Amerikansk oansvarighet

Förutom att träffa släkten och uppleva atmosfären på den plats min svärfar föddes lärde jag mig åter en ny sak om USA den här gången. Betydelsen av ansvar.

Jag är en människa som anser att alla har och skall ta sitt individuella ansvar för sina egna liv och även för solidariteten med andra. Ansvar är ett positivt laddat ord för mig, och det skall gå hand i hand med makt. Har du inte makt över ditt liv kan du inte ta ansvar – tar du inte ansvar för ditt eget liv får du heller ingen makt över det. Och jag bejakar ett samhälle som gör det möjligt och rimligt att ta ansvar.

Men i det amerikanska kontexten är ansvar/oansvarighet något mer, ett djupt liggande mentalt mönster som uppfattas som indikation på individens moraliska halt. Och frågan om resurser att ta ansvar ställs aldrig, inte heller diskuteras vad ”ansvar” betyder i en annan kontext än den egna.

En ansvarig individ tar vara på möjligheterna som ges, får en bra inkomst, för att inte säga blir förmögen, och fortsätter sitt ansvarstagande med hjälp av pengarna. Mycket pengar och dyra vanor är därför ett tecken på en ansvarig individ och därmed också en god samhällsmedborgare. En oansvarig person missa möjligheterna, förmår inte skapa en plattform och sjunker djupare ned i misären. En fattig person är därför i allmänhet också en oansvarig person, och därmed inte en lika god samhällsmedborgare.

Dikotomin är djupt biblisk – dels har vi mannen som inte förvaltade sitt pund i Jesu liknelse i Lukas 19:20 dels har vi orden om att till den som har skall varda givet i Matteus 13:12. Men jag saknar barmhärtigheten och maktanalysen som finns i andra bibeltexter. Barmhärtigheten levs ut i många amerikanska kristna församlingar, men i samhället i stort är det svårt att se barmhärtigheten med de utsatta, de förnedrade och de som saknar personliga resurser att ta ansvar för sig själva. Och maktanalysen lyser med sin frånvaro – hur skall jag ta ansvar för mitt liv om någon annan har makten över det?

Någonstans genom den amerikanska historien* ekar Kains ord till Gud ”Skall jag taga vara på min broder?” (1 Mos 4:9) Svaret är inte helt entydigt i stjärnbanerets land.

* ”Öster om Eden” är en roman av John Steinbeck från 1952 (filmad med James Dean 1955) skapad under en period när amerikansk konst och litteratur sökte efter sitt eget uttryck, en amerikansk identitet. Boken utgör en amerikansk historia om två familjers inflätade släkthistoria där broder står mot broder, men där också både brutaliteten och välståndet i det amerikanska samhället ständigt konfronteras med varandra.  I bibeln har Kain av avundsjuka dödat sin broder Abel – bibelns generation nummer två – och Gud frågar Kain var Abel är och Kain svarar med frågan ”Skall jag ta hand om min bror?” Kain inser dock sin skuld och Gud sätter ett märke på honom, det s k Kainsmärket, som ger honom skydd mot hämnd men också markerar att han är en mördare. Kain reser bort och bosätter sig just öster om Edens lustgård.

Kategoriernas makt eller vilken färg har Obama?

Igår hade jag förmånen att övervara jazzsångerskan Dianne Reeves konsert i Göteborg, kanske är hon mest i känd i breda kretsar från filmen ”Good Night and Good Luck”. Reeves är svart – det hör till saken. När hon berättar om sin mor, till vilken hon skrivit en sång, talar Reeves om moderns ”excitement” över ”our new president”. Det framgår att hon menar i första hand hans hudfärg. Idag sa en familjemedlem till mig att ”McCain hade vunnit om bara de vitas röster räknades”. Varför uppfattas det som en relevant slutsats? Och varför säger Dianne Reeves ”vår” president med tydlig anspelning på färgen?

Kategoriseringar är viktiga, och frågan om vilka kategoriseringar som är relevanta i ett samhälle är helt och hållet en politisk fråga. Skulle vi fundera på vilket parti i Sverige som kommit in i Riksdagen om bara ”vita” röster räkandes? Jag tror inte det. Rasfrågan är fortfarande kontroversiell i USA. Men risken är att vi upprätthåller isärhållandet av grupper avseende på hudfärg när vi stället frågan ”vem vann bara bland de vita”. I Sverige är klassfrågan fortfarande kontroversiell. All färre anser sig tillhöra en speciell samhällsklass. Arbetarklassursprung kan bli ett sätt för män att stärka sin makt medan det hos kvinnor snarast förminskar dem. Varför ställer vi inte frågan om vem som vinner om bara arbetarklassen räknas?

Kategoriser är politiserade. Vi skall inte inbilla oss att kategorier är stumma kärl i vilka vi kan lägga vad vi vill. Tvärtom, den som bestämmer vilka kärl som skall användas har vunnit halva striden.

Läs gärna mer om politiska kategorier i den alldeles nyutkomna boken om 2006 års val, författare är Henrik Oscarsson och Sören Holmberg!