Kategori: svensk politik

Yttrandefriheten som kolonialism?

Är det relevant att bryta andras tabun? Jag hörde Cecilia Uddén på radio i morse och hon formulerade i ord en känsla jag haft länge. Hon hade intervjuat en muslimsk trosbekännare på Gaza-remsan angående karikatyrer av Muhammed i yttrandefrihetens namn. Hon citerade honom ungefär: ”Är det ni som skall hjälpa oss med vår yttrandefrihet?” 

 

När konstprofessorn Lars Vilks tecknar profeten Muhammed i form av en rondellhund eller när danska tecknare gör bilder där Muhammed har en bomb i turbanen och hänvisar till yttrandefriheten perverterar situationen till kolonialism. ”Vi” som i detta fall inte är muslimer, inte är araber, inte lever i en diktatur vi skall bryta mot tabun som gäller för dem som är muslimer, araber och lever i en diktatur. Och detta i namn av vår yttrandefrihet.

 

Om konstnärer och författare i Norden skall provocera och pröva yttrandefriheten så borde de visa barnpornografi, glorifiera nazismen eller kanske plädera för att alla mödrar skall vara hemma och ta hand om barnen tills dessa är i tonåren. Åke Green-incidenten (pastorn som fördömde homosexualitet) var ett verkligt test på yttrandefriheten. Men jag är inte riktigt säker på att alla de som nu säger Vilks och yttrandefrihet i samma andetag då stod på Greens sida.

 

Vilks gör det lätt för sig när han använder sin egen yttrandefrihet i ett demokratiskt land för att utmana krafter som ”vi” (alla) menar står för en förmörkad och oupplyst syn på samhället. Sättet att argumentera liknar närmast ett kolonialt synsätt på omvärlden.

Att bota ont med ont

Exakt vad betyder ordet ”utanförskap”? Ja, det kan man fråga sig efter att ha läst statsminister Reinfeldts och socialförsäkringsminister Husmark Pehrssons DN-debatt-artikel idag. Å ena sidan anges det att utanförskapet ökar, å andra sidan anges det att utanförskapet minskar. Å ena sidan talar ministrarna riktigt om ”sjukförsäkring”, å andra sidan beskrivs sjukskrivna som att de befinner sig i ”utanförskap”.

Sjukförsäkringen är något alla som arbetar betalar en premie för, varje lön och varje månad. När jag blir sjuk – för det blir alla – så träder försäkringen in. Jag har ett arbete men jag är sjuk och får därför ersättning från Försäkringskassan. Allt detta bygger på att jag och min arbetsgivare betalt in de avgifter till försäkringen som krävs. (Svartjobb är därför t ex att smita från att betala premien till försäkringen.) Men exakt på vilket sätt befinner jag mig i ”utanförskap” när jag är sjuk?

Regeringens politik innebär – om jag läser rätt – att jag efter sex månaders sjukskrivning mer eller mindre sägs upp från mitt arbete och avkrävs att försöka skaffa ett nytt arbete som jag kan utföra trots min sjukdom. Försäkringen slutar således inte bara att gälla utan, vad värre är, jag anses så värdelös att jag inte ens får behålla jobbet. Att beröva en utmattningsdeprimerad eller cancersjuk person sitt arbete måste väl vara det tydligaste sättet att placera denna i ”utanförskap” om inte min språkförståelse är totalt havererad.

Jag tvivlar inte på att statsministern och socialförsäkringsministern tänker sig att deras reform skall leda till fler i arbete. Jag tror t o m att det blir så. Men inte för att reformen är bra utan för att ingen längre vågar vara sjukskriven trots att man kanske behöver det. Sjukskrivning är ingen behandling, men ganska många behandlingar kräver att man är sjukskriven. Det vore bättre att regeringen hårdsatsade på rehabilitering, psykvård och sjukgymnastik för dem som är sjukskrivna och som riskerar att tappa kontakten med sitt arbete. Det här förslaget gör bara ont värre.

Reinfeldt gör skillnad

Jag måste säga att Fredrik Reinfeldt har klarat den svenska Muhammedkrisen mycket bra. Ja, han har till och med ”gjort skillnad”, ett uttryck han själv använde i Aktuellt ikväll. Genom att prestigelöst gå in i en dialog med diplomater från muslimska länder, öppna ett samtal och försöka se frågan ur ett pragmatiskt perspektiv – utan att en tum vika från yttrandefrihetens grund – har han faktiskt visat att han vill vara alla svenskars statsminister. Det tycker jag är snyggt. Och strategiskt.

Så tycker inte folkpartisten Fredrik Malm (i Studio Ett idag) som istället talar om behovet av konfrontation och hävdandet av universella principer. Fundamentalism kan ibland ha de mest oväntade ansikten… Som tur är har vi politiska friheter i vårt land, friheter som både tillåter muslimer att demonstrera och Malm att krevera.

För övrigt har rugby-VM just börjat i Frankrike. Frankrike måste kämpa för att bibehålla sin prestige bakom favoriten Nya Zeeland. I Frankrikes match mot Argentina står det just nu 14-6. Till Argentina…

(Datorn vill inte länka ikväll)

Danielsson knappast ensam

Att den begåvade och analytiskt lagde Danielsson skulle ha tagit del av det chockartade larmet utan att uppfatta situationens allvar, faller på sin egen orimlighet.

Så skriver idag Maria Abrahamsson på Svenska Dagbladets ledarsida à propos att Danielsson i sin bok ”I skuggan av makten” försvarar sitt handlande i samband med Tsunamikatastrofen i Sydostasien. Som av en slump minns jag den där morgonen Annandag Jul 2004 mycket väl. Jag skulle ut på en lång och ensam bilresa och behövde gå upp tidigt. Radion startade med Dagens Eko klockan 07.00 (kan ha varit 06.00) och jag minns så väl rapporten om att en flodvåg vältrat in över Thailands kust. Inte ett ord om någon katastrof, allra minst med svenskar inblandade. När jag på kvällen kom fram till min destinationsort minns jag att nyheterna på text-TV börjat tala om något som nog kunde bli en katastrof. Antalet döda steg och omfattningen av förstörelsen växte hela tiden.

Vi var rätt många, analytiska eller icke-analytiska och begåvade eller obegåvade, som tog några timmar på oss för att inse vad Tsunamin hade åstadkommit. Men Maria Abrahamsson kanske själv vaknade klockan fem eller sex den där morgonen och genast förstod att nu, nu hade hundratals svenskar svepts ut i havet av vågen?

Statligt anställda är byråkrater?

Slår upp mina ögon till en gråmulen dag, två mil från närmaste affär och med en dryg kilometer till postlådan. Sätter på radion och hör i Dagens Eko näringsministern Maud Olofsson berätta att Norrlands inland skall bli av med fler statliga jobb eftersom vi ”inte skall ha fler byråkrater än vi behöver”. (Tyvärr ej på nätet) Istället skall regeringen satsa på företagande. Medan jag ligger kvar under täcket funderar jag på om pensionärerna, ungdomarna, barnfamiljerna, bönderna och alla småföretagare som ryms här i glesbygden skulle bli gladast om man fick behålla ett Försäkringskassekontor eller får en ny butik för hämtpizza. Och då är min glesbygd ingenting jämfört med Norrlands inland.

Maud Olofssons beskäftighet framstår än mer samvetslös som hon själv aldrig tycks haft någon erfarenhet av den vanliga privata företagssektor hon talar så väl om (se Fokus 21/6 2007).

Regeringens brist på empati skriker.

Inte lärarnas status som skall höjas

Såhär i skolstartstider fokuserar många dagstidningar på de första dagarna för många sjuåringar och på den nya borgerliga skolpolitiken. Sida upp och ned kan man läsa om hur lille Isak, Jakob och Esaias eller lilla Tuva, Mira och Ellen skall klara skolan.

Men i skolpolitiken talas ofta om att lärarnas status måste höjas. Det är lite av ett mantra från såväl facket som de borgerliga politikerna. För den delen säger nog en och annan vänsterpolitiker samma sak. Jag bara undrar om inte detta är att sätta kärran före hästen. Med lite insyn i lärarutbildningarna skulle jag vilja säga att det vore förödande att höja lärarnas status dag. Istället borde kunskapens status höjas.

I vår nutida – och i huvudsak mycket goda – skola ligger fokus på att lära eleverna att lära sig själva, att problematisera och att söka sin egen kunskap. Bra. Mycket bra. Men den pedagogiken uppstod när det var självklart att det fanns ett gemensamt ”kunskapsarv” av typen hur högt är Kebnekaise och vilka språk som talas i Sydafrika. I nutidens skola har inte barnen med sig den gemensamma grunden. Vad är det då man kan problematisera? Jo, den egna personliga erfarenheten. På det sättet blir kunskapen numera mer bunden till jaget än förr och blir ett uttryck för självbespegling och egocentricitet. Lägg därtill att lärarutbildningen under lång tid gjorde det möjligt att välja bort kunskaper i hur man lär barn läsa, skriva och räkna. Att höja statusen på lärarna skulle bara ytterligare öka på skolans ojämlikhet och egofixering eftersom den statusen då måste grundas på förmågan att underhålla eleverna (vilket i o f s inte är oväsentligt) och inte på den kunskap om världen utanför som läraren kan förmedla.

Höj statusen på kunskapen istället. Både i skolan och på lärarutbildningen.

Regering utan empati får ingen sympati

Nej, Göran Skytte, svenskarna har inte blivit galna. Tvärtom. Men de flesta bryr sig faktiskt mer om kollektivet än om den egna plånboken när de röstar. Därför har nog många reagerat på t ex de egendomliga uttalanden som sjukförsäkringsministern gjort om utmattningssyndrom. Hon har sagt att hon minsann varit utbränd, då var hon hemma i tre dagar. Man tar sig för pannan. Är människan medveten om det förakt hon uttrycker med en sådan utsaga? Jag har tidigare påpekat att regeringen ger ett intryck av hjärtlöshet och brist på empati. Det, Göran Skytte, tror jag är vad människorna i Sverige känner. En regering utan empati får ingen sympati.

Stympning sanktioneras

Dagens Eko meddelar idag att alla landsting skall tvingas genomföra omskärelse av spädbarn med penis om föräldrarna önskar det. I alla fall är detta ett förslag från Socialstyrelsen och de flesta riksdagspartierna sägs vara för.

 

Jag kan inte förstå varför svensk sjukvård skall medverka till att utan medicinsk indikation stympa spädbarns könsdelar därför att deras föräldrar har föreställningen att detta avkrävs dem från en gudomlig makt. Omskärelse är oproblematiskt när en myndig person önskar få det utfört – det finns ibland medicinska skäl och i annat fall kan man vända sig till en privat kirurg. Men att svenska staten sanktionerar att föräldrarnas makt skall utsträckas till stympning – med tydliga konsekvenser för både sexualitet och utseende – av sina egna omyndiga barn, det är alltför magstarkt.

Tomas Andersson Wij om den borgerliga regeringens kulturskymning

Dags igen för puff – en utmärkt text i söndagens Aftonbladet, skriven av musikern och sångaren Tomas Andersson Wij (som f ö var en underbar sommarpratare för en del år sedan). Den borgerliga regeringens intellektuella kollaps tecknas i utomordentliga välfunna formuleringar här.