Etikett: Barack Obama

Bojkottvapnet är uddlöst idag

EU:s ministerråd har beslutat om utökade sanktioner mot Burma i form av individuella sanktioner, t ex mot de domare som medverkade i rättegången mot Aung San Suu Kyi. I den internationella politiken har bojkotter och sanktioner varit förhållandevis vanliga, och sedan ett antal år när forskningen påvisat effekten av individuella sanktioner är det oftast dessa som använts. Ibland startar också folkliga bojkotter som t ex mot israelisk frukt från Västbanken eller genmodifiderad mat.

Under folkrättens heydays på 1950- och 1960-talen var nationalstatligt baserade aktioner mer effektiva än i vår transnationella värld. Efter den kommunikationella revolutionen har den nationalstatliga maktbasen urholkats, vilket påverkar både den som proklamerar sanktioner och den som är utsatt för dem. Vapnet är helt enkelt ganska uddlöst idag.

Ändå är det få bojkotter som kan anses ha varit verkligt effektiva, i alla fall inte när de utgjordes av statliga aktioner. Den svenska linjen mot Grekland omvärderades t ex och under senare år skulle Olof Palme använda den hemkallade ambassadören som exempel på hur man inte skulle hantera diktaturer. Inte heller föll Sovjetunionen genom bojkotter eller sanktioner utan istället via transnationella idéer som penetrerade järnridån så till den milda grad att den åtminstone delvis kom att monteras ned inifrån under Michail Gorbatjov.

När Obamaregimen nu inlett en ny strategi mot Burma, och faktiskt fått med sig en egen medborgare hem samt fått träffa den sedan många år frihetsberövade Aung San Suu Kyi, så visar det en mycket bättre väg för att riva diktaturer. Att Bushregimen trodde sig kunna införa demokrati genom våld var åtminstone delvis en logisk följd av tankarna om sanktioner och isolering. Möten och samtal hade också effekt i Nordkorea. Men, att pressa diktaturer genom samtal, dialog och möten är mycket mer krävande än att bojkotta. EU har valt bojkottvägen. Hur hade läget kunnat vara i Zimbabwe, Eritrea eller Kuba om stormakterna konsekvent istället valt dialogens väg? Att återkommande begära möten, träffar och förhandlingar skapar till slut personliga band, lojaliteter och förskjutningar i världsbilderna. Att stänga ut, isolera och vända ryggen åt förstärker diktaturens föreställning om sin förträfflighet och lämnar det lidande folket i sticket.

Om EU skall ha en utrikespolitik värd namnet så borde den kunna åstadkomma mer än sanktioner. Sanktioner som f ö antagligen inte rör de burmesiska domarna i ryggen.

EU ser inte Afrikas möjligheter

I den alltid lika läsvärda tidskriften ”Jeune Afrique” refereras och kommenteras den amerikanske presidenten Barack Obamas resa till och tal i Ghana i juli i år. I sin ledare diskuterar Béchir Ben Yahmed relationen mellan Obamas budskap till Afrika-söder-om-Sahara och det budskap som Kina och Europa sänder.

BBY poängterar att Obama lägger både kraften för och bördan av förändring hos det afrikanska folket självt. Från Kina är budskapet istället att man vill exploatera vad som finns under jorden eftersom Kina har ”dollar och arbetskraft”. Europa meddelar allt oftare att man vill ”köpa de produkter som vi har behov av, till vårt pris och att få, alltid till vårt pris, få sälja våra produkter”. Från Kina alltså ett helt a-politiskt budskap som bara handlar om pengar och resurser, och från Europa ett helt a-politiskt budskap som  bara handlar om pengar och resurser. Vad säger då Obama?

Obama riktar sig till Afrikas unga, talar om hopp och om en framtid som ligger i deras händer. Han talar om starka institutioner, inte starka män, och om en demokrati som presterar mer än ”några val då och då”. Han talar om folket och om att det är dags att lägga kolonialismen bakom sig. ”Afrikaner som kommer till USA lyckas väl, varför gör de inte det i Afrika?” Afrika är rikt på resurser, i alla avseenden, säger han. Vad som behövs i Afrika är stabila politiska institutioner,  infrastruktur, utbildning och hälsovård – med det kan man förändra ett samhälle. Och, menar Obama, allt detta ligger i afrikanska händer.

Tänk om EU och Europa kunde intressera sig för Afrika på ett konstruktivt sätt. I Sverige och många andra europeiska länder är Afrika fortfarande en kontinent med svältande barn och människor utan egna förmågor. EU föredrar att förstärka gränspolisen Frontex framför att stödja t ex den politiska kampen i Västsahara eller oppositionen i Sydafrika. 

Som på alla kontinenter finns självklart lidandet där – men Afrika är framförallt en kapabel, resursstark och livskraftig kontinent.

Kategoriernas makt eller vilken färg har Obama?

Igår hade jag förmånen att övervara jazzsångerskan Dianne Reeves konsert i Göteborg, kanske är hon mest i känd i breda kretsar från filmen ”Good Night and Good Luck”. Reeves är svart – det hör till saken. När hon berättar om sin mor, till vilken hon skrivit en sång, talar Reeves om moderns ”excitement” över ”our new president”. Det framgår att hon menar i första hand hans hudfärg. Idag sa en familjemedlem till mig att ”McCain hade vunnit om bara de vitas röster räknades”. Varför uppfattas det som en relevant slutsats? Och varför säger Dianne Reeves ”vår” president med tydlig anspelning på färgen?

Kategoriseringar är viktiga, och frågan om vilka kategoriseringar som är relevanta i ett samhälle är helt och hållet en politisk fråga. Skulle vi fundera på vilket parti i Sverige som kommit in i Riksdagen om bara ”vita” röster räkandes? Jag tror inte det. Rasfrågan är fortfarande kontroversiell i USA. Men risken är att vi upprätthåller isärhållandet av grupper avseende på hudfärg när vi stället frågan ”vem vann bara bland de vita”. I Sverige är klassfrågan fortfarande kontroversiell. All färre anser sig tillhöra en speciell samhällsklass. Arbetarklassursprung kan bli ett sätt för män att stärka sin makt medan det hos kvinnor snarast förminskar dem. Varför ställer vi inte frågan om vem som vinner om bara arbetarklassen räknas?

Kategoriser är politiserade. Vi skall inte inbilla oss att kategorier är stumma kärl i vilka vi kan lägga vad vi vill. Tvärtom, den som bestämmer vilka kärl som skall användas har vunnit halva striden.

Läs gärna mer om politiska kategorier i den alldeles nyutkomna boken om 2006 års val, författare är Henrik Oscarsson och Sören Holmberg!