Islamister, röstboskap och den allmänna rösträtten

Det var inte bara jag som reagerade negativ på Jimmie Åkessons uttalande i slutdebatten i SVT den 11 september om att muslimer för första gången skulle avgöra valet. Inget av regeringspartierna dock.

Samma sak när den moderate riksdagsmannen Fredrik Kärrholm beklagar att den moderatledda regeringen inte pausade arbetet med nya medborgarskap i samband med ny lagstiftning och hävdar att ett väljarstöd på 90-95 procent – som socialdemokratin och vänsterpartiet fått i vissa valdistrikt – kunde ha ”gjort Saddam Hussein avundsjuk”. Ingen i partiledningen reagerade och inte heller någon annan på regeringssidan.

Sverigedemokraten Kent Ekeroth har kallat vissa grupper av väljare för ”röstboskap från utlandet” i direktsändning i radio. Han syftade då inte på röstande utlandssvenskar utan på i Sverige boende invandrare som blivit svenska medborgare. Och partisekreterare i Sverigedemokraterna Mattias Bäckström Johansson anser att det är ett problem att partier kampanjer på andra språk än svenska. I dagens presskonferens talade Jimmie Åkesson om ”islamistiska röster” som mer eller mindre avgjort valet. Huruvida han syftar på de väljare som lämnat partiet Nyans och istället röstat på andra partier, eller om han syftar på alla muslimska väljare (som han gjorde i slutdebatten) är inte helt klart.

Helt klart är dock att ingen av regeringspartiernas företrädare på något sätt tycks ha reagerat på den anti-demokratiska retorik som just nu sprider sig bland såväl ledande moderater som sverigedemokrater.

Istället får vi en statsminister som visserligen avgår men inte hövligt säger tack och hej, utan istället ägnar sitt brev om entledigande åt lamentationer om hur svårt det blir för andra sidan att bilda regering. Därefter får han samma dag som valresultatet blivit klart stå i SVT Aktuellts studio och i ensamt majestät lägga ut texten om att han egentligen inte förlorat eftersom det inte finns någon klar regeringskonstellation som kan ta över.

Ingen vettig människa tror att det blir enkelt och ingen kan heller räkna ut Kristersson som tänkbar ny statsminister. Men istället för att med skarpa ord fördöma uttalande som i praktiken förringar vissa människors rösträtt och begära att tonen stäms ned får vi uppfostrande predikningar om den egna förträffligheten. Tidöregeringen som konstellation förlorade väljarmajoritetens förtroende. Det skiljde drygt 50 000 röster; ungefär så många som bor i själva Trollhättan. När den socialdemokratiskt ledda regeringen föll 2022 skiljde det drygt 46 000 röster. Så ingen sida borde vara för kaxig. vare sig då eller nu.

Jag hade väntat mig mer av Liberaler, Kristdemokrater och Moderater än att de stillatigande skulle acceptera de uttryck för väljarförakt och anti-demokratiska idéer som besvikna politiker i ledande positioner nu ägnar sig åt. Den tystnaden är ynklig.

Valresultatet är klart och det utföll denna gång till Tidö-regeringens nackdel. Förra gången förlorade den socialdemokratiska regeringen och då var den blivande Tidöregeringen förstås glada och uppspelta. Visa nu att ni är de vuxna i rummet och skyll inte på väljarna, på andra partier, på medierna, på opinionsmätningarna, på oppositionen, på demokratiambassadörer, på f-n och hans moster. Ta det som en man. Och kom ihåg att nästa gång kanske det är tvärtom, men då får ni jobba för det.

En bref: När det inte räcker att lyda lagen

Om det inte räcker med att lyda lagen, arbeta, betala skatt, vara snäll mot dem man möter, rasta hunden när den behöver och cykla på cykelbanan, vart är vi då på väg? Ett modernt samhälle som vill utvecklas måste tillåta mångfald och lite käbbel om saker och ting. Och den demokrati som vill ha ett moraliskt övertag i världen måste hållas fast vid mänskliga rättigheter och friheter. Statens roll är att garantera dessa rättigheter och att skapa system för att fördela resurser på rättfärdig grund.

Så skrev jag i min gästkrönika i tidningen Dagen den 25 oktober 2022. Jag kritiserade det så kallade Tidöavtalet för att det för vidare en patriarkal, kollektivistisk och i grunden repressiv syn på samhället. En sådan syn är inte förenlig med den liberala demokrati som vuxit fram i Sverige under de senaste decennierna.

Vi bör istället värna mångfalden och staten bör vara den främste värnaren av individuell frihet och personlig integritet. Med Tidöavtalet hamnar fokus på människors ursprung, deras livsstil (vandel) och utgångspunkten tycks vara att det finns en form av normalitet som befolkningen förväntas förhålla sig till.

För den som likt mig (och många med mig) ofta upplevt sig tillhöra en minoritet i olika sammanhang är talet om social kontroll, ordning, normering och kollektivism skrämmande. Jag bejakar hellre samhällets mångfald när det gäller åsikter, värderingar och erfarenheter – det är upp till oss att göra verklighet av tolerans och hänsyn givet våra olikheter. Vi lever alla i en spänning mellan vår egen uppfattning i olika frågor (och ofta att vi nog vet bäst…) och att andra människor väljer att agera och tänka på ett helt annat sätt. Den spänningen måste vi lära oss leva med, likhet och ordning kräver alltid repression och är inget alternativ i ett demokratiskt samhälle.

Det är medborgarskap, lagstiftning, mänskliga rättigheter och förmåga till hänsynstagande som skall vara ledstjärnorna för statens förhållande till befolkningen. Inte synpunkter på vad vi skall tycka.