Etikett: flyktingopinion

En bref: Tveksamt om det blir några resultat av migrationspolitiska kommittén

I veckan har den parlamentariskt sammansatta migrationspolitiska kommittén påbörjat sitt arbete. Syftet är att enas om en långsiktig och brett förankrad migrationspolitik vårt land. Men uppgiften är omöjlig redan från början; de politiska partierna står längre ifrån varandra inom det här området än någonsin.

(…)

Det migrationspolitiska området är idag politiskt hetare än någonsin och det gäller även synen på integrationen. Min kollega Constanza Sanhueza Petrarca och jag visar i ”Storm och stiltje” också att uppfattningen om integrationsförslag hänger starkt samman med vår partipolitiska uppfattning och vår egen ekonomiska situation. Bedömer vi åtgärderna i relation utifrån resultat eller på grundval av vem som föreslår dem, eller hur vi själva påverkas av dem?

(…)

Migrationspolitiska kommittén riskerar tyvärr att öka motsättningarna och försvåra möjligheterna för framtida kompromisser.

För att få andra perspektiv och nya ingångar hade det varit bättre att satsa på en bred migrationspolitisk expertutredning som sedan gett möjlighet till dialog och kompromiss.

Så skrev jag i en ledarkrönika i Borås tidning söndagen den 8 september i år. Kritiken mot den parlamentariska utredningen riktar sig emot möjligheten att få ett resultat som kan omsättas i politisk handling.

Vi såg tidigare i höst hur samtalen om gängbrottsligheten bröt samman just eftersom partierna har så diametralt olika – och djupt ideologiskt impregnerade – verklighetsbilder. Politikens styrka är inte att sitta ned och hitta goda intellektuella svar på svåra samhällsfrågor, politikens styrka är att skapa ideologiska alternativ och att formulera och genomföra reformer och åtgärder.

Kristdemokraternas framtid höljd i dunkel

Kristdemokraterna är ett parti i förändring. I en intervju i P1 Sveriges radio imorse sa Ebba Busch Thor att hon redan i mars ändrat sig ifråga om vilka partier KD kan tänka sig att förhandla med, och det var förklaringen till den beramade arbetslunch med politiska samtal kring bl a sjukvård och migration som hon åt med Jimmie Åkesson häromdagen. I sitt försvar för sitt närmande har Ebba Busch Thor menat att den s k isoleringsstrategin lett till konstant ökande opinionssiffror för Sveriegdemokraterna. Men faktum är att Sverigedemokraterna inte ökat varaktigt i opinionen sedan december 2015.

Men Kristdemokraterna är inte helt samlade kring den nya strategin, ett par av partistyrelsens ledamöter reserverade sig mot beslutet i mars och David Lega menar idag att en så kraftig gir borde diskuterats på ett av partiets riksting. KD var uträknat inför valet 2018 men gjorde en stark valrörelse och kom tillbaka, även om det inte räckte för att ge de fyra allians-partierna majoritet i riksdagen. Och det är i det vinddraget partiet nu stormar framåt för att omsätta valresultatet i politiskt inflytande även om partiet inte förmådde vara med och bilda regering.

Små partier som växer och tappar i väljarstöd tenderar att också byta ut sin väljarbas, samtidigt som politiska partier inte överlever långsiktigt utan sina kärnväljare. Men för KD har antalet kärnväljare minskat över tid, samtidigt som partiet fått många nya sympatisörer utan förankring i de kristna grupper som en gång var partiets ursprung. Ebba Busch Thor sa i intervjun i morse att hennes parti växt fram efter kriget och som en protest mot både kommunism och nazism, men det är i högst grad en halvsanning. Kristen demokratisk samling bildades 1964 som en protest mot att kristendomsundervisningen försvann från den nya svenska läroplanen, och partiet bildades av personer från pingströrelsen och från konservativ kyrklighet. Det var först på 1980- och 1990-talet som partiet på allvar började hävda bördsrätt till den europeiska, och särskilt den tyska, kristdemokratin. Vid ungefär samma tidpunkt började partiet på ett seriöst sätt föra en ideologisk diskussion och mejsla ut en distinkt kristdemokratisk ideologisk plattform i vårt partisystem.

I årets SOM-bok ”Storm och stiltje” har jag analyserat den flyktingpolitiska opinionens förändring och som vanligt beskrivit partisympatisörernas hållning i frågan om flyktingmottagning. Värt att notera är att de kristdemokratiska sympatisörerna mellan 2015 och 2018 har ökat sitt flyktingmotstånd med 31 procentenheter, från 40 procent till 71 procent som anser att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. Just år 2015 var det svenska flyktingmotståndet på sin lägsta nivå i befolkningen som helhet, men kristdemokratiska sympatisörer var redan då bland de mest restriktiva. Ändå är kristdemokraterna – tillsammans med moderaternas sympatisörer – de som ändrat sig klart mer än övriga partiers sympatisörer mellan 2015 och 2018. Om vi tittar ytterligare tio år tillbaka i tiden (2008) så har kristdemokratiska sympatisörerna gått från att tillhöra de minst flyktingnegativa av partisympatisörerna till att vara bland de mest flyktingnegativa.

De kristdemokratiska sympatisörerna är, bortsett från Sverigedemokraterna, också de som i lägst utsträckning stödjer värdet av mångkultur, 57 procent av kristdemokratiska sympatisörer anser att mångkultur är positivt för Sverige. Sverigedemokraternas sympatisörer är de enda som ger ett lägre stöd (17 procent) till mångkultur. Övriga riksdagspartier rör sig i ett spann mellan 72 procent (M) och 93 procent (V). (I denna fråga finns ingen tidslinje.)

Vart kristdemokratins ideologiutveckling och strategiska vägval leder partiet fram till nästa riksdagsval är ännu så länge höljt i dunkel.

 

 

Almedalsveckan IV: Flyktingopinion, Nordiska motståndsrörelsen och Åkessons utopier

Almedalen fick ge sig till tåls medan jag skötte andra ärenden på förmiddagen, men lagom till lunch på fredagen cyklade jag in till Visbys centrala delar för att äta torsk med äggsås på studentrestaurangen. Gott! Allvaret tog dock sin början på Västsvenska arenan där jag tillsammans med tre kolleger presenterade analyser av SOM-undersökningens data från 2016 års undersökning. Det seminariet går att se i efterhand här (scrolla längst ned).

I all korthet presenterade jag en kraftig förändring i attityd till flyktingmottagning, i restriktiv riktning, bland svenska folket. 2016 års undersökning bryter därmed en trend som länge visat minskad restriktivitet. Förklaringen till den snabba och stora förändringen är sannolikt den svenska policyförändringen; när politiken läggs om följer opinionen med. Bakgrunden är också att migrationsfrågorna sedan några år tillhör dem som står högst upp på svenskarnas agenda, en effekt av samspelet mellan politisk mobilisering, medial uppmärksamhet och ett förändrat parlamentariskt läge. Läs mer i SOM-boken ”Larmar och gör sig till” som publicerades sista veckan i juni.

När jag lämnade tältet där seminariet hölls möttes jag av den s k mångfaldsparaden i Visby som stannade alldeles utanför och höll ett litet apellmöte. En brokig samling av individer möttes under den gemensamma devisen ”kärlek åt alla”. Just bakom denna grupp ställde sig dock ett antal personer från Nordiska Motståndsrörelsen. De bar gemensamt en banderoll på vilken det bara stod just det, Nordiska Motståndsrörelsen. Gruppen vet mycket väl att det räcker med namnet och närvaron för att alla skall förstå budskapet.

På kvällen, efter en fika på fina ”Ett rum för resande” med en Amaretti-kaka och en läskande äppeljos, var det dags att lyssna på Jimmie Åkessons partiledartal. Hans svartmålning av vårt lands nuvarande läge var lika monokrom som någonsin hans utopi var fylld av förklarat ljus. Det var ont om politiska förslag, men sympatisörerna verkade gilla allra bäst när han använde de gamla uttrycket ”att ta seden dit man kommer” eller påpekade att om den som befann sig här inte ville anpassa sig till ”vårt” sätt att leva så kunde man ge sig av. Applåderna var i alla fall starkast i dessa passager.

Talet lekte bitvis med traditionellt fascistiska ideologiska element, som t ex förnekandet av klass och kön som intressekonflikter till förmån för folkets enhet och gemenskap. Även de utopiska visionerna hade drag av de anti-kapitalistiska visioner som präglade Benito Mussolinis ideologiska bagage. Den fria marknaden och socialismen är hos honom de givna fienderna, staten och nationen är ett och folket är denna kombinations inkarnation. Mest påfallande hos Åkesson var dock den ymniga användningen av  termen ”folkhem” – och talet började och slutade med Heidenstams fosterländska epos ”Medborgarsång” (1899).

Läs f ö gärna om folkhemsmetaforens resa, från sitt ursprung i den tyska konservatismen till bärande del i socialdemokratin, i Fredrika Lagergrens avhandling ”På andra sidan välfärdsstaten” från 1999.

De alldeles otvetydiga fascisterna, både till ideologi, organisation och politisk aktivitet är dock Nordiska Motståndsrörelsen som häpnadsväckande nog fått tillstånd att medverka i Almedalsveckan år 2017. Deras budskap sammanfattas i nio punkter (deras eget material) och innebär att vare sig demokrati eller rättsstat kan fortleva. De nio punkterna är dock motstridiga i ett flertal avseenden som gör dem svåra att vare sig tolka eller se som seriösa förslag. Hur kan t ex yttrandefriheten vara ”omfattande” i någon rimlig mening av ordet när ”folkförräderi” skall hanteras av folkdomstolar och media som är ”folkfientlig” skall förbjudas?

Men viktigare just nu än att skärskåda NMR:s budskap är att förstå skillnaden mellan å ena sidan aktörer som är meningsmotståndare inom ramen för en demokratisk värdegrund och aktörer som ser sina politiska motståndare som fiender, vars existens man alltså kan sätta ifråga. Den skiljelinjen verkar inte vara helt glasklar för alla.

Kvällen avslutades i goda vänners lag på den brittisk-inspirerade puben Black Sheep med en diskussion om staten Burgunds uppgång och fall. 🙂

***

Detta blir min sista rapport från Almedalen och jag önskar alla som har semester en avkopplande sådan och i vilket fall en sommar med ledig tid för familj och vänner.

 

Skriver i Klassekampen: Inga tecken på ökad restriktivitet i svensk opinion

Jag blev tillfrågad av den norska vänstertidningen Klassekampen om jag ville skriva en s k kronikk kring svensk opinion och opinionsbildning i frågor som rör flyktingar och invandring, med anledning av den nuvarande flyktingssituationen i Europa. Syftet var att sätta den dagsaktuella diskussionen i ett litet större svenskt sammanhang. Jag svarade ja på frågan och texten publicerades översatt till norska den 17 oktober i år. Nedan återfinns den svenska texten in extenso.

Inga tecken på ökad restriktivitet i svensk flyktingopinion

Sverige har fått ett nytt politiskt parti vars hjärtefråga är att stoppa invandringen, Sverigedemokraterna. Samtidigt är svenskarna betydligt mindre negativa till att ta emot flyktingar än för 20 år sedan och svenskarna är även mindre negativa till flyktinginvandring än befolkningen i de flesta europeiska länder. Sverigedemokraterna har efter valet 2014 mobiliserat nog med väljare inte bara för att stanna i Sveriges riksdag en andra mandatperiod utan fördubblade också nästan sin riksdagsgrupp. Men i svensk politik håller övriga partier en enad front mot Sverigedemokraterna och partiet är vare sig stödparti, förhandlingspart eller regeringsunderlag. En inrikespolitisk situation som markant skiljer sig från övriga nordiska länder med nationalkonservativa partier i parlamenten.

Den politiska mobiliseringen som Sverigedemokraterna åstadkommit har inte inneburit någon som helst generell ökning av motståndet mot flyktingmottagning bland svenska folket (se figur 1). Tvärtom har motståndet mot flyktingmottagning minskat samtidigt som svensk flyktingmottagning har slagit rekord i antal asylsökande. Antalet asylsökande som Sverige tar emot har ökat kraftigt i år och förra året, men var också mycket stort under krigen på Balkan i början av 1990-talet. Antalet beviljade uppehållstillstånd till just flyktingar var emellertid högre då än idag. Antalet beviljade uppehållstillstånd totalt de senaste tre åren ligger dock på en högre nivå än då Balkankrigen pågick. Under 2014 beviljades 110 000 personer uppehållstillstånd i Sverige och av dem var drygt 30 procent flyktingar medan cirka 40 procent av uppehållstillstånden gällde anhöriga till personer boende i Sverige; övriga uppehållstillstånd beviljades för arbetskraftsinvandring, studerande eller EES-medborgare.

Sveriges befolkning består idag till 84 procent av svenskfödda och 16 procent utlandsfödda (2014). En majoritet av de utlandsfödda (nästan 60 procent) är svenska medborgare och andelen utländska medborgare i den svenska befolkningen ligger strax under åtta procent. Sverige tillämpar möjligheterna till dubbelt medborgarskap.

FIGUR 1 Andel som anser det vara ett ganska bra eller mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar i Sverige 1990-2014 (procent)

flyktingopinion

Kommentar: Förslaget som svarspersonerna fick ta ställning till lyder: ”Ta emot färre flyktingar i Sverige” och svarsalternativen är mycket bra, ganska bra, varken bra eller dåligt förslag, ganska dåligt samt mycket dåligt förslag. Den redovisade siffran utgör andelen som svarat mycket eller ganska bra förslag. Endast personer som besvarat frågan är medtagna i procentbasen.

Källa: De nationella SOM-undersökningarna 1990-2014.*

Framgångarna för ett parti som mobiliserar på frågan om att stoppa invandringen till Sverige tycks inte ha samband med ett ökat motstånd mot svensk flykting- och invandringspolitik. Det mesta talar istället för att motstånd mot flyktingmottagning är en ståndpunkt som aktualiseras och blir politiskt viktig om någon eller några väljer att uthålligt försöka mobilisera opinionen i denna fråga. Sverigedemokraterna har bedrivit ett enträget opinionsbildningsarbete i en politisk nisch där de är ensamma om sin ståndpunkt att vilja stoppa invandringen. Det har gjort dem relevanta för den minoritet av svenska väljare som anser frågorna om flyktingar och invandrare vara de viktigaste politiska frågorna och som delar Sverigedemokraternas ståndpunkt i frågan. Sverige har en grupp medborgare som uttrycker starkt motstånd mot invandring och dessa väljare har före 2006 års val inte haft något självklart parti som fokuserat på den frågan. Sverigedemokraterna är partiet för dem som både vill stoppa och invandringen och samtidigt anser att den frågan är den viktigaste politiska frågan. Sverigedemokraterna har också i såväl riksdagsval som europaval fått många väljare från den grupp som tidigare inte röstat alls.

Sverigedemokraterna som parti har idag passerat en etableringströskel genom att ta plats för en andra mandatperiod i riksdagen. Partiet har en mobiliserad grupp sympatisörer och en lika hög andel övertygade anhängare som t ex Socialdemokraterna – 24 respektive 25 procent av anhängarna anser sig mycket övertygade enligt SOM-undersökningen 2014 – vilket understryker att partiet etablerat sig i den svenska väljarkåren.

Men de allra starkaste flyktingmotståndarna har också i andra politiska frågor en profil som skiljer dem från övriga. Gruppen mest flyktingkritiska har avsevärt mycket lägre förtroende för svenska politiker än genomsnittet. De vill också minska den offentliga sektorn och lämna EU i större utsträckning än övriga samt vill sänka både inkomstskatter och skatt på alkohol i högre grad än övriga.

Skärmklipp

Att gruppen som är mest kritisk till flyktingmottagning också anser att invandring är ett inrikespolitiskt problem är inte oväntat. I den mest kritiska gruppen (de som svarar att det är ett mycket bra förslag att ta emot färre flyktingar) anser nästan alla att invandring utgör ett hot mot svensk kultur och svenska värden och att svenska medier undanhåller problem med invandringen. En avsevärt lägre andel i den mest kritiska gruppen stödjer också invandrares religionsfrihet jämfört med genomsnittet.

Invandring och migration har blivit en allt viktigare samhällsfråga i svensk politik och den låg under hösten 2014, då Sverige gick till val, på tredje plats efter skola och sjukvård i väljarnas rangordning. Bland dem som spontant nämner immigration (i bred mening) som en viktig samhällsfråga är det också vanligare att ha en intensiv åsikt, alltså att svara något av alternativen ”mycket bra” eller ”mycket dåligt” på frågan om flyktingmottagning. Bland dem som nämner immigration som ett viktigt samhällsproblem har sedan mitten av 1990-talet andelen negativa till flyktingmottagningen legat högre än hos dem som inte nämner immigration. Under 2014 ökade andelen som spontant såg immigration som viktig fråga från 22 procent år 2013 till 27 procent under 2014. Men ökningen skedde så gott som helt i gruppen med en generös syn på flyktingmottagning. Bland motståndarna till flyktingmottagande låg andelen som nämnde frågan som viktig på 35 procent, en icke-signifikant uppgång med en procentenhet. Men bland de generösa ökade andelen som nämnde immigration som viktig fråga från 18 till 24 procent, alltså med sex procentenheter. Mobiliseringen i det politiska rummet sker således idag snarare på den sida som stödjer flyktingmottagningen än på motståndarsidan. Att anse immigration vara ett viktigt samhällsproblem är således inte självklart liktydigt med att vara negativ till flyktingmottagning.

Det svenska partisystemet har förändrats genom Sverigedemokraternas mobilisering och inträde i riksdagen. Redan när Miljöpartiet (1988) och sedan Kristdemokraterna (1991) kom in i och sedan blev etablerade i det svenska partisystemet utmanades vänster-höger-skiljelinjen i svensk partipolitik. Men dessa båda partier fann istället en plats i det befintliga partisystemet, på var sin sida om mitten. Genom alliansregeringens bildande 2006, där fyra borgerliga partier med olika placering på vänster-höger-skalan blev en enda aktör, flyttades tyngden i partisystemet mot mitten. Med en krisande socialdemokrati som fortsatte att söka sig mot mitten av partisystemet förändrades också dynamiken mellan partierna. Stora och särskiljande politiska frågor mellan partierna tenderade därmed att bli andra än de traditionella vänster-höger-frågorna. In i svensk politik kom på allvar den kulturellt baserade politiska dimensionen mellan liberala och auktoritära värden. Den dimensionen är en avgörande förutsättning för Sverigedemokraternas politiska mobilisering och därmed för att politiska frågor kring migration skall bli tydligt partiskiljande och i förlängningen också avgörande för väljarnas val av parti.

Migrationsfrågor i vid mening har blivit en ny politisk dimension i svensk politik, men det betyder inte att motståndet mot invandring ökar. Tvärtom är trenden i den svenska opinionen den motsatta och visar inga tecken på att vända. I det svenska partisystemet finns numera ett parti vars huvudsakliga politiska legitimitet ligger i att driva frågan om att stoppa invandringen.

Men bland de äldre partierna finns också flera partier – Centern, Miljöpartiet, Vänsterpartiet – som profilerar sig genom en generös linje i invandringspolitiken. Historiskt har partiskillnaderna i invandringspolitiken varit tydliga, med Moderaternas väljare som mest negativa till flyktingmottagning och Miljöpartiets och Vänsterpartiets väljare som minst negativa, och de skillnaderna finns kvar. Men för framtiden kommer sannolikt Sverigedemokraternas mobilisering av invandringsmotståndet att förändra också övriga partiers inbördes positioner, hittills har dock förändringen skett i opinionens riktning – alltså i generös riktning. Moderaterna och Alliansregeringen tog t ex i regeringsställning 2008 initiativ till ett samarbete med Miljöpartiet för att garantera en riksdagsmajoritet för en fortsatt öppen invandringspolitik i Sverige. Och även efter regeringsskiftet 2014 är alla övriga sju partier eniga om att Sverigedemokraterna inte skall få inflytande över just immigrationsområdet. Samtalen om hur Sverige skall klara flyktingströmmarna som kommer just nu förs t ex utan att Sverigedemokraterna bjuds in. I dagsläget tyder ingenting på att svensk flykting- och invandringspolitik kommer att genomgå några dramatiska förändringar. Något ökat stöd för restriktivitet eller begränsningar finns inte i den svenska opinionen – snarare ligger fokus i svensk politik idag på att få fram resurser för att ge människor som kommer ett tillfälligt hem och på att förmå EU att komma överens om hur de asylsökande bör fördelas mellan länderna.

Marie Demker
Professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet

*SOM-institutet är en opartisk undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet. Sedan 1986 har SOM-institutet arbetat tillsammans med forskare inom en rad olika forskningsfält för att belysa opinioner och för att förstå svensk samhällsutveckling. SOM-institutet har från starten haft fokus på svenskars vanor, beteenden, åsikter och värderingar när det gäller samhälle, politik och medier. Idag ger mängden undersökningar och insamlade data exceptionella möjligheter till tvärvetenskapliga analyser över tid på nationell, regional och lokal nivå. Den unika mängden data har bidragit till att SOM-institutet har blivit ett nationellt centrum för forskare med intresse för empiriska studier av samhälle, opinion och medier. Läs mer på www.som.gu.se

Läs gärna också redovisningen här på bloggen av årets SOM-undersökning från den 24 juni år.

Stabilitet i flyktingopinionen men rörligt partipolitiskt landskap

I 2014 års SOM-undersökning syns inga som helst tecken på ökat motstånd mot flyktingmottagning i Sverige, trots att världen idag upplever en flyktingsituation som inte haft sitt motstycke sedan andra världskriget har svenskarnas attityder inte hårdnat.

I årets upplaga av SOM-rapporten, Fragment (red: Bergström, Johansson, Oscarsson och Oskarson) från SOM-institutet, Göteborgs universitet skriver jag återigen en kortare text om opinionsbildning och mobilisering avseende migrationspolitiska frågor. (Jag tror det är mitt 23:e SOM-rapportbidrag på detta tema…)

Vad som ofta glöms bort i den polariserade debatten om migrationspolitik är att fortfarande är partisympatisörernas åsikter i dessa frågor åtskilda, det är inte Sverigedemokraternas sympatisörer mot alla övriga. Fortfarande är Miljöpartiets sympatisörer de minst kritiska mot flyktingmottagning (20 procent) och Moderaternas de mest kritiska (50 procent), bortsett från Sverigdemokraternas sympatisörer som är massivt negativa (90 procent). Skillnaderna mellan partisympatisörer är alltså stor även mellan de partier som satt i riksdagen före 2010.

Attityden till flyktingmottagning har också under åren blivit alltmer partipolariserad och är idag lika tydligt knuten till partisympati som traditionella vänster-höger-frågor. Partisympatisörerna har inkluderat migrationspolitiska uppfattningar i sina partipolitiska preferenser, migrationsfrågorna har alltså blivit vad jag i andra sammanhnag kallat en ny politisk dimension.

Denna gång har jag också valt att titta på de politiska skillnader som finns mellan de grupper som är absolut mest kritiska till flyktingmottagning och övriga medborgare. Av de data som jag analyserat framgår tydligt att de allra mest kritiska, liksom Sverigedemokraternas sympatisörer, har en avsevärt mer negativ attityd till invandring och dess konsekvenser i allmänhet. Men de allra mest kritiska har också en mer negativ attityd till andra offentliga åtaganden, t ex är den allra mest kritiska gruppen mer benägen att sänka skatter, minska den offentliga sektorn, lämna EU och har lägre förtroende för politiker än övriga medborgrare. Som jag också visat i tidigare SOM-texter är således motståndet mot flyktingmottagning en pusselbit i en större politisk föreställning, en föreställning som inbegriper både lägre politiskt förtroende och mer misstro mot offentliga institutioner. (En fördjupning kring politiska konsekvenser av skillnader i förtroende finns också i Sören Holmbergs och Bo Rothsteins kapitel i samma bok.)

Sammantaget menar jag att den migrationspolitiska dimensionen är på väg att omskapa det svenska partisystemet som traditionellt sett utgjort en skala mellan en vänster- och en högerpol. Vi har idag ett partisystem där en tredje pol gör sig påtagligt påmind och kanske är vi också på väg att få en skala av partier som grupperar sig mellan auktoritära/traditionella värden å ena sidan och alternativa/liberala värden å den andra. Vårt flerpartisystem är väl rustat för en sådan partikonkurrens, däremot ser jag stora problem med den blockpolitik som under Alliansregeringen förstärkts. Risken är att två krympande block blir allt mindre representativa för den politiska rymd som återfinns i det faktiska partisystemet. Men utvecklingen är ännu i sin linda.

***

Fler analyser finns i originaltexten som du lätt läser (och laddar ner) här.

För den som vill ha fördjupade analyser och teoretiska diskussioner samt en samlad studie över lång tid rekommenderar jag min bok ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandrare och invandring i Sverige” (Atlas Akademi) som kom förra året.

För nedladdning finns också alla mina SOM-texter fram t o m 2013 samlade i rapporten ”Svensk migrationspolitisk opinion 1991-2012” på SOM-institutets hemsida. (Sänd ett mejl om rapporten önskas i pappersform, kan dock dröja pga sommartider.)

Oro för främlingsfientlighet större än för invandring

Vid gårdagens presskonferens med SOM-institutet vid Göteborgs universitet presenterades den senaste undersökningen av svenskarnas attityder till invandring, invandrare och flyktingar som biträdande forskare Linn Sandberg och jag genomfört under våren. Presenterades gjorde också den undersökning av svenskarnas uppfattningar om fördomar och intolerans som Jacob Severin, projektledare vid Forum för Levande Historia, genomfört tillsammans med mig.

Båda texterna går att läsa och ladda ned här. (Scrolla ned till innehållsförteckningen och klicka på önskad rubrik).

Det jag valde att lyfta fram ur Linns och min analys var fyra saker:

1. Motståndet mot flyktinginvandring har inte ökat, snarare tvärtom. År 2013 anser 44 procent att det är bra eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar, jämfört med 45 procent 2012.

2. Oron för främlingsfientlighet utklassar den oro som många människor känner för både invandring till Sverige och för flyktingströmmar. Nästan åtta av tio (78 procent) är mycket eller ganska oroliga för en ökad främlingsfientlighet, att jämföra med 49 procent som oroar sig för ökad invandring och 61 procent som oroar sig för ökade flyktingströmmar. Oron för ökad främlingsfientlighet är störst bland Miljöpartiets sympatisörer (93 procent) och lägst bland Sverigedemokraternas (55 procent).

3.  Mobiliseringen kring invandringsfrågorna har varit stark under de senaste 2-3 åren såväl bland dem som är restriktiva som bland dem som tvärtom är negativa till restriktioner för flyktinginvandringen. År 2011 nämnde 14 procent integration/invandring som en av de tre viktigaste samhällsproblemen, år 2013 var den andelen 22 procent. Bland de restriktiva hade andelen ökat från 21 till 34 procent och bland de icke-restriktiva från 12 till 18 procent. Medieuppmärksamhet tenderar att sätta frågor på dagordningen, t ex berättade Sören Holmberg och Lennart Weibull att ju mer Dagens Nyheter skrev om t ex polisen eller försäkringskassan desto sämre förtroende fick människor för dessa institutioner. Att medierapportering och populism har samverkat i att sätta invandringsfrågorna på agendan har tidigare visats (Ellinas 2010). Med det nya medielandskapet – ett ökande antal kanaler, dygnet-runt-rapportering och interaktion mellan online och offline samt medborgarstyrda medier – underlättas mobiliseringen för extrema uppfattningar. (Caiani och Parenti 2013).

4. De som anger sig sympatisera med Sverigedemokraterna har en distinkt annan uppfattning i alla frågor som ställs rörande invandring och integration. Bland SD-sympatisörer anger t ex 95 procent att det är ett bra eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar, närmaste övriga sympatisörsgrupp är moderata sympatisörer med 51 procent. Att invandrarna utgör ett hot mot svensk kultur anser 88 procent av SD-sympatisörerna, närmaste övriga sympatisörsgrupp är Kristdemokraterna med 45 procent. Full religionsfrihet för invandrare stöds av 22 procent bland SD-sympatisörer, närmaste sympatisörsgrupp är Centerpartiets sympatisörer med 57 procent. Även i synen på skäl för uppehållstillstånd skiljer sig SD-sympatisörer ut sig och inga av de konventionsbaserade skälen för asyl (krig, religionsförföljelse eller politisk förföljelse) får jämfört med övriga partisympatisörer något starkt stöd. Till exempel menar 32 procent av SD-sympatisörerna att politisk förföljelse är ett viktigt skäl för uppehållstillstånd medan övriga partisympatisörer varierar mellan 74 och 92 procent i sitt stöd för detta asylskäl. Inte heller anhöriga i landet anser SD-sympatisörer vara ett alls lika viktigt skäl som övriga partisympatisörer anser, 11 procent av SD-sympatisörerna anser att anhöriga i landet är ett viktigt skäl för uppehållstillstånd medan övriga partiers sympatisörer varierar mellan 44 och 66 procent.

Jacob Severin presenterade vår analys av befolkningens attityder till fördomar och diskriminering. Jacob valde att lyfta fram att 52 procent anser att främlingsfientligheten är utbredd i vårt samhälle, samtidigt som 45 procent anser att invandrares kulturer berikar vårt samhälle. Han pekade också på att den grupp som spontant nämns av flest som diskriminerad är ”invandrare”, därefter ”HBT-personer”, ”kvinnor” och ”romer”.  Yngre, högutbildade och storstadsbor tenderar oftare att anse att vissa grupper i samhället utsätts för våld och trakasserier. Analysen visar att olika grupper i samhället har väldigt olika uppfattningar om fördomar – kön, ideologi,  ålder och utbildning påverkar våra bilder av intolerans, både om och hur den uttrycks.

Slutligen kan väl tilläggas att vi alla tenderar att generalisera utifrån vårt eget perspektiv, det är därför de långsiktiga och generella analyser i politiska frågor som genomförs inom ramen SOM-undersökningarna är oundgängliga för debatten.

En bref: Sverige åt svenskarna

När sambandet mellan social klass och partival försvagas blir det också möjligt att mobilisera väljare på andra grunder, till exempel med hjälp av ett motstånd mot just de liberala och toleranta värderingar som numera är dominerande. Grupper av medborgare som inte känner sig hemma vare sig i dessa värden eller i det etablerade partisystemet blir en möjlig bas för nya partier, partier som därmed kanaliserar och samlar uppfattningar som tidigare befunnit sig i den ideologiska marginalen.

Jag skriver idag i Dagens Arena några korta rader kring ett av de övergripande teoretiska perspektiven i min nyutkomna bok ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige” (Atlas Akademi). Äntligen har jag samlat mig till en genomarbetad och resonerande sammanhängande text kring det forskningsområde som i två decennier följt mig likt en väldresserad hund. Syftet med boken är att beskriva, förklara och förstå hur främlingsfientlighet mobiliseras och mobiliserar liksom de möjliga konsekvenserna av en sådan mobilisering. Argumentationen bygger på en teoretisk demokratimodell som betonar politiska partier, gemensam offentlighet och nationsbyggandets grundläggande skiljelinjer.

För den som vill ha fler ”siffror” går det bra att ta del av mina samlade artiklar kring migrationspolitisk opinion inom ramen för mitt samarbete med SOM-institutet; Svensk migrationspolitisk opinion 1991-2012, Tema-rapport 2013:2.

Ökat motstånd mot flyktingmottagning – och ökat stöd för asylskäl

Sedan 20 år tillbaka har den svenska opinionen blivit allt mindre negativ till att ta emot flyktingar. Dock har inställningen till att ta emot flyktingar blivit mer restriktiv mellan 2011 och 2012. Samtidigt är andelen svenskar som vill ta emot färre flyktingar fortfarande det femte lägsta uppmätta värdet sedan 1990 (23 mätningar). Den långsiktiga trenden är således ökad generositet, något som också understryks av att alla asylskäl har stärkt sin ställning i opinionen sedan 1997. Störst förändring har anhöriginvandringen genomgått där idag 48 procent anser att förekomst av anhöriga i vårt land skall ges mycket eller ganska stor vikt vid bedömning av en ansökan om uppehållstillstånd (38 procent 1997). Starkast ställning har dock krig i hemlandet vilket 85 procent anser skall ges ganska eller mycket stork vikt vid bedömning av ansökan om uppehållstillstånd. Dessa resultat visar SOM-undersökningen 2012 som idag presenterades vid en pressträff på Göteborgs universitet. Tillsammans med Linn Sandberg har jag skrivit kapitlet om flyktingpolitisk opinion i årets SOM-rapport Vägskäl som är nummer 59 i ordningen.

Motståndet mot flyktingmottagning har ökat i de flesta grupper men bland dem över 50 år, bland personer som placerar sig till höger på den politiska skalan och bland moderata sympatisörer har ökningen varit lite större än i jämförbara grupper. Bland kristdemokratiska och miljöpartistiska sympatisörer har motståndet istället minskat. Att oro för den egna ekonomin skulle vara en förklaring till ökat motstånd är inte sannolikt då det är i den grupp som inte är särskilt oroade över att sakna pengar för en oväntad utgift som motståndet ökat mest. Överhuvudtaget finns inga tydliga mönster av mobiliserat motstånd mot flyktingmottagning i relation till hur nöjd man är med livet, demokratin eller den ekonomiska situationen.

Förklaringen till ökningen 2012 ligger sannolikt i en starkt engagerad offentlig mediedebatt om migration under 2012, mycket starkt fokus på Sverigedemokraterna (vars profilfråga är invandring) samt en avsaknad av andra skarpa konfliktfrågor mellan partierna. Huruvida förändringen 2012 är ett s k hack i kurvan eller blir en bestående förändring är svårförutsägbart. Vi går i höst in i en valrörelse inför två nationella val (EU-parlament och Riksdag) där debatten antingen kan ta fart i migrationspolitiken och politisera frågan än mer eller fokusera på helt andra centrala politiska frågor som då tar överhanden. Utvecklingens riktning ligger i våra egna och de politiska aktörernas egna händer.

*

Hela SOM-rapporten Vägskäl presenterades idag vid en pressträff på Göteborgs universitet. Kapitlet ”Ökat motstånd mot flyktingar men starkt stöd för skäl till uppehållstillstånd” har skrivits av biträdande forskare Linn Sandberg och mig själv. Undersökningens metod och upplägg presenteras utförligt i rapportens sista kapitel. Läs rapporten här.

En bref: Motståndet mot invandring sjunker

SVT har låtit SIFO genomföra en opinionsundersökning om svenska folket tycker att Sverige tagit emot lagom många, för många eller för få invandrare och jämför med två tidigare undersökningar (2002 och 2004). Resultaten är desamma som de jag ser i min egen forskning kring opinionsbildning om invandring och integration. Svenska folkets motstånd mot invandring minskar.

SIFO:s fråga* är annorlunda formulerad än den (av alla de frågor som ställs kring temat) som oftast redovisas från SOM-institutets vetenskapliga undersökningar. Men trenden är densamma som från de många, varierade och uthålliga undersökningar rörande invandring och integration i SOM-undersökningarna som jag arbetat med sedan 1991.

Här kan man läsa om och se inslaget i Sveriges Television.

Här kan du läsa min senaste forskningsrapport inom ramen för SOM-institutets publikationer.

*SIFO:s fråga löd: Tycker du att Sverige tagit emot invandrare i alltför stor omfattning eller har det skett i ungefär lagom omfattning eller borde vi ha tagit emot fler?

Fortsatt tolerans avseende invandrare och flyktingar

Svensk flyktingopinion fortsätter att bli allt mer generös. I 2011 års SOM-undersökning anger en lägre andel av befolkningen än någonsin, 41 procent, att det är ett bra förslag att ta emot färre flyktingar i Sverige. På motsvarande sätt är det en högre andel än hittills, 31 procent, som anser det vara ett dåligt förslag att ta emot färre flyktingar. Attityden till flyktingmottagning har visat sig vara en god indikator för att spåra opinionsförändringar och opinionsmönster avseende tolerans för mångkulturs och öppenhet gentemot det som upplevs främmande.*

Attityden till flyktingmottagning har länge varit en partiskiljande fråga. Moderaterna, som alltid varit minst positiva, närmar sig dock numera mittenpartierna. Mittenpartierna närmar sig varandra. Å andra sidan blir de allra mest generösa sympatisörerna (MP och V) allt mer generösa och de minst generösa sympatisörerna (SD) skiljer ut sig som den grupp där flyktingmotståndet är nära nog kompakt.

Det partiskiljande mönstret avseende attityden till flyktingmottagning har inte ruckats i grunden, men sedan mitten av 00-talet har det skett en utjämning mellan partierna i mit-ten på vänster-högerskalan. Sverigedemokraternas sympatisörer utgör en extrempunkt med 94 procent som tycker det är ett mycket eller ganska bra förslag att ta emot färre flyktingar. Samtidigt utgör Miljöpartiets och Vänsterpartiets sympatisörer en grupp som skiljer ut sig som allt mer generösa. Ytterpolerna blir tydligare samtidigt som mittfältet blir trängre.

Flyktingpolitiken utgör idag en profilfråga både för dem som önskar en generösare politik (Miljöpartiets och Vänsterpartiets sympatisörer) och de som önskar ökade restriktioner (Sverigedemokraternas sympatisörer).

Motståndet mot flyktinginvandring är inte jämnt fördelat i befolkningen. Sedan länge vet vi att utbildning och flyktingattityd har starkt samband, ju längre utbildning desto mer generös attityd till att ta emot flyktingar.

Men frågan om fler eller färre flyktingar till Sverige är bara ett av många politiska förslag som framförts i den svenska debatten. För att komma åt mer generella attityder till invandrare och invandring behöver vi analysera attityder som handlar om värderingar och referensramar.

Vid ett flertal tillfällen med början 1993 har attityden till invandrares religionsfrihet och attityden till anti-rasistiska rörelser undersökts. År 2011 ändrades dock svarsalternativen så att två var instämmande helt eller delvis medan två var avvisande helt eller delvis. I undersökningen 2011 ser vi en ökning av den grupp som anser sig helt stödja påståendet om religionsfrihet för invandrare i Sverige från 19 till 27 procent. Genom att endast jämföra det svarsalternativ som är helt instämmande kan man minimera risken för felaktiga slutsatser som baseras på den metodologiska förändringen. De som instämmer helt eller delvis i att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige är 63 procent.

En förklaring till det ökade stödet för invandrares religionsfrihet kan vara den debatt som pågått under de senaste åren kring olika religiösa attribut och ceremonier inom judendom och islam. I ljuset av att 63 procent av svenska folket anser att det är helt eller delvis riktigt att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige framstår det folkliga stödet för kraftfulla inskränkningar i religionsfriheten som svagt. Endast 13 procent anser 2011 att påståendet att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige är ”helt felaktigt”, att jämföra med att andelen som tidigare år svarade ”instämmer inte alls” legat på den dubbla andelen.

Religionsfriheten för invandrare har stöd av en majoritet i alla grupper av partisympatisörer utom bland Sverigedemokraternas sympatisörer. Stödet är ungefär lika starkt i alla åldersgrupper, men något starkare bland kvinnor än män. Utbildningsnivån har dock ett starkt samband med stödet för religionsfriheten (precis som i attityden till flyktingmottagning). Andelen som anser det vara helt eller delvis riktigt att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige bland högutbildade är 78 procent medan samma andel är 46 procent bland dem med enbart grundskola.

I 2011 års SOM-undersökning ställdes för första gången några frågor rörande svenskarnas uppfattning om invandring som hot och problem. Resultaten tyder på att det finns en mindre andel svenskar som tydligt uppfattar invandring som ett problem och som hotande samtidigt som man inte heller litar på den svenska mediebilden av invandringens konsekvenser. Av de svarande instämmer 10 procent helt i att invandringen är ett hot mot svensk kultur och svenska värden, 16 procent instämmer helt i att de ”känner många” som tycker att invandringsproblemen är den viktigaste samhällsfrågan och 23 procent instämmer helt i att de inte litar på att svenska medier ger en sanningsenlig bild av invandringens problem.

Oavsett att det är en liten grupp som helt och hållet instämmer i att invandring till Sverige är ett problem, och att sanningen om detta problem inte kommer fram, tycks det vara det en övertygad minoritet. Bland Sverigedemokraternas sympatisörer anser 90 procent att invandringen utgör ett hot mot svensk kultur och svenska värden (helt/delvis riktigt).

Av dem som säger det vara helt riktigt att invandringen utgör ett hot anser också 91 pro-cent att det är ett mycket eller ganska bra förslag att minska flyktinginvandringen. Om vi tittar på dem som anser det vara helt eller delvis riktigt att invandring utgör ett hot är det fortfarande 75 procent som anser att flyktinginvandringen skall minska. Dessa andelar skall jämföras med befolkningsgenomsnittet som är 41 procent.

Av dem som instämmer helt i att de känner många som anser invandringen vara den vik-tigaste samhällsfrågan är det också 79 procent som tycker det är ett mycket eller ganska bra förslag att minska flyktinginvandringen. Om vi tittar på dem som instämmer helt eller delvis i att de känner många som anser invandringen vara det största samhällsproblemet är det 63 procent som anser det vara ett mycket eller ganska bra förslag att minska flyktinginvandringen. Även här skall andelarna jämföras med be-folkningsgenomsnittet som i 2011 års undersökning är 41 procent.

Av dem som anser det vara helt riktigt att svenska medier inte berättar sanningen om invandringens problem anser 80 procent att flyktinginvandringen bör minska. Om vi vidgar gruppen till att omfatta dem som också instämmer delvis i att den svenska mediebilden är falsk så anser 60 procent av dem att flyktinginvandringen bör minska. Och även i detta fall skall andelarna jämföras med befolkningsgenomsnittet som är 41 procent.

Uppfattningen att invandringen utgör ett hot, att invandring är förknippad med stora samhällsproblem och att vi inte får veta sanningen om dessa problem har således ett mycket starkt samband med negativ attityd till flyktinginvandring. Sambandet talar för ett koherent attitydmönster där synen på flyktinginvandring är en god indikator på den mer allmänna uppfattningen om invandringens konsekvenser och betydelse.

Vi har tidigare sett att attityden till att ta emot flyktingar inte längre har något starkt samband med ålder. Det visar sig emellertid att uppfattningen om invandringen som hot fortfarande har tydligt samband med ålder. I den äldsta åldersgruppen är det nästan dubbelt så stor andel (51 procent) som instämmer helt eller delvis i att invandringen är ett hot mot svenska värden som i den yngsta gruppen (26 procent). Men det starkaste sambandet finns mellan synen på invandring som hot och utbildningsnivå. Bland de högutbildade instämmer 17 procent helt eller delvis i att invandringen utgör ett hot mot svensk kultur och svenska värden, medan andelen bland dem med enbart grundskola är 62 procent.

Uppfattningen att invandringen är ett hot följer tidigare mönster avseende attityder rörande invandrare och flyktingar i så måtto att utbildningsnivå är mest avgörande för att förklara attityden. Skillnaden mellan hög- och lågutbildade är härvidlag närmast dramatisk (45 enheter). Att skillnaderna mellan grupper, avseende såväl ålder som utbildning, ökar vid frågor av värderingskaraktär (hot/möjlighet, religionsfrihet m fl) tyder på att referensramarna skiljer sig åt mer i Sverige än bedömningen av konkreta politiska för-slag kanske ger vid handen.

Sveriges befolkning blir alltmer generös i relation till invandring och allt mer tolerant i relation till invandringens konsekvenser. Analysen av årets SOM-undersökning stärker dock uppfattningen att det i Sverige finns grupper av medborgare för vilka den negativa synen på invandring och flyktingmottagning – samt fokus på invandringens problem – utgör den viktigaste politiska referensramen. För dessa individer är Sverigedemokraterna ett politiskt alternativ som svarar mot deras världsbild. Trots mobiliseringen av invandringsmotståndet är det endast en minoritet i den grupp som helst vill stoppa all flyktinginvandring till Sverige som själva är beredda att engagera sig i en organisation som arbetar för att stoppa invandringen (21 procent). Bland de Sverigedemokratiska sympatisörerna är dock den andelen mycket större, 69 procent. Med Sverigedemokraterna tydligt på den politiska kartan har frågorna om invandring och integration genomgått en partipolitisk polarisering som ökat möjligheten för mobilisering av vissa ideologiska segment i det svenska samhället. Samtidigt som befolkningen i gemen blir allt mer generös i synen på invandring till Sverige.

(Detta är ett utdrag ur mitt kapitel ”Positiv attityd till invandring trots mobilisering av invandringsmotstånd” i SOM-rapporten ”I skuggan av framtiden” som presenteras torsdagen den 28 juni i Göteborg. För mer information se SOM-institutets hemsida www.som.gu.se)

* Att säga vad som är ”mycket” eller ”litet” är en bedömningsfråga, det intressanta är förändringen över tid. För den som önskar en jämförelse med andra länder rekommenderas att läsa Eurobarometer 380, en specialundersökning rörande migration och säkerhet. Sverige visar sig på så gott som varje fråga vara det europeiska land i vilken attityden till invandring är mest generös och tolerant.

UPPDATERING 120629: Hela kapitlet in extenso finns att ladda ned här.