Etikett: globalisering

En bref: Svensk politik går in i en ny tid

Vi har att leva med en ny politisk skiljelinje. Sannolikt kommer den att skörda sina offer i termer av partier som får lämna riksdagen, kanske får de också lämna partisystemet, medan andra partier kommer till och åter andra lyckas överleva genom att ömsa skinn.

Konflikten mellan vänster och höger – mellan fördelningsmodeller för ekonomiska resurser – försvinner inte. Tvärtom utgör den en av det nya partisystemets två axlar. Men på samma sätt som efter den industriella revolutionen vid förra sekelskiftet krävs nu politiska ledare som förmår mobilisera medborgare genom att engagera sig i och stå upp för distinkta ideologiska perspektiv på samhällsutvecklingen.

I en essä på Dagens Arena fick jag möjlighet att utveckla resonemangen kring den turbulenta politiska utveckling som Sverige just nu går igenom avseende partier, opinion och sakfrågor. Jag beskriver utvecklingen från ett stabilt fempartisystem via förändrade konfliktlinjer till en tid av skinnömsning för hela partisystemet.

Mot bakgrund av statsvetenskaplig teoribildning och bred empirisk europeisk forskning går det att något urskilja förklaringar, betydelse och konsekvenser av en ny skiljelinjes inträde. Men också av politiska strukturella förändringar som rör medialisering, globalisering, digitalisering och europeisering.

Partierna befinner sig i en delvis okänd terräng, kompassnålen snurrar för både partiledare och väljare ibland. Men det hjälper knappast med gamla kartor eller att klamra sig fast vid minnesbilder av hur det var förut.

Läs gärna essän här.

Socialdemokratins framtidsuppdrag – formulera politik för jämlikhet

I budgettider brukar kvällstidningarnas löpsedlar fyllas av rubriker typ ”Så mycket tjänar/förlorar du på förslag X”. Marknadsmässigt är det antagligen en korrekt bedömning att lösnummerköpen ökar med sådana rubriker, men tvärtemot vad många tror så röstar vi inte alls efter den typen av budskap. Det som kallas ”economic voting” är en mycket begränsad företeelse och hur mycket jag tjänade eller förlorade på den senaste budgeten har mycket liten betydelse för mitt partival. I sin recension (Party Politics vol 17 no 4) av två nya böcker* kring detta tema skriver statsvetaren Thomas J. Scotto att den ekonomiska röstningen t o m blir lägre i länder där staten i syfte att motverka globaliseringens negativa effekter på arbetsmarknad och välfärd väljer att vara vara expansiv. Förklaringen är att medborgarna inser både att de ekonomiska effekterna inte är en följd av politikers direkta åtgärder och att globaliseringen inte är en process som enskilda partier kan göras ansvarig för.

Socialdemokratin i Europa var länge en politiskt kraft som just försökte motverka den internationella kapitalets effekter på det enskilda landets medborgare med hjälp av en expansiv välfärdspolitik. Men såväl globaliseringen som murens fall och den ekonomiska tillväxtperiodens slut i mitten av 1970-talet har berövat socialdemokratin dess kraft. Men socialdemokratin och vänster-mitten-politiken har inte dragit sitt sista andetag, menar de amerikanska akademikerna James Cronin, George Ross och James Shoch, (historiker, sociolog och statsvetare) i sin alldeles färska antologi What’s left of the left. Democrats and Social democrats in challenging times (Duke University Press, 2011).

Socialdemokratins sätt att hantera ekonomiska utmaningar var att genom regleringar tvinga arbetsgivarna till innovationer och utveckling, samtidigt som man genom incitament ledde arbetstagarna över till tillväxtbranscher. På det sättet fick man ut mesta möjliga av kapitalismen samtidigt som en omfattande välfärdsstat och omfördelningspolitik upprätthöll jämlikhet både ifråga om inkomster och välfärdstjänster. Författarna betonar att socialdemokratins kris inte är dess ideologiska innehålls utan istället bristen på reformambitioner, samhällsvisioner och politiska projekt. Det är tron på politikens möjligheter som undergrävts av den nyliberala hegemonin menar de.

Den europeiska unionen, som delvis är en skapelse av socialdemokratin, har tagit ifrån den europeiska socialdemokratin möjligheten att lansera stora och omvälvande reformagendor. I EU-maskineriet är den liberala och marknadsdrivna agendan en gång för alla satt och med sin lojalitet till det projektet är detta heller inte någon möjligt objekt för allvarlig kritik. Den kritiken fångas istället upp av radikala vänsterpartier och populistiska nationalister.

Författarna tillbakavisar de demografiska och sociologiska förklaringar som ofta anges till socialdemokratins tillbakagång. Socialdemokratin har under perioden sedan 1970 haft ett dilemma i att tillgodose både arbetarklass och medelklass men ändå lyckats vinna val med jämna mellanrum.

Nej, menar författarna, visserligen blir aldrig socialdemokratin någon hegemonisk kraft i de europeiska samhällena igen, men blir inget annat politiskt alternativ heller. Författarnas poäng är att det politiska landskapet idag är mer fragmenterat och polariserat, något som berör socialdemokratin mest, men som gäller även andra presumtiva statsbärande partier som t ex de tyska kristdemokraterna.

Framtiden för socialdemokratin, menar författarna, ligger att bejaka den betydelse rörelsen haft som konstruktör av välfärdsstaten – den institution som center-höger-partier nu har att agera inom – och återvända till det uppdrag som var socialdemokratins ursprungliga. Plånboksfrågor spelar idag liten roll för partival, som nämnts ovan, men slutsatsen av forskningen är också att ju mindre av buffert mot de internationella kalla vindarna som staten är, desto större vikt kan plånboken få. Så, det avgörande framtidsuppdraget för socialdemokratin är att formulera en politik för jämlikhet, ökad utbildning, trygga anställningar, social integration och bekämpa ökande ekonomiska klyftor. För, som författarna skriver (s 357), vem i all sin da’r skulle annars kunna göra det?

 

*Recensionen behandlar böckerna Duch, R M och R T Stevenson The economic vote: How political and economic institutions condition election results (Cambridge University Press 2008) samt Wvan der Brug, C van der Eijk och M Franklin The economy and the vote: Economic Conditions and Elections in fifteen countries (Cabrdige University Press 2007)

Religionens spridning har gynnats av globaliseringen

Jag skriver idag i DN om den nya boken ”God’s century. Resurgent religion and global politics” Monica Duffy Toft, Daniel Philpott och Timothy Samuel Shah (W.W. Norton & ­Company) New York/London 2011. Jag skriver bl a att:

Religiösa aktörer – både individer och gemenskaper – har inte alls hindrats av moderniseringen och demokratiseringen i världen. Tvärt­ emot den så kallade sekulariseringstesens anhängare har religiösa aktörer och religiösa värdesystem tjänat på globalisering, demokratisering och modernisering av kommunikationsteknologin. Genom den kommunikationella revolutionen som tog sin början runt 1970 har kontakter och nätverk underlättats, budskap kan spridas på internet och samverkan mellan olika aktörer på olika platser har underlättats. Religiösa aktörer har genom att vinna ett ökat oberoende från staten kunnat befrias från dogmer, traditioner och hierarkier för att i stället utveckla nya – ofta individualistiska – identiteter.

Läs hela artikeln här.

Credo om motståndet mot kapitalismen

Den globala rättviserörelsen, just den ja, brukar beskrivas som en del i det stora motståndet mot den globaliserade kapitalismen. Samhällsfilosoferna Hardt och Negri talar om ”mängden” som ett uttryck för det samlade motstånd mot den numera helt integrerade och utsideslösa kapitalismen. Märkligt nog exemplifieras motståndet alltid med det som för de flesta människor tolkas som ett vänstermotstånd: t ex  demonstrationerna i Seattle 1999, Reclaim the Streets, Chiapas och de palestinska intifadorna.

I en värld där kapitalismen behärskar allt som vi rör vid, likt hos fabeln om kung Midas blir allt vi människor rör vid genast en del av kapitalismen, så finns förstås motståndet på många platser. Den globala kapitalismen är en del av oss själva, den inkarneras i alla de val vi tvingas göra mellan pensionsfonder och skomärken. Ingen undgår kapitalismen, för att travestera de kanadensiska systrarna McGarrigle. Fördelen är att den kan bekämpas överallt!.När du vägrar köpa Coca-cola, deltar i ett upprop på nätet mot FRA-lagen eller nekar telefonförsäljarna tillträde till ditt hem kan du vara en del av motståndet. En viktig del av kampen mot den globala kapitalismen är försvaret för den personliga integriteten, försvaret för en individuell sfär som inte kontrolleras av Storebror och Kapitalet i skön förening. Hardt och Negri vill länka allt detta motstånd samman i en nätverksstruktur, flytande och flexibelt. Men vad Hardt och Negri aldrig tycks göra är att ta tolkningen av motståndet till den politiska nivån.

Sverigedemokraterna är i Sverige en del av motståndet mot den globala kapitalismen. Just det, du läste rätt. SD är en del i den ”mängd” som Hardt och Negri talar om. De motsätter sig en värld där kapitalets globala cirkulation bestämmer villkoren för varje politisk handling på den lokala nivån. Om din soptunna i Tranemo skall tömmas nu eller sedan, och av vem, ja det hänger helt och hållet samman med det globala finanskapitalets avkastningsintressen. Och det tycker inte SD om. SD:s komparativa fördel är att högern inte är förknippad med den socialdemokratiska välfärdsstat som många medborgare ser som upphovet till dagens a-politiserade politik. Det är nu inte så, det är kapitalismen som gjort politiken till post-politik. Vänstern har varit lika paralyserad av kapitalismen som de flesta andra, men för SD:s sympatisörer representerar SD något som faktiskt ingen annan står för. En ren motståndsrörelse mot den globala kapitalismen.

Varför har då inte vänstern kunnat mobilisera detta motstånd? Vänstern har varit förknippad med den välfärdsstat som representerade historiens slut 1989, med kommunismen i Sovjetunionen eller åsiktsförtrycket på Kuba. I sin iver att kasta av sig detta ok rusade vänstern in mot mitten, förnekade vänster-högerskalan och sa sig stå för en medelväg. Så gick det som gick under 1990-talet. Vänsterns stora utmaning nu är att skapa en vision för framtiden och skapa ett hopp om en värld där kapitalismen inte sätter upp spelreglerna. Och den utmaningen måste ske genom organisering. Jag är kritisk till Hardt och Negris ovilja att ta motståndet från individen till organiseringen. SD har organiserat en del av motståndet.

Om min analys är korrekt och SD är en del av motståndet mot det globala kapitalet då är vägen att bekämpa dem tyvärr inte naiva förhoppningar om att ”ta debatten” eller om att ”bemöta deras argument”. Om det är bekämpa Sverigedemokraterna vi vill så måste vi bekämpa det globala kapitalet och dess förmåga att profanera allt heligt och förflyktiga allt beständigt.

Läs gärna vidare i Hardt och Negri, Deleuze och Gramsci.