Sverigedemokraternas ökande opinionsstöd är ett minne blott

I strikt mening är opinionsstödet för politiska partier mellan valen ointressant ur makt- och demokratisynpunkt. Faktiskt. I parlamentet har partier den makt som motsvarar deras väljarstöd vid en specifik punkt i tiden, nämligen på valdagen, och allt annat är bara potentialer och latenta styrkeförhållanden.

Men, opinionsmätningar ger alla medborgare en möjlighet att följa – och påverka – partiers opinionsbildningsmakt genom att uttala sympati/stöd för partier med jämna mellanrum, utan att det får någon effekt på maktförhållandena i de demokratiska institutionerna. Partier som går fram vill gärna använda den maktpotential som ökat opinionsstöd är, medan partier som förlorar gärna hänvisar till valdagen och den faktiska fördelningen av makt i parlamentet.

För ett parti som Sverigedemokraterna, ett parti som övriga partier antingen inte alls vill samarbeta med eller bara vill använda som stöd för att genomföra sin egen politik, lockas särskilt mycket att använda sin potential som utpressning/påtryckning inför regeringsbildning. För några månader sedan var det via en Alliansregering SD tänkte sig få gehör för sin politik, häromveckan prisades istället statsminister Löfven. Syftet var uppenbart att sätta press på de borgerliga partierna, som inte är fullt eniga i sin syn på SD.

Men oavsett det politiska spelet, Sverigedemokraterna fick 12.9 procent av rösterna i valet 2014 och därmed 49 mandat i riksdagen. Det var en avsevärd uppgång sedan valet 2010. Sedan hösten 2015 har emellertid partiet inte ökat sitt opinionsstöd. Toppen nåddes i december 2015, alltså i samband med att den rödgröna regeringen stramat åt den reglerade invandringspolitiken med hjälp av gränskontroller, tillfälliga uppehållstillstånd och ID-kontroller. Därefter planade partiet ut på en nivå kring 17-18 procent för att under hösten 2017 sjunka och i den senaste sammanvägda mätningen (oktober) ligga på 15 procent. En nivå strax över de 13 procent partiet fick i valet 2014.

Det är således inte korrekt att Sverigedemokraternas uppgång i opinionen skedde samtidigt med Moderaternas tappade stöd i opinionen (tvärtom). Sverigedemokraterna ökade i opinionen framför allt innan den s k flyktingkrisen hösten 2015. Mellan augusti och december 2015 låg SD på 18-20 procent, en nivå de hade nått efter en uppgång som varat sedan sommaren 2014. Moderaterna har istället tappat stöd i opinionen sedan maj månad 2016, alltså under en period när SD stått stilla eller tappat stöd.

Min slutsats är dels att aktiviteten i flyktingfrågor från övriga partier gav SD konkurrens om sin viktigaste fråga, dels att Moderaternas kris snarare handlade om sympatisörer som lämnade i protest mot närmandet till SD än att de önskade mer SD-politik av Moderaterna.

Men lite är det som jag skrev i början, det är bara valdagen som opinionen kan lösas in i klingande guldmynt, dvs verklig makt och inflytande. Och om några veckor börjar uppmarschen inför valrörelsen 2018. Då ställs frågorna om makt och inflytande på allvar igen.

En bref: Kan Twitter förutsäga politiska val?

The idea here is that citizens commenting on social media should not be treated like voters, but rather as commentators, seeking to understand and predict emerging political dynamics. (Anstead och jensen 2013)

Sociala medier blir allt mer intressant som forskningsmaterial, men också som ”trendbarometer”. En del enkla försök har visat att Twitter kan förutsäga vinnare i schlagertävlingar eller avgöra vem som anses vinna en politisk debatt. Men ett problem med sociala medier är ju att det inte är någon representativt urval, alltså är de metoder som används för att undersöka och analysera urval eller data som samlas in på traditionell väg ganska meningslösa. De blir deskriptioner, men kräver en helt annan användning än t ex enkätsvar.

Nick Anstead, medieforskare och Michael Jensen, statsvetare, har i ett blogginlägg beskrivit sin studie där de lyft fram en väg att använda t ex Twitter som ett underlag för att bedöma valutgången i politiska val, men också förstås i andra motsvarande sammanhang. Poängen är att Twitter utgör en icke-representativ samling av t ex politiska nördar vars bedömningar och diskussion snabbt fångar upp och kanske också delvis styr tolkningsramarna för det politiska skeendet.

Tidigare studier har också pekat på att Twitter vidgar kretsen för det politiska samtalet, men inte att samtalet därmed blir en medborgerlig angelägenhet för alla.

En bref: Franskt misstroende att ta på allvar?

I Le Monde presenterades i förra veckan en undersökning (IPSOS*) av den franska opinionens uppfattning om bl a politik, media, invandring och religion. Misstron mot journalister tycks vara stor då 58 procent av de svarande anser att media utför sitt arbete ganska eller mycket dåligt. Men misstron mot folk i allmänhet är än mer utbredd, 78 procent anger att man inte kan vara nog försiktig när man samverkar med andra.

Nästan tre fjärdedelar av de svarande (72 procent) anser att demokratin fungerar dåligt och att deras uppfattningar inte representeras och 65 procent anser att den nationella makten skall stärkas på EU:s bekostnad. En majoritet anser också att globaliseringen varit negativ för Frankrike (61 procent).

Det är en svart bild av det demokratiska samhället som tonar fram. Samtidigt vet vi alla att demokratin i Frankrike såväl som i många andra europeiska länder trots allt fungerar rätt bra. Så hur mycket vikt skall vi fästa vid denna typ av undersökningar? Enligt min uppfattning är nivåerna ovan ointressanta för att bedöma hur väl en demokrati fungerar. För det krävs analyser av mycket djupare slag. Däremot kan denna typ av undersökningar användas för att förstå hur sociala och ekonomiska omständigheter samverkar med ideologiska uppfattningar, hur föreställningar om verkligheten förstärker eller försvagar stödet för olika samhällsmodeller och även i förekommande fall förändringar över tid. Mycket talar också för att opinionsundersökningar är en opinionsyttring i sig självt, att äntligen få säga sin mening.

Att 87 procent av de svarande anser att det behövs en stark ledare (vrai chef) för att återställa ordningen i landet bör därför knappast ses som en hint om ett kommande maktövertagande…

 

* IPSOS Public Affairs, för Le Monde, Fondation Jean-Jaurés och Cevipof. Nätundersökning med 1016 personer; representativt kvoturval av befolkningen över 18 år avseende kön, ålder, yrke m m.

 

Väljarna urskiljer tydliga alternativ

Väljarna har klart för sig vad blocken står för, de uppfattar dem som stående tydligt på var sin sida om mitten och regeringen uppfattas stå för ekonomisk ordning och handlingskraft medan de rödgröna står för trygghet, rättvisa och å de svagastes sida. Valet 2010 kan således bli ett verkligt ideologiskt val där två visioner om det goda samhället bryts mot varandra på ett kanske ovanligt tydligt sätt.

Ja, det är i alla fall en slutsats man kan dra av dagens Novus-seminarium som under rubriken ”Ett nytt politiskt landskap” presenterade en nyligen genomförd opinionsundersökning om väljarnas syn på just blocken och inte bara på partierna som ingår i blocken. Arne Modig och David Ahlin presenterade en bild som visar det nog rätt självklara mönstret att den rödgröna alliansen går hem hos kvinnor, lågutbildade och unga medan regeringsalliansen går hem hos de äldre, högutbildade och männen. Runt 70 procent av väljarna menar sig känna väl till de olika alternativen, vilket ligger i linje med tidigare forskning som visat att svenska väljare har god reda både på sig själva och partierna avseende politisk position.

Blocken uppfattas också ha tydliga skillnader, enligt Novus. Och moderaterna är det viktigaste partiet för regeringsalliansen medan socialdemokraterna är de som sätter tonen för den rödgörna alliansen. Avseende sysselsättningsfrågorna är bilden ganska lika i väljarnas ögon, men regeringsalliansen uppfattas stå för ett större nytänkande medan den rödgröna alliansen uppfattas tryggare. Det brukar ju inte vara så kul att förknippas med gamla lösningar menade Anders Pihlblad (moderator) och frågade Karin Pettersson (kommunikationsstrateg hos SAP) hur hon såg på det. ”Tja, är det säkert att det är nytänkande som väljarna vill ha i höst?” svarade hon med ett snett leende.

Viktigt tycker jag är att alternativen inte alla uppfattas stå i mitten eller vara lika, samt att väljarna uppfattar att de har samma position som ”sina” block. Det kan vara en kritik mot den skepticism mot blockpolitik som jag tidigare luftat på denna plats. Låt oss se tiden an – blir det teorierna eller empirin som vinner? 

Blockbytare från regeringsalliansen motiveras främst, menar Novus, av att det egna alternativet uppfattas stå för ökade klyftor. Även bland regeringsalliansens väljare uppfattas det egna alternativet stå just för större klassklyftor, för 2 av 10 är detta ett bekymmer och kan leda till blockbyte. Blockbytare från de rödgröna är oroliga för sammanhållningen i gruppen och om politiken verkligen hänger ihop.

Efteråt menade Karin Pettersson att den rödgröna alliansen är denna valrörelsens ”nyhet” och därför mer intressant än regeringsidan (som var 2006 års nyhet). Pettersson menade, liksom Modig, att en avgörande fråga är valrörelsens diskurs – alltså hur man pratar om vilka ämnen. De rödgröna vill ha diskussionen mot ökade klyftor och de ouppfyllda löftena om fler jobb medan regeringsalliansen vill prata ekonomi och regeringsduglighet.

Avslutningsvis kan man väl tillägga att vi också fick veta att Obamas valkampanj med hjälp av sociala medier är ”sååå 2008”. Jag tror att jag håller med!

Konsten att mäta och tolka

Radioprogrammet Medierna (SR/P1) granskade i sitt senaste program (17/4) Ekoredaktionens undersökning och rapportering kring sexuella trakasserier bland landets skådespelare och film- och  teaterarbetare.* Jag minns att jag i en liten tweet reste en fråga om vad det betydde att svarsprocentenvar på 37 procent. Nu visar det sig att undersökningen inte bara hade ett bortfall på 63 procent (oanalyserat) utan att också själva urvalet var felaktigt genomfört om man vill säga något generellt. Att den ansvarige reportern försökte slingra sig med att han ”bara var intresserad” av den lilla grupp på drygt 100 personer som svarade att de utsatts för trakasserier var plågsamt att lyssna till. Som Jan Stridh så riktigt påpekade så genomför man enkäter i syfte att generalisera – är man intresserad av en liten specifik grupp är det andra metoder som gäller.

Det står mig nu upp i halsen med alla dessa klåpare som genomför och tolkar s k opinionsundersökningar eller enkäter och inte förstått någonting om grunden för logik och slutsatsdragning. Ett av de första och nödvändiga momenten inom vetenskaplig metodologi är att lära sig vad man kan använda olika metoder till och vilka slutsatser man kan dra av dem. Nästa moment innebär att lära sig att kontrollera för (alltså väga in) teoretiskt och empiriskt rimliga andra förklaringar till det resultat man fått. Att alltså inte dra kausala slutsatser av raka bivariata (mellan två fenomen) sambandsanalyser. 

Exemplen på journalisters och många andra opinionsbildares totala okunnighet rörande logik och slutsatsdragning avseende opinionsmönster eller sociala förklaringar är hisnande.

Exempel 1: Svenskt Näringsliv meddelade stolt häromdagen att friskolors elever hade bättre betyd och därför behövde Sverige satsa på fler friskolor. Precis som professorn i kulturgeografi Bo Malmberg påpekade i en replik är det inte sant. Istället är det de goda betygen på friskolor som förklaras av de goda studiemiljöer i vilka friskolor föredrar att etablera sig och de studenter friskolor föredrar att attrahera.

Exempel 2. Paulina Neuding på Svenska Dagbladets ledarsida skrev att den överrepresentation på faktor 1.5 som invandrare har för att begå brott när man kontrollerat för sociala förhållanden måste debatteras. Men varför är det just denna – mycket lilla – överrepresentation som politiken skall ta fasta på? Varför inte den våldsamma överrepresentationen av män, fattiga eller missbrukare? Skulle inte det ge ”mer för pengarna”? Men Neuding stirrar sig blind på att någon har mätt en kategori och inser inte att om vi bryter ner alla människor i olika kategorier så kommer vi att hitta ett oöverskådligt antal överrepresentationer. Den avgörande frågan är ju om överrepresentationen är teoretiskt relevant – alltså om det finns anledning att tro att just denna egenskap är orsak till brottsligheten. Vilken är den unika teoretiska grunden tycker Neuding för att det faktum att någon är född utanför Sverige är en relevant förklaring till brottslighet?

Så här skulle jag kunna hålla på varje dag. Men till slut slår man dövörat till och slutar helt enkelt att ta några undersökningar som presenteras i medierna på fullt allvar.

Kanske skulle varje medieföretag anställa en mycket högt kvalificerad samhällsvetare med kompetens inom vetenskaplig metodologi och inte låta en enda nyhet rörande en undersökning gå ut innan den passerat en koll? Kom gärna med ett bättre förslag.

*..och ja, jag erkänner, jag hade fel om programmet Medierna. Det blev ett mycket bra program.