I sin bok ”Om det politiska” (On the political) talar samhällsteoretikern Chantal Mouffe mycket om behovet av ”passion” eller känsla i politiken. Jag tror att det är en avsevärt viktigare aspekt än vad vi i alla fall i Sverige inser. Om politik inte väcker människors känslor, menar hon, så kan den heller inte mobilisera och artikulera de krav som olika grupper ställer. Det är när känslan saknas som misstron ökar och ointresset tilltar. Mouffe menar att förnekelsen av känslan roll i politiken istället skuffar ut passionen i kanterna, till extremism, våld och huliganism. Politik är inte bara att vilja (och absolut inte att välja) utan att känna.
Chantal Mouffe ser uppsvinget för högerextremism och populism under de senaste 25 åren i Europa som åtminstone delvis ett svar just på bristen på passion i politiken. Tillhörighet, känsla och passion är ofta vad de här partierna erbjuder. De skapar en känsla av att ge sig hän, att tro på något eller tvärtom att avsky något. EU-integrationen är väl en av minst passionerade processer som tänkas kan åtminstone i Sverige och många andra västländer. När nationalistiska partier, visionära partier eller utopiska partier då växer fram kan det vara just ett svar just på den Bryssel-tristess och de räknenissar, skattetabeller och upphandlingsprocesser som just nu verkar vara politikens essens…
Inte konstigt då att en sång-och-dans-man som Carl Schlyter har framgångar i EU-valet!
I Pierre Mendès Frances politik fanns alltid passion. Kanske är det därför han fortfarande är den franska politiker som fortfarande väcker intresse, hopp och passion. Mendès France var premiärminister i mindre än ett år (1954-55) men hans politiska arv är fortfarande starkt i fransk politik.
I sina lördagstal till den franska befolkningen berättade Pierre Mendès France om de politiska frågor som just då präglade hans agenda. Han sökte stöd, inte som ett blött finger i luften utan genom sin egen övertygelse och passion, för de beslut han fattat och skapade förståelse för de svåra problem som låg framför. Långt innan de sociala medierna nyttjade Mendès France möjligheten att nå medborgarna direkt, och att döma av alla de brev han fick fanns det också en ömsesidighet i den kontakten. En viss passion med största sannolikhet.
I boken ”Dire la Vérité” utgivet på Texto med förord av Eric Roussel kan man ta del av alla Mendès Frances lördagstal.
VÄNSTRA STRANDEN 
Några spekulationer om politik och känslor:
Kanske är det ofta känslor som avgör vad människor skall rösta på, d.v.s. de känslor som väcks av politikerns passion eller av väljarna själva. Detta är naturligtvis ett tveeggat svärd, eftersom känslorna kan vara både omtänksamma och hatiska. Partierna som kallas främlingsfientliga (eller ibland populistiska) bygger nog rätt mycket på människors spontana känslor för saker som är främmande. Så det finns två frågor här: dels den empiriska, huruvida känslor är en bra politisk förklaringsmodell, dels den normativa, om politiker bör försöka få röster genom att ”utnyttja” människors känslor (och om väljare bör följa sina känslor). När det gäller den första frågan är kanske en god indikator på hur mycket väljare följer sina känslor ifall småpartier ofta hoppar in och ut ur riksdagen (ty man kan kanske anta att människor som röstar efter sina känslor är mindre konsistenta över tid). Jag kan ha fel, men Ny Demokratis uppgång och fall kanske var ett tecken på politiska känslostormar, och kanske även Junilistan. Men i övrigt (om man skall fortsätta följa denna hypotes) så tycks känslor vara en relativ dålig förklaringsmodell för hur människor normalt röstar i Sverige, med tanke på det relativt stabila partisystemet. Vad skall man säga om Sverigedemokraterna? Om de kommer in i riksdagen kommer säkert många att hävda att de som röstade på dem styrs av irrationella xenofobiska känslor. Problemet när det gäller SD är dock att deras tillväxt tycks ha pågått ganska stadigt under lång tid (och de kommer nog inte att försvinna lika snabbt som NyD), så de skulle alltså inte täckas av känslostormshypotesen.
Kanske är det fel att tala om ”känslor”. Ordet leder tanken till något flyktigt, ombytligt och ytligt. I Sverige använder vi ju sällan ordet passion på det sättet som man gör i engelska eller franska, men det är snarare just så jag menar. Passion är en hängivenhet som grundar sig på övertygelser, moraliska emotioner och tron på något som går utöver det egna jaget. En verklig passion är inte som i svenskan något ”tillfälligt”, utan ordet är ju släkt med smärta och lidande (passionhistorien) och innebär en hängivenhet som går utanför vad som uppfattas som ”normalt”.
Jag tror att politiken måste bygga på våra passioner, att demokratin är det hittills bästa sättet att rama in dem och kultivera dessa passioner, men att när ramen blir viktigare än passionen, då riskerar bygget att haverera.
Känslor är inte irrationella. Det finns forskning som antyder/indikerar att känslan kommer före rationaliteten i fråga om våra moraliska uppfattningar. Och de moraliska emotionerna är konsistenta över tid och över sfärer. (T ex ”The role of emotions in judging the moral acceptability of risks” av
Sabine Roeser 2006 i Safety Science)
Att utnyttja människors känslor är en annan sak, något som karismatiska ledare alltid varit bra på. Där krävs klarsyn, kritik och debatt för att pröva grunderna.
VS
Tack för de språkliga klargörandena (även om de inte är kristallklara).
Är det inte två olika saker huruvida känslor är irrationella eller inte och vilken roll de spelar vid skapandet av moraliska uppfattningar. Själv är jag väl någon typ av emotivist när det gäller metaetik, och enligt mig finns det inget ”rationellt” svar på vad som är gott och ont (och i förlängningen finns det alltså inte heller något rationellt svar på vad som är politiskt rätt). Men att känslor inte skulle vara irrationella… Den saken får du gärna utveckla. Om du menar att det kan vara rationellt att följa sina känslor är jag med på noterna (m.a.o. kan det vara rationellt att vara irrationell, om det nu går att uttrycka sig så), men innbär det att själva känslorna inte är irrationella? (Och för övrigt: om inte känslor är irrationella, vad är då irrationellt?)
Men man ska väl tillägga att begreppet ”rationalitet” inte har någon allmänt vedertagen definition (och ofta har man nog anledning att inte använda begreppet över huvud taget).
Jag brukade i mina föreläsningar om Erik Ringmars utmärkta bok ”Identity, Interest and Action” understryka hans tes om att rationalitet är ett tomt begrepp. Så fort du börjar dekonstruera det så mister det sin mening.
Jag uppfattade att det var du som menade att känslor var irrationella och därför inte borde vara det fundament i politiken som jag försökte argumentera för. Men jag missförstod säkert något.
VS
Sådär jag hittade ulf bjerelds blogg och nu har jag hittat din, jag hade er båda två som lärare ibland när ni var doktorander och jag läste statskunskap. Trevligt. Försökte följa ditt resonemang i inlägget men inser att jag har helt andra utgångspunkter idag. Idag har jag en andlig (ej religiös) utgångspunkt som grund även i politiska resonemang och i min upplevelse av hela den västerländska kulturen som dominerande narcissistisk. Vet knappt om jag är vänster eller höger längre även om jag givetis vet var andra placerar mig. Min politiska dimension utgår från mitt samvete och det är då rakt inte högsta mode. Hur som helst kul att hitta din blogg. mvh