En bref x 2: Demokratins högtidsdag och debatt kring politisk representation

Tiden rinner fort undan och här kommer därför en liten blänkare om mina två senaste söndagskrönikor i Borås Tidning.

Jag fick förtroendet att skriva på valdagen (papperstidningen) och valde då att lyfta fram inte bara att valdagen förstås är en högtidsdag, men också varna för att vi kanske för första gången på länge står inför ett politiskt val där starka krafter vill inskränka våra fri- och rättigheter. Under en lång följd av år har friheterna utvidgats, både genom att fler grupper omfattats och genom att friheterna i sig har utvidgats. Men, som jag skrev, vart går vi efter valdagen?

I Sverige anser ett parti att regnbågsflaggor är partipolitiska och inte får förekomma vid en lokal för förtidsröstning, ett annat parti anser att förskolans uppdrag att ge både flickor och pojkar möjlighet att utmana könsstereotypa lekar borde förbjudas, ett tredje och fjärde parti vill av pur religionsfientlighet förbjuda konfessionella skolor trots att de följer läroplan och kvalitetskrav och ett femte parti vill utvisa människor trots dödsstraff eller tortyr.  (…)  Den här ideologiska spänningen har funnits under ytan (…)  Vilken riktning tar vi efter valet – fördjupa eller inskränka demokratin?

Hela artikeln kan du läsa i Borås Tidning den 9 september 2018 och digitalt här.

En månad senare, den 7 oktober 2018, var det dags att ta tag i valresultatet. En debatt hade blossat upp kring en inkryssad kandidat för Miljöpartiet, Leila Ali Elmi, eftersom hon hade utländsk bakgrund och hade kampanjat på sitt hemspråk. Forskningen vet ganska mycket idag om olika typer av representationsideologier och -modeller. Det finns i allmänhet inte något som är ”rätt” eller ”fel”. Men det är välkänt att minoritetsgrupper ofta tar på sig ett annat ansvar för representation än de kandidater som tillhör majoritetsbefolkingen. Även kvinnor har tenderat att se sig också som representanter för kvinnor i allmänhet, och inte bara för sitt parti. Om detta skrev jag alltså i min söndagskrönika den 7 oktober i år.

Tanken att det skulle vara något konstigt med att många väljare med samma bakgrund som Leila Ali Elmis i hennes grannskap också kryssade just henne kan således förkastas. Nästa fråga är ju förstås hur det påverkar demokratin att minoritetskandidater ser sig själva som – och förväntas – representera sin egen grupp. Betyder den representationen något annat för demokratin än att arbetare förväntas representera arbetare och bönder representera bönder? Men det är faktiskt en helt annan diskussion.

Hela texten finns i papperstidningen den 7 oktober och digitalt kan du läsa den här.

Och med dessa ord lämnar bloggen Borås Tidning för den här gången.

En bref: Om utrikesföddas politiska representation

Historiskt har demokratins införande integrerat medborgare från olika sociala klasser och därmed sökt undvika våldsamma konfrontationer. Den processen måste fortsätta i takt med att samhällets intressekonflikter förändras. Då krävs att vi ägnar särskild omsorg om utlandsföddas valdeltagande och representation, en grupp som ser en högre tröskel in i samhällslivet än många andra.

skrev jag i Borås tidning den 10 september 2017 kring en ny rapport från DELMI (Delegationen för migrationsstudier) som i antologins form studerar utrikesföddas representation i vår demokrati.

Visserligen är det olyckligt för var och en som inte har möjlighet att delta i val eller engagera sig partipolitiskt eftersom tröskeln är hög för den som är född utanför landets gränser. Men skälet att vi alla bör ta underrepresentationen av utrikesfödda i politiken på allvar är inte bara individens rätt utan hela samhällets potential.

Vi alla, och kommande generationer, förlorar utvecklingsmöjligheter när inte demokratin klarar av att integrera medborgare och samhällsmedlemmar som har annan bakgrund än majoriteten. På samma sätt som kvinnor, arbetarklass och nationella minoriteter har fått plats i den demokratiska processen genom rösträtt, representation i fullmäktigeförsamlingar och andra rättigheter så måste också hindren för utrikesföddas deltagande undanröjas.

Kanske behövs helt enkelt ett externt tryck på partierna, på samma sätt som när de s k stödstrumporna hotade att bilda att kvinnoparti inför valet 1994 och drev fram kvoterade listor, ”Varannan Damernas”. Jag tror dock inte på kvotering för utrikesfödda, men krav på aktiva och dokumenterade rekryteringsåtgärder hos partierna. En sådan diskussion bör komma till stånd mellan partierna och för att vara effektiv bygga på informella överenskommelser.

Här kan rapporten laddas ned på Delmis sida.