Etikett: metodism

VS predikar i St Jakob

Imorgon är det dags! Jag predikar i St Jakob, på Kyndelmässosöndagen. Kyrkoårets text är den klassiska från Lukasevangeliet om hur Jesus bärs fram i templet, men jag tar också avstamp i söndagens namn – kyndelsmäss är ett fornnordiskt begrepp som betyder ljusmässa. Den firades troligen i avsikt välkomna vårens bleka ljus som blir alltmera påtagligt för var dag. Söndagen är också Jungfru Marie Kyrkogångsdag. Kyrkoårets tema för söndagen är ”Uppenbarelsens ljus”. Av dessa många trådar försöker jag att skapa ett mönster.

Mer om gudstjänsten kan du läsa här. Om Metodister kan du läsa här och här. Och vår käre pastor Lasses blogg finns här. Pastor Anne har ingen blogg – ännu?

Gudstjänster från St Jakob

Den som önskar ta del av gudstjänsterna i St Jakobs metodistförsamling i Göteborg (som är min hemförsamling) kan bänka sig framför TV:n fyra söndagar i rad kl 10.00 med start nu den 25 januari. Undertecknad har också fått förtroendet att predika vid ett av tillfällena (8/2). Läs mera här.

Individualistisk kristendom

Igår förmiddag satt jag i källarvåningen på St Jakobs kyrka och förde ett informellt samtal med några representanter för Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet inför den upplösning av samfundsgränserna som vi ser framför oss. Samtalet utgick från en kortare föreläsning som jag hade genomfört på det s k Göteborgsmötet i juni i år. Temat var ”Den kristna församlingen i en indivualistisk framtid”.

Många kristna i Sverige räds individualismen, men skrapar man på ytan så är det egoismen de flesta fruktar. Egoismen bryter sönder gemenskaper, sätter människor mot varandra och lever i den gammaldags föreställningen att livet är ett nollsummespel. Nätgenerationen behöver inte bli egoistisk, den lever snarare i en post-individualistisk framtid. För en ny generation är samarbete, nätverk, gemenskaper och massans intelligens utgångspunkter i det egna livet. Värderingar, kunskaper och erfarenheter uppvärderas eftersom de är individuella, de absoluta och generella (gamla) sanningarna är slut.

Kristendomen bejakar individualismen, men inte egoismen. En kristen tro har svar på många av de frågor som vår tid ställer, eftersom kristen tro bejakar individen fullt ut. När Jesus möter en kvinna vid brunnen i Sykar (Joh 4) talar han med henne, bejakar henne genom att be henne om en tjänst. Han ser inte hennes tillhörighet till vare sig ett kön eller ett folk som han som judisk man inte bör tala med. Han ser henne som individ. När Jesus uppväckte Lasaros som legat död i fyra dagar lät han sig bevekas av Marta och Marias förtvivlan över att ha förlorat sin bror (Joh 11:17-44). Han såg deras sorg och bejakade den. När Jesus uppstått kan Tomas inte tro på det, men Jesus låter honom känna på sin kropp för att Tomas skall tro (Joh 20:24-29). Jesus hänvisar inte Tomas till profetiorna, till Toran eller till de skriftlärde. Inte heller till sitt eget vittnesmål före korsfästelsen. Nej, han bejakar Tomas tvivel och låter honom själv förvissa sig om att Jesus verkligen har återuppstått från det döda.

En del människor säger att vi inte skall strida för enskilda öden och enskilda ärenden, att den egna erfarenheten är underordnad principer och lagar och att det enda verkligt intressanta är majoritetens vilja. Så tycker inte jag, och där känner jag stöd i en radikal kristendom. En kristen tro som bejakar människan, individen och subjektet. En kristen tro som ser att världen består av enskildheter, individer och subjektiva erfarenheter.

Det är utifrån en sådan tolkning jag tror att den kristna församlingen kan och bör möta framtiden. Kanske med de fyra nyckelord jag föreslog på Göteborgsmötet: Lyssna (på individen), Teologi (förmedla kunskap), Värdebas (prioritera värderingar), Rörlighet (antecipera och tänk strategiskt).

Svenska Kyrkounionen

Som den regelbundne läsaren av Vandrarens inlägg vet så är Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Baptistsamfundet och Missionskyrkan på väg att prata sig samman inför framtiden. Många förutser en möjlig kyrkogemenskap, även om det fortfarande finns en del problem att lösa. Dopfrågor, kyrkosyn, internationellt samarbete och Svenska Kyrkans roll tillhör de kniviga sakerna. Men ibland är verkligheten formbar, och språket formar defitinivt verkligheten. Vid ett möte med mina metodistiska vänner framfördes att namnet Kyrkounionen kanske skulle fungera som namn och ledstjärna för hur samarbetet skall utvecklas.

Några övriga samfund gick för en del år sedan samman i den s k Evangeliska Frikyrkan. Vän av ordning undrar förstås vad just EFK är fria från… Såvitt jag vet finns det i Sverige bara ”fria” kyrkor och samfund (de ”kyrkor” som består av fria församlingar föredrar detta samlingsnamn). Eftersom den kristna kyrkan är en, och strävar efter enhet, så tycker jag spontant att namnet Svenska Kyrkounionen faktiskt vore en bra benämning.

Namnet Svenska kyrkounionen pekar framåt mot många samarbeten, på olika nivåer, betonar rollen av kyrka (inte samfund) och pekar på att vi är en svensk organsisatorisk del av något globalt. Namn är verkligen mycket mer än bara en etikett, benämningar är makt och styr vårt beteende.

Så, Svenska Kyrkounionen, det blir väl bra?

Ny domprost i Göteborg

Jag deltog idag i mottagandet av den nya domprosten Karin Burstrand till Göteborgs Domkyrka och Göteborgs stift. Det var en högtidlig, om än informell, högmässa med liten eftersits. Jag kom att prata med en teologvän och min församlingsherde – som är pastor i St Jakobs metodistförsamling – om vilka församlingar det är som växer. En analys tycks visa att det är församlingar där medlemmarna bli ianspråkstagna, behövda och bekräftade som är de som växer. Församlingar som är beroende av sina medlemmar helt enkelt. Som metodist tillhör jag en världsvid kyrka vars ursprung var John Wesleys missnöje med den anglikanska kyrkans ”namnkristendom”. I min församling känner jag en stark samhörighet och en önskan om att just jag är med – jag känner mig ianspråkstagen. Jag lärde mig förresten häromdagen att engelska metodister på 1700-talet inte drack te – som en protest mot slaveriet. En tidig variant av Rättvisemärkt! Att göra något i sitt vardagsliv som inspirerats till i församlingen är också ett sätt att vara ianspråkstagen.

Jag skulle vilja säga att det är en utmaning att komma till Domkyrkoförsamlingen i Göteborg i Svenska Kyrkan och försöka tänka i termer av att ta församlingsmedlemmarna i anspråk.