Etikett: public service

Mediernas agenda gör det perifera till centrum

Under några månader har jag funderat kring hur den politiska diskursen förändrats under de senare åren, kanske fem-sju år bakåt. Vad är det som skaver? Varför blir jag så ofta irriterad när jag lyssnar på radions samhällsprogram eller varför har jag slutat se några som helst nyhetssändningar i SvT? Varför tycker jag att det politiska medieflödet på plattformar som TikTok eller i poddar är ointressant?

Julhelgen ger mig ofta tid för reflektion mellan julklappsutdelningar och gröttallrikar. Mina slutsatser, högst preliminära, är följande.

Minst viktigt: Det pladdras oavlåtligen. Även samtalets och reflektionens flaggskepp P1 har förfallit till programformer där tanklöst pladder och jolmigt trams dominerar även när det gäller viktiga politiska saker. I det avseendet är programledarna avgörande. USA-podden liksom Europa-podden håller i stort sett ställningarna. Oftast också de olika format som sänds under namnet Radiokorrespondenterna med olika regionala tillnamn. Men i övrigt är det kulturskymning.

Lite viktigare: Idén om journalistik har fallit i glömska. Idag hörde jag en journalist/programledare ställa kritiska frågor om sovmorgon för tonåringar till en moderat politiker när hela syftet med programmet var att uppmärksamma att kommunen över blockgränserna enats om att genomföra just denna reform. Men journalisten verkade gå på autopilot och ägnade sig åt en ansvarsutkrävande intervju när det inte alls var syftet (i alla fall som det presenterades) med inslaget. Kanske skulle man intervjuat en läkare eller psykolog istället?

Och ständigt får vi höra politiska motpoler ”debattera” frågor som är delar av det s k kulturkriget. Vem blir klokare av att höra en KD-politiker och en MP-politiker leverera sitt partis talepunkter i en fråga som alla vet att de har helt olika uppfattningar om? Svar: Ingen. Och det är ingen debatt, en debatt är när man ger och tar argument och resonemang.

Journalistik är inte programledarskap. Journalistik är inte heller debattledarskap. Journalistik är självständig och rakryggad granskning av relevanta samhällsfenomen, politiska beslut och maktens olika uttrycksformer. Journalistik kan gestaltas på olika sätt men det är aldrig utfyllnad (content) eller underhållning.

Allra viktigast: Det perifera har blivit mediernas centrum. Och det är knappast journalister eller programledares fel utan det ansvaret vilar på mediechefer på olika nivåer. Individer vars agerande och personlighet är extrema eller bryter både mot vad som är norm och normalt (i kvantitativ mening) tenderar att absorbera medieutrymmet. Självklart skall avvikelser upp på agendan. Den klassiska devisen ”hund bet man är ingen nyhet men däremot man bet hund” gäller än. Men måste vi ägna timmar av vårt gemensamma medieutrymme åt att prata om en s k influencers eventuella barndomstrauman eller varje imbecillt uttalande från clownen i Vita huset?

I den extremt snabbt föränderliga värld som vi lever saknar jag mer av kvalificerad analys av maktförhållanden, diskussion om konsekvenser av beslut (och inte med dem som fattar dem) och fler granskningar av den ekonomiska (inklusive techbranschen) makten. För att inte nämna det självklara, det existentiella hotet mot vår civilisation – klimatförändringarna. Vi har bara en jord. I den frågan lämnar t ex SvT närmast walkover till konspirationsteoretiker och kunskapsförnekare. Där har Sveriges Radio tack och lov kvar både Klotet och Naturmorgon.

Så, det perifera i meningen pladdrande kändisar och abnorma beteenden är i centrum av medieflödet medan vad som objektivt är centrum (i meningen avgörande) i dagens samhällsutveckling – ekonomi och klimat – förvisats till periferin.

Jag beklagar detta sakernas tillstånd. Det gör politiken sämre, medierna sämre och bedrar medborgarna.

A Sky View of Earth From Suomi NPP av NASA Goddard Photo and Video u00e4r licensierad under CC-BY 2.0

En bref: Om valbevakningen i public service

Jag ser en stor risk att Sveriges Television hos väljarna gör politik – den auktoritativa resursfördelningen i ett samhälle – till ett tröttsamt pratande, där det är viktigare vem som pratar än vad de säger.

Så skrev jag för några dagar sedan på SvT Opinion om valbevakningen i Public Service och då särskilt Sveriges Television. Min kritik handlade om att evenemangsjournalistik och sportdramaturgi tagit över den politiska analysen och att detta i sin tur förhindrar den demokratiskt centrala uppgiften att hjälpa medborgarna att utvärdera den gångna mandatperioden och att spegla sina egna intressen i den politik som partierna faktiskt går till val på. Jag har här på bloggen också flera gånger utvecklat den typen av mediekritik mot den politiska bevakningen, t ex här och här eller klicka på tag ”medier” i etikettmolnet till höger.

Artikeln kan läsas här.

Programmet Medierna i Sveriges Radio P1 tog också upp kritiken, där medverkar också Jenny Madestam och Jesper Strömbäck samt Robert Olsson från Sveriges Television.

I en ny bok sammanfattar professor Kent Asp och fil dr Johannes Bjerling mediernas självständiga makt över politiken och det politiska samtalet. Om Sveriges Television inte vill lyssna på alla oss andra kanske Asps sammanfattning av 30 års forskning kan övertyga? 🙂

 

Om partiledarutfrågningar i public service – fyller de sin funktion?

Nu är partiledarutfrågningarna i Sveriges Television och Sveriges Radio avslutade. Jag har sett och hört samtliga utom en, antingen direkt eller efteråt via webben. Vilket är syftet med dessa partiledarutfrågningar?

Jag inskränker mig här till att diskutera utfrågningarna ur ett demokrati-perspektiv. Självklart önskar såväl SvT som SR att många skall titta och lyssna, något som kräver att upplägget är medialt intressant och dramaturgiskt väl genomtänkt. Men det grundläggande demokratiska syftet för utfrågningarna i Public Service är att hjälpa oss som avser att rösta på valdagen i våra våndor att välja parti.

För det första menar jag att det borde finnas ett antal gemensamma frågor som ställs till alla partiledare. Jag har inte upptäckt mer än någon enstaka fråga som återkommer. Om väljarna skall kunna jämföra partierna behöver vi också höra svar på några likartade frågor och hur de svaren utvecklas av partiledarna. De frågorna bör vara centrala för valrörelsen – de kan inte bestämmas på förhand utan bör tas fram strax före utfrågningarna. Att regeringsfrågan skall vara bland dem är en självklart.

För det andra skall väljarna få en möjlighet att både utvärdera vad som gjorts (även av oppositionen) och vad som utlovas framåt. En ansenlig del av utfrågningen bör alltså vikas åt att ställa frågor om vad partierna gjort och därefter om vad de vill göra. Även de partier som inte varit i regeringsställning skall få frågor om hur de agerat som opposition och vad de åstadkommit i denna roll.

För det tredje bör en del av utfrågningen handla om det samhälle som partierna vill verka för, alltså en liten stund för partiledarna att lägga ut texten kring partiets ideologiska grunder. Här bör frågor om människosyn, synen på vad ett gott samhälle är och grundvärden få plats utan att trasslas bort i detaljfrågor. Partiledarnas ideologiska visioner bör få inrama svaren på de mer konkreta frågorna.

För det fjärde bör utfrågarna avstå från alla former ”uppläxningar” och raljans. Utgångspunkten skall vara att försöka förstå vad var och en faktiskt menar och de motsägelser som uppkommer bör lyftas fram utan att det är en fråga om att ”sätta dit” partiledaren.

För det femte bör ett särskilt granskningsavsnitt där partiledaren inte får kommentera något införas – där får en erfaren politisk journalist gå igenom och peka på vad som uppfattas som partiets centrala förslag och på det som är känsliga punkter och varför.

För det sjätte bör alla s k humorinslag utgå. Alla. Om SvT och SR inte tror att vi orkar med 45-60 minuter allvarligt samtal så får man lägga in annat emellan, t ex det granskande inslaget eller en intervju med någon av partiets lokala företrädare.

För det sjunde tänker jag sluta här 🙂

Om jag skulle utvärdera utfrågningarna tycker jag att de varit ömsom vin och ömsom vatten.

Minus: För mycket detaljfrågor som blir tekniska och svåra att följa för en lyssnare/tittare, få utvärderande frågor, en bristande tydlighet avseende Alliansens gemensamma manifest i relation till partiernas egna förslag och för lite jämförbarhet.

Plus: Mycket om partiernas förslag och mycket om regeringsfrågan, samt också bra fokus på frågor som värderas högt av partierna själva. Pålästa intervjuare.

 

 

När blev svensk idrott en icke-nyhet?

Under OS 6/8-24/8 är inslag från tävlingarna bortklippta pga upphovsrättsliga skäl. Sändningarna publiceras därför senare än vanligt.

Så här står det när man vill se SvT Rapport på webben under OS-sändningarna. Sedan när blev svensk idrott – bekostad av skattepengar och upphöjd till nationell angelägenhen – undantagen från svensk nyhetsrapportering? Kan ni se följande budskap i framtiden: ”Under presidentvalet i USA är inslag från valkampanjen bortklippta pga upphovsrättliga skäl” eller varför inte ”Under den svenska valrörelsen 2010 är inslag från partiernas valmöten bortklippta av upphovsrättliga skäl”. Kanske det här blir bättre ”Under hela riksdagsåret är sändningar från riksdagens kammare bortklippta av upphovsrättliga skäl”?

Staten satsar åtminstone 1,8 miljarder på svensk idrott varav minst 40 miljoner går direkt till SOK. Om nationell idrott – landslag och individuella satsningar – skall sponsras av svenska skattepengar och svenska spelare så skall också resultaten av den sponsringen vara tillgängliga för alla via offentligt finansierad massmedia. I annat fall kan idrotten fortsättningsvis bli en del av underhållningsbranschen, betala för sig i en egen kanal, helt leva på privata sponsorpengar och framför allt sluta göra anspråk på nationell legitimitet och nationell status.

Så länge idrottsprestationer genomförs i svenska statens namn är de också nationella nyheter som fritt skall kunna raporteras i svensk offentligt finansierad television.

Basta!