Hur skall det gå för familjen?

Såhär i semestertiden talar många om att de ”skall vara med familjen” nu under sommaren. Familjen utsätts i vår tid för en kult – den enda riktigt legitima livsformen tycks vara en familj med vuxna och barn. Men enligt mina erfarenheter tycks denna kult ha mycket litet med verkligt familjeliv att göra. Det är inte bondefamiljen arbetsgemenskap, inte 1950-talsfamiljen och inte 1968 års storfamilj som är på modet. Nej, det tycks vara det sena 1800-talets övre borgerskap som stått modell för dagens familjer. De vackra sommarklänningarna som frasar, husan som frågar om det skall vara middag klockan sju eller åtta på verandan och sonen som tar med några vänner hem för att spela lite tennis. Vintern i staden och sommaren i solen. Bad, segling och goda vänner. Familjen som en privat angelägenhet, familjen som ett patriarkalt projekt och livsstil. Familjen som dygdemönster.

 

Då är det kanske inte så märkligt att så få föräldrar verkligen TALAR med sina barn numera, GÖR saker tillsammans med dem eller LYSSNAR på sina barn. Ingmar Bergmans skildringar av sin barndom har med all önskvärd tydlighet visat vilken känslokyla som döljer sig bakom de vackra borgerliga fasaderna.

 

Under några sommarveckor har jag sett mängder av fullt utrustade stridsvagnar (nutidens barnvagnar) med ett barn innanför en plastruta medan mamma eller pappa pratar i mobiltelefon och i rask takt förflyttar sig fram genom staden. Spädbarn bärs med ansiktet framåt i någon slags idé om att de skall uppleva något. Att så små barn bara ser 30 cm framför sig tycks ingen ha berättat för föräldern. Jag har sett föräldrar som oavlåtligen måste ringa, sms:a eller prata med varandra när barnet undrar något alldagligt. Episoden slutar alltid med gråt. Jag har fått insyn i familjer där pappa tycker att det är att ”umgås med familjen” när han först kör barnen till träningen och sedan grillar i trädgården medan barnen är ute med kompisar. Och jag har upplevt familjer där blotta tanken på att tillsammans göra något i trädgården eller städa är helt uteslutet för barnen ”måste ju få egen tid”. Och för en hel del föräldrar tycks det räcka att ackompanjera barnen till Liseberg för att scora högt i kategorin ”vara med familjen”.

 

En familj är en generationsöverskridande plats där man delar upplevelser och erfarenheter, inte arrangerar dem. En familj inbegriper flera generationer och flera släktled. En familj har rum för barn som får klättra och klänga, som får gå själva och krypa även om de smutsar ner sig. En familj har rum för äldre som vill lära sig hur mejl och mobil fungerar för att hålla kontakt med barnbarnen. I en familj delar man på arbetsuppgifterna och hjälper varandra med praktiska bekymmer. I familjen pratar man med varandra, förklarar och förtydligar tills man är klar över att alla förstått, om än inte blivit övertygande. Familjens medlemmar är nyfikna på varandra och villiga att ge av sin egen tid. I en familj kan diskussionens vågor gå höga och åsikterna vara divergerande utan att det skapar konflikter. Och ALLA kan ändra sig när de goda argumenten används.

 

En familj skapas genom gemensamma erfarenheter. Biologin är inte ens ett nödvändigt villkor för en familj, än mindre ett tillräckligt. Låt oss kasta ut 1800-talets stadsborgarfamilj och skapa en familj för vår tid. Dagens familj växer organiskt som nätverk, den bygger på livslånga band men de blir fler än förr och den rymmer en global dimension där platsen är underordnad erfarenheterna. Om vi inte arbetar för och bygger generationsöverskridande gemenskaper som familjen så tappar vi solidariteten, förståelsen och framtidstron i vårt samhälle. Familjen är nyckeln till framtiden – men inte i 1800-talstappning.

Insikter om hederskultur

Vill bara göra lite PR för en intressant artikel av socialantropologen Unni Wikan i Svd Kultur idag om hederskulturer. Hon skriver att

I en situation där många män med invandrarbakgrund marginaliserats, avmaskuliniserats och lever i utanförskap, utgör hederskulturen en källa till identitet. Mycket tyder på att hederskulturer växer sig starkare i det nya Europa. Det handlar om att ersätta samhällets makt och kontroll med den egna makten och kontrollen. Hederskulturen framstår som ett positivt föredöme i kontrast till den kultur som det offentliga samhället företräder och som uppfattas som degenererad och normupplösande.

Hon uppmanar oss att fasta på det goda i hederskulturen genom att betänka att

Hederskulturer kännetecknas av hängivenhet och närhet i vissa familjerelationer, och av omsorg om och respekt för de gamla. Hederskulturer får inte demoniseras. Det är genom att ta fasta på de positiva aspekterna och bygga vidare på dem som det omgivande samhället kan visa respekt för människor för vilka hedern är viktig.

Läs resten av artikeln på SvD Kultur.

Valborg är deppig och aspackad

Valborgsmässoafton är solig i södra Sverige och redan på eftermiddagen ser jag unga människor i gröngräset. Vinden är dock lite sval trots solskenet. Om några timmar är tonårsfyllan ett faktum för kanske uppemot hälften av alla 15-18-åringar. Många av dem, ssk flickorna, kommer att få skrumplever i vuxen ålder – i alla fall om vinpimplandet à la kontinenten fortsätter att växa. Igår kunde SvD berätta att dagens ungdomar har en sämre psykisk hälsa än sina föräldrar (dock dricker de mindre) och flickorna mår sämst.

Valborg lär vara en abedissa vid namn Walburga som levde på 700-talet. Hon är ett helgon kopplad till fruktbarhet och gröda. Därav firandet på våren. Dessutom tänder vi eldar i syfte att skrämma bort allehanda oknytt och vilddjur eftersom djuren skulle släppas på bete den 1 maj. Valborg borde alltså vara glad och upprymd en sådan här dag.

Men varför super Valborg? Svaret handlar mer om framtidstro och ideal än om föräldrakontroll. Folkhälsoministern vill ha stöd till föräldrarna och integrationsministern talade om att bråken i Rosengård borde förhindrats genom bättre föräldrakontroll. I dagens auktoritetsnedrivna samhälle finns det dock ingen väg tillbaka. De flesta tonåringar har mycket bra relationer till sina föräldrar (även om de nog tror att föräldrarna vet mindre än de gör om hur tonåringar lever). Problemet är att i femtonårsåldern (plus minus två år) är andra ideal viktigare än föräldrarna. Och dessa ideal serveras, via kompisar, från en global medievärld. Idealen tenderar att handla om ytlig framgång, skönhet, uppmärksamhet och pengar. Perioden mellan 15 och 25 är formativa, och har förstås alltid varit, men balansen mellan vad som är möjligt och vad som är önskvärt har numera förskjutits på ett sätt som jag tror skapar ångest, depression och självdestruktivitet hos den grupp ungdomar som är lite känsliga. Balansen mellan vad jag kan/bör göra själv och vad jag kan kräva av omgivningen tycks inte heller särskilt god. Passiviteten och därmed offerrollen ligger på lut.

När jag hör unga flickor – på allvar – tala om vilka flotta lägenheter de skall bo, hur rika män de skall gifta sig med, hur kända de skall bli, hur stora bröst de skall operera in och hur fantastiska resor de skall göra undrar jag hur de kommer att känna sig när verkligheten tränger sig på. Varför har vi inte framhållit det egna arbetet som den glädje det är? Kanske är det just omöjligheten att få annat än ett halvtidsjobb (svart?) som servitris som leder till flickornas misströstan?

Kvinnors möjligheter har aldrig varit större än nu. Jämställdheten har inneburit fantastiska landvinningar. Ändå tycks unga kvinnor allt oftare falla ned i ett självdestruktivt mörker. Är det därför Valborg super?

Det farliga nätet

I både Rapport och Aktuellt idag sägs att BRÅ gjort en undersökning som visar att hälften av alla 15-16 åringa flickor fått närmanden via nätet från vuxna män som velat ha sex. Därför vill nu justitieministern och riksåklagaren kriminalisera nätkontakter där den vuxne har för avsikt att begå ett sexbrott.

Rättta mig nu om jag är fel ute, men när man är 15 år kan man ha sex med vem man vill utan att det är något som helst kriminellt med det. Eller har jag fel? Visserligen tycker jag att det är patetiskt med vuxna män som vill ha sexuella relationer med unga tjejer (eller killar) men jag kan inte rimligen tycka att det skall vara kriminellt! Och när en av de sakkunniga säger att det kan gälla män som är 20-25 börjar jag få lite ont i magen – om en 16-årig tjej har sex med en 20-årig kille, eller tvärtom för den delen, så skulle detta alltså vara pedofili!?

Och kan det vara rimligt att kriminalisera en önskan om sex? Ingen kriminaliserar en önskan att döda, inte förrän brottet är begånget är uppsåtsfrågan på bordet. Jag tycker att vårt samhälles alltmera högljudda önskan om att kriminalisera, övervaka varje vrå av våra liv och kontrollera varje transaktion börjar påminna starkt om Orwells 1984.

Personligen håller jag det för nästan otroligt att hälften av alla Sveriges 15-åriga flickor faktiskt blivit utsatta för pedofiler på nätet. Men jag böjer mig för belägg.

Jag får fördjupa mig i de närmare 100 sidorna…

Efter att ha läst: En enkät har genomförts med 7500 ungdomar i årskurs nio, enligt alla konstens regler såvitt jag kan bedöma, och där anger 38 procent av flickorna (ca 15 år) att de via internet fått sexuella inviter av något slag från vad de själva tror är vuxna personer. Av dessa är det 13 procentenheter som varit med om detta en gång, övriga två gånger eller mer. Av dessa 38 procent har 39 procent ett förhållande med en kille/tjej, 56 procent har varit berusade minst tre gånger under året och närmare en tredjedel har utsatts för våld och blivit bestulna under det senaste året. I en annan undersökning utförd på nätet med betydligt skakigare metod uppger 70 procent av flickor mellan 15 och 17 år (de flesta var 16-17 år) att de ombetts sexprata när de själva inte ville. Här anges dock inget om vuxna, utan dessa kontakter är lika gärna med jämnåriga. I gruppen angav ”närmare hälften” att de hade haft sexuella nätkontakter med någon som var minst fem år äldre – t ex en 17-åring med en 23-åring alltså. I gruppen angav närmare 35 procent att sådana kontakter också funnits när de var yngre än 15 år, alltså med någon från 20 år och uppåt.

Rapporten är intressant och problematiserad, till skillnad från de tidningsskriverier som blivit följden. De olika enkäter som redovisas är emellertid i flera fall mycket komplicerade och innefattar t ex svar som innebär att man skall berätta om saker som hänt flera år tidigare. Erfarenheten visar att sådana svar är mycket otillförlitliga.

Låt oss nöja oss med att konstatera att sexuella inviter på nätet till flickor inte är ovanliga. Runt en tredjedel av femtonåriga flickor har upplevt det. Många 16-17-åriga flickor har också någon gång haft sexuella kontakter med äldre killar/män på nätet.

Jag skulle vilja veta hur det här mönstret såg ut före nätet. Hur många har inte haft flåsande röster i luren, fått frågor när man väntat på bussen eller sett medelåldersmän sitta och titta på flickgymnastiken utomhus medan de har något glansartat i blicken. Nätet har gjort det enklare och säkert lockat fram många fler verkliga pedofiler. Men vi gör flickorna en otjänst om vi fixerar oss vid kontaktvägen och inte vid att utveckla en positiv och glad sexualitet.

Moderskapets mytiska dimensioner

Läser i Signum Gunilla Maria Olssons recension av Elise Claessons bok ”Mamma at Home. Det Moderlösa Samhället”. Olsson skriver nyanserat att det måste finnas plats för många könsroller, men så kommer det: ”Men dit borde självfallet också höra en möjlighet att låta moderskapet slå ut i full blom”. Vad står det här egentligen? Vad innebär det att ”låta moderskapet slå ut i full blom”?

Det får mig att tänka på Per Bjurmans krönika i dagens AB som handlar om att Keith Richards också har barn. Bakgrunden är att amerikanska kolumnister ondgör sig över Britney Spears okontrollerade beteende – inkluderande flykt från behandlingshem, rakad skalle, tatueringar och en tillvaro utan trosor (inte i Tyrolen dock) – eftersom hon har barn. Jojo, skriver Bjurman, det har Keith Richards också. Ingen har hojtat om barnavårdsnämnden när han beskrivit sin hedonistiska tillvaro i heroinrus och med påtagligt många groupies i hotellsängarna. Men han kanske inte har lust att låta faderskapet ”slå ut i full blom”?

Ge oss ett föräldraskap. Uttolkat på många sätt, men alltid med barnens utveckling i centrum. Det räcker bra så, tack.

Varför två föräldrar?

I en artikel i SvD idag får vi veta att Lille Ludvig äntligen fått två föräldrar. Va’ säger du. Alla barn har väl två föräldrar? Nehej. Ludvig är son i en lesbisk kärnfamilj. Ludvig har tillkommit genom insemination och hans biologiska mamma är alldeles korrekt hans förälder. Men eftersom inseminationen skett i Danmark så röjs inte spermadonatorns namn. Ludvig har följaktligen ingen pappa. Eller? Ludvigs andra mamma fick inte adoptera Ludvig eftersom ingen visste vem hans biologiske pappa var, lagen är sådan och så tolkade tingsrätten den. Hovrätten har nu ändrat på detta och låtit mamma II också bli förälder.

I tidningen framställs det som en rättighet och full lycka att Ludvig nu fått sina två föräldrar. Vad jag undrar är dock, varför denna fixering vid två (2) föräldrar? Är det skillnaden mellan lycka och olycka för barnet?

Har vi upphävt den biologiska ordningen med mammor och pappor som träffas och gör saker med varandra för att få barn kan jag inte inse varför man måste fixera sig vid just två föräldrar? Alla barn som bara har en förälder i samma mening som Ludvig hade tills alldeles nyss (frånvarande pappa) är de mindre värda? Eller andra barn som har två mammor och två pappor som de betraktar som föräldrar? Borde vi inte kunna erbjuda adoption av styvbarn också?

Lesbiska och bögar tycks bära idéen om kärnfamiljen vidare i en tid som i övrigt faktiskt tagit nätverksfamiljen till sitt hjärta. Det är nästan komiskt – det som upprätthållit det tidigare utanförskapet för dessa grupper (kärnfamiljen) har nu blivit en av de mest omhuldade institutionerna.