Etikett: främlingsfientliga partier

”Bevara Sverige svenskt” Om en bok av David Baas

Har just avslutat läsningen av David Baas bok ”Bevara Sverige svenskt. Ett reportage om Sverigedemokraterna” (Bonniers 2014). Baas är journalist, arbetar på Expressen, och har gjort sig känd för tidningsläsarna med ett flertal avslöjande reportage om Sverigedemokraterna som partiorganisation. Boken liknar förstås i stora delar de reportage som förekommit i Expressen men till skillnad från flera andra ”bokreportage” jag läst är denna bok inte bara ett nytt uppkok på gamla nyheter. Istället får vi en fördjupning, en kontextualisering och analytisk breddning från det direkt nyhetsmässiga till det mer långsiktigt samhällsrelevanta. (Till råga på allt är boken välskriven och korrekturläst.)

Baas besvarar den journalistiska frågan ”Vem gör vad med vem; när, var och hur?” på ett synnerligen vederhäftigt sätt. Materialet är traditionellt: mejl, debattinlägg, artiklar, intervjuer och brev. Men genom ett analytiskt perspektiv blir boken inte bara det ”reportage” som utlovas på framsidan, utan leder också vidare till nya frågor och hypoteser. Baas perspektiv liknar samhällsvetarens, han vill förstå hur externt och internt i Sverigedemokraterna kan vara så motsägelsefullt. Han identifierar en gåta, och hans sätt att lösa den är att likt en jakthund följa upp i stort sett alla spår han får korn på. Ibland leder spåret ingenstans, eller i cirklar, men då och då lyckas Baas (för att fortsätta metaforen) ställa viltet och lämna fri väg för skott (från läsaren). Det är skönt med en författare som inte måste nedlägga bytet, släpa hem det och kasta det på golvet – istället litar Baas på sin läsare. Baas är hälsosamt ointresserad av att torgföra sina egna åsikter eller sin egen förträfflighet. Givet att vi delar Baas undran inför vad som försiggår innanför partiets väggar är det bara att följa med på turen.

David Baas bok tillför forskningen om främlingsfientliga partier, om det svenska partisystemet och om svensk demokrati viktiga insikter. Genom journalistikens arbetsmetoder, använda professionellt, lyckas han illustrera ett antal partiteoretiskt centrala fenomen som oligarkins järnlag, Mays lag och partiers olika arenor och samtidigt peka ut denna typ av partiers veka punkter som t ex vikten av partisammanhållning, ledarskap och radikalisering vs normalisering. Baas lyfter också fram en del, särskilt i det svenska sammanhanget, intressanta aspekter som kvinnounderskottet och relationen till vänster-höger-skalan.

Professionell journalistik är en oundgänglig i demokratisk samhällsutveckling. Boken kom strax före valet 2014 men den har inte förlorat ett dugg på att ligga på hyllan några månader. För den som läst boken framstår sannolikt höstens politiska turbulens som ganska väntad. Läs den du också.

 ***

Recensioner i Sydsvenskan, Aftonbladet och Dagens Nyheter.

9789100141042

En bref: Sverige åt svenskarna

När sambandet mellan social klass och partival försvagas blir det också möjligt att mobilisera väljare på andra grunder, till exempel med hjälp av ett motstånd mot just de liberala och toleranta värderingar som numera är dominerande. Grupper av medborgare som inte känner sig hemma vare sig i dessa värden eller i det etablerade partisystemet blir en möjlig bas för nya partier, partier som därmed kanaliserar och samlar uppfattningar som tidigare befunnit sig i den ideologiska marginalen.

Jag skriver idag i Dagens Arena några korta rader kring ett av de övergripande teoretiska perspektiven i min nyutkomna bok ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige” (Atlas Akademi). Äntligen har jag samlat mig till en genomarbetad och resonerande sammanhängande text kring det forskningsområde som i två decennier följt mig likt en väldresserad hund. Syftet med boken är att beskriva, förklara och förstå hur främlingsfientlighet mobiliseras och mobiliserar liksom de möjliga konsekvenserna av en sådan mobilisering. Argumentationen bygger på en teoretisk demokratimodell som betonar politiska partier, gemensam offentlighet och nationsbyggandets grundläggande skiljelinjer.

För den som vill ha fler ”siffror” går det bra att ta del av mina samlade artiklar kring migrationspolitisk opinion inom ramen för mitt samarbete med SOM-institutet; Svensk migrationspolitisk opinion 1991-2012, Tema-rapport 2013:2.

En brèf: Allt större andel av Front Nationals väljare är arbetarklass, kvinnor och unga

I en alldeles färsk analys av förra årets franska val har en av Frankrikes främst valforskare Nonna Mayer pekat på att Marine le Pen alls inte lyckats bredda sin väljarkår, utom i ett avseende. Hon har en högre andel kvinnliga väljare än sin far. Mayer betonar att analysen bygger på en valdagsundersökning som endast består av ett urval på 1500 personer och att intervjuerna gjorts på telefon. Man bör därför vara försiktig i slutsatserna om just 2012 års Front National-väljare.

I debatten kring valen i Frankrike talades det ofta om att Marine le Pen skulle nå bredare väljargrupper genom en mjukare framtoning men Mayers analys pekar på motsatsen. Andelen arbetarklass, yngre och lågutbildade har ökat. Vad som dock är ett faktum är att Marine le Pen fått fler kvinnliga arbetarröster än sin far. Andelen bland kvinnliga arbetare med manuellt arbete har nästan fördubblats mellan 2007 och 2012 men fortfarande är andelen manliga arbetare som röstar på Front National avsevärt högre än kvinnliga.*

Mayer betonar att den ökande andelen arbetarklassröster på Front National stämmer väl med erfarenheter från liknande partier i Schweiz, Norge och Danmark.

Så där lite en passant visar hon för övrigt att andelen franska invånare som instämmer i att ”det finns för många invandrare” i landet har minskat kontinuerligt sedan 1995 (från 74 procent till 49 procent) och är även lägre idag jämfört med 1988 (65 procent). Det är 1995 som utgör toppåret. Samma mönster återfinns i Sverige, störst motstånd mot invandring under tidigt 1990-tal och sedan kontinuerligt sjunkande.**

Mayer, Nonna (2013) From Jean-Marie to Marine Le Pen: Electoral Change on the Far Right Parliamentary Affairs vol 66 s 160-178.

* Två kategorier ryms inom klassificeringen av ”arbetarklass” i undersökningen, dels rutinartat arbete som inte betecknas som manuellt (t ex lagerarbete, sortera post), dels manuellt arbete (städa, bygga ställningar).

Icke-manuellt rutinarbete:   Män – 2007 12 % och  2012 16 %   Kvinnor – 2007 12 % och 25 %

Manuellt arbete: Män – 2007 18 % och 2012 37 %  Kvinnor – 2007 13 % och 2012 22 %

** Frågan endast ställd valår i Frankrike.

Att förklara framgång för national-konservativa partier

Sedan demokratins genombrott har västeuropeisk politik kännetecknats av en ekonomisk och en kulturell konfliktlinje, det är kring dessa partisystem byggts upp och politiska sakfrågor utvecklats. Sedan omkring 1970 har den kulturella konfliktlinjen förändrats från att innehålla traditionella motsättningar mellan centralmakt och periferi samt mellan majoritetsreligion och statsmakt, till att idag handla om en motsättning mellan universella liberala och individualistiska värden å ena sidan och mer traditionella värden och lokala sociala identiteter å den andra. Det är den nya kulturella motsättningen som gett s k högerpopulistiska partier vind i seglen i Europa. Ja, det är den schweiziske statsvetaren Simon Bornschiers förklaring till Västeuropas senaste tillskott av partier i sin bok Cleavage politics and the populist right. The new cultural conflict in Western Europe (Temple University Press, 2011).

Han spårar framgångarna för de s k högerpopulistiska partierna tillbaka till tiden runt 1970 och genombrottet för en mer individualiserad och liberal livsstil. Men han betonar att det är omvandlingen av den kulturella konflikten – från en fråga om religion och regional autonomi till en fråga om universella värden och anti-auktoritär livsstil – som är den avgörande förklaringen.

Religion har individualiserats i Europa (det handlar inte om sekularisering som Bornschier menar) och religion har blivit en individbaserat kulturellt fenomen snarare än ett socialt kollektivt beteende. Och konflikten mellan centralmakt och perifera regioner har, menar jag, istället blivit en konflikt mellan det nationella och det transnationella, något som också är en del av förklaringen till  partier som Piratpartiets framgångar, nu senast i Berlin.

Så småningom, menar Bornschier, kunde de s k högerpopulistiska partierna ”casha in” vinsten av en ökad konfliktpotential kring den kulturella konfliktlinjen i europeisk politik eftersom den traditionella ekonomiska konflikten tonades ned. De partier som slogs på den ekonomiska konfliktlinjen närmade sig varandra och för väljarna blev klassidentiteten alltmer oklar, dels genom att partierna brydde sig mindre om den, dels genom att arbetsmarknaden förändrades i ett post-industriellt samhälle.

Simon Bornschiers studie är utomordentligt läsvärd, genomarbetad och utgör ett av de tyngsta bidragen till den här forskningsgenren inom statsvetenskapen på länge. Den håller mycket hög klass och är också empiriskt oerhört intressant då den ingående diskuterar några fall som sällan lyfts upp; nämligen Tyskland och Schweiz vid sidan av Frankrike.

Som antyds ovan finns det ett tema hos Bornschier där jag tycker han är ute och cyklar, och det är bestämningen av en ny partifamilj som han kallar ”extreme-right-wing populist parties”. Han menar att dessa partier – vi talar om Dansk Folkeparti liksom om franska Front National – karaktäriseras av att vara extrema på den kulturella skalan. Alltså skulle de vara extrema i meningen att de förespråkar traditionella-kollektivistiska värden. I så fall bör Miljöpartier också anses vara extrema då de finns i den andra ändan av den skalan, allt enligt Bornschier själv. Han menar också att de är populistiska anti-etablissemangs-partier men förklarar aldrig i vad mån deras populism skiljer sig från t ex vänsterpartiers populism eller skattepopulism eller grön anti-etablissemangspolitik. Han visar inte heller hur anti-etablissemangshållning och populism förutsätter varandra, vilket är vad han implicit säger. Och slutligen menar han att dessa partier är hierarkiska i sin organisationsstruktur, något som även kännetecknade stalinistiska vänsterpartier på sin tid och som kännetecknar en del mainstream-partier fortfarande idag. De flesta partier har ju onekligen blivit mer toppstyrda över åren.

Ett ”extreme-reight-wing populist party” skall alltså ha alla dessa egenskaper – extremt på kulturella konfliktlinjen, populistiskt anti-etablissemangshållningar samt hierarkiskt. Varför det då är ”höger” och t o m ”flankparti” (wing) är obegripligt. Tvärtom förnekar ju Bornschier själv att partierna positionerar sig på höger-vänster-skalan. Här har Bornschier uppenbarligen modellerat sina kriterier mot bakgrund av sin empiri och inte låtit teoretiska överväganden avgöra. Han är helt enkelt väl bevandrad i väljarsociologi och skiljelinjelitteraturen men inte så beläst avseende partiteori eller politiska ideologier.

Jag står fast vid min uppfattning att det finns en ny partifamilj av national-konservativa partier med mer eller mindre profilerade xenofobiska och/eller auktoritära ideologiska element.

Trist med överdrifter om högernationalistiska partier i Europa

Det är så trist att vissa skribenter älskar att ropa ”Vargen kommer” oavsett hotbild. Konsekvensen blir politisk vanmakt och en känsla av ödesbestämdhet som sprider sig och är svår att bryta.

Idag skriver Aftonbladet att ”ultrahögern gick rejält framåt i senaste EU-valet” och kryddar med anekdotiska belägg av typen att British National Party fick plats i parlamentet.

Sanningen är att höger-extrema, främlingsfientliga och ultra-nationalistiska rörelser tappade platser i EU-parlamentet efter valet 2009!

I regionalvalen i Frankrike förra månaden fick Front National 9.2 procent. År 2004 hade Front National 12.4 procent i regionalvalen. Ett anekdotiskt belägg som alltså visar motsatsen till Aftonbladets.

Det står alldeles klart att invandringsnegativa, ultra-nationalistiska och främlingsfientliga partier har haft framgångar i Europa sedan 1970-talet. Men att dessa rörelser skulle ha haft våldsamma framgångar i hela Europa just det allra senaste året eller åren är knappast sant.

Det finns inte heller några vetenskapliga belägg för det påstående som framförs i Aftonbladet att det är arbetslösheten som skapar framgång för höger-extrema och ultra-nationalistiska partier. I så fall borde t ex Spanien ha mycket stora sådana partier. Samspelet är betydligt mer komplicerat än så.

Däremot tror jag att Christoph Anderssons bok om ”Från gatan in i parlamenten” om den tyska extrem-högern och om nationaldemokraterna i Södertälje  är utomordentligt läsvärd. Jag har hört radioreportagen åtminstone två gånger.

Svårsmält budskap om Sverigedemokraterna?

Efter två dagars diskussioner och en offentlig debatt i Norrköping kring  främlingsfientlighet och populism hänger en reflektion kvar i luften. Det är uppenbart att för många politiker och samhällsengagerade medborgare är det faktum att partistrategi och politik är två olika saker inte lätt att ta till sig.

När vi som forskar kring ämnet säger att all erfarenhet talar för att uppmärksamhet åt främlingsfientliga partier, debatter med dem och politisering av deras agenda kommer att gynna dem och ge dem framgång i opinionen så ser en hel del politiker dystra ut (en del forskare också) och säger att ”men vi måste ju bemöta deras fördomsfullhet”! Som forskare kan vi inte säga att man bör eller inte bör motverka Sverigedemokraterna i största allmänhet, men vi kan säga att OM man vill det så skall man antagligen inte debattera med dem i TV-soffor eller bjuda in dem till underhållningsprogram i TV. Många politiskt engagerade personer känner sig frustrerade över att inte få berätta hur hemska de tycker att t ex Sverigedemokraterna är. Men om de personerna försökte tänka lite mer på att föra fram sin egen politik och på att det aldrig har varit någon smart strategi att låta motståndarsidan bestämma agendan så kanske det blir lättare att förstå. Vilka motståndarna är spelar ju då faktiskt mindre roll.

Den som anser att man moraliskt vill ta den offentliga fighten med främlingsfientliga partier skall i alla fall veta att allt vad vi känner till just nu tyder på att det är en kontraproduktiv strategi.

PS. Jag har tidigare under hösten fört liknande resonemang på bloggen, här och här och här och här. DS

Inga enkla förklaringar till flyktingattityder

I mina tidigare två poster om SOM-undersökningen 2008 avseende flyktingattityder har jag visat att svenskarna blivit generösare samt att grad av urbanitet, utbildningsnivå och ålder är samverkande faktorer för att förklara attityden till flyktingmottagning. Utbildning är – och har länge varit – den enskilt starkaste förklaringsfaktorn (i meningen förklarad varians) men interaktion med bostadsort och ålder tenderar att skapa varierade mönster inom olika sociala grupper.

Här avser jag att titta lite närmare på klass och kön som förklaringsfaktorer (i statistisk mening) för flyktingattityder.  Bland medborgare som definierar sitt hem som ett arbetarhem anser 51 procent att Sverige bör ta emot färre flyktingar, i gruppen som definierar sitt hem som tjänstemannahem är andelen 41 procent, i högre tjänstemanna- och akademikerhem 30 procent och i företagarhem 42 procent. Att klass har betydelse för attityden till flyktingmottagning är således tydligt.

En analys av hur klassbakgrunden samverkar med grad av urbanitet visar emellertid att medborgare i arbetarhem på landsbygden är betydligt mer negativa till flyktingmottagning än arbetarklass i storstäderna. Andelen bland dem i arbetarhem på landsbygden som vill minska flyktingmottagningen är 67 procent medan motsvarande andel i storstäderna är 54 procent. Bland tjänstemän är det istället i mindre tätorter och i storstäder som man är mest negativ till flyktingmottagning (44 procent) medan tjänstemän i större tätorter utanför storstadsområdena är mindre negativa (35 procent).

Att kön har stor betydelse för att förklara attityden till flyktingmottagning är en gammal sanning. Kvinnor har sedan länge tenderat att vara mer generösa till flyktingmottagning än män. I SOM-undersökningen 2008 anser 42 procent av kvinnorna och 49 procent av männen att Sverige bör ta emot färre flyktingar. Skillnaden är ungefär av samma storlek som under tidigare år. Men om vi undersöker hur klass och kön samverkar i formande av attityder till flyktingmottagning så visar det sig att könsskillnaderna minskar bland boende i arbetarhem och ökar kraftigt bland dem i högre tjänstemannahem.

Den grupp som avviker kraftigast är kvinnor i högre tjänstemannahem.  Bland kvinnor i högre tjänstemanna- och akademikerhem vill 27 procent minska flyktingmottagningen, att jämföra med 46 procent av männen från samma bakgrund.  I arbetarhem vill 54 procent av kvinnorna och 57 procent av männen minska flyktingmottagningen. Könen närmar sig således varandra i arbetarklassen.

Om vi övergår till en analys av hur urbanitet och kön samverkar kan vi se att män och kvinnor i mindre tätorter är nästan lika negativa till flyktingmottagning (48 procent av kvinnorna och 49 procent av männen vill minska) medan skillnaderna mellan könen består på landsbygd, i större tätorter och i storstäder.   

Sammantaget kan vi alltså dra slutsatsen att såväl klasstillhörighet som kön interagerar eller samverkar med grad av urbanitet i formandet av attityder till flyktingmottagande.

I den allmänna debatten beskrivs ofta attityderna till flyktingmottagning som ett enkelt resultat av kön, utbildning, klass och urbanitet. Vi vet sedan gammalt att dessa faktorer var och en har mycket stark förklaringskraft på attityderna till flyktingmottagning. Allt annat lika är kvinnor, storstadsbor och högutbildade i akademikerhem de som är mest positiva till flyktingmottagning. Men, vi vet fortfarande lite om på vilket sätt och i vilken omfattning dessa faktorer samverkar.

Slutsaten som bör dras av analyserna är att formandet av attityder till flyktingmottagning är en komplex process och arbetet med att undersöka och bedöma styrkan av socioekonomiska faktorer bör kompletteras med analyser av politiskt mobiliseringspotential, partistrategiska beslut och opinionens bedömningar av nationell integrationspolitik.

Negativa attityder till flyktingmottagning är blott en av många förutsättningar för främlingsfientliga partiers existens. Jämförelser i Europa visar att svensk opinion är absolut mest positiv till invandrare om man jämför med opinionen i övriga europeiska länder. Europas befolkning anser också i allt mindre utsträckning immigrationsfrågorna vara bland de viktigaste politiska frågorna för det egna landet. Varaktiga framgångar för främlingsfientliga partier kräver fler och andra politiska villkor än förekomst av negativa attityder i opinionen till flyktingmottagning.