Etikett: energipolitik

Ett mörkt år – ändå anas en svag strimma ljus

Rysslands fullständigt regelvidriga anfall mot Ukraina och det därpå följande kriget är inget annat än en internationell katastrof. Än så länge står EU enigt, USA stödjer Ukraina med betydande resurser och stridsmoralen hos försvararna är uppenbart starkare än hos de anfallande ryska styrkorna. Det blir ett långt krig men just därför kanske ett krig som Ukraina kan gå segrande ur. Men priset är extremt högt, högre än vi ännu förstår. Och ännu syns inga tecken på att konflikten närmar sig den fas när olika seriösa förhandlingstrevare hörs. Den ryska ledningen skall ställas inför en krigstribunal i Haag och stå till svars för alla de krigsbrott som begåtts. Det är mitt hopp och min hållning. Tills dess, allt stöd till Ukraina men också till den ryska oppositionen och de som lider av den auktoritära repression som den nya semi-diktatorn Putin utövar. Vi som var med under kalla kriget känner igen alltför mycket. Alltför mycket.

Det svenska valet blev en skrämmande fars. Tre borgerliga partier som tappade väljarstöd vann regeringsmakten genom att ett nationalkonservativt parti vann väljare med populistiska löften om sänkt bränslepris. Löften som alla förnuftiga människor insåg var orealistiska. Regeringen sitter på Sverigedemokraternas villkor och med hjälp av högst tolkningsbart avtal kan detta parti gå och komma som det vill i alla frågor i svensk politik. Allt som finansieras med skattepengar anser partiet att man inte bara har rätt att ha, utan också skyldighet att ha, synpunkter på. Så partipolitiseras hela samhället från förskolebarnens klädsel till val av vapensystem för flygvapnet. Ingen fråga är för liten eller för stor för att Sverigedemokraterna anser att de skall ha en synpunkt – och bli åtlydda. Vi har sett det under de gångna månaderna och vi kommer att få se mer av det. Kunskap, profession och expertis är icke-auktoriteter i Sverigedemokraternas värld eftersom dessa storheter anses helt impregnerade av det som kallas vänsterliberalism. Kom ihåg Jimmie Åkessons svar i utfrågningen inför valet angående migrationspolitikens juridik: utfrågaren påpekade att jurister sagt att förslaget inte var möjligt juridiskt och svaret var ”vi har egna jurister”. Så småningom kommer vi nog att få veta att hela den liberala demokratin med sina mänskliga rättigheter inbyggda också är ett partipolitiskt vänsterliberalt projekt.

Ett för mig ytterst skrämmande bevis på högerextremismens gift såg vi när psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren den 6 juli i Visby, mitt under Almedalsveckan, föll offer för en psykiskt sjuk mördare ur Nordiska Motståndsrörelsens aktivister. En mördare vars syfte var att sätta skräck i det svenska samhället och hämnas sin egen misär. Centerns partiledare Annie Lööf var ett tilltänkt offer, en planering han också dömdes för. Men vi var nog många kvinnor med synliga positioner i samhället som kände en mycket kall vind dra förbi, igen. Precis som vid mordet på utrikesminister Anna Lind. Jag var alldeles i närheten av platsen när Ing-Marie Wieselgren mördades, men på väg åt rakt motsatt håll. På kvällen var jag i Domkyrkan, där också Annie Lööf fanns på plats. Då visste ingen att mördaren hade rekognoserat inför just den kvällen för att angripa Lööf.

Tre prövningar detta år, och de lär inte lämna oss i första taget. Och då har jag inte nämnt NATO-ansökan, reduktionen av kvotflyktingar och talibanernas vanvett i Afghanistan.

Men det finns också ljusglimtar. Pandemin i Europa är över och vi kan äntligen börja umgås med varandra igen. Vaccinet och gemensamma ansträngningar över gränser har lett till en snabb återhämtning där vi kan lära av det som varit. De ekonomiska stöden fungerade, vaccinsamarbetet var unikt och fantastiskt framgångsrikt för vetenskap och forskning. Och alla medborgare tog ansvar och hjälpte varandra. Men, äldreomsorgen visade sig igen vara såväl underfinansierad som underorganiserad. Och sjukvårdens krisberedskap var det si och så med i olika regioner.

Mycket tyder på att inflationen har nått eller når sin kulmen i närtid för att plana ut. Elpriserna är på väg att lämna de hisnande höjderna (bland annat eftersom vi sparar) och förhoppningsvis får vi en översyn över själva elmarknaden. Sverige har ju inte annat än någon enstaka dag brist på el, vi exporterar stora mängder. Men villkoren på marknaden gör att ju mer el som behövs på andra ställen, desto mer ökar priset även för oss. Ungefär.

Och i miljö- och klimatpolitiken rör sig framåt i andra länder, även om Sverige just nu är inne i en annan fas. I Montreal kom världens länder fram till ett avtal om biologisk mångfald som innebär att 30 procent av jordens yta skall ha ett skydd år 2050. Och EUs nya strategi för utsläppsrätter kommer att innefatta transportsektorn och byggsektorn. Systemet med utsläppsrätter utvidgas alltså och s k fria utsläppsrätter tas bort. Utsläppen skall på detta sätt mer än halveras till 2030.

Ett mörkt år ja, men prövningar skapar också nya idéer och utvecklas nya samarbeten. Låt oss hoppas att detta blir något som präglar 2023!

Vart tog den ekonomiska orättvisan vägen i klimatförhandlingarna?

Sammanbrottet i Köpenhamn i helgen har föranlett en mängd analyser och kommentarer. Flera av dem går ut på att FN-systemet i grunden är föråldrat. Med det menas att tanken att alla världen stater – i meningen en stat är en röst – inte kan anses vara det mest adekvata sättet att fatta beslut. Statsminister Reinfeldt har anfört att skillnaden mellan demokrati och diktatur inte tas med i beräkningen. I söndagens Agenda var han märkbart upprörd över det faktum att han och Zimbabwes president Mugabe ansåg ha samma förhandlingsmandat. Även Per Wirtén på Arena påpekade i God Morgon Världen (SR/P1) att det var länder med lite demokratisk legitimitet som bromsade mest i Köpenhamn. Om detta verkar det därmed inte råda någon ideologisk strid.

Folkrättens tanke är att stater är suveräna och att deras ledare har ett mandat givet dem just som ledare. Logiken i kedjan är att stater inte skall erkännas som stater om där inte finns ett folk, ett territorium och en statsmakt med kontroll över bådadera. Under senare år har erkännandena inte längre varit så strikta och länder som Kosovo har erkänts medan Palestina inte har erkänts. Kriterierna för att erkänna den ena men inte den andra är rätt oklara. Folkrätten har därför underminerats av statssystemet självt.

Vidare har demokrati blivit ett slags över-ideologi och en majoritet av världens stater kan i formell mening betraktas som demokratier. Även Zimbabwe måste formellt betecknas som en sådan. När folkrättens idé om statens suveränitet, och därmed rätten att tala för sitt folks intressen, nu ifrågasätts så lämnas vi dessvärre på ett gungfly. Vem skall värdera vilka stater som har mandat att tala för sin befolkning? Vem skall värdera vilka ledare som är legitima förhandlinsparter?

Det grundläggande problemen menar jag är två, dels att vi fortfarande lever i en post-kolonial era, dels att vi inte tar hänsyn till den orättvisa och ojämlika fördelningen av välfärd inom länder.

Vad menas med att vi fortfarande lever i en post-koloonial era? Vad jag syftar på specifik här är att alla länder i den s k tredje världen när de så önskar kan betrakta sig som offer för den grymma och utsugande västvärlden. Offerstatusen skapar en ojämlikhet som bara kan återställas genom massiva överföringar av välstånd från den s k rika världen. Därför kan varje förhandling som utgår från folkrättens idé om varje stats suveränitet paradoxalt nog få som konsekvens att vissa stater är lite mer suveräna än andra och därför skall hålla övriga under armarna. När utvecklingsländerna inte vill vara offer för västvärldens grymhet kan man istället kräva att bli behandlad som jämställd ifråga om rätten att göra som man vill med sina politiska fångar, frihandelsavtal eller minoriteter utan att bli angripen från världssamfundet. Situationen är naturligtvis politiskt helt bisarr. Bistånd och utvecklingshjälp liksom fredsinsatser och återuppbyggnadsinitiativ kan inte och får inte blandas samman med frågor som rör vår kollektiva överlevnad. Antingen gäller folkrätten och då har alla stater samma ansvar eller så gäller inte folkrätten och då kan den för tillfället starkare delen av världssamfundet diktera villkoren.

Att vi inte tar hänsyn till välfärdens fördelning inom länder har också med folkrätten att göra. Eftersom vi i nuläget betraktar stater som suveräna så ser vi dem i förhandlingsavseende också som monoliter. När Indien eller Kina talar om att de inte kan leva upp till samma begränsningar av sin ekonomiska tillväxt som den s k rika världen låtsas man inte alls om att den överklass som återfinns i dessa länder lever (relativt kontexten) minst i paritet med överklassen i USA eller Sverige. I de europeiska länderna, och särskilt i Sverige, finns inte de spännvidder i välfärd som i t ex Indien. Därför är det lättare (om än inte oproblematiskt) att tala om att ”vi i Sverige” skall begränsa våra utsläpp. För mig är det obergipligt varför den indiska överklassen inte skall bidra till vår kollektiva överlevnad genom att dra ned på sin energikrävande konsumtion när den ensamstående mamman med två barn i Bergsjön och halvtidsjobb på Konsum skall göra det.

Om vi skall sluta tänka i termer av suveräna stater då måste också världens orättvisa ekonomiska fördelning in i spelet. Och skall vi fortsätta tänka i termer av suveräna stater så får det blir slut på offer-rollen när ämnet för dagen är den kollektiva överlevnaden.

Om man skall tillägga något ytterligare så är det väl att Kina och Indiens utveckling borde gå än snabbare och smartarte om de inte tog samma smutsiga väg som Europa gjorde. De borde lära av erfarenheterna. I Europa håller fortfarande många regeringar smutsiga och energikrävande ekonomiska system under armarna, i namn av marknadsekonomi. Indien och Kina skulle ha en chans att köra om oss på insidan om de bara tog chansen att till utvecklingens nästa steg. Men det kanske betalar sig bättre för den ledande eliten att få biståndspengar. Korruptionen är välkänd.

För länge sedan skrev jag så här om klimathotet.

Jag önskar härmed alla läsare av den här bloggen en riktigt God Jul!