Etikett: Chantal Mouffe

Politik är känsla – inte teknik eller rationalitet

I sin bok ”Om det politiska” (On the political) talar samhällsteoretikern Chantal Mouffe mycket om behovet av ”passion” eller känsla i politiken. Jag tror att det är en avsevärt viktigare aspekt än vad vi i alla fall i Sverige inser. Om politik inte väcker människors känslor, menar hon, så kan den heller inte mobilisera och artikulera de krav som olika grupper ställer. Det är när känslan saknas som misstron ökar och ointresset tilltar. Mouffe menar att förnekelsen av känslan roll i politiken istället skuffar ut passionen i kanterna, till extremism, våld och huliganism. Politik är inte bara att vilja (och absolut inte att välja) utan att känna.

Chantal Mouffe ser uppsvinget för högerextremism och populism under de senaste 25 åren i Europa som åtminstone delvis ett svar just på bristen på passion i politiken. Tillhörighet, känsla och passion är ofta vad de här partierna erbjuder. De skapar en känsla av att ge sig hän, att tro på något eller tvärtom att avsky något. EU-integrationen är väl en av minst passionerade processer som tänkas kan åtminstone i Sverige och många andra västländer. När nationalistiska partier, visionära partier eller utopiska partier då växer fram kan det vara just ett svar just på den Bryssel-tristess och de räknenissar, skattetabeller och upphandlingsprocesser som just nu verkar vara politikens essens…

Inte konstigt då att en sång-och-dans-man som Carl Schlyter har framgångar i EU-valet!

I Pierre Mendès Frances politik fanns alltid passion. Kanske är det därför han fortfarande är den franska politiker som fortfarande väcker intresse, hopp och passion. Mendès France var premiärminister i mindre än ett år (1954-55) men hans politiska arv är fortfarande starkt i fransk politik.

I sina lördagstal till den franska befolkningen berättade Pierre Mendès France om de politiska frågor som just då präglade hans agenda. Han sökte stöd, inte som ett blött finger i luften utan genom sin egen övertygelse och passion, för de beslut han fattat och skapade förståelse för de svåra problem som låg framför. Långt innan de sociala medierna nyttjade Mendès France möjligheten att nå medborgarna direkt, och att döma av alla de brev han fick fanns det också en ömsesidighet i den kontakten. En viss passion med största sannolikhet.

I boken ”Dire la Vérité” utgivet på Texto med förord av Eric Roussel kan man ta del av alla Mendès Frances lördagstal.

Är Göteborg en håla?

Är Göteborg en håla? Göteborg är Sveriges största studentstad. Göteborgs universitet hade för några år sedan störst antal studenter av alla universitet i Sverige (det finns många sätt att räkna på) och därutöver finns Chalmers (som är ett tekniskt universitet) i samma stad. Göteborgs universitet har länge haft störst söktryck i landet till sina utbildningar. Och Göteborg är landets näst största stad. En sådan plats – nationens andra stad, en mycket stor universitetsstad och dessutom landets populäraste studentstad – torde väl ha alla förutsättningar att ha ett brett utbud av intellektuell litteratur. Eller?

Efter att fruktlöst gått igenom centrala stadens alla boklådor utan att ha hittat Chantal Mouffes senaste till svenska översatta bok ”Om det politiska” (Tankekraft förlag, 2009) samt en nyutkommen svensk bok av historikern Jens Ljunggren om den svenska 68-revolten ”Inget land för intellektuella. 68-rörelsen och svenska vänsterintellektuella” (Nordic Academic press 200906) måste jag fråga mig: Är Göteborg en håla?

Båda böckerna har recenserats i dagspressen – Aftonbladet, Göteborgs-Posten – och finns självklart att köpa på nätet. Men, är det inte märkligt att inte en enda av de s k stora bokhandlarna i centrala Göteborg kan visa upp ens ett ynka ex av någon av dessa böcker som båda är omskrivna, omdiskuterade och recenserade i svenska medier i sommar?

Istället ligger drösar av skickligt marknadsförda deckare med lågt litterärt värde och en närmast anti-intellektuell hållning till samhället över hela affärerna, t o m på kassadisken. Jag har inga problem med att människor väljer att läsa avkopplande litteratur – själv finner jag inget avkopplande i illa skrivna böcker – men varför skall vi i valfrihetens paradis inte få välja att i bokhandeln få titta på och bläddra i Mouffes böcker eller samhällsrelevanta debattböcker omvi råkar tycka om det?

Dessvärre är jag övertygad om (fast jag vet inte för jag har sommarlov) att jag i huvudstaden skulle kunna gå in på Hedengrens och hitta de här böckerna. Kanske i bara ett ex, men ändå. Senast jag var på Hedengrens hade de Michel Foucaults samlade verk. På franska.

Är Göteborg en håla?

Anm: Om ”håla” läs här.