Etikett: svenska kyrkan

Partier i kyrkovalet är faktiskt helt okej

Debattens vågor går höga inför kyrkovalet nästa söndag – men det är främst frågan om vem som får ställa upp i valet som är föremål för debatten, inte kyrkans framtida riktning. Och särskilt illa sedda är de politiska partierna. Tre nomineringsgrupper (Frimodig kyrka, Öppen kyrka och POSK) har ingen som helst knytning till partipolitiken. Flera nomineringsgrupper har en lösare koppling till partier (som t ex Kristdemokrater i Svenska kyrkan, Fria liberaler i Svenska kyrkan). Och tre riksdagspartier (Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet) ställer upp, samt ett parti som aspirerar på nationell representation, Alternativ för Sverige. Därutöver finns ytterligare grupper på regional och lokal nivå.

I debatten om kyrkovalet glöms ofta bort att Svenska Kyrkan har 27 000 anställda, 3 400 kyrkobyggnader, förvaltar tio miljarder kronor i tillgångar utöver skog och mark som kyrkan äger – bara för att nämnda något om organisationen. Kyrkovalet handlar i stor utsträckning om hur kyrkans resurser skall användas, hur organisationen skall arbeta för att upprätthålla uppdraget att ge människor möjlighet att fira gudstjänst i hela landet som Svenska kyrkan har enligt lag samt hur Svenska kyrkan skall agera som arbetsgivare. Frågor om avvägningar mellan kulturarvets upprätthållande och närvaron i barn och ungas liv, eller mellan sjukhuskyrka och frekventa gudstjänster i kyrkobyggnaderna, handlar om resursfördelning och organisation. Och det är vad som är i fokus på kyrkomötet liksom på stifts- och pastoratsnivå.

De teologiska frågorna är förstås helt avgörande för kyrkans roll och plats i samhället, men de avgörs i första hand av kyrkans trosbekännelse, av biskopsbrev, läronämnd och prästmöten. Svenska kyrkan har en livlig intern diskussion kring hur Kristi uppdrag skall utföras i vår samtid.

Att politiska partier utgör nomineringsgrupper i Svenska kyrkan är inte alls konstigt eftersom politiska partier historiskt speglar sociala skiljelinjers mobilisering i vårt land. Att vår samtid har utvecklat någon slags beröringsskräck i relation till politiska partier är ett problem. Men inte för kyrkovalet utan för partierna och för demokratin. Mer om det en annan gång. Det är dock alldeles rimligt att dessa skiljelinjer också har relevans för Svenska Kyrkans uppdrag i vår samtid. På samma sätt är direkta val för 5,7 miljoner medlemmar rimligt för att skapa utrymme för den folkkyrkotanke som fortsatt är Svenska Kyrkans uppdrag i vårt land.

Läs gärna Stefan Eklunds ledartext i Borås Tidning idag i samma ämne.

Och gå och rösta på söndag!

Kyrkovalet – det stora problemet är bristen på tydliga konflikter

Kyrkovalet närmar sig, den 15 september är det möjligt för alla kyrkans dryga fem miljoner röstberättigade medlemmar att välja företrädare på såväl lokala som centrala nivåer. Många har, bland annat, ondgjort sig över att politiska partier deltar, över att valet är dyrt och över att valet lockar få och därmed saknar legitimitet.

Två ting väcker tydligen irritation i debatten, dels att kyrkan har ett så omfattande val som liknar de allmänna valen till riksdag, EU-parlament eller kommuner, dels att de traditionella politiska partierna ställer upp i detta val.

Jag har fått uppfattningen att få är medvetna om att det finns en lag stiftad i Sveriges Riksdag om Svenska Kyrkan. Det är sant att Svenska kyrkan inte längre styrs från regeringen och den minister som förr bar det vackra namnet ecklesiastikminister*, men Svenska Kyrkan är inte alls samma typ av organisation som Pingströrelsen, Equmeniakyrkan eller för den delen Röda Korset eller Greenpeace. Svenska kyrkan har av Riksdagen ålagts ett antal uppgifter:

1 § Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund som framträder som församlingar och stift. Svenska kyrkan har också nationella organ.

2 § Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.

I lagen föreskrivs alltså att kyrkan skall ha vissa demokratiska beslutsnivåer, finnas i hela landet samt inte vara en kyrka enbart för de som bekänner sin tro på Jesus Kristus som sin Frälsare (bekännelsekyrka) vilket de s k kongregationalistiskt organiserade kyrkorna gör. Även i övrigt lämnas en hel del föreskrifter om Svenska Kyrkans organisation i stift och som en biskopskyrka. Tankegången att det är enbart de medlemmar som går till gudstjänst stöter på patrull redan här – en demokratisk organisation måste rimligen handla om alla medlemmars möjlighet till inflytande och kravet på att vara en folkkyrka pekar på vikten av att betjäna alla, inte enbart de teologiskt rättrogna.

I paragraf fyra anges också att församlingarnas grunduppgift är att

….fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.

Här finns alltså ett åläggande om att ge alla möjligheter till gudstjänstfirande, att undervisa i den kristna tron samt utöva den barmhärtighet som Jesus påvisade men även att bedriva mission – alltså att omvända människor till tron på Jesus Kristus!

Talet om att det är konstigt med allmänna val i kyrkan, att bara det s k kyrkfolket borde få bestämma eller att kyrkan är fri och därför gör som den vill är således inte grundat på kunskap om de politiska ramar som faktiskt råder.

För att skapa en demokratisk organisation krävs att medlemmarna kan få inflytande över styrandet av kyrkan. Med så många medlemmar med så olika grad av engagemang och erfarenhet är det inte lätt att hitta tydliga konfliktlinjer i kyrkopolitiken. Valen handlar inte om teologi, den är bestämd i lag och förvaltas framför allt av biskoparna, utan om hur kyrkan skall leva upp till sina åligganden som rikstäckande folkkyrka och vad som övrigt sägs i lagen om Svenska Kyrkan. De politiska partierna organiserar de grundläggande politiska motsättningarna i vårt samhälle, på grundval av värdesystem (ideologier) som rör väldigt mycket mer än jobbskatteavdrag eller maxtaxa. För mig är det inte underligt alls att de politiska partierna utifrån sin grundläggande värdesystem också har olika uppfattningar i kyrkopolitiska frågor. Ett politiskt parti är inget annat än en grupp som för fram kandidater i val på grundval av ett viss program/ideologi. I den svenska debatten tycks termen ”partipolitik” kommit att betyda något annat, t ex riksdagsarbete, debatter i Agenda eller Almedalstal.

Det är tvärtom ganska rimligt att organisationer som de politiska partierna – vilka gör anspråk på att uttrycka och föra fram centrala samhälleliga värden – också låter dessa värden impregnera frågor om hur den svenska folkkyrkan organiseras. Förutsatt att kandidaterna är intresserade av kyrkan och de religiösa frågorna förstås. Men det kravet ställer vi väl på kandidater i kommunpolitiken eller EU-valet också? Kopplingen demokrati, partier och lagstiftning är inte särskilt långsökt ens i kyrkan.

Det stora problemet för kyrkovalet är brist på konfliktlinjer. Istället för att peka på vilka frågor och konfliktlinjer de olika grupperingarna vill föra fram ägnas tid åt att bråka om huruvida de andra aktörerna (partierna) skall få vara med. Det leder knappast till ökat intresse. En kyrka med flera miljoner medlemmar tycker förstås inte lika om allt – och nej det står faktiskt inte i Bibeln hur församlingen skall organiseras, vilken typ av diakoni som skall prioriteras eller hur kyrkorna skall förvaltas. Det är det som är just kyrkopolitiska frågor.

Så, med tanke på lagen om svenska kyrkan är det svårt att hitta någon annan lösning än riksomfattande val för alla röstberättigande (jag är öppen för konstruktiva förslag) och med tanke på partiernas nationella utbredning och väl utvecklade värdesystem är de (tillsammans med andra nomineringsgrupper) ganska bra organisationer för att utgöra den ideologiska genväg som väljarna behöver – i kyrkoval likaväl som i EU-val eller kommunala val.

 

* Det är ingen slump att kyrka, utbildning och kultur styrdes från samma departement. I Europa hade kyrkan tidigt en viktig roll just avseende dessa frågor, det är först under de senaste decennierna som dessa roller frikopplats, och det under politiska konvulsioner.

Wejryd hade lite makt ändå…

När tidskriften Fokus år 2007 sammanställde en lista över Sveriges mäktigaste sa jag att jag saknade ärkebiskopen på den listan. Journalisten tyckte det var en märklig person att sakna. Och även kolleger menade att kyrkan spelat ut sin roll. Då kan det ju vara lite gott för självkänslan att konstatera att i år har den tågälskande ärkebiskop Anders Wejryd välförtjänt intagit plats nummer 62 på 2008 års lista över Sveriges mäktiga.

Läs gärna artikeln i senaste numret av Fokus, där Svenska Kyrkans nya politiska profil tecknas, och Teologiskt Forum i Göteborg får vara med på ett litet hörn i form av domkyrkoteologen Jonas Eek!

Ny domprost i Göteborg

Jag deltog idag i mottagandet av den nya domprosten Karin Burstrand till Göteborgs Domkyrka och Göteborgs stift. Det var en högtidlig, om än informell, högmässa med liten eftersits. Jag kom att prata med en teologvän och min församlingsherde – som är pastor i St Jakobs metodistförsamling – om vilka församlingar det är som växer. En analys tycks visa att det är församlingar där medlemmarna bli ianspråkstagna, behövda och bekräftade som är de som växer. Församlingar som är beroende av sina medlemmar helt enkelt. Som metodist tillhör jag en världsvid kyrka vars ursprung var John Wesleys missnöje med den anglikanska kyrkans ”namnkristendom”. I min församling känner jag en stark samhörighet och en önskan om att just jag är med – jag känner mig ianspråkstagen. Jag lärde mig förresten häromdagen att engelska metodister på 1700-talet inte drack te – som en protest mot slaveriet. En tidig variant av Rättvisemärkt! Att göra något i sitt vardagsliv som inspirerats till i församlingen är också ett sätt att vara ianspråkstagen.

Jag skulle vilja säga att det är en utmaning att komma till Domkyrkoförsamlingen i Göteborg i Svenska Kyrkan och försöka tänka i termer av att ta församlingsmedlemmarna i anspråk.