Danielsson knappast ensam

Att den begåvade och analytiskt lagde Danielsson skulle ha tagit del av det chockartade larmet utan att uppfatta situationens allvar, faller på sin egen orimlighet.

Så skriver idag Maria Abrahamsson på Svenska Dagbladets ledarsida à propos att Danielsson i sin bok ”I skuggan av makten” försvarar sitt handlande i samband med Tsunamikatastrofen i Sydostasien. Som av en slump minns jag den där morgonen Annandag Jul 2004 mycket väl. Jag skulle ut på en lång och ensam bilresa och behövde gå upp tidigt. Radion startade med Dagens Eko klockan 07.00 (kan ha varit 06.00) och jag minns så väl rapporten om att en flodvåg vältrat in över Thailands kust. Inte ett ord om någon katastrof, allra minst med svenskar inblandade. När jag på kvällen kom fram till min destinationsort minns jag att nyheterna på text-TV börjat tala om något som nog kunde bli en katastrof. Antalet döda steg och omfattningen av förstörelsen växte hela tiden.

Vi var rätt många, analytiska eller icke-analytiska och begåvade eller obegåvade, som tog några timmar på oss för att inse vad Tsunamin hade åstadkommit. Men Maria Abrahamsson kanske själv vaknade klockan fem eller sex den där morgonen och genast förstod att nu, nu hade hundratals svenskar svepts ut i havet av vågen?

Statligt anställda är byråkrater?

Slår upp mina ögon till en gråmulen dag, två mil från närmaste affär och med en dryg kilometer till postlådan. Sätter på radion och hör i Dagens Eko näringsministern Maud Olofsson berätta att Norrlands inland skall bli av med fler statliga jobb eftersom vi ”inte skall ha fler byråkrater än vi behöver”. (Tyvärr ej på nätet) Istället skall regeringen satsa på företagande. Medan jag ligger kvar under täcket funderar jag på om pensionärerna, ungdomarna, barnfamiljerna, bönderna och alla småföretagare som ryms här i glesbygden skulle bli gladast om man fick behålla ett Försäkringskassekontor eller får en ny butik för hämtpizza. Och då är min glesbygd ingenting jämfört med Norrlands inland.

Maud Olofssons beskäftighet framstår än mer samvetslös som hon själv aldrig tycks haft någon erfarenhet av den vanliga privata företagssektor hon talar så väl om (se Fokus 21/6 2007).

Regeringens brist på empati skriker.

Klok Rosenberg om ateism och religion

Ännu en läsvärd artikel från Göran Rosenbergs tangentbord – publicerad i Dagens Nyheter idag. Rosenberg påpekar dels att ateism bygger lika mycket på tro som vilken religion som helst, dels att de två moderna läror som åstadkommit störst plåga för 1900-talets människor (kommunism och nazism) byggde på en vetenskaplig och anti-religiös världsåskådning.

Inte lärarnas status som skall höjas

Såhär i skolstartstider fokuserar många dagstidningar på de första dagarna för många sjuåringar och på den nya borgerliga skolpolitiken. Sida upp och ned kan man läsa om hur lille Isak, Jakob och Esaias eller lilla Tuva, Mira och Ellen skall klara skolan.

Men i skolpolitiken talas ofta om att lärarnas status måste höjas. Det är lite av ett mantra från såväl facket som de borgerliga politikerna. För den delen säger nog en och annan vänsterpolitiker samma sak. Jag bara undrar om inte detta är att sätta kärran före hästen. Med lite insyn i lärarutbildningarna skulle jag vilja säga att det vore förödande att höja lärarnas status dag. Istället borde kunskapens status höjas.

I vår nutida – och i huvudsak mycket goda – skola ligger fokus på att lära eleverna att lära sig själva, att problematisera och att söka sin egen kunskap. Bra. Mycket bra. Men den pedagogiken uppstod när det var självklart att det fanns ett gemensamt ”kunskapsarv” av typen hur högt är Kebnekaise och vilka språk som talas i Sydafrika. I nutidens skola har inte barnen med sig den gemensamma grunden. Vad är det då man kan problematisera? Jo, den egna personliga erfarenheten. På det sättet blir kunskapen numera mer bunden till jaget än förr och blir ett uttryck för självbespegling och egocentricitet. Lägg därtill att lärarutbildningen under lång tid gjorde det möjligt att välja bort kunskaper i hur man lär barn läsa, skriva och räkna. Att höja statusen på lärarna skulle bara ytterligare öka på skolans ojämlikhet och egofixering eftersom den statusen då måste grundas på förmågan att underhålla eleverna (vilket i o f s inte är oväsentligt) och inte på den kunskap om världen utanför som läraren kan förmedla.

Höj statusen på kunskapen istället. Både i skolan och på lärarutbildningen.

Regering utan empati får ingen sympati

Nej, Göran Skytte, svenskarna har inte blivit galna. Tvärtom. Men de flesta bryr sig faktiskt mer om kollektivet än om den egna plånboken när de röstar. Därför har nog många reagerat på t ex de egendomliga uttalanden som sjukförsäkringsministern gjort om utmattningssyndrom. Hon har sagt att hon minsann varit utbränd, då var hon hemma i tre dagar. Man tar sig för pannan. Är människan medveten om det förakt hon uttrycker med en sådan utsaga? Jag har tidigare påpekat att regeringen ger ett intryck av hjärtlöshet och brist på empati. Det, Göran Skytte, tror jag är vad människorna i Sverige känner. En regering utan empati får ingen sympati.

Stympning sanktioneras

Dagens Eko meddelar idag att alla landsting skall tvingas genomföra omskärelse av spädbarn med penis om föräldrarna önskar det. I alla fall är detta ett förslag från Socialstyrelsen och de flesta riksdagspartierna sägs vara för.

 

Jag kan inte förstå varför svensk sjukvård skall medverka till att utan medicinsk indikation stympa spädbarns könsdelar därför att deras föräldrar har föreställningen att detta avkrävs dem från en gudomlig makt. Omskärelse är oproblematiskt när en myndig person önskar få det utfört – det finns ibland medicinska skäl och i annat fall kan man vända sig till en privat kirurg. Men att svenska staten sanktionerar att föräldrarnas makt skall utsträckas till stympning – med tydliga konsekvenser för både sexualitet och utseende – av sina egna omyndiga barn, det är alltför magstarkt.

Tomas Andersson Wij om den borgerliga regeringens kulturskymning

Dags igen för puff – en utmärkt text i söndagens Aftonbladet, skriven av musikern och sångaren Tomas Andersson Wij (som f ö var en underbar sommarpratare för en del år sedan). Den borgerliga regeringens intellektuella kollaps tecknas i utomordentliga välfunna formuleringar här.

”Sommar” – mest om självförverkligande

Är det bara jag som haft otur eller har årets upplaga av programmet ”Sommar” i P1 varit mer av PR-verksamhet än förr? Jag vet inte att jag hört så många uppmaningar att ”läsa min bok”, berättelser om ”min restaurang”, ”min blogg” eller om ”mina inspelningar” som denna sommar. På samma sätt har vi fått veta att sommarprataren valts ut därför att han/hon har startat det eller det företaget eller den eller den organisationen. Osedvanligt många PR-människor och managementfixerade personer tycks i år rymmas bland sommarpratarna. Alla har de kommit på saker, tänkt på saker eller saluför någon hemsnickrad filosofi som programmet blir ett forum för.

Jag vill höra en sommarpratare som förmår berätta någonting om sig själv som engagerar, som lyckas göra sitt eget liv allmängiltigt och som dessutom kan krydda med lite uppmuntran och utmaningar för mitt eget liv. Lena Olins ”Sommar” var ett för mig oväntat lyckat program. Liksom Jan Egelands. De hade något att berätta, de hade upplevt något och de vågade vara tveksamma, dröjande och kluvna.

Är jag en idiot – eller bara queer?

Medan jag väntade på ett telefonsamtal hamnade jag i ett TV-program om queerteori. Programmet gick ut på att bilden av maskulinitet förändrats sedan medeltiden, att många konstnärer varit homosexuella och att kontexten i en reklamfilm (fejkad) för en manlig och kvinnlig presidentkandidat var väldigt olika. Och? Det var inget fel på panelen eller på vad de sa. Men det var ju så banalt.

Naturligtvis har manlighet och kvinnlighet uttryckts på olika sätt under århundradena. Och naturligtvis präglar könsrollerna hur politiker framställs. Och likaledes är det självklart att det funnits en mängd homosexuella konstnärer. Vadå ”naturligtvis” kanske du säger. Detta har inte varit så självklart. Nej, det är sant. Men det har faktiskt varit  självklart åtminstone för min generation – och jag är betydligt äldre än panelen i TV-programmet. Jag förstår inte denna uppståndelse?!

Att könsrollerna är konstruktioner, att biologiska olikheter inte legitimerar olika behandling och att personligheten är större än könet och sexualiteten är faktiskt självklart för de flesta i min generation och situation. Likaså att frigörelse från roller som binder är av godo, men också att överskridandet av dessa roller tillika reproducerar dem.

Jag kan inte förlika mig med föreställningen att vare sig mitt kön eller min sexualitet bestämmer min identitet. Personligen är jag inte så intresserad av andra människors sexuella läggning och jag tycker absolut inte att den är särskilt viktig för vem den personen är. När man väl lärt känna varann kan det ju vara kul att prata om vilka sexuella preferenser man har, ungefär som huruvida man spelar fotboll eller har vuxit upp i Luleå.

Könet har betydelse i fortplantningsavseende och skapar därför olika erfarenheter mellan kvinnor och män. Men varför det skulle ge implikationer för hur man behandlar eller behandlas förstår jag inte. Och jag kan aldrig få in i mitt huvud att huruvida jag föredrar män eller kvinnor i sängen, hur jag föredrar dem eller inte föredrar dem eller vilka syn-, hörsel- eller känselintryck som gör mig upphetsad skulle vara mer avgörande för min personlighet, min identitet eller min självbild än alla andra livserfarenheter jag gjort. Sexualiteten är en drift som har olika uttryck och former i olika tider och samhällen. Kanske till och med vid olika tidpunkter i en människas liv. Drifter är vare sig goda eller onda, men de kan göra ont eller gott. Det moraliska ansvaret för hur vi lever har vi var och en. 

Är jag en idiot – eller bara queer?

Bergman – Schack och matt

Ingmar Bergmans död berörde mig mycket djupare än jag hade väntat mig. En man på 89 år vet att hans dagar är räknade – även om just Bergman nog vetat det sedan han föddes – och jag har ibland funderat på hur jag skulle reagera. Det blev mycket mer än jag väntat mig. Trots detta står mig hyllningsprogrammen upp i halsen. Varför skall allt detta sägas nu när han är död?

 

För mig är Ingmar Bergman en förebild i vissa avseenden. Nej, jag är inte regissör. Men det som imponerar är hans förmåga att få andra människor att prestera mer än de någonsin trott att de kunde. Förmågan att få dem att gå utöver sig själva och skapa något som är större än dem själva.

 

Det är ingen tvekan om att han var en genomgripande nydanare på 1940-talet – det fantastiska var att kraften stod honom bi under så lång tid. Han skapade, inspirerad av den litterära 40-talsångesten, målmedvetet och kompromisslöst en ny värld som han höll fast vid. Bottnen i den världen var allvaret. Hos Bergman har jag aldrig sett ironi. Humor, skämt och glädje; absolut. Men inte ironi.

 

Allvaret och bejakandet av människans djupaste ångest var hans drivkraft. Hans gåva var att gestalta den ångesten på ett sätt som ändå gav hopp om försoning.