Sysselsättning. Konstigt ämne mitt i semestern? Jo, jag vet. Men jag blev lite inspirerad av gräsräfsandet efter klippningen igår, och så läste jag i en gammal Le Monde (30/6) att massarbetslösheten är på tillbakagång i hela Europa. I Frankrike har man färre arbetslösa än på 25 år. I Tyskland har arbetslösheten gått ned femton månader i följd. I Sverige känner vi av den makalösa högkonjunkturen och även här går arbetslösheten kraftigt ned. I många branscher är det brist på arbetskraft. Problemet med den svenska arbetsmarknaden är – som vanligt – den strukturella arbetslösheten. En sådan arbetslöshet kännetecknas av att de som vill ha arbete inte passar för de jobb som är lediga. Bakgrunden till det är ofta teknikskiften, obalanserad tillväxt eller motsvarande omställningar. Vi har också en betydande ungdomsarbetslöshet – något som Frankrike också kämpar med – och den är snarast ett tecken på en ensidig arbetsmarknad. Det finns inte ingångsjobb med låg betalning för personer utan egen kompetens. Tröskeln för gymnasieungdomar är hög idag och alternativen heter servitris eller högskola (eller manliga yrkeslinjer på gymnasiet.).
Sysselsättningspolitiken är en märklig sorts politik eftersom alla egentligen vet att politik inte skapar jobb. Det är konjunkturellt betingat vilka som efterfrågas på arbetsmarknaden och det är efterfrågenivå som avgör hur fort hjulen snurrar. Samtidigt är sysselsättning den politiska fråga svenska väljare sätter högst upp på dagordningen. Det är paradoxalt eftersom globaliseringen har gjort att det förut lilla utrymmet för en ”jobbpolitik” har krympt ännu mer. Egentligen är det endast de arbetslösa och de arbetssökande som kan bli föremål för ”politik”. Staten och kommunen kan visserligen anställa fler inom välfärdspolitikens ramar, men de ekonomiska ramarna bestäms av skatteintäkter och förmågan att sälja varor i hemma och utomlands.
I denna situation blir jag så irriterad när regeringen talar om sin jobbpolitik. En regerings ansvar är att underlätta för ungdomar på väg ut på arbetsmarknaden, att utveckla arbetsmarknaden så att den efterfrågar människor med god kompetens och därmed bidrager till en avancerad produktion som har förutsättningar att utveckla nationens ekonomi samt att skapa trygga och förutsägbara villkor för dem som av olika anledningar är utanför arbetsmarknaden.
Den enda politik inom arbetsmarknadens område regeringen de ägnat sig åt är att skärpa regleringen kring dem som inte har arbete. De skall bli mer plågsamt att inte ha arbete. Regeringen har också lagt surt förvärvade skattepengar på att skapa efterfrågan på hemstädning och gräsklippning istället för att anställa fler vårdbiträden och fler lärare. Därutöver har regeringen också skapat obalanser i det försäkringssystem som ger möjligheter till övergång mellan jobb, mellan jobb och studier, mellan arbetslöshet och jobb och mellan halvtidsjobb och heltidsjobb.
Visst skall arbetslinjen råda. Det är jag den förste att skriva under på. Men jag vill inte leva i ett samhälle där människor med högskoleutbildning måste skura andras golv för att överleva, där studenter berövas A-kassa efter examen och därmed inte vågar satsa på en utbildning istället för att fortsätta servera på Café Anywhere, där utslitna lastbilschaufförer skall tvingas in i s k jobbträning istället för att få förtidspension eller där en medelålders kvinna i en liten ort i Norrland vars arbetsgivare flyttat ut verksamheten till Rumänien skall bli av med sin A-kassa om hon inte genast tar ett jobb 20 mil bort. Jag betalar min skatt för att dessa människor skall kunna tänka över sin situation, satsa på en ny karriär eller för den delen leva på förtidspensionen och jobba ideellt i hembygdsföreningen.
Jobbpolitik, det är att satsa på ny teknik, på välutbildade ungdomar, på kvalificerad vuxenutbildning, på forskning och utveckling och på att utveckla näringslivet i glesbygden. Ingenting av detta finns på regeringens agenda. Tvärtom, satsningen sker på gammaldags hushållsjobb, på att ungdomar inte skall gå på högskolan, på att lägga ned vuxenutbildningen och på urbana småföretag centrerade kring tjänstesektorn.
Ibland känns det som om hjärtlöshet är vad som kännetecknar hela vår nya regeringens politik: gestaltat i allt från Nyamko Sabunis ”skyll dig själv” till de papperslösa, Billströms abdikation angående om det är inbördeskrig i Irak eller ej och till Reinfeldts ovilja att plädera för Annika Östberg i Kalifornien.
VÄNSTRA STRANDEN 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.