Etikett: familj

Auktoritär familjesyn och omdömeslös publicering pusselbitar i kampanjen mot socialtjänsten

De senaste dagarna har svenska medier uppmärksammat en hatkampanj mot Sverige och särskilt mot svensk socialtjänst som påstås ”kidnappa” barn till föräldrar med utländsk bakgrund och särskilt i familjer med islamsk tradition. I dagens P1-morgon klargjordes (1,15 in i programmet) både från socialtjänstens och forskningens perspektiv hur och varför de här påståendena saknar grund.

Två saker är värda uppmärksamhet:

1. En av de personer som lagt ut ett filmklipp på internet/youtube som sedan blivit en viktig pusselbit i kampanjen säger sig inte behöva ta reda på bakgrunden till den händelse som han bidragit till att sprida. Just det filmklippet visar en pappa som saknar sina barn och gråter i förtvivlan. Men bakgrunden är att socialtjänsten omhändertagit barn i familjen eftersom det finns en dom som visar att det förekommer våld i familjen, alltså barnmisshandel. Men själv säger mannen som lagt ut filmen att han ”har gjort något som mina känslor sa till mig att göra. Jag har inte tid att läsa vad som händer”.

Känslor i stunden trumfar alltså kunskap om bakgrunden till vad som visas. Det finns inget annat än omdömeslöshet som kan förklara agerandet. För mig visar detta varför professionella medier har ett särskilt ansvar och också är de som medborgarna bör lita på – inte bara, men kanske särskilt, i dessa frågor.

Varför ett kritiskt förhållningssätt inte är detsamma som att kritisera medier eller allmänt omfattad kunskap reder för övrigt filosofiprofessor Åsa Wikforss ut på ett bra sätt här.

2. När jag lyssnar på aktivisten i P1-klippet ovan och läser medierapporteringen i frågan om familjernas missnöje med omhändertagande framträder tydligt krocken mellan ett auktoritärt tänkesätt kring familj och barnuppfostran och ett samhälle vars grund är individens frihet, okränkbarhet och autonomi – även för barn. Sverige är välkänt som kanske det mest individualistiska samhället i världen. Det är många svenskfödda, särskilt män i de äldre generationerna, som också tycker det är lite jobbigt.

Men grunden för vår lagstiftning, allt från förbudet mot barnaga till samtyckeslagstiftningen är just att garantera så långt möjligt att varje enskild person, varje individ, ges autonomi och möjlighet att utvecklas i enlighet med sin potential och förmåga.

Redan på 1970-talet var denna konflikt tydlig i en väldigt svensk kontext – konservativa familjetraditioner krockade med individens frigörelse. Jag har själv erfarenhet av tonåringar som fick hjälp av skolkurator för att hantera auktoritära föräldrar eller där socialtjänsten kunde gå in och ge stöd och anvisa ett boende för att ungdomen skulle kunna komma ifrån en starkt begränsande familj. Det är djupa värderingsmönster och traditioner som krockar. I de här aktuella fallen rör det familjer med utländsk bakgrund, men för några decennier sedan rörde det familjer med svensk bakgrund. Konflikten handlar inte om invandring eller islam, den handlar om människosyn och familjetraditioner.

Och därför måste den hanteras med varsamhet, från alla aktörer. Glad att höra att imamer uppmanas tag upp ämnet och ta avstånd från påståendena om ”kidnappning” av muslimska barn.

Familjen – numera en konsumtionsenhet

Synen på familjens roll i samhället har varierat över tid. Det finns vare sig en typ av familj som är den normala eller en uppfattning om vilken roll denna familj skulle fylla i samhället. Jag har under senare år noterat ett ökat politiskt fokus på familjen: vi har köksbordsretoriken, vi har kraven på äktenskap och barn för nya grupper och allt tal om ”livspussel” som i allmänhet handlar om barnfamiljer med två föräldrar i storstadsområdena.

Min uppfattning är dock att familjens uppvärdering inte är en reell moralisk uppvärdering – det är alltså inte en fråga om att familjen (oavsett hur den ser ut) ses som en grund för socialisation, bildning, engagemang och växande. Istället menar jag att konsumismens värderingar, marknadens primat och talet om familjens köksbord blir en explosiv blandning, en blandning som omskapar familjen till samhällets primära konsumtionsenhet.

Ju mer av det offentliga livet som privatiseras desto viktigare blir familjen för marknaden. Den klassiska mamma-pappa-barn-familjen blir en konsumtionsenhet i samma ögonblick som marknaden upptäcker att de individuella kundvalen formas i den sociala miljön. Att vända sig till ”familjen” med förslag på investeringar, konsumtion och tjänster blir därför rationellt. Hushållsnära tjänster, hemlevererade matkassar och paketabonnemang på mobiler är typexempel på hur marknaden anpassat sig efter familjen som konsumtionsenhet. Familjer av annan typ än den ideala får svårt att hävda sig på den marknaden, både för att man oftast har sämre ekonomi och för att man har andra behov. Trycket att alla skall leva i den förväntade familjemodellen är därför inte i första hand politiskt utan ekonomiskt.

Att välja skola, inhandla hemelektronik eller socialiseras in i ett visst umgänge är alla viktiga element i familjens betydelse för marknaden. Och särskilt viktiga är förstås de barnen och de unga. Vilka föräldrar orkar stå emot konsumtionstrycket som riktas mot barn och unga utan att känna sig som dåliga föräldrar?

Begreppet konsumtionsenhet skall ses som en motsats till familjens roll i det för-industriella/agrara samhället, där familjen primärt var en ”produktionsenhet”. I en produktionsenhet behövs alla familjemedlemmar för försörjningen. I det framtida ultramoderna samhället kanske kan familjen kan transformeras till en ”relationsenhet” eller ”kommunikationsenhet” vilken utgör en nod i ett större nätverk. Men i en marknadsekonomi där gemensamma angelägenheter privatiseras kommer familjens huvudsakliga roll vara att utgöra grunden för konsumtion och investeringar.

Oavsett vad de politiska partierna önskar kommer därför en ökad samhällelig fixering vid familjen att leda till att den egna familjens normsystem undermineras och konsumismens normer främjas.

 

Familjen som gerillaverksamhet

Jag kan inte låta bli att tipsa om den – faktiskt – oerhört uppfriskande artikel som Marcus Birro idag skrev i Expressen. Låt mig citera:

Tvåsamheten och familjen är en slags gerillarörelse, en motståndskamp mot den nya tidens våldsamma egoism. Jag ser kampen för ett liv tillsammans med någon annan som en kamp mot förytligandet av allting.

Utan att förringa de risker och problem som familjelivet innebär finner jag det oerhört glädjande att en 70-talist tar strid för familjen utifrån värden som kollektivet, lojalitet, uthållighet och kärlek!