Vänstra Stranden

”Sommar” – mest om självförverkligande

Är det bara jag som haft otur eller har årets upplaga av programmet ”Sommar” i P1 varit mer av PR-verksamhet än förr? Jag vet inte att jag hört så många uppmaningar att ”läsa min bok”, berättelser om ”min restaurang”, ”min blogg” eller om ”mina inspelningar” som denna sommar. På samma sätt har vi fått veta att sommarprataren valts ut därför att han/hon har startat det eller det företaget eller den eller den organisationen. Osedvanligt många PR-människor och managementfixerade personer tycks i år rymmas bland sommarpratarna. Alla har de kommit på saker, tänkt på saker eller saluför någon hemsnickrad filosofi som programmet blir ett forum för.

Jag vill höra en sommarpratare som förmår berätta någonting om sig själv som engagerar, som lyckas göra sitt eget liv allmängiltigt och som dessutom kan krydda med lite uppmuntran och utmaningar för mitt eget liv. Lena Olins ”Sommar” var ett för mig oväntat lyckat program. Liksom Jan Egelands. De hade något att berätta, de hade upplevt något och de vågade vara tveksamma, dröjande och kluvna.

Är jag en idiot – eller bara queer?

Medan jag väntade på ett telefonsamtal hamnade jag i ett TV-program om queerteori. Programmet gick ut på att bilden av maskulinitet förändrats sedan medeltiden, att många konstnärer varit homosexuella och att kontexten i en reklamfilm (fejkad) för en manlig och kvinnlig presidentkandidat var väldigt olika. Och? Det var inget fel på panelen eller på vad de sa. Men det var ju så banalt.

Naturligtvis har manlighet och kvinnlighet uttryckts på olika sätt under århundradena. Och naturligtvis präglar könsrollerna hur politiker framställs. Och likaledes är det självklart att det funnits en mängd homosexuella konstnärer. Vadå ”naturligtvis” kanske du säger. Detta har inte varit så självklart. Nej, det är sant. Men det har faktiskt varit självklart åtminstone för min generation – och jag är betydligt äldre än panelen i TV-programmet. Jag förstår inte denna uppståndelse?!

Att könsrollerna är konstruktioner, att biologiska olikheter inte legitimerar olika behandling och att personligheten är större än könet och sexualiteten är faktiskt självklart för de flesta i min generation och situation. Likaså att frigörelse från roller som binder är av godo, men också att överskridandet av dessa roller tillika reproducerar dem.

Jag kan inte förlika mig med föreställningen att vare sig mitt kön eller min sexualitet bestämmer min identitet. Personligen är jag inte så intresserad av andra människors sexuella läggning och jag tycker absolut inte att den är särskilt viktig för vem den personen är. När man väl lärt känna varann kan det ju vara kul att prata om vilka sexuella preferenser man har, ungefär som huruvida man spelar fotboll eller har vuxit upp i Luleå.

Könet har betydelse i fortplantningsavseende och skapar därför olika erfarenheter mellan kvinnor och män. Men varför det skulle ge implikationer för hur man behandlar eller behandlas förstår jag inte. Och jag kan aldrig få in i mitt huvud att huruvida jag föredrar män eller kvinnor i sängen, hur jag föredrar dem eller inte föredrar dem eller vilka syn-, hörsel- eller känselintryck som gör mig upphetsad skulle vara mer avgörande för min personlighet, min identitet eller min självbild än alla andra livserfarenheter jag gjort. Sexualiteten är en drift som har olika uttryck och former i olika tider och samhällen. Kanske till och med vid olika tidpunkter i en människas liv. Drifter är vare sig goda eller onda, men de kan göra ont eller gott. Det moraliska ansvaret för hur vi lever har vi var och en.

Är jag en idiot – eller bara queer?

Bergman – Schack och matt

Ingmar Bergmans död berörde mig mycket djupare än jag hade väntat mig. En man på 89 år vet att hans dagar är räknade – även om just Bergman nog vetat det sedan han föddes – och jag har ibland funderat på hur jag skulle reagera. Det blev mycket mer än jag väntat mig. Trots detta står mig hyllningsprogrammen upp i halsen. Varför skall allt detta sägas nu när han är död?

För mig är Ingmar Bergman en förebild i vissa avseenden. Nej, jag är inte regissör. Men det som imponerar är hans förmåga att få andra människor att prestera mer än de någonsin trott att de kunde. Förmågan att få dem att gå utöver sig själva och skapa något som är större än dem själva.

Det är ingen tvekan om att han var en genomgripande nydanare på 1940-talet – det fantastiska var att kraften stod honom bi under så lång tid. Han skapade, inspirerad av den litterära 40-talsångesten, målmedvetet och kompromisslöst en ny värld som han höll fast vid. Bottnen i den världen var allvaret. Hos Bergman har jag aldrig sett ironi. Humor, skämt och glädje; absolut. Men inte ironi.

Allvaret och bejakandet av människans djupaste ångest var hans drivkraft. Hans gåva var att gestalta den ångesten på ett sätt som ändå gav hopp om försoning.

Enfaldigt om kött

Idag hörde jag sommarens dummaste nyhet. Tror jag i alla fall. Livsmedelsverket skall miljömärka mat avseende hur stor miljöpåverkan den har. Nötkött är sämre än kyckligkött eftersom kycklingar inte pruttar. Och då spelar det ingen roll alls om kossorna bor på KRAV-gårdar eller ej. De pruttar ändå.

Jodå, det är alldeles rätt. Men som vanligt är miljödebatten enfaldigare än Cyklopen. Hopträngda holländska kyckligar matade med fiskpulver och antibiotika är alltså att föredra enligt denna logik före utegående sjuhäradskossor som lever på enbart gräs och vatten! Naturligtvis är maten miljöpåverkande – men den är ju det i så många avseenden. Transporter, landskap, foder och vilka alternativ som står till buds borde tas med. Att välja sojabönor, att strunta i djurskyddsaspekter eller bortse från näringens plats i den lokala ekonomin är på sikt ett sämre miljöalternativ än att äta en mindre mängd kött från vilda djur, KRAV-märkta gårdar eller prioritera lokalt odlade produkter.

Flera konsumenter angav i inslaget att de ville ha en märkning som kan gradera vad som är ”bäst”. Dessutom skall det vara ”billigt”. Men det går inte. Det finns alldeles för många variabler att ta hänsyn till eftersom människan alltid interagerar med sin omgivning. Det är en myt att det finns någon slags paradisisk tillvaro när naturen är ”orörd”. Vi lever i en kulturmiljö som är en frukt av vårt eget arbete, och det handlar inte om att ”lämna naturen orörd” utan om hur vi bör förvaltar den jord vi fått till skänks.

Ät mindre kött överhuvudtaget – det mår både vi och jorden bättre av. Men tro inte att det finns någon patentlösning som tillfredställer alla miljö-, kultur- och moraliska aspekter.

Apolitiskt klimat måste bli ideologiskt!

Vill bara tipsa om en utmärkt debattartikel som Göran Greider idag publicerar i Göteborgs-Posten. Hans tes är att klimatpolitiken måste ses ur ett fördelningspolitiskt perspektiv; klimatprat måste bli en fråga om vänster och höger. Allt annat är förljuget snömos. Ungefär samma argumentation, dock med tilläggsargument om energikrisen, förde jag i en tidigare post. Men Greider gör det både mer välformulerat och vasst. Läs den i regnet!

Hur skall det gå för familjen?

Såhär i semestertiden talar många om att de ”skall vara med familjen” nu under sommaren. Familjen utsätts i vår tid för en kult – den enda riktigt legitima livsformen tycks vara en familj med vuxna och barn. Men enligt mina erfarenheter tycks denna kult ha mycket litet med verkligt familjeliv att göra. Det är inte bondefamiljen arbetsgemenskap, inte 1950-talsfamiljen och inte 1968 års storfamilj som är på modet. Nej, det tycks vara det sena 1800-talets övre borgerskap som stått modell för dagens familjer. De vackra sommarklänningarna som frasar, husan som frågar om det skall vara middag klockan sju eller åtta på verandan och sonen som tar med några vänner hem för att spela lite tennis. Vintern i staden och sommaren i solen. Bad, segling och goda vänner. Familjen som en privat angelägenhet, familjen som ett patriarkalt projekt och livsstil. Familjen som dygdemönster.

Då är det kanske inte så märkligt att så få föräldrar verkligen TALAR med sina barn numera, GÖR saker tillsammans med dem eller LYSSNAR på sina barn. Ingmar Bergmans skildringar av sin barndom har med all önskvärd tydlighet visat vilken känslokyla som döljer sig bakom de vackra borgerliga fasaderna.

Under några sommarveckor har jag sett mängder av fullt utrustade stridsvagnar (nutidens barnvagnar) med ett barn innanför en plastruta medan mamma eller pappa pratar i mobiltelefon och i rask takt förflyttar sig fram genom staden. Spädbarn bärs med ansiktet framåt i någon slags idé om att de skall uppleva något. Att så små barn bara ser 30 cm framför sig tycks ingen ha berättat för föräldern. Jag har sett föräldrar som oavlåtligen måste ringa, sms:a eller prata med varandra när barnet undrar något alldagligt. Episoden slutar alltid med gråt. Jag har fått insyn i familjer där pappa tycker att det är att ”umgås med familjen” när han först kör barnen till träningen och sedan grillar i trädgården medan barnen är ute med kompisar. Och jag har upplevt familjer där blotta tanken på att tillsammans göra något i trädgården eller städa är helt uteslutet för barnen ”måste ju få egen tid”. Och för en hel del föräldrar tycks det räcka att ackompanjera barnen till Liseberg för att scora högt i kategorin ”vara med familjen”.

En familj är en generationsöverskridande plats där man delar upplevelser och erfarenheter, inte arrangerar dem. En familj inbegriper flera generationer och flera släktled. En familj har rum för barn som får klättra och klänga, som får gå själva och krypa även om de smutsar ner sig. En familj har rum för äldre som vill lära sig hur mejl och mobil fungerar för att hålla kontakt med barnbarnen. I en familj delar man på arbetsuppgifterna och hjälper varandra med praktiska bekymmer. I familjen pratar man med varandra, förklarar och förtydligar tills man är klar över att alla förstått, om än inte blivit övertygande. Familjens medlemmar är nyfikna på varandra och villiga att ge av sin egen tid. I en familj kan diskussionens vågor gå höga och åsikterna vara divergerande utan att det skapar konflikter. Och ALLA kan ändra sig när de goda argumenten används.

En familj skapas genom gemensamma erfarenheter. Biologin är inte ens ett nödvändigt villkor för en familj, än mindre ett tillräckligt. Låt oss kasta ut 1800-talets stadsborgarfamilj och skapa en familj för vår tid. Dagens familj växer organiskt som nätverk, den bygger på livslånga band men de blir fler än förr och den rymmer en global dimension där platsen är underordnad erfarenheterna. Om vi inte arbetar för och bygger generationsöverskridande gemenskaper som familjen så tappar vi solidariteten, förståelsen och framtidstron i vårt samhälle. Familjen är nyckeln till framtiden – men inte i 1800-talstappning.

Jobbpolitik och hjärtlöshet

Sysselsättning. Konstigt ämne mitt i semestern? Jo, jag vet. Men jag blev lite inspirerad av gräsräfsandet efter klippningen igår, och så läste jag i en gammal Le Monde (30/6) att massarbetslösheten är på tillbakagång i hela Europa. I Frankrike har man färre arbetslösa än på 25 år. I Tyskland har arbetslösheten gått ned femton månader i följd. I Sverige känner vi av den makalösa högkonjunkturen och även här går arbetslösheten kraftigt ned. I många branscher är det brist på arbetskraft. Problemet med den svenska arbetsmarknaden är – som vanligt – den strukturella arbetslösheten. En sådan arbetslöshet kännetecknas av att de som vill ha arbete inte passar för de jobb som är lediga. Bakgrunden till det är ofta teknikskiften, obalanserad tillväxt eller motsvarande omställningar. Vi har också en betydande ungdomsarbetslöshet – något som Frankrike också kämpar med – och den är snarast ett tecken på en ensidig arbetsmarknad. Det finns inte ingångsjobb med låg betalning för personer utan egen kompetens. Tröskeln för gymnasieungdomar är hög idag och alternativen heter servitris eller högskola (eller manliga yrkeslinjer på gymnasiet.).

Sysselsättningspolitiken är en märklig sorts politik eftersom alla egentligen vet att politik inte skapar jobb. Det är konjunkturellt betingat vilka som efterfrågas på arbetsmarknaden och det är efterfrågenivå som avgör hur fort hjulen snurrar. Samtidigt är sysselsättning den politiska fråga svenska väljare sätter högst upp på dagordningen. Det är paradoxalt eftersom globaliseringen har gjort att det förut lilla utrymmet för en ”jobbpolitik” har krympt ännu mer. Egentligen är det endast de arbetslösa och de arbetssökande som kan bli föremål för ”politik”. Staten och kommunen kan visserligen anställa fler inom välfärdspolitikens ramar, men de ekonomiska ramarna bestäms av skatteintäkter och förmågan att sälja varor i hemma och utomlands.

I denna situation blir jag så irriterad när regeringen talar om sin jobbpolitik. En regerings ansvar är att underlätta för ungdomar på väg ut på arbetsmarknaden, att utveckla arbetsmarknaden så att den efterfrågar människor med god kompetens och därmed bidrager till en avancerad produktion som har förutsättningar att utveckla nationens ekonomi samt att skapa trygga och förutsägbara villkor för dem som av olika anledningar är utanför arbetsmarknaden.

Den enda politik inom arbetsmarknadens område regeringen de ägnat sig åt är att skärpa regleringen kring dem som inte har arbete. De skall bli mer plågsamt att inte ha arbete. Regeringen har också lagt surt förvärvade skattepengar på att skapa efterfrågan på hemstädning och gräsklippning istället för att anställa fler vårdbiträden och fler lärare. Därutöver har regeringen också skapat obalanser i det försäkringssystem som ger möjligheter till övergång mellan jobb, mellan jobb och studier, mellan arbetslöshet och jobb och mellan halvtidsjobb och heltidsjobb.

Visst skall arbetslinjen råda. Det är jag den förste att skriva under på. Men jag vill inte leva i ett samhälle där människor med högskoleutbildning måste skura andras golv för att överleva, där studenter berövas A-kassa efter examen och därmed inte vågar satsa på en utbildning istället för att fortsätta servera på Café Anywhere, där utslitna lastbilschaufförer skall tvingas in i s k jobbträning istället för att få förtidspension eller där en medelålders kvinna i en liten ort i Norrland vars arbetsgivare flyttat ut verksamheten till Rumänien skall bli av med sin A-kassa om hon inte genast tar ett jobb 20 mil bort. Jag betalar min skatt för att dessa människor skall kunna tänka över sin situation, satsa på en ny karriär eller för den delen leva på förtidspensionen och jobba ideellt i hembygdsföreningen.

Jobbpolitik, det är att satsa på ny teknik, på välutbildade ungdomar, på kvalificerad vuxenutbildning, på forskning och utveckling och på att utveckla näringslivet i glesbygden. Ingenting av detta finns på regeringens agenda. Tvärtom, satsningen sker på gammaldags hushållsjobb, på att ungdomar inte skall gå på högskolan, på att lägga ned vuxenutbildningen och på urbana småföretag centrerade kring tjänstesektorn.

Ibland känns det som om hjärtlöshet är vad som kännetecknar hela vår nya regeringens politik: gestaltat i allt från Nyamko Sabunis ”skyll dig själv” till de papperslösa, Billströms abdikation angående om det är inbördeskrig i Irak eller ej och till Reinfeldts ovilja att plädera för Annika Östberg i Kalifornien.

Korkat om Almedalen

Fjättrad vid gräsklipparen åhörde jag idag Göran Greider (DD) och Carl Rudbeck (f d Smedjan) i Godmorgon Världen (P1) diskutera Almedalen. Karin Rebas (DN) var också med, men henne kan vi lämna därhän för ögonblicket. För det var herrarna som visade prov på en sällsynt korkad debatt. Enligt Greider och Rudbeck var Almedalsveckan skadlig för demokratin eftersom journalister, lobbyister och politiker kliade varann på ryggen och söp i hop. Jojo. Har herrarna Greider och Rudbeck ö h t varit närvarande i Almedalen under politikerveckan undrar jag. För mig låter det som räven sa om rönnbären. Surt.

Att den politiska och mediala Stockholmsmaffian super ihop, gifter sig med varann och kliar varann på ryggen är väl inget som är unikt för Almedalsveckan. Det unika är istället att under denna vecka sker all debatt, konfrontation och alla ryggkliningar helt offentligt. Och inte bara det – de s k lobbyister utgörs till icke försumbar del av NGO:s som Amnesty och Röda Korset. Fackförbunden, liksom forskarsamhället, är också representerade och deras perspektiv på politiken diskuteras på olika seminarier. För att inte tala om den märkliga öppenhet som alltid inträder när folk är borta från sina vanliga taburetter. I Almedalen talar folk med varann om politik på ett osedvanligt frivolt och eklektiskt sätt.

Det är upp till var och en att vara med, medverka eller aktivera sig inom ramen för veckans aktiviteter. Vill man inte supa till på Donners Brunn så slipper man. Men för dem som tror att allt bara handlar om politiska och mediala kändisar blir förstås natten sen. De små hemliga partyn som pågår här och där är säkert intressanta för Stureplanscentern, en och annan vimmelbloggare och andra trångsynta. Att träffa politiska bekanta på dagtid är dock mer uppfriskande och stimulerande.

Carl Rudbeck och Göran Greider – besök Almedalen under politikerveckan och glöm ryggkliarna. Ta del av det fantastiska politiska smörgåsbord som bjuds i underbar sommarmiljö en enda vecka om året. Och bjud lite på er själva!

Grönt och religiöst i Almedalen

Avlyssnat på Dagens seminarium i Frälsningsarméns lokal:

– Vi bor åtta personer därinne bakom den dörren och vi är kristna allihop och alla utom jag röstar på miljöpartiet. Det är bara jag som röstar borgerligt. Skulle unga kristna bestämma så finge miljöpartiet egen majoritet!

En intressant vindkantring tycks ha ägt rum bland unga kristna. Magnus Hagevi har visat att ungdomsgenerationen numera har en högre värdering av ”frälsning” än den äldre generationen. Och förre miljöpartistspråkröret Birger Schlaug påtalade under ett annat seminarium att han ville se mer av religion i politiken. Samtidigt sa Göran Hägglund inte en stavelse om miljöpolitiken i sitt Almedalstal.

Är Gud miljöpartist?

Företagarvänligt i Almedalen

Hört på Visby gator:

Ung tjej till killkompis: – Ah, nu glömde jag ju ta kvitto på restaurangen!

Killkompisen: – Måste du ha det? Vem betalar din mat?

Ung tjej igen (lite förorättad): – Jag betalar min mat själv. Men jag har ju inga egna pengar så jag måste ju ta allt på företaget.

Det verkar som om företagarandan är väl företrädd under politikerveckan i Almedalen.