internationell politik – Sida 8

Försvarsberedningen öppnar tydligt för NATO

Försvarsberedningen lämnade igår sin bedömning av hotbilderna mot Sverige till försvarsministern. Jag har inte haft möjlighet att läsa hela utredningen men ett par saker i sammanfattningen får mig verkligen att höja på ögonbrynen.

I sammanfattningen anges att Sverige ”inte skall vara passivt” om ett annat EU-land angrips, liksom om ett annat nordiskt land angrips. Och att Sverige ”förväntar sig” att dessa länder agerar likadant. Är det NATO:s ömsesidiga säkerhetsgarantier som nu skrivs in i svensk politik? Vill vi bli undsatta av ett land vars medlemskap i en militärallians innebär att vi tas in under ett kärnvapenparaply?

Samma resonemang försökte statsminister Carl Bildt föra i början av 1990-talet när han talade om att vi inte kunde ”stå likgiltiga” för ett angrepp på de baltiska staterna. Och samma fråga som ställdes då kan ställas nu: Vad betyder detta i operativa termer?

När beredningen tonar ned de militära hoten från Ryssland menar jag att beredningen resonerar ologiskt. Om man förväntar sig stöd till Sverige – eller svenskt stöd – i ett skarpt läge så kommer rimligen den ryska misstänksamheten stiga till oanade höjder. Putins ovilja att tillåta baser för amerikanskt missilförsvar i östra Europa är bara en försmak.

Jag tycker också att det är patetiskt att säga att det värsta hotet mot Sverige är klimathotet. Vad har försvaret med det att göra? Taktiken är en maktstrategi, precis som att alltid svara ”Jesus” på varje teologisk fråga. Det är alltid rätt, men avleder uppmärksamheten från som frågeställaren vill veta samtidigt som det är omöjligt att säga emot.

Fotboll – det ultimata hotet mot nationen?

Fotboll är ofta en anledning till nationell yra. Nationalsång, nationella fanor och färger är kutym på landskamper. SvT:s Sportnytt ikväll tog upp en pågående diskussion kring kvaliteten hos fotbollslandslagen. Bakgrunden var EM-lottningen – där Sverige väl hamnade sisådär – och att England hamnat utanför EM i juni 2008.

Europeiska klubblag, som är affärsföretag, köper in alltfler utländska färdigskolade spelare. I länder som England och Sverige kan det bli svårare att hitta vassa spelare för landslagsspel. Kvaliteten på landslagen sjunker medan klubblagen, och därmed ligan, kan hålla sig på topp.

Denna utveckling visar på den inkonsekvens som blir följden av att hålla fast vid landslag, nationsturneringar och medborgarskap samtidigt som vi i konkurrens vill utse de bästa lagen. Principen om landslag och principen om konkurrens går helt enkelt inte ihop på lagsportens område. En betoning av det nationella måste leda till satsning på seriös fotbollsutbildning och ungdomssatsningar i varje land, en betoning på konkurrens måste istället leda till ren elitsatsning utan blick på medborgarskap – och på sikt verkliga övernationella ligor bara för klubblag utan nationella seedningsregler.

Är fotbollens affärsdrivande verksamhet det ultimata hotet mot nationalismen?

För övrigt borde ni lyssna på Raul Paz!

Asyl i Sverige?

Just återbördad till svensk jord hör jag Göran Johansson (s) i Göteborg idag tala om var skåpet skall stå. ”Skicka tillbaka dem” säger han om flyktingar som kommit till Sverige via flyktingsmugglare och falska papper. Om det varit så lätt.

För länge sedan föreslog Tony Blair att EU skulle etablera stationer i länderna söder om Medelhavet, och andra delar av världen från vilka det kom många asylsökande, i syfte att att ge möjlighet till asyl redan där. Förslaget hånades som ett utslag av kolonialism. Idag föreslår Kalle Larsson (v) en liknande lösning som möjliggjorde för flyktingar att söka asyl på svenska ambassader. Jag tyckte redan att Blairs idé var bra. I kombination med en generös arbetskraftsinvandring, och möjlighet att t o m söka arbete via dessa stationer i andra länder, skulle invandringen till EU och Sverige kunna ske under betydligt värdigare former än idag. Det enda Johansson och jag är överens om är nämligen att dagens situation är ohållbar, för min del dock ur ett MR-perspektiv och ur ett solidaritetsperspektiv.

Därutöver borde USA ta emot flerdubbelt fler flyktingar från Irak, det land som man med sin krigsmakt kuvat och sårat i snart fem år.

Svenska Olympiska Kommittén – de böjda ryggarnas armé

I somras var jag på ett av Amnestys seminarier i Almedalen och fick då veta att samarbetet mellan Amnesty och Svenska Olympiska Kommittén (SOK) är mycket svårt att upprätthålla eftersom SOK är mycket ovilliga att deltaga. De vill inte redovisa vilka krav de ställt på OS-truppens kläder (sydda i Kina) och vill inte heller samarbeta kring information till de aktiva i den svenska OS-truppen. Ett möte mellan truppen och Amnesty skulle i alla fall hållas där de aktiva skulle få information om situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina. Nu skriver Lasse Anrell (Aftonbladets sportkrönikör) att inte heller detta möte kan genomföras. SOK har backat ur.

Svenska Olympiska kommittén, med Gunilla Lindberg i spetsen, har tidigare visat att de inte inte alls förstår att Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna är en fråga om internationell rättskipning. Inte heller har de, trots debatten om Kinas brott mot MR, visat någon egen vilja att främja de mänskliga rättigheterna i Kina. Att en miljard människor lever under ett kompakt förtryck och utan de flesta av de rättigheter som räknas upp FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna tycks inte röra SOK i ryggen.

För mig kommer de svenska insatserna under OS i Peking konsekvent att fördunklas av en kall skugga. En skugga av de böjda ryggarnas armé.

Apolitiskt klimat måste bli ideologiskt!

Vill bara tipsa om en utmärkt debattartikel som Göran Greider idag publicerar i Göteborgs-Posten. Hans tes är att klimatpolitiken måste ses ur ett fördelningspolitiskt perspektiv; klimatprat måste bli en fråga om vänster och höger. Allt annat är förljuget snömos. Ungefär samma argumentation, dock med tilläggsargument om energikrisen, förde jag i en tidigare post. Men Greider gör det både mer välformulerat och vasst. Läs den i regnet!

Olympiad utan etik

Bevistade idag ett seminarium i Almedalen anordnat av Amnesty om människorättssituationen och OS i Kina 2008. Där meddelade Malin Eriksson från Rena Kläder att den Svenska olympiska kommitténs (SOK) avtal med kinesiska klädtillverkare avseende svenska truppens fritidskläder är hemliga! Vilka – om några – etiska krav som ställts på tillverkarna får vi alltså inte veta. Skamligt. Eriksson menade också att feed-backen från SOK angående MR-situationen varit obefintlig. Det stärker bara min bild av att den svenska olympiska kommittén inte alls förstått det som alla andra vetat sedan Olympiaden i Berlin 1936 – idrott är inte frikopplad från värderingar.

Amnestys representanter påpekade klokt att de mänskliga rättigheter vi talar om i samband med OS i Kina knappast kan beskrivas som ”politik”. De är snarare juridik. Kina lever inte upp till de självklara och grundläggande skyldigheter på MR-området som FN står för. Att ställa politiska krav på Kina i samband med OS handlar således inte om huruvida man vill vara ”politisk” eller ej, det handlar om folkrätt. Att påpeka detta för SOK vore kanske på sin plats. En idrottsrörelse som påstår sig vara internationell måste besitta mer av utrikespolitiskt och diplomatiskt kunnande än SOK tycks göra.

Birgitta Ohlsson (fp) uppmanade till adoption av enskilda kinesiska journalister och MR-grupper i Kina, till insmuggling av förbjudna böcker till Kina och till gemensamma manifestationer från idrottsutövarna mot diktaturen på samma sätt som Svarta Pantrarna i Mexico City 1968 stödde den svarta medborgarrättsrörelsen. Jag vill också se våra idrottsmän i Beijing med vita sidenband på vilka det står – när TV-kameran zoomar in för miljarder människor – t ex ”Freedom of speech is a human virtue”. Kom ‘an nu SOK, skärp er!

Heja G8 – stoppa Kina

G8-mötet i Heiligendamm har väckt lika mycket känslor som toppmöten mellan världens ledare brukar göra – tusentals människor demonstrerar mot mötet, de flesta fredligt, några våldsamt. Men tusentals människor har också utövat påtryckningar och demonstrerat i syfte att påverka innehållet i den politiska agendan på toppmötena. Jag har kommit till slutsatsen att jag är en ivrig tillskyndare till G8-möten och andra motsvarande toppmöten. I dagsläget har nämligen de sociala rörelserna som omgärdar de politiska ledarnas möten påverkat dagordningen så markant att George Bush måste säga något framsynt om klimathotet och Putin faktiskt måste komma med en utsträckt hand till USA. Jag stödjer därför både G8-mötena och de fredliga grupper som syftar till att påverka agendan på mötet.

Vad som upprör mig är de grupper av personer som vill ”blockera” G8, förhindra att ledarna möts och som talar om att dessa ledare inte skall fatta beslut som rör hela världen eftersom deras värden inte är världens. Vi som växte upp i en värld där toppmöten var sällsynta vet hur misstänksamhet och misstro kan eskalera våldet till en fruktansvärd nivå. De ledare som träffas på G8 är demokratiskt valda. Tack vare pressen från alternativa och välinformerade globala sociala rörelser talar numera dessa ledare om svälten i Afrika och om klimathotet. Det är ett stort framsteg. Därför skall inte G8-möten blockeras eller stoppas.

Protestera istället mot den kinesiska diktatur som tas emot i Sverige i morgon! Ett land var utveckling kommer att bli avgörande för oss alla på lång sikt och där demokrati, mänskliga rättigheter och social välfärd lyser med sin frånvaro.

Klimathot är egentligen energikris

Skyll inte på mig, jag röstade nej; så stod det på någon knapp jag såg på ett rockslag. I dagens klimathysteri kan jag känna ungefär så. Jag delade ut flygblad mot kärnkraft, röstade hel-nej (inte mjäk-nej) i enlighet med linje tre och har i alla år levt med vänner och släktingar som utvecklat mer eller mindre effektiva energilösningar baserade på sol, vind eller vatten. Numera fungerar de flesta lysande och bevarar både miljö, mångfald och sparar pengar. I mån av möjlighet har jag sedan barnsben levt vad som idag kallas ”klimatsmart”. Jag blir alltså ganska irriterad över att medier och många unga människor tycks helt yrvakna inför en fråga som varit högaktuell åtminstone sedan tidigt 1970-tal och dåtidens s k oljekris.

Enligt min uppfattning är vare sig döende isbjörnar eller smältande glaciärer egentligen något problem just nu. Men det är tydligen vad som fått människor att plötsligt känslomässigt engagera sig. Men det verkliga problemet är energiförsörjningen. Vårt energiuttag ökar hela tiden, och ökningen sker med hjälp av antingen kol eler kärnkraft, som professor Björn Karlsson påpekade i radio häromdagen. Vi är också alldeles för okunniga om de stora möjligheter till energiutvinning ur de gamla elementen sol, vind och vatten. Att spara är nog bra – för dem som faktiskt slösar! – men det är ingen väg framåt vare sig för oss eller Indien. Och visst skall vi köra miljöbilar, men framförallt skall vi köra mindre.

Förr anklagades vi som gick i gröna stövlar och intresserade oss för skalbaggar för alarmism. Inte så konstigt man blev alarmist med tanke på alla klappar på huvudet vi fick! Men idag är ju alarmismen total – den har inte bäst lösningar som skriker högst eller skrämmer människor bäst.

En god vän påpekade att meterologerna i vår tid är det nya prästerskapet eller att likna vid gamla testamentets profeter. Det pekar ut helvetet, de pekar ut paradiset. De har frälsningen i sin hand och de levererar prognosen. Märkligt hur tvärsäkra de är med tanke på att en person i min familj med viss insyn i naturvetenskap lärt mig att meterologi inte är någon traditionell naturvetenskap utan består av empiriska generaliseringar.

Nå, vart vill jag nu komma förutom att säga ”been there, done that”? Jo, sluta upp att prata om klimathotet och börja prata om energikrisen. Det är inte en fråga om olja eller något annat. Det är en fråga om att nyttja jorden resurser rättvist och effektivt, och därmed också göra AVKALL på vissa saker för egen del. Inte bara betala mer för att fortsätta rovdriften. Energitillgången är A och O för den fortsatta utvecklingen i fr a tredje världen. Nästa Kyotoprotokoll kan inte bara handla om begränsningar utan också om tvingande satsningar. Och där måste vi nyttja den avancerade teknologi som finns inom sol, vind och vatten. Annars återstår bara kärnkraften. Vill vi ha den? Svaret är nej.