Etikett: Mänskliga rättigheter

En bref: När det inte räcker att lyda lagen

Om det inte räcker med att lyda lagen, arbeta, betala skatt, vara snäll mot dem man möter, rasta hunden när den behöver och cykla på cykelbanan, vart är vi då på väg? Ett modernt samhälle som vill utvecklas måste tillåta mångfald och lite käbbel om saker och ting. Och den demokrati som vill ha ett moraliskt övertag i världen måste hållas fast vid mänskliga rättigheter och friheter. Statens roll är att garantera dessa rättigheter och att skapa system för att fördela resurser på rättfärdig grund.

Så skrev jag i min gästkrönika i tidningen Dagen den 25 oktober 2022. Jag kritiserade det så kallade Tidöavtalet för att det för vidare en patriarkal, kollektivistisk och i grunden repressiv syn på samhället. En sådan syn är inte förenlig med den liberala demokrati som vuxit fram i Sverige under de senaste decennierna.

Vi bör istället värna mångfalden och staten bör vara den främste värnaren av individuell frihet och personlig integritet. Med Tidöavtalet hamnar fokus på människors ursprung, deras livsstil (vandel) och utgångspunkten tycks vara att det finns en form av normalitet som befolkningen förväntas förhålla sig till.

För den som likt mig (och många med mig) ofta upplevt sig tillhöra en minoritet i olika sammanhang är talet om social kontroll, ordning, normering och kollektivism skrämmande. Jag bejakar hellre samhällets mångfald när det gäller åsikter, värderingar och erfarenheter – det är upp till oss att göra verklighet av tolerans och hänsyn givet våra olikheter. Vi lever alla i en spänning mellan vår egen uppfattning i olika frågor (och ofta att vi nog vet bäst…) och att andra människor väljer att agera och tänka på ett helt annat sätt. Den spänningen måste vi lära oss leva med, likhet och ordning kräver alltid repression och är inget alternativ i ett demokratiskt samhälle.

Det är medborgarskap, lagstiftning, mänskliga rättigheter och förmåga till hänsynstagande som skall vara ledstjärnorna för statens förhållande till befolkningen. Inte synpunkter på vad vi skall tycka.

En bref x 2: Demokratins högtidsdag och debatt kring politisk representation

Tiden rinner fort undan och här kommer därför en liten blänkare om mina två senaste söndagskrönikor i Borås Tidning.

Jag fick förtroendet att skriva på valdagen (papperstidningen) och valde då att lyfta fram inte bara att valdagen förstås är en högtidsdag, men också varna för att vi kanske för första gången på länge står inför ett politiskt val där starka krafter vill inskränka våra fri- och rättigheter. Under en lång följd av år har friheterna utvidgats, både genom att fler grupper omfattats och genom att friheterna i sig har utvidgats. Men, som jag skrev, vart går vi efter valdagen?

I Sverige anser ett parti att regnbågsflaggor är partipolitiska och inte får förekomma vid en lokal för förtidsröstning, ett annat parti anser att förskolans uppdrag att ge både flickor och pojkar möjlighet att utmana könsstereotypa lekar borde förbjudas, ett tredje och fjärde parti vill av pur religionsfientlighet förbjuda konfessionella skolor trots att de följer läroplan och kvalitetskrav och ett femte parti vill utvisa människor trots dödsstraff eller tortyr.  (…)  Den här ideologiska spänningen har funnits under ytan (…)  Vilken riktning tar vi efter valet – fördjupa eller inskränka demokratin?

Hela artikeln kan du läsa i Borås Tidning den 9 september 2018 och digitalt här.

En månad senare, den 7 oktober 2018, var det dags att ta tag i valresultatet. En debatt hade blossat upp kring en inkryssad kandidat för Miljöpartiet, Leila Ali Elmi, eftersom hon hade utländsk bakgrund och hade kampanjat på sitt hemspråk. Forskningen vet ganska mycket idag om olika typer av representationsideologier och -modeller. Det finns i allmänhet inte något som är ”rätt” eller ”fel”. Men det är välkänt att minoritetsgrupper ofta tar på sig ett annat ansvar för representation än de kandidater som tillhör majoritetsbefolkingen. Även kvinnor har tenderat att se sig också som representanter för kvinnor i allmänhet, och inte bara för sitt parti. Om detta skrev jag alltså i min söndagskrönika den 7 oktober i år.

Tanken att det skulle vara något konstigt med att många väljare med samma bakgrund som Leila Ali Elmis i hennes grannskap också kryssade just henne kan således förkastas. Nästa fråga är ju förstås hur det påverkar demokratin att minoritetskandidater ser sig själva som – och förväntas – representera sin egen grupp. Betyder den representationen något annat för demokratin än att arbetare förväntas representera arbetare och bönder representera bönder? Men det är faktiskt en helt annan diskussion.

Hela texten finns i papperstidningen den 7 oktober och digitalt kan du läsa den här.

Och med dessa ord lämnar bloggen Borås Tidning för den här gången.

Om asylsökande som konverterar: Religion är inte kunskap om dogmer

Jag har med stigande förvåning och även med stigande skam tagit del av rapporteringen av Migrationsverkets hanterande av asylansökningar från kristna konvertiter i vårt land.

Under längre tid har bl a tidningen Dagen rapporterat om att asylsökande som konverterat till kristen tro misstros och att deras delaktighet i en kristen församling inte utgör någon grund för trovärdighet i denna fråga. Därefter visade en magisteruppsats i ämnet religionsvetenskap, vid Göteborgs universitet, att migrationsverkets handläggare hade en bokstavsfixerad och okunnig uppfattning om vad kristen tro är. Om de sökande inte svarade rätt på närmast tentamensliknande frågor om psalmer, högtider eller teologiska dogmer ansågs deras kristna övertygelse inte trovärdig. Och nu visar tidningen Dagen att personer som sökt asyl i vårt land för att de blivit kristna och är aktiva i en frikyrka anses tillhöra en sekt och att de dessutom misstänkliggörs för att de besöker församlingar som tillhör två olika inriktningar (Equmeniakyrkan och Pingst).

Att konsekvent förneka individens religionsutövande som ett bevis för sin tro och istället lita till läxförhör eller checklistorär helt fel perspektiv när konvertiter skall bedömas. Medverkan och arbete i en församling är i sig själv ett uttryck för och ett växande i kristen tro. Religion som fenomen är inte en lära, en ideologi eller kunskapsfråga. För de flesta kristna är mötet med Gud och Kristus snarast en relation, och kyrkan är en gemenskap med trossyskon i en församling. Och för många kyrksamma som skulle anse sig själva vara kristna är det nog lite si och så med kunskaperna om t ex Treenigheten eller firandet av vissa kristna högtider. Att två av Sveriges största, och ett av dem med absolut längst historia här, frikyrkosamfund av MIgrationsverket betraktas som ”sekter” är löjeväckande och okunnigt på en nivå som jag inte ens finner begriplig. (Migrationsverket har just i skrivande stund sagt att uttrycket var ”olyckligt”)

Handläggningen av asylärenden som rör konvertiter måste anförtros personer med särskild kompetens och förmåga inom det religionsvetenskaplig området, men som också har en erfarenhet av religiöst liv som gör dem skickade att bedöma den sökandes agerande i en religiös kontext. Akademiska kunskaper löser inte allt men studier inom området torde öka insikten om religionsbegreppets komplexitet. Insikten om det egna ansvaret för att upprätthålla samhällets skydd för demokratiska rättigheter som skydd mot religiös förföljelse bör vara självklart hos den som är anställd i staten.

Om det är något demokratierna i Europa inte kan kompromissa med idag så är det rätten att fritt, ensam eller tillsammans med andra, utöva och leva i sin religiösa identitet och trosuppfattning utan att bli misstrodd, misstänkliggjord och förnekad.

***

Jag har skrivit om fenomenet tidigare utifrån ett inom-kristet perspektiv på min blogg Emmausvandrarna. Min senaste vetenskapliga artikel inom området berör delvis samma fenomen, nämligen religionens samhälleliga plats.