociologen Anders Bäckström presenterade det forskningsprogram för vilket Centrum för religion och samhället vid Uppsala universitet fått ett Linnéstöd om 50 miljoner kronor av Vetenskapsrådet. Bäckström poängterade att religionen som förklaringsfaktor ifråga om välfärdssystem, ohälsa och familjelagstiftning länge negligerats. Han påpekade att detta inte innebär att ”religion” är en monolitisk förklaring utan det intressanta är snarare att låta teologiska perspektiv möta samhällsvetenskapliga – frågan kan t ex vara på vilket sätt Luthers tvåregementslära påverkat uppbyggnaden av välfärdsstaterna i Skandinavien.

Statsvetaren Magnus Hagevi diskuterade om religionens ökade synlighet i samhället kan förklaras utifrån tanken att vi genom sekularisering fått en avreglerad religiös marknad, där olika religiösa uttryck helt enkelt blivit mer intressanta eftersom det råder brist på dem. I sin forskning betonar Hagevi att religion och religiositet kan analyseras utifrån tanken på efterfrågan och tillgång. Hagevis föreläsning gav bl a upphov till en intressant debatt om vad begreppet ”frälsning” egentligen betyder i en post-sekulär tid. Man kan ju förstås ställa frågan om ett sådant begrepp någonsin har haft en enhetlig definition. Har sekulariseringsprocessen ö h t påverkat graden av heterogenitet i begreppet?

Nog framstår sekularisering efter denna konferens som något helt annat (och spännande) än den ”avkristning” som fortfarande ibland förs fram som en seriös tes. Och visst visar konferensen att det finns mer djupsinniga saker att säga om relationen mellan religion och politik än att de skall hållas isär. Hur nu en sådan isärhållning skulle gå till för övrigt.

Sekularisering och sekularism

Så var konferensen ”Secularization and Secularism” genomförd – till åtminstone min fulla belåtenhet.

Torgny Segerstedt-professor Brian Palmer påpekade att svenskarnas bild av sin egen andlighet inte direkt motsvarar de etablerade kyrkornas erbjudande om kollektiva formella gudstjänster. Istället tycks svensken se på andlighet som något vilket utövas i ensamhet, gärna i naturen, och när man är befriad från omgivningens förväntningar!

Professor Linda Woodhead poängterade att i det post-sekulära samhället tycks politiker betrakta religion som något snällt, oförargligt och individuellt. I Storbritannien har premiärministern inrättat ett ”Faith and Social Cohesion-department” vilket visar hur den brittiska politiska eliten uppfattar religion. Ingen makt, ingen konflikt och fr a ingen politik!

Professor Abdullahi An-Naim påpekade att för honom som troende muslim var en neutral stat en nödvändighet för hans möjlighet att utöva sin religion. Han betonade att det som vi kallar ”islamiska stater” är en europeisk statsmakt som bemäktigats av vissa mäktiga islamska inriktningar och dessa använder staten för att undantränga andra religiösa inriktningar.

Professor Kent Greenawalt påpekade att staten alltid reflekterar den dominerande religionen, det är oundvikligt menade han. Angående religionens relation till staten betonade Greenawalt att t ex kreationismen inte har några vetenskapliga belägg att komma med och därför inte skall återfinnas inom ramen för vetenskapliga ämnen. Inom religionsundervisningen är kreationismen däremot välkommen. Han menade att kreationismen själv uppfattar sig som en lära som fyller i vissa luckor, vilket implicerar att vetenskapen rimligen kommer att fylla i dessa luckor med tiden. En slags logisk inkonsistens i kreationismen alltså. 

Greenawalt passade också på att notera att ett religiöst argument kan bevisas vara ”vidskepelse” endast och enbart genom andra argument. Om större delen av befolkningen omfattar religionen ifråga är det därför en omöjlighet att på rationella och demokratiska grunder förvisa de religiösa argumenten från offentligheten. Återigen en logisk inkonsistens, men nu hos dem som vill ha bort religionen från offentligheten.

Fortsättning följer.

Religionsfriheten gäller tydligen inte baptister

Kan bara tipsa läsarna om att ta en titt på Ola Larsmos inlägg i DN idag avseende huruvida Lunds universitet kan ha en rektor som är baptist, något som ifrågasatts på ett sätt som gränsar till religionsförföljelse.

Se även Gärningsmannen.