Etikett: arbetarklass

Var och vad är arbetarklassen? Reflektioner kring en bok.

Att begreppet ”arbetarklass” vare sig är särskilt populärt idag eller har en självklar betydelse borde inte innebära att vi som samhällsvetare lämnar analysen av social klasser därhän. Det menar Pauline Seiller, fransk sociolog, som i sin bok ”Un monde ouvrier en chantier”* (Presses Universitaires de Rennes, 2023) presenterar en djupgående studie av arbetarklass på varven i St Nazaire, i Frankrike. Den marina industrin var och är en stor arbetsgivare i staden. Och varven i Loires mynning har producerat både handelsfartyg, ubåtar, krigsfartyg och kryssningsfartyg. De sistnämnda produceras där än i dag.

För mig personligen har St Nazaire en särskild betydelse eftersom min pappa arbetade på Lindholmens varv och sedermera Lindholmen motor där man byggde fartygsdieslar av märket Pielstick. Och namnet till trots var detta en fransk maskin vars första version byggdes 1951. En av platserna där Pielstick byggdes i Frankrike var St Nazaire. Lindholmen motor hade licens på att bygga dem och pappa kom så småningom också att leda ett team som for jorden runt för att serva en mängd av befintliga motorer. Han besökte också St Nazaire flera gånger i studiesyfte. Idag byggs Pielstick på licens i Japan och Sydkorea och Lindholmen Motor finns inte mer. Det såldes 1985 till Wärtsilä och ungefär samtidigt bytte min pappa till Gränges Metalock som också hade en marin avdelning för service och reparationer. Så för mig är lukten av fartygsdiesel och verkstadssslamret eller miljön i maskin på ett stort fartyg något som skapar trygghet och väcker fina minnen.

Seiler intervjuar arbetare på varven i St Nazaire och hon resonerar kring den sociala stratifieringen inom dagens arbetarklass. Hennes antagande är att även om arbetarklass och arbetaryrken idag inte längre är lika tongivande i samhället eftersom industrins roll i de europeiska samhällena inte alls är lika stor som under 1960-talet så är arbetarklass fortfarande en relevant kraft i samhället. Vi borde intressera oss mer för vad som händer inom och mellan samhällets sociala grupper eller klasser. Hon identifierar en tydlig skiljelinje mellan de varvsarbetare som har en fast anställning och de som jobbar på tillfälliga kontrakt, mellan de som har kvalificerade yrken som kräver speciell kompetens (t ex bygga metallkontruktionerna i fartygen) och de som gör mer rutinartade jobb men också mellan de som vill göra karriär och komma vidare å ena sidan och de som hyllar tillhörigheten till arbetarkollektivet.

I studien framkommer att många av dem hon intervjuar värdesätter sitt arbete utifrån att det kräver fysisk och kroppslig ansträngning, i motsättning till kontorsarbete. Tillhörigheten till gruppen upprätthålls också genom en ständigt mobiliserad motsättning till chefer, administration och ledarskap. Samtidigt visar Seiler att många av de äldre arbetarna har en väldigt avspänd relation till chefer och tjänstemän. Hon finner också att det hos en och samma individ ofta finns en ambivalens mellan å ena sidan värdet av att vara just arbetare och å andra sidan viljan att komma vidare och utvecklas genom att ”göra karriär”. Mest frapperande är kanske att alldeles oavsett den traditionella industrins minskande betydelse i samhället (både politiskt och ekonomiskt) så bibehåller unga arbetare som kommer in yrkena samma typ av värderingar som den äldre arbetarklassen.

Sådant som en stark betoning på maskulinitet, på fysisk ansträngning, på värdet av den egna skickligheten och på den kollektiva identiteten i motsättning till andra grupper både under och ovanför den egna i den sociala hierarkin.

Personligen känner jag ju igen vad Seiler beskriver som en arbetarklassidentitet från min egen uppväxt. Jag kan inte komma ifrån att jag fortfarande känner en svag, men distinkt, brist på tillit till olika påståenden om samhället från människor som inte själva någon gång stått på ett verkstadsgolv, sjukhusgolv eller i ett restaurangkök (för att nämna några exempel). Och i min uppfostran fick jag en rejäl dos anti-auktoritärt patos, typ ”låt ingen sätta sig på dig bara för att du inte tagit studenten” tillsammans med en tillit till den egna förmågan och tryggheten i gruppen.

Jag tror både som forskare och människa att dagens samhällsvetenskap behövde förnya sina studier av svensk och europeisk arbetarklass. Statsvetare behöver ge sig ut i arbetslivet med våra politiska verktyg och begrepp för att ge nya perspektiv till både vår vetenskap och samhällsdebatten. Kanske har vi alla varit upptagna av medelklassens värderingar och fjällvandringar... 🙂

* Betyder i detta sammanhang ungefär ”En arbetarvärld på varven”

Klass – en fråga om makt och medvetande

Onsdagskvällen tillbringade jag på restaurang Trappan för att i ABF Göteborgs regi lyssna på Josefin Brink, Göran Greider, Ulrika Holgersson och Christer Wigerfelt som diskuterade klassbegreppet. Det blev en litet spretig diskussion där frågan om status, ekonomi eller genus var avgörande för klassbegreppet samt gestaltandet av klassmedvetande stod i centrum.

Göran Greider, chefred för Dalademokraten, författare och debattör, pekade ut det märkliga faktum att en amerikansk verklighetsbeskrivning där 70 procent av samhället anses bestå av medelklass, 20 procent av underklass och tio procent av överklass har accepterats av både höger och vänster. Konsekvensen blir att det som var det svenska välfärdssamhället och byggde på solidaritet på grundval av att vi alla behövde stöd ibland, istället blivit en fråga om att de som har det bra skall ”hjälpa” de som har det sämre. I realiteten har denna samhällsmodell sällan eller aldrig varit relevant i Nordeuropa eller i  Sverige där klassbegreppet istället strukturerat befolkningen efter produktions- och arbetsförhållanden, inte lön.

Personligen menar jag att socialdemokraterna har svalt denna verklighetsbeskrivning med hull och hår genom att oavbrutet påtala att ”bara 22 procent av de som jobbar” röstade på socialdemokraterna. Inte heller i den – mycket egendomliga – partiledardebatten för några dagar sedan gjorde socialdemokraterna minsta försök att bestrida regeringens beskrivning av ett Sverige där det finns de som jobbar och de som inte jobbar.

Josefin Brink, riksdagsledamot för V, talade om klassmedvetande. Hon illustrerade hur totalt klassmedvetandet vittrat bort när kvinnor som städar järnvägsvagnar på deltid för dålig lön anser att RUT-avdragen är en av de viktigaste frågorna för Vänsterpartiet att driva. Som Brink påpekade så skulle dessa kvinnor tjäna mycket mer på att de subventioner som riktas till redan välbeställda grupper i städerna istället lades på den gemensamma välfärden. Greider fyllde på med att vänstern under så lång tid talat om klassresor och utbildning till alla att klassiska arbetarmiljöer och arbetaryrken helt enkelt inte räknas längre.

Som min värderade kollega Maria Oskarson sa idag så är det inte klassmedvetande som skapar partier utan partier som skapar klassmedvetande.

Kan inte låta bli att också dra parallellen till Storstad som häromdagen påpekade att 1950 ansåg nästan hälften av befolkningen att de tillhörde en arbetarklass med makt! År 1988 ansåg istället mer än hälften att de tillhörde en medelklass utan makt. Klassmedvetandet har minskat och makten upplevs ha försvunnit någon annanstans…

Läs gärna ”En fråga om klass”,  en bok där bland annat Maria Oskarson problematiserar och undersöker klass, både teoretiskt och empiriskt.

Den auktoritära arbetarklassen och den yttersta högern

Är det klockrena sambandet mellan låg utbildning och stark främlingsfientlighet uttryck för en auktoritär arbetarklass som med sina värderingar fostrar intolerans och inskränkthet?

Sedan Theodor Adorno och Seymour Martin Lipsets arbeten på 1950- och 1960-talen har begreppet den auktoritära personligheten, den auktoritära arbetarklassen eller den odemokratiska personligheten funnits med som skuggor i politiska analyser. Adorno använde den tyska nazismen som relief  för utvecklandet av den auktoritära personligheten och Lipset talade om kommunismen som kollektivt uttryck för denna auktoritära läggning.

I en ny studie* tar sig forskarna Jaime L Napier och John T Jost (båda psykologi) sig an det s k auktoritära syndromet hos arbetarklassen. De påpekar att låg utbildning och intolerans är ett av de mest belagda samhällsvetenskapliga sambanden och att dessa sanningar går långt tillbaka i tiden. Men när de öppnar upp den ”svarta låda” som oftast tas för given (den auktoritära arbetarklassen) så hittar de inte bara illa definierade begrepp och tveksamt valida mått, utan också andra samband av stort intresse. Napier och Jost bryter ned auktoritetstron i fyra distinkta begrepp: konventionsbundenhet, moralism, inlärd lydnad och misstro.

Resultaten är ett starkt samband mellan auktoritetstro (authorianism) och politiska sympatier för den yttersta högern.  Men personer med låg social status (arbetarklass) har visserligen större sannolikhet att omfatta misstro och inlärd lydnad, men inte konventionsbundenhet eller moralism. Dessa två element är mer sannolikt att hitta bland de högre skikten i samhället.

Misstro och lydnad ökar sannolikheten för etnisk intolerans (främlingsfientlighet) medan konventionsbundenhet och moralism ökar sannolikheten för ekonomisk konservatism.

Napier och Jost menar att deras resultat bör tolkas som att människor som både har hög och låg social status dras till en ideologi till höger om högern, men av olika skäl. De som redan har det gott ställt är åtminstone delvis motiverade av bevara sina privilegier medan de som står långt ner på samhällsstegen dras till yttersta högern som ett sätt att handskas med sin egen utsatthet. För den gruppen är alla former av förändring riskabla och ett sätt att inte tappa det fotfäste man har är att värna om hierarkier och lojaliteten inom den egna gruppen.

För dem med låg socioekonomisk status kan det bli viktigt att begränsa andras rättigheter eftersom den egna positionen i samhället är så sårbar. Därför attraherar den yttersta högerns paroller. Författarna påpekar att demokratin inte är betjänt av att medborgarna röstar utifrån hur andras rättigheter skall begränsas utan istället främjas av att varje medborgare rannsakar vad som är bäst och viktigast för deras egen utveckling. 

Svaret på den inledande frågan är därför nej. Sambandet mellan utbildning och främlingsfientlighet är stabilt (och sant) men det bör förstås som ett del-samband inom ramen för en auktoritär hållning. Den hållningen finns bland både arbetarklass och medelklass, och där finns delar som underlättar för de mindre bemedlade att dras till yttersta högern men även delar som drar de redan privilegierade till samma politiska arena.

För svensk del kan vi kanske konstatera att den svenska arbetarklassen har haft en stark politisk rörelse som drivit deras intressen och som skapat ett samhälle där trygghet och förändring skulle gå att förena. Sverige genomgick  under 1970-talet större strukturomvandlingar under mindre påfrestningar är de flesta andra västländer. Men ju mer trycket på förändring och flexibilitet ökar samtidigt som tryggheten för den egna positionen försvinner, desto större sannolikhet att det finns grogrund för de auktoritära strömningarna bland dem som är mest sårbara. Om vi skall tro Napier och Jost.

* Napier, Jaime L & John T Jost ”The ‘anti-democratic personality’ revisited: A cross-national investigation of working-class authorianism” Journal of Social Issues, Vol 64 no 3, 2008 s 595-617