It’s now or never för socialdemokratin

Många politiska partier tycks idag leta efter sin borttappade ideologi. Men partier byter inte ideologi hipp som happ. I en tid när väljarna är rörliga – därför att de knappast har någon politisk övertygelse – försöker partierna istället tona ned sina ideologier och flyta ut mot mitten i det ideologiska spektrat. De upphör då att vara vitala kanaler mellan medborgare och makt eftersom de inte vågar vända sig mot medlemmarna (som blir allt färre) och de förmår inte heller engagera de breda lager av medborgare som är samhällsintresserade.

Partier, särskilt stora partier med ambitionen att också vara breda partier, har svårt att förändra sin ideologiska inriktning oavsett om man talar om förnyelse, föryngring eller kris. För många år sedan ägnade jag ansenlig tid åt studiet av ett stort partis ideologiska förändringar, det franska gaullistpartiet, som med sin önskan om nationell samling och refomer var ett s k statsbärande parti. Jag skrev en bok* om saken men också en kortare artikel där jag sammanfattade vad som krävs för att partier verkligen skall genomföra ideologiska förändringar.

Jag menar att väljarförluster är nödvändiga, men absolut inte tillräckliga, för att ett parti skall förändra sin ideologi. Men om det inte sker några väljarförluster så blir det heller inga partiideologiska förändringar. Partier förlorar dock också väljare utan att ändra sin ideologi, många är de partier som kämpar på i motvind och förlorar i val efter val. Jag menar dock att om partiet inte splittras, går upp i ett annat eller transformeras i grunden (något som är mycket vanligare på kontinenten än i Skandinavien) så kommer den partiideologiska förändringen förr eller senare. Antingen i samband med ett ledarskifte eller efter en kraftig förändring av konkurrenssituationen i det politiska systemet.

Valförluster driver ofta fram ledarskiften och ledarskiften kan medföra partiideologisk förändring. Men valförluster kan också medföra konkurrens av nya partier i systemet, ändrade vallagar (också vanligare i t ex Frankrike än i Sverige) eller nya koalitionsbildningar vid sidan av det förlustdrabbade partiet.

Gaullistpartiet var ett speciellt parti i så måtto att dess ideologiska bas var en mix av liberalism, konservatism och nationalism. Genom att betona olika delar av den mixen kunde man hantera de flesta förändringar i det omgivande systemet, partiet var alltså extra trögrörligt ideologiskt. Ändå genomgick det fyra större partiideoloiska förändrinagr mellan 1947 och 1990. Den första var redan 1959 när de Gaulle själv tog över partiet och partiet är under 1960-talet närmast liberalt, den andra var åren efter 1968 och var den mest genomgripande. Charles de Gaulle lämnade partiet och den s k vänstergaullismen försvann, partiet blev en starkt konservativ kraft i motsättning till den radikala vänstern. Den tredje förändringen inträffade i början av 1980-talet då gaullisterna fått seriös konkurrens av ett nu samlat liberalt högerparti. Gaullisterna betonar då, under sin nye partiledare Jacques Chirac, sina egna liberala drag starkare. Den sista av de förändringar jag kunde studera var just runt 1990 och innebar en tillbakagång till en konservativ ideologi.

Gaullistpartiet har många likheter med socialdemokratin i länder som Sverige: partierna har varit statsbärande, önskat breda nationella lösningar, haft en klasskoalition som politisk grundförutsättning och kunnat betona olika delar av sin ideologiska bas beroende på omgivningens förändringar. Men gaullistpartiet finns i praktiken inte längre utan ingår i det breda högerblocket bakom Nicholas Sarkozy (även om han är en ursprunglig gaullist). Kommer socialdemokratin att gå samma väg, bli en kraft inom en bred mitten-vänster-koalition? Nej, jag tror inte det.

Men socialdemokratin har förlorat två val i rad (riksdagsval), bytt ledare och partisystemet har förändrats på ett genomgripande sätt med den borgerliga alliansen och Sverigedemokraternas inträde. Om inte socialdemokratin lyckas – eller vill – genomföra ett ideologiskifte nu så är partiets framtid som ett av Europas stora all.

Framtiden är alltid ny och outforskad, men skall vi tro att det går att lära av historien så är det i sådana här lägen socialdemokratin skall förändras. Om inte det sker, ja, då skulle jag gissa att vi på sikt får se fortsatt kräftgång, nya ”socialdemokratiska” partier, fraktionalisering av partiet och kanske även nya radikala vänsterpartier. Men här beror utvecklingen mycket på vad som händer i borgerligheten och vart de gröna tar vägen. 

*För den som vill läsa min avhandling så heter den ”I Nationens intresse? Gaullismens partiideologi 1947-1990” och kom 1993. För den riktigt nördige finns det böcker att få 🙂

Partierna blir mer lika – öppnar för nya partier

Från den stora depressionen på 1930-talet (avbrutet av andra världskriget) och fram till 1975 gick hela det politiska spektrat lite åt vänster, och särskilt de konservativa partierna närmade sig en mittpunkt. Sedan 1975 har det politiska spektrat istället rört sig åt höger, och särskilt har socialdemokratiska partier och vänsterpartier rört sig. Under de senaste 25 åren har också mitt-punkten i politikens rum rört sig åt höger.

Ja, ungefär så kan man lite klatschigt sammanfatta min läsning av dels J C Thomas klassiska artikel från 1979 och en alldeles pinfärsk text av J Albright som snart kommer i Party Politics. (Se nedan för fulla referenser*).

Båda författarna använder sig av publicerat partimaterial för att bestämma partiernas ståndpunkter, inte väljares uppfattningar om partiernas ståndpunkter. Thomas visar att det under hela efterkrigsperioden skedde en konvergens mellan partierna i de stora industrinationerna. Tillväxt och regeringsstabilitet blev de allmer överordnade målen och partierna konkurrerade genom sin förmåga att regera och leda, snarare än genom tydliga politiska konflikter.

Thomas är nästan profetisk när han pekar ut två kommande konflikter som skulle kunna revitalisera partikonkurrensen: post-industriella frågor som miljö, sexuell frihet och ökat medborgerligt deltagande i besluten samt mångkulturalitet, minoriteters krav på rättigheter inom politiska, sociala och ekonomiska sektorer. Den tredje konflikt som han nämner rör relationen mellan arbetslöshet och inflation, en fråga som hade stark konliktpotential i Europa men som ”löstes” med starmare budgetregler och en oberoende riksbank.

Albright undersöker perioden efter 1975 och konstaterar dels att vänster-höger-skalan inte förklarar den mängd ståndpunkter som politiska partier idag intar. Han menar att graden av ”passning” mellan skalan och partiernas budskap blivit allt sämre. Orsaken är, menar han, att när de gamla konflikterna kring klass och religion suddas ut lägger partierna in en mängd nya sakfrågedimensioner för att locka nya väljargrupper.

Albright konstaterar att konvergensen fortsatt, men att det nu är vänsterpartierna som rört sig mest. Och inte nog med det, på grund av alla de restriktioner som globalisering och ökade krav på statens finanser har själv mittpunkten på skalan snarast förskjutits åt höger.

Socialdemokratiska partier och vänsterpartier till vänster om socialdemokratin har också blivit allt mer oklara i sin positionering på vänster-höger-skalan. Partierna har fört in en mängd nya sakfrågor vilka inte har en tydlig plats på vänster-höger-skalan och bilden som väljarna får blir luddig.

Redan Thomas skriver (1979) att nya partier har störst chans att lyckas om de hittar frågor som går på tvärs med klassiska socio-ekonomiska mönster. Övriga partier kommer att vara rädda för att konkurrera med ett sådant parti då de riskerar att förlora grupper av sina egna väljare oavsett vilken position i det nya partiets fråga som man intar. Hans iakttagelse pekar fram emot slutsatsen att ju fler politiska skiljelinjer i ett system desto lättare för nya partier att etablera sig.

I dag talar man ofta om att partierna konkurrerar med varandra inom olika sakfrågedimensioner. Detta leder, som Albright visar, till en mer diffus positionering särskilt för socialdemokratiska partier. Dessa partier har haft svårast att hantera globaliseringen och det allt hårdare trycket på att hålla igen med statens utgifter, menar han. eftersom deras grundideologi bygger på ökad nationell tillväxt som skall fördelas.

Albright avslutar med att konstater att vänster och höger fortfarande ger väljarna den bästa informationen om vad partierna står för. Skalan har visat sig töjbar och haft förmåga att anpassa sig till nya frågor och nya partier. Men, som han påpekar, ju fler nya sakfrågor som partierna för in i syfte att ta upp konkurrensen om väljarna desto svårare lär det blir för väljarna att urskilja positionerna.

Tillämpat på den svenska sitautionen har vi således sett en höger som fram till 1975 kom att acceptera allt mer av välfärd, arbetsrätt och höjd standard till arbetarklassen. Därefter har vi sett en lätt dragning åt höger, en förskjutning som fått särskilt stora konsekvenser för socialdemokratin och vänsterpartiet. Det sistnämnda har accepterat en reformistisk agenda och det förstnämnda har accepterat privatiseringar, utförsäljningar och en allt mer upplöst offentlig sektor. Mittpunkten i svensk politik har förskjutits lite åt höger samtidigt som socialdemokratin har skaffat sig uppfattningar i en mängd andra frågor än de klassiska fördelningsfrågorna, t ex identitet och kultur. Svenska moderater har mött den förflyttade mittpunkten genom att acceptera den gemensamma finaniseringen av välfärdsstaten och därmed berövat socialdemokratin också denna position.

Vi har ett partisystem med en extrem trängsel i mitten och där har vänster-höger-avstånden minskat – samtidigt har nya frågor pockat på uppmärksamheten och skapat möjligheter för både Miljöpartiet och nu Sverigedemokraterna. Ju mer partierna fördelar sig på vänster- höger-skalan och ju mer man håller fast vid den, desto svårare blir det för nya partier och desto lättare för väljarna att välja parti.

*Thomas, John Clayton (1979) ”The changing nature of partisan divisions in the west: Trends in domestic policy orientations in ten party systems”, European Journal of Political research vol 7 s 397-413

*Albright, Jeremy J (2010 online) ”The multidimensional nature of party competition”, Party Politics published online March 22 2010 (kommer senare i den tryckta tidskriften)

Socialdemokrati ur fas med tiden?

Ekonom-historikern Jenny Andersson presenterade idag sin bok ”The library and the workshop” vid ett seminarium där jag deltog. Hon menar, mot bakgrund av en jämförelse mellan brittisk och svensk socialdemokrati, att brottet i den socialdemokratiska idéutvecklingen består av en betoning av individens kapacitet i kunskapssamhället. Inte en enkel anpassning till nyliberala trender eller ett plötsligt accepterande av marknadslösningar.

Andersson betonar att de idéelement som socialdemokratin lyfter in – på båda sidor av Nordsjön – har sin historiska förankring i de olika ländernas politiska historia. Det är i sin kontext som elementen får betydelse, inte i sig själva. Andersson gestaltar därmed snyggt den ideologisk förskjutning som skett sedan 1980-talet inom de rörelser som i bred mening ryms inom begreppet socialdemokrati. Här går hon i diskussion och ibland i polemik med personer som Sheri Berman, Jonas Hinnfors och Jonas Pontusson.

Seminariet diskuterade hur man bör se på ideologi, strategi och policy. Är de likvärdiga när man bedömer förändring?  Samtalet rörde sig också kring skillnaden mellan att acceptera marknaden och att gilla kapitalismen. Det förstnämnda har socialdemokratin alltid gjort, menade flera, medan det socialdemokratin fortfarande inte gillar kapitalism.

Andersson menar att det finns en förändring där kunskap, historia och kultur görs till ekonomiska drivkrafter, jämställda med de gamla materiella drivkrafterna. Hennes kritiker betonar istället att förändringen bara är retorisk. Men båda kan ju ha rätt! Retoriken har förändrats – och därmed socialdemokratins diskurs – medan de ekonomiska lösningarna är pragmatiska anpassningar till globaliseringsprocessen. Men är då den ideologisk förvirring och visionslöshet som t ex Andersson ser bland anhängarna just en frukt av glappet mellan nivåerna?

En idéutveckling som inte har tydlig förankring produktivkrafternas utveckling leder till ideologisk förvirring. Om policyutvecklingen är en del av produktivkrafterna – och anpassas till en globaliserad ekonomi – medan idéutvecklngen förankras i historia och kulturarv så är det inte så konstigt om socialdemokratin står inför utmaningar på såväl väljarnivå som bland sin egen elit.

En enkel analys av Piratpartiets och Feministiskt Initiativs ideologi

Jag har under en tid försökt övertyga omvärlden om att vi ser en ny ideologisk partifamilj växa fram, primärt i europeisk politik, s k virtue parties (s k medborgarrättspartier). Andra traditionella partifamiljer i europeisk politik är kristdemokratiska partier, gröna partier och konservativa partier för att ta några exempel. Under hösten kommer jag också att presentera en vidareutveckling av argumentationen genom en empirisk analys av två svenska partier som jag menar bör kvala in i gruppen virtue parties: Feministiskt Initiativ (FI) och Piratpartiet (PP).

Virtue parties mobiliserar sympatisörer med anti-etablissemangsretorik, men till skillnad från nationalistiska eller etniska partier så kräver de inte särrättigheter för vissa grupper utan går istället tillbaka på ett ursprungligt liberalt medborgarideal där staten anses behöva stå under stark kontroll av sina medborgare. Grundvärdena är liberala (vilka partier delar f ö inte det idag, se kapitel tre i Kampen om Kunskapen) med betoning på individualism, universalism och globalism/transnationalism. En representativ och liberal demokrati framstår som ett helt oundgängligt villkor för dessa partiers krav.

I min analys har jag gjort ett schema där partiets ideologiska budskap har passats in. Schemat är väl beprövat och ganska enkelt. Det består av nivåerna ”utgångsposition”, ”utopi/vision” samt ”medel/strategi” och domänerna – eller områdena – människa, samhälle/stat och omvärld. Partiets ideologiska utsagor jämförs med vad som borde vara positionen för ett virtue party i varje fält i schemat. I fälten återfinns ideologiska begrepp som individualism, jämlikhet och kosmopolitanism.

En tentativ analys av FI:s plattform respektive valmanifest inför riksdagsvalet 2006 samt PP:s principdeklaration 3.3 ger en del intressanta resultat. FI uppvisar överensstämmelse med min definition av virtue party på fem punkter av nio, samt en tveksam. PP:s överensstämmelse är högre och ligger på sex av nio plus tre osäkra.

FI:s ideologi är mindre individualistisk än PP:s  och FI visar också större tilltro till statens möjligheter att reglera en medborgerlig ”positiv frihet” (för att använda Isaiah Berlins dikotomi). PP tror mera på marknadsregleringar som övervakas av staten och alltså snarast en medborgerlig ”negativ frihet”. Båda partierna när dock en stark misstänksamhet mot statlig tvångsmakt och ställer sig på medborgarens sida när intressekonflikter mellan stat och individ uppstår. PP:s ideologi har ett element av kritik både mot nationalstatens makt och transnationella företagskoncerner som uppfattas som förhindrande av människors uppfinningsrikedom och i förlängning också leder till fattigdom, sjukdom och förtryck för enskilda. FI inriktar sig på kritik av nationalstatens våldsmakt och ser patriarkala och militära maktstrukturer som ömsesidigt förstärkande, vilket i sin tur också ger upphov till förtryck och fattigdom.

FI är i något mindre grad än PP ett s k virtue party, men båda partierna bör – åtminstone försöksvis – kunna ses som politiska uttryck för en ny europeisk partifamilj som inte mobiliserar på grundval av intresse i termer av klass utan istället är politiska uttryck för den transnationella diskursen om mänskliga rättigheter.

Fortsättning följer. Detta är ett genuint work-in-progress.

Kommer Piratpartiet att splittras?

Under politikerveckan i Almedalen har jag sett pirater mer eller mindre överallt och deras entusiasm är onekligen smittande. Rick Falkvinge twittrar från seminarier, ungpirater ställer impertinenta frågor och Christian Engström talar oavbrutet i telefon i olika gathörn. Men hur skall det gå sedan?

Piratpartiet är ett liberalt parti. På den auktoritära-liberala dimension som ofta används bland franska statsvetare scorar piraterna högt på den liberala sidan medan t ex Kristdemokraterna får höga poäng på den auktoritära sidan. Piratpartiet är dock måna om att inte välja mellan höger och vänster, en dimension där de inte alls är lika lättplacerade. Det var därför följdriktigt att Piratpartiet också valde den gröna gruppen i EU-parlamentet.

Nya partier utefter de gamla skiljelinjerna har genomgående haft svårigheter. Men vid sidan av de traditionella skiljelinjerna i europeisk politik menar jag att vi ser två nya knoppande skiljelinjer. Partier som bildas utefter dessa har en större möjlighet att få varaktig framgång. En av de nya skiljelinjerna kan skönjas mellan de transationella nätverk som främjar universella rättigheter och över-nationella värden å ena sidan och de grupper som står för en mer nationalistiskt sinnad politik. I Sverige är det troligen Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna som står på varsin sida om denna skiljelinje.

Den andra nya skiljelinjen kan anas mellan frihetliga grupper som uppfattar utvecklingen av kunskap, kultur och bildning som en gemensam nyttighet å ena sidan och de som förträder uppfattningen att utvecklandet av kunskap, kultur och bildning kräver en marknad för individer att agera på. Och det är här Piratpartiets eventuella svårigheter kan dyka upp.

Piratpartiet är otvetydigt ett parti som mobiliserar på grundval av den tänkta skiljelinjen kunskap-marknad. Men den skiljelinjen motsvarar ännu inte de krav man brukar ställa på en mobiliserad dito. Nämligen att det finns en social bas, en tydlig värdeskillnad och grupper som identifierar sig med respektive sidor av skiljelinjen. Jag skulle säga att Piratpartiet just nu (i EU-valet) har mobiliserat den sociala basen för skiljelinjen Kunskap-Marknad men att den värdeskillnad som skiljelinjen implicerar ännu inte kommit till uttryck.

Jag misstänker att när/om Piratpartiet måste bekänna färg (i bildlig mening) så kan dels tiden ha gått så långt att skiljelinjen inom den sociala basen öppnat sig mera, dels kan denna motsättning mellan gemensam nyttighet och marknadsmodellen komma att sätta partiets ideologi på svåra prov.

Relationen mellan Piratpartiet och skiljelinjen Kunskap-Marknad är interaktiv. Piratpartiet mobiliserar skiljelinjen, men skiljelinjen påverkar också partiet. Piratpartiet kan (av bara farten) hamna med ett ben på var sida. I så fall blir det en svår prövning för partiet och risken att splittras är överhängande.

Om detta har jag och Ulf Bjereld skrivit i boken ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (2008) och vi fortsätter att arbeta med samma frågor i den kommande boken ”Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid” med utgivning 2011.

En bred intellektuell idédebatt gynnar partiväsendet som helhet

Arbetarrörelsens forskarnätverk fortsatte under den soliga lördagsförmiddagen sina övning om politisk styrning, nu med mer akademiska seminarier än under gårdagen. Klimatfrågorna, forskningspolitiken och socialdemokratisk idédebatt stod på agendan. Det är anmärkningsvärt att den öppna debatt som pågår inom nätverket, som är uttalat icke-partipolitiskt, har så svårt att hitta ut i den offentliga debatten. En reflektion jag gjorde medan jag lyssnade var att medialiseringen av politiken har gjort det allt svårare att föra just en idédebatt. I den mediala logikens namn – accentuerat via sociala medier – krävs en tydlig avsändare. Och då är frågan hela tiden om det är en partipolitisk avsändare, en forskaravsändare eller en medborgaravsändare t ex.

För en politisk idédebatt av hög kvalitet måste dessa kategoriseringar och instoppandet av människor i bestämda fållor upphöra. Om människor skall vilja, våga och kunna debattera fritt och öppet så måste kvaliteten på argumenten och den ideologiska kompassen vara viktigare än avsändarens etikett. Att åstadkomma sådana förutsättningar borde vara de politiska partiernas viktigaste prioritet. Hittills kan man inte säga att det varit fallet precis. Ann-Marie Lindgren, chef för Arbetarrörelsens tankesmedja, menade att socialdemokratin blivit mindre öppen för extern debatt i takt med att politikerrollen blir allt mera ifrågasatt. Partierna som helhet blir mer slutna när klimatet för politikens roll blir hårdare, menade hon.

I Frankrike talar man om om ”homme de gauche” (vänstermänniska)  eller ”homme de droite” (högermänniska). Partietiketten är inte den centrala i Frankrike, helt enkelt därför att franska partier är kaderpartier eller elitpartier. Men kanske kan tanken på att låta en ideologisk inriktning få större plats än den partipolitiska etiketten vara en inspiration för idédebatten i Sverige. Om inte annat skulle många politiska partier uppenbart ha större glädje av en bred intellektuell och politisk debatt istället för fokus på interna forum där redan aktiva och färdigtänkta partiaktiva diskuterar vilka taktiska steg det egna partiet bör eller inte bör ta.