Etikett: kriminalpolitik

Rädslan för brott ökar när politiker kräver hårdare tag

I figuren ovan redovisas den svenska brottsstatistiken* för de senaste tio åren, antalet anmälda brott formar en i det närmaste rak linje. Varje år anmäls omkring 1,5 miljoner brott. Ändå är det lag och ordning som hållit ställningarna som en av de absolut viktigaste frågorna i varje val sedan 2014. I valet 2006 var lag och ordning försumbart när väljarna angav motiv för partival. SD-väljarna betonade området mest, nio (9) procent nämnde det som en viktig fråga för sitt partival. Det kan jämföras med att 38 procent av moderata väljare nämnde sysselsättning som en fråga som var viktig för partivalet (s 56 i länken ovan). Men, enligt Dagens Nyheter, vände allt 2017: då eskalerade gängvåldet och skjutningarna och frågan om lag och ordning blev mycket viktigare för väljarna.

Som vi såg ovan syns ingen våldsam ökning av antalet anmälda brott just 2017. Men om vi tittar på det dödliga våldet då?

Nej någon särskild ökning 2017 går inte att se. Mellan 2012 och 2015 sker en ökning, efter en kraftig nedgång dessförinnan. Åren efter 2017 rör det sig lite upp och ned men utan någon begriplig anledning till att lag och ordning skulle vara en viktigare fråga än tidigare. Är det skjutvapenvåldet som eskalerade just 2017?

Nej, så verkar inte vara fallet heller. Skjutvapenvåldet skördar flest liv år 2022, valåret, för att sedan sjunka något. Och samtidigt minskar knivdödandet. sammantaget visar statistiken från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) således inte på någon förändring i den verkliga världen som förklarar varför lag och ordning blivit väljarnas viktigaste fråga 2017 (enligt DN) och sedan legat på tre-i-topp sedan dess.

Jag tänker inte göra någon medieinnehållsanalys men min hypotes är att den mediala rapporteringen kring de s k gängtopparna, skjutningarna och gängkriminaliteten exploderat de senaste åren. (Kanske har någon redan gjort en sådan analys?)

En sannolik förklaring till väljarnas upptagenhet med frågan är snarare partiernas opinionsbildande roll. I en nyligen publicerad studie av 14 europeiska länder och med en särskild djupstudie av Tyskland bekräftar samhällsvetarna Georg Wenzelburger och Martin Schröder tidigare forskning om att väljarna följer partierna snarare än tvärtom. Författarna visar att när lag-och-ordningfrågorna, kriminalpolitiken och brottsbekämpningen politiseras av partierna inför val så ökar också väljarnas oro för kriminaliteten. (I den ordningen.) Och med denna oro som legitimitet driver partierna sedan krav på hårdare straff och mer resurser till brottsbekämpning. Vilket i sin tur bekräftar väljarnas oro för brottslighetens utbredning. Författarna talat om en ”vicious circle” där hårdare kriminalpolitik ökar rädslan för brott, vilket i sin tur leder till ännu hårdare politik och ökad politisering av brottsligheten, en ”policy bubble” som de kallar det.

Men de kvalificerar också resultatet – som teoretiskt inte är någon överraskning – med att de som påverkas allra mest av politiseringen av brottsligheten är samhällets mest sårbara, de med skörast ekonomi och svagast anknytning till arbetsmarknaden. Det är i dessa grupper oron ökar mest och de tycks lyssna mest av politikens krav på hårdare tag och varningar för brottsligheten.

Därmed, menar författarna, kan man fundera på om de tidigare resultat som visat att generösa välfärdsstater (som de nordiska) brukar vara mindre ”punitive” än de liberala välfärdssystemen (ofta de anglosaxiska) möjligen inte ligger på det strukturella planet utan på det individuella: Är det så att i en välfärdsstat med starka skyddsnät och små ekonomiska skillnader har den mest utsatta gruppen ändå känt sig tryggare än i en välfärdsstat med mindre av generell trygghet? Och därmed är man inte heller lika lyhörd för budskap om hårdare straff och mer resurser till polisen. Ligger alltså förklaringen till skillnaden mellan t ex Sverige och Storbritannien inte i vare sig kultur, historia eller politik utan i samhällets förmåga att skapa ekonomisk inkludering och jämlik fördelning av resurser?

Så, inför valrörelsen, vilka frågor är det vi väljare skall sätta upp på agendan? Och vilka partibudskap skall vi filtrera bort?

*All statistik i posten kommer från Brottsförebyggande rådet BRÅ

Dömas till vård eller fängelse? En evig fråga

Vi har fått en uppflammande debatt om rättspsykiatrisk vård, fängelsestraff och vårt behov av skydd från farliga personer. Bakgrunden är två bestialiska mord på kvinnor under julen men också morden av två äldre personer i somras. Sannolikheten är hög för att gärningsmännen i alla dessa fall skulle kunna komma att bedömas vara psykiskt störda under gärningen.

I de flesta andra länder kan en gärningsperson inte dömas för ett brott om hen inte anses tillräknelig, alltså kan anses ha ett moraliskt ansvar för de gärningar hen utfört. Men i Sverige ställs alla inför domstol, en del döms till rättspsykiatrisk vård och andra till fängelse. Under 00-talet dömdes alltfler gärningspersoner till fängelse än tio år tidigare, utan att någon lagändring skett. 2002 kom en utredning (SOU 2002:03) vars direktiv var att föreslå

en reformerad reglering av det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare samt formerna för ingripanden mot dem. Enligt våra direktiv skall reformen åstadkomma en ordning som innebär att psykiskt störda personer som begår brott och som är straffrättsligt ansvariga kan dömas till en påföljd som tillgodoser kravet på ett rimligt ingripande med hänsyn till det begångna brottet. Reformen skall också syfta till att psykiatrin inte skall bära ett ansvar för straffrättsliga aspekter eller behovet av samhällsskydd under längre tid än som motiveras av ett vårdbehov.

Syftet var alltså att hålla isär vårdbehov och straffpåföljder. Rättspsykiatrin skall inte användas för att skydda samhället från farliga personer och personer som kan antas kunna ta ansvar för gärningarna skall dömas till fängelse. Utredningen var omfattande men ett av nyckelförslagen var att begreppet tillräknelighet skulle införas i det svenska systemet. Utredningen betonade också att vårdbehovet skulle stå i centrum, oavsett om den skedde i fängelse eller på psykiatrisk klinik. Syftet var också att utvecklas ett mer humant system än det som dittills hade varit i kraft. Utredningen föreslår också att samhällsskyddet skall tillgodoses genom en tidsobestämt förvaring för dem vars vårdbehov uttömts eller avslutats eller dem var fängelsepåföljd har avslutats. Det är exakt samma förslag som den nuvarande regeringen nu, nästan ett kvarts sekel senare nu lanserar. Utredningen, som tillsattes av den socialdemokratiska regeringen 1999, kallade sig psykansvarsutredningen och leddes av Sten Heckscher.

Men det hände ingenting avseende de juridiska frågorna. Propositionerna handlade om vårdkedjor, samordning och ekonomiskt ansvar. Men år 2008 tillsattes en ny utredning av regeringen Reinfeldt (SOU 2012:17) vars uppgift var att föreslå lagändringar i linje med den större reform som var förväntad mot bakgrund av psykansvarskommittén ovan. Syftet var att avskaffa begreppet rättspsykiatrisk tvångsvård, så skrev ministrarna Göran Hägglund (KD) och Beatrice Ask (M).

Inte heller den utredningen gav särskilt mycket. Det blev aldrig i någon proposition som avsåg att genomföra avskaffandet av rättspsykiatrisk vård som ministrarna utlovat. Det som kom var ytterligare tekniska förslag om kommunikation, ordning och säkerhet kring de rättspsykiatriska vårdenheterna. Remissinstanserna var kritiska och det politiska intresset ljummet. Fortfarande finns inte begreppet tillräknelighet i svensk lagstiftning. (Jag är inte jurist, rätta mig gärna om jag har fel.)

För fem år sedan skrev Petter Svensson, då redaktör på Norstedts Juridik, om en ny avhandling av Tova Bennet som rörde straffansvar att i vissa lägen tycktes rättspsykatrin vara enda sättet för gärningspersoner att få den psykiska vård eller ehandling som personen behöver. Risken, menar Svensson, är att man dömer till vård trots att andra påföljder vore mer straffrättsligt korrekt.

Vårdplatserna inom den öppna psykiatrin har minskat kraftigt de senaste decennierna. Oavsett straffrättsligt system för att hantera psykiskt sjuka lagöverträdare kan bristen på tillgång till psykiatrisk vård utanför straffsystemet leda till att en fällande brottmålsdom i princip är det enda sättet att få adekvat hjälp. Denna realitet kan också, mer eller mindre medvetet, styra bedömningarna av hur rättsliga och rättspsykiatriska aktörer ser på själva skuldfrågan. Pragmatism och vårdbehov, och i vissa fall även behovet av samhällsskydd, trumfar över straffrättslig teori.

Idag talar vi om åtminstone tre avskyvärda dåd som med största sannolikhet utförts av psykiskt störda gärningsmän. Om de döms till vård eller fängelse, eller döms alls, är en framtida fråga. Allvarlig psykisk störning är ingen diagnos utan ett juridiskt begrepp i vår lagstiftning. Man får inte då inte dömas till fängelse. Men alla ställs inför domstol, domen kan bli fängelse även om man anses ha lidit av en psykisk störning. Vården skall då ges i fängelset. Resurserna för det är dock inte tillräckliga.

Den diskussion som förs nu och som ställer frågan om varför dessa personer inte var tvångsomhändertagna eller hade dömts till rättspsykiatrisk vård väjer för de svåra frågorna: 1. Ingen kan veta om en person är farlig eller ej. Vissa villkor, ibland självförvållade, kan skapa farlighet. Sjukdom kan komma och gå. En påföljd bygger på tanken om skuld, och skuld kräver medvetenhet om sina handlingar. 2. Det är ytterst politiska beslut som ligger till grund för var gränserna går mellan ”sjuk” och ”frisk”. Och oaktat att vi inte godtyckligt låser in en person som begått ytterst allvarliga brott hela livet – oavsett sjukdom eller ansvar – så kommer vi alltid att leva med risken att vederbörande en dag kommer ut.

För det första är frågan om tillräknelighet central, och den är inte löst. För det andra finns det en vällovlig men verklighetsfrämmande idé i psykiatrin att personer som lider av psykisk ohälsa skall ta stort eget ansvar för sin behandling. För det tredje vet vi att återfallen efter psykiatrisk vård är lägre än efter fängelsestraff. Jag vet inte om en ny utredning (för vilken gång i ordningen…) är på sin plats. Men fokus på dessa tre ting vore kanske ett fall framåt.

Unga män utan framtid är livsfarliga

När jag var femton eller sexton år, jag kan datera tillfället genom att jag minns rummet där jag satt när jag läste, lånade jag två gigantiska böcker på biblioteket. Det var i och för sig inget ovanligt, men de här böckerna tillhörde lite av en ny genre för mig. Jag är rätt säker på att jag hade börjat jobba, så det bör ha varit på hösten efter grundskolan, hösten 1976.

Böckerna hette ”Sociologi 1” och ”Sociologi 2” och jag minns dem så att den ena hade röd text och rygg och den andra hade blå. Författaren hette Joachim Israel och var professor i sociologi. Jag läste inte ut båda böckerna, men jag läste väl ungefär 100 sidor i var och en av dem. Mycket var lite svårförståeligt, men jag minns starkt något Israel lyfte fram: Unga män utan familj, arbete och civiliserat nätverk är livsfarliga. Unga män som samhället inte effektivt och snabbt integrerar och civiliserar tenderar att utgöra ett direkt hot mot demokratin och samhällets utveckling.

Men när jag läste Le Monde häromveckan kom Israels böcker upp för min inre syn igen. Likheterna med dagens svenska debatt är slående. Artikeln handlar om det ökade gängvåldet i bl a 18:e, 19:e och 20:e arrondissementen i Paris och betonar att våldet handlar om unga män uppfyllda av en idé om manlighet. De försvarar sin ”heder” och sin ”manlighet” genom att utsätta sig för och själva utöva extremt våld och livsfarliga brott. Kvinnor kan finnas med som objekt för denna heder men de kan aldrig delta i vare sig inbrott, slagsmål eller hämnd eftersom de skulle ”déviriliser” (ung. avmaskulinisera) gruppen. Den franske sociologen Marwan Mohammed påpekar i artikeln att försvaret av ”hedern” utgör en alternativt socialt kapital, vilket är själva motivationen för gängens fortsatta existens och reproduktion. Mohammed menar också att internet har förändrat gängkulturen jämfört med de amerikanska gatugängen på 70- och 80-talen – gängen har blivit till nätverk; lösa grupperingar av hundratals personer som exponeras för detta sociala kapital. På så sätt skapas något som mest liknar en ”marknad för anseende” (marché des réputations) där det aktuella värdet för enskilda och grupper kan gå upp och ned.

Många har tidigare skrivit om manlighetens roll för såväl fotbollshuliganism som högerextremism, och säkert har många svenska sociologer diskuterat fenomenet i relation till svenska skjutningar och gäng. Jag ser dock väldigt lite av den diskussionen i den allmänna samhällsdebatten. Det är synd. För jag tror Israel hade rätt, redan då för fyrtio år sedan. Unga män utan familj, jobb, civiliserande nätverk och skolgång är livsfarliga. Kommer den insikten att impregnera partiernas valkampanj avseende brott och straff detta år? Jag tvivlar.

Fängelset som inte behövdes – en lektion i politikens marknadsekonomi

Säkerhetsfängelser står tomma, rapporterar idag P1-programmet ”Kaliber”. För mig framstår beslutet att bygga de särskilda säkerhetsavdelningarna som ett beslut grundat inte på kunskap och långsiktighet utan istället på ett politiskt tänkande som liknar marknadens funktion av tillgång och efterfrågan. Rädslan för ökad grov brottslighet och tron att allt fler fångar rymmer har ingen grund i långsiktiga analyser. Men alltfler företag lever på vår rädsla, säkerhet är en växande företagsbransch. Medierna har ökade inslag av s k blåljusjournalistik och nätet är en ständig källa till bakgrundsinformation om både påstådda och faktiska brott. Medier och opinion utgör en symbios som när varandra och politiken dras in i ett spel av antipatier, sympatier och krav på enkla lösningar. Av en del kallat mediepopulism.  En av informationssamhällets nya framväxande skiljelinjer är frågan om politiska beslut skall grundas på expertkunskap, långsiktiga analyser och genomtänkta värderingar eller på en generell efterfrågan på trygghet, säkerhet och övervakning, skiljelinjen mellan kunskap och marknad.

Natten mellan den 27 och 28 juli 2004 rymde den dömde polismördaren Tony Olsson från sitt livstidsstraff på Hallfängelset. (…) Tony Olssons rymning var en av fyra spektakulära rymningar från hårt bevakade fängelser samma år. Under hösten 2004 följde en mycket animerad diskussion i medier och bland politiker om behovet av strängare bevakning. Den s k Rymningsutredningen tillsattes och förre rikspolischefen Björn Eriksson fick där i uppgift att redovisa en analys av rymningar och ange förslag till åtgärder för att förbättra säkerheten. Dåvarande justitieminister Thomas Bodström utsattes för en störtskur av av kritik och lovade i medierna att ett ‘säkerhetsfängelse’ skulle byggas. (…) Under våren 2007 beslutade Kriminalvårdsstyrelsen att inrätta en särskild mindre säkerhetsavdelning i Härnösand samt att bygga om de gamla psykiatriska klinikerna i Sala (Salberga) till landets största fängelse med plats för nästan 350 intagna. (…) Björn Eriksson talade i sin utredning om en ‘ny’ typ av brottslighet och om ‘högriskfångar’ som kräver andra typer av kriminalvård än vad som hittills prioriterats i Sverige.

Ovanstående är citerat från sidorna 117-118 i min och Ulf Bjerelds bok ”Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer” (Hjalmarson & Högberg, 2008)

I det aktuella kapitlet redogör vi för hur det politiska beslutet om de s k säkerhetsfängelserna byggde, inte på kunskap och kriminalpolitiska värderingar utan på opinionstryck och rädsla. Det dödliga våldet hade inte ökat sedan 1990, någon trend av fler rymningar fanns inte, bilstölderna började bli ett minne blott, inte heller våld och brott relaterade till psykisk sjukdom hade ökat även om allt fler av dem som döms får psykiska diagnoser. Kriminologin ger därutöver inget stöd för att fängelsestraffet skulle minska återfallen i brottslighet, snarare tvärtom.

Beslutet om att bygga ett säkerhetsfängelse som inte behövdes är en bra illustration av den nya skiljelinje som går mellan å ena sidan kunskapsbaserade beslut och å den andra marknadsorienterade beslut. Trycket från opinion, medier och säkerhetsindustri var för stort, något måste göras. Svaret blev: säkerhetsfängelse.

Fler av mina analyser av svensk kriminalpolitik kan du läsa här och här (s 3-24).

Om berusning och uppsåtliga brott

Om jag är så berusad när jag hugger någon med kniv att jag vare sig kommer ihåg handlingen eller kan antas ha tillräcklig sinnesnärvaro för att verkligen vilja döda någon skall jag inte kunna dömas för försök till dråp då? Ja, denna fråga och vad de olika juridiska svaren på den kan ha för konsekvenser har gjort mig konfunderad den senaste veckan.

Den 16 september i år meddelade Högsta Domstolen dom i målet nr B 2130-11 om försök till dråp m m. I domen upphäver HD en tidigare praxis från 1973 som innebär att den som själv gjort att man är tillfälligt från sina sinnens bruk ändå kan dömas för brott som kräver uppsåt. Kravet på uppsåt skall ”efterges vid självförvållat rus eller liknande tillstånd”. Denna tolkning har utsatts för mycket kritik under åren, skriver HD, och man väljer nu att göra en omtolkning. Omtolkningen motiveras med att den kriminalpolitiska ideologin år 1973 var att inte bara förebygga brott utan även att ”motverka berusning som sådan” medan idag är frågan om legalitet och likabehandling viktigare. Ett annat motiv som förs fram är att Europakonventionen sedan 1995 är lag i Sverige och denna renodlar skuldprincipen (alltså uppsåt krävs för ansvar) som princip.

Konsekvensen i det särskilda mål som HD tagit upp blir att den som tidigare dömts för försök till dråp nu döms för grov misshandel, eftersom han var så berusad att han inte minns och inte kan redogöra för något motiv.

I en debatt mellan fyra professorer i straffrätt på Svenska Dagbladets Brännpunkt har frågan diskuterats utan att det blivit riktigt klart vad konflikten gäller. Professorerna Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg menar att berusning efter HD:s dom kan anföras som en form av ursäkt för ett grovt brott som dråpförsök eller sexualbrott. Nehej, så är det inte alls menar två andra professorer i straffrätt, Petter Asp och Magnus Ulväng, och i så fall är det i alla fall bara bra och något enstaka undantag. (Petter Asp bör noteras tillhör dem som kritiserat den ovan nämnda tolkningen från 1973, han tycks redan tidigare hoppats på en förändring i denna riktning.) Jaha, återkommer då Leijonhufvud och Wennberg med, ni vet inte hur ni vill ha det – först är det ingen ändring och sedan är den bara liten och förresten också bra.

Såvitt jag kan begripa efter att ha läst domen har Leijonhufvud och Wennberg helt rätt i sin beskrivning av domens principiella innebörd, och de som kritiserar har inte angivit några som helst logiska argument eller verifierbara belägg för sin bedömning att innebörden inte är den som Leijonhufvud och Wennberg hävdar. Efter en intensiv twitterdiskussion hade en annan professor, nämligen Mårten Schultz, vänligheten att leverera ett argument som kan förklara Asps och Ulvängs resonemang (själva har de inga alls). Schultz påpekade att striden handlar om moralen i ansvarsfrågan, nämligen att ansvar inte skall utkrävas av den som inte kan bevisas ha haft ett uppsåt (om jag fattade rätt).

Jag kan förstå principen att den som inte har uppsåt inte skall dömas till ansvar, men konsekvensen av förändringen av praxis blir ju precis den som Leijonhufvud och Wennberg påstår, nämligen att självförvållad berusning blir en möjlighet att utan uppsåtsansvar utföra handlingar som i nyktert tillstånd skulle bedömas som brott. Poängen de har är att berusning är självförvållad och att man därför moraliskt bör ta ansvar för sina handlingar, i detta fall att man försätter sig i en situation där man kan begå brottsliga handlingar. Varför då Asp och Ulväng (som uppenbart välkomnar denna förändring) bestrider Leijonhuvfud och Wennbergs beskrivning begriper inte jag. Varför inte bejaka den och säga att det är bra? För det är ju vad de anser.

Förklaringen till konflikten tycks vara att vi här att göra med moralisk fråga, inte en juridisk. Det är en värderingsfråga om legalitet och likabehandling av gärningsmän oavsett berusning skall sättas framför personligt ansvar för den situation gärningsmannen försatt sig i.

För mig låter det dock konstigt att ett argument mot 1973 års tolkning är den kriminalpolitiska ideologin vid den tiden, den kausala pilen borde vara åt andra hållet (juridiken påverkar ideologin) och dessutom var denna tid kriminalpolitiskt ytterst liberal med bl a förslag om böter för enklare fall av våldtäkt. HD:s argument i det avseendet ter sig alltså inte övertygande för mig.

Det är inte förenligt med min moraluppfattning att uppsåt inte anses finnas om man anför att man inget minns efter att själv ha druckit sig berusad och därefter stuckit någon med en kökskniv i ansikte och hals. För mig är det personliga ansvaret större än så.

Att vara nämndeman, eller att inte vara det

Med anledning av diskussionen kring Eric Hellsborns (SD) lämplighet som nämndeman i Förvaltningsrätten i Göteborg tänkte jag berätta en historia jag hämtat direkt från den utmärkta boken ”Nazismen i Skaraborgs län 1930-1945” av Henrik Dammberg. För den som är obekant med Hellsborn-affären kan nämnas att han anser att den politiska massakern i Norge den 22 juli i grund och botten är ”islamiseringens” och ”mångkulturens” fel. (Läs mer i Hallandsposten.)

Efter andra världskriget var det många f d nazister och nazi-influerade tyskvänliga som gjorde avbön. En f d aktiv i en nazistisk grupp i Vilske-Kleva i Skaraborg gick efter kriget med Folkpartiet. Han föreslogs 1963 till nämndeman i Wilske häradsrätt för sex år. Händelsen ägde alltså rum ca 20 år efter krigsslutet och mannen hade suttit i kommunfullmäktige för Folkpartiet sedan 1946. Socialdemokraterna vägrade acceptera att en f d nazist skulle sitta som nämndeman och det blev en mycket hätsk debatt i fullmäktige som slutade med att en annan person valdes som nämndeman, motkandidaten fick 18 röster mot den f d nazistens 12 röster.

När den då unge reportern på Skaraborgs läns tidning (SkLT) Hans Menzing* ringde upp mannen som inte fick bli nämndeman uttryckte den f d nazisten ånger och uttryckte stor förståelse för att en person med nazistiskt förflutet inte kunde vara nämndeman. Trots ånger och avbön, samt med verksamhet i ett demokratiskt parti under 20 år, utsågs han inte till nämndeman.**

Erik Hellsborn har nu lagt ned sin blogg, åtminstone tillfälligt, och hänvisar till ”utmärkta” sidor som ”Gates of Vienna”, en blogg där t ex kampen mot islam drivs med emfas. Hellsborn har också hävdat att han inte anser att han ”gjort något fel” när han sagt att mångkultur och islamisering är bakgrunden till Breiviks dåd. Han sa, enligt lagmannen i förvaltningsrätten, att han tagit bort det från sin blogg eftersom det väckt så stort ”uppseende”.

Nämndemannainstitutet syftar till att låta det allmänna rättsmedvetandet få genomslag i rättskipningen. År 1963 ansågs det finnas politiska gränser för detta genomslag. År 2011 är det juridiken som avgör, lagmannen anser helt enkelt inte att lagens rekvisit för ”uppenbart olämplig” är uppfyllt. Frågan är om nämndemännen lämplighet är en juridisk eller politisk fråga.

Läs också juridikprofessorn Mårten Schultz tidigare inlägg i ämnet.

* Hans Menzing blev sedan chefredaktör för SkLT där han hade vänligheten att anställa mig som lokalreporter. Kanske det roligaste tidningsjobb jag haft.

** sid 131-132 i Dammbergs bok.

Tidsanda och sexualbrott

Förslaget till ny sexualbrottslag som presenterades idag (SOU 2010:71) lanserar – som en del – ett förslag om att införa en ny straffbestämmelse sexuellt övergrepp, som skall vara baserat på offrets bristande samtycke/tillåtelse. Utredningen har en detaljerad diskussion kring bakgrunden till brottet, och menar också att bestämmelsen skall vara underordnad såväl våldtäkt som sexuellt tvång. Om handlingen alltså inte är åtalbar enligt dessa två lagrum så skall bestämmelsen om sexuellt övergrepp komma in.

Det har funnits en oro för att offrets beteende skall komma än mer i fokus i rättegången om samtyckesbegreppet lanseras som ett underlag i rättegången. Utredningen skriver emelelrtid att:

Utgångspunkten för utredningen av brottet sexuellt övergrepp bör vara att förutsättningslöst utreda huruvida målsäganden lämnat en (giltig) tillåtelse eller inte till den sexuella handlingen. Målsägandens upplevelse av integritetskränkning blir då central. Av särskilt intresse blir dessutom hur den misstänkte agerat i själva gärningsögonblicket och m – och i så fall hur – denne försäkrade sig om att en tillåtelse förelåg.

Liksom vid utredning av våldtäktsbrottet är det en helhetsbedömning av gärningen som ska göras och frågorna bör koncentreras till vad som hände i själva övergreppssituationen. Målsägandens beteende före händelsen, så som att hon eller han följt med den misstänkte hem eller tillåtit vissa närmanden, saknar närmast helt betydelse också för utredningen av detta brott. Vid bedömningen av den misstänktes uppsåt kan det dock inte helt bortses från målsägandens beteende i medelbar anslutning till den aktuella gärningen. Om målsäganden exempelvis först samtyckt till en sexuell handling men sedan ändrat sig måste den misstänkte ha haft möjlighet att uppfatta det.  (s 255-6)

Utredningen markerar alltså att offrets agerande före gärningen inte skall vara av relevans, utom vid en situation där offret först har givit sin tillåtelse men sedan ändrat sig. Man kan säga att utredningen sätter det tänkta offret i fokus och låter den personen vara den som får definiera den sexuella handlingen. Ingen kan längre utgå från att hon eller han ville ha sex för att man hade vissa kläder, följde med hem eller tyckte en kyss var okej.

Tidsandan är en annan än den var på 1970-talet. Sexualbrottsutredningen presenterade i SOU 1976:9 en utredning, vars förslag aldrig genomfördes, som ville sänka straffen för våldtäkt, hävdade att offrets beteende i meningen inviter, klädsel och agerande skulle mildra straffet för en eventuell våldtäkt samt också avkriminalisera incest och sänka åldern för sexuella handlingar. Syftet var att avdramatisera samhällets syn på sexualitet och minska statens inflytande på sedlighetens område. Utredningens förslag skall också ses mot bakgrunden av att det tidiga 1970-talet kännetecknades av en önskan att minska mängden brottsliga handlingar överhuvudtaget och minska fängelsevistelserna.

Det finns en livlig debatt om frågan i bloggosfären.

Hur hänger brinnande bilar och arbetslöshet ihop?

Av en slump stod radion på när programmet ”Z” startade i P1 idag. Döm om min förvåning när jag hör en ung man på frågan varför han kastar sten eller bränner bilar svara att ”vi har inget annat att göra”. Efter en stund kryper hatet mot samhället fram, han hatar polisen och känner sig fullständigt marginaliserad. När han får frågan varför oskyldiga grannars bilar skall brinna för att han hatar polisen är svaret att han vill ju inte dessa bilägare något illa… Logiken är, milt uttryckt, obefintlig. Han har varit arbetslös i två år, gått gymnasiets omvårdnadsprogrammet men eftersom han är dömd för grov misshandel får han inget jobb. Någon som är förvånad? Han är övertygad om sin egen kapacitet, det är bara omgivningen som är elak mot just honom.

Men, och det är viktigt, hur skall vi förstå det här närmast infantila beteendet hos en visserligen ung, men ändå myndig och vuxen man?

När programmet fortsätter (inkännade och påträngande på en gång) hör vi en mamma vittna om sin fruktlösa och ensamma oro för två tonårssöner, en ung man hylla sin heltidsarbetande mamma som ett helgon och en pappa som under 20 år i Sverige inte lärt sig svenska, aldrig arbetat och nu är psykiskt sjuk – och försörjd av sin hustru. Plötsligt framstår vår unge arge man i början inte som så ologisk.

Det är när vi ser kedjan av sociala bekymmer som unga arga män, gängbildningar och vandalism kan förstås. Fenomenet är knappast nytt. Men, med ökande klyftor, större ungdomskullar, färre bostäder och högre arbetslöshet kommer problemen att förvärras.

Kanske finns det också en komponent som följer med relationen till föräldrar som inte har någon makt. En ung man i tonåren brukar göra uppror mot föräldrar och familj – inte sällan sker det ganska drastiskt. Men om familjen är trygg och kärleksfull brukar det gå att reparera igen efter en tid. För dessa unga män som kommer till tals i ”Z” är det omöjligt att göra uppror mot föräldrar och familj. Det är det för det första det enda trygga de har i ett samhälle som är skeptiskt till dem, och för det andra (kanske viktigare) föräldrarna har ju ingen makt! Var är poängen att göra uppror mot en psykiskt sjuk pappa och en mamma som sliter dygnet runt med arbete och hushållssysslor för att försörja familjen både i Sverige och i hemlandet?

För mig blir den avgörande slutsatsen att de unga männen bör tas om hand en och en (och kom inte och prata om ”rättvisa” mot dem som sköter sig, här pratar vi investeringar i framtiden) och framåt MÅSTE den ekonomiska integrationen av vuxna invandrare sättas först. Sluta med allt tjat om kulturell olikhet, samhällsinformation och språksvårigheter. Det handlar om JOBB. Om detta skriver jag i tidningen Sändaren här.

Den eviga debatten om våldtäkt

Kammaråklagare Rolf Hillegren har löpt gatlopp genom mediedreven de senaste dygnen. Redan för nästan två år sedan skrev jag om Hillegrens arrogans i debatten kring våldtäkt. När jag läste Hillegrens uttalande i tidningen i början av veckan studsade jag, liksom många andra, och jag tänkte att detta ”kommer han inte undan med”. Och det gjorde han inte. Idag gör Hillegren mer eller mindre avbön i SvD och han fick förklara sig i P1 Morgon där stora delar av programtiden användes just för den här diskussionen. Men Hillegren kan inte ens i sin Brännpunkt-artikel avhålla sig från raljans utan kallar samtycke till samlag för en ”etikettsregel”. Jag vet inte varför Hillegren har problem med att uttrycka sig respektfullt och empatisk inom ett område som faktiskt tillhör de mest laddade i kriminalpolitiken. När jag hörde honom i radion i morse gav han, liksom tidigare, ett intryck av att inte förstå hur den som lyssnar faktiskt kan uppfatta det han säger. Särskilt inte om lyssnaren är en kvinna.

Hillegren förmår inte i sin diskussion tala om att vi i debatten bör skilja på vad som är moraliskt orättfärdigt och vad som är lagstiftarens syn på straffvärde. Jag är inte jurist, men jag har läst ett stort antal domar, och tror mig ha någon liten hum om skillnaden mellan juridiken och verkligheten. Om vi skall försöka förstå vad det är Hillegren säger så menar han att det är lagstiftarens mening att våldtäkt skall vara ett brott som kan bevisas med hjälp av mer än offrets berättelser (även om vi har fri bevisvärdering i Sverige). Han menar också att lagstiftarens anser att en våldtäkt med stort inslag av våld, hot eller fysiskt tvång skall bestraffas hårdare än en våldtäkt som begås genom psykisk övermakt eller dominans.

Problemet är att ”våldtäkt” och ”värre” båda betyder olika saker i denna debatt. För de flesta kvinnor är ett påtvingat samlag en våldtäkt, oavsett hur tvånget utövats. Men för lagstiftaren skall vissa kriterier uppfyllas för att tala om våldtäkt. För en kvinna kanske en våldtäkt inom en relation kan vara minst lika illa eller t o m värre än en överfallsvåldtäkt eftersom den förstnämnda utförs av en person hon är helt beroende av, älskar och har förtroende för. För henne kanske denna våldtäkt förstör hennes tillit till människor för hela livet. Särskilt om den av hennes omgivning inte anses vara en ”riktig” våldtäkt. Men i lagens mening är det värre med överfallsvåldtäkten då den i allmänhet har begåtts med öppet fysiskt tvång, ett tvång den hemmanvarande mannen inte behöver använda då kvinnan kanske redan ligger i deras gemensamma säng. För väldigt många kvinnor är det strategin att vara det passiva offret som fungerar vid en våldtäkt. Ligg eller stå still – reta honom inte – låtsas t o m att det inte är något problem – planera vad du gör sedan. Men det kanske krävs speciella erfarenheter för att förstå de här mekanismerna.

För att möta kvinnor som anmäler våldtäkt krävs ett stort mått av insikt, empati och visdom. För många kvinnor är våldtäkt det allra värsta brott näst döden. Inte för alla, men för många. En del kvinnor upplever våldtäkten som en skändning, kränkning eller skada som inte kan jämföras med fysisk smärta. Och då är det nästan aldrig graden av fysisk misshandel som är relevant för graden av kränkning. Det är istället känslan av inte ha blivit respekterad som en människa, en jämbördig människa med mannen. Att då uppleva denna skändning igen inom rättsväsendet gör förstås att man inte anmäler.

Jag tycker att Rolf Hillegren borde ha hand om andra ärenden än våldtäkt, inte för att jag tror att han kommer att missköta dem, men han verkar inte besitta den insikt och empati som krävs i sådana här mål. Om vi inte redan har det – jag är som sagt inte jurist – så borde vi kanske ha särskilda åklagarkammare för våldtäktsmål, med särskilda åklagare och utredare som bara arbetar med sexualbrott. (Berätta gärna om det redan finns!)

Nu har jag bara talat om våldtäkt av en man på en kvinna och det för att det är den enda jag tycker att jag har möjlighet att uttala mig om. Självklart finns det andra typer av våldtäkter som skall behandlas med samma insikter.

Ett stort antal andra bloggar har skrivit om saken, se t ex här.

Svenska partier förordar hårdare kriminalpolitik

Svenska politiska partier har varit centrala aktörer i den s k punitive turn (ung. ökat strafftänkande)  som svensk kriminalpolitik upplevt under de senaste 30 åren. Under 1960- och 1970-talen kritiserade och ifrågasatte alla partier fängelsestraff, förordade individuell rehabilitering och icke-frihetsberövande påföljder. Idag är det egentligen endast vänsterpartiet och miljöpartiet som fortsätter i dessa gamla banor. Fortfarande är det dock inget parti som anser att straffets syfte är hämnd eller att orsaka lidande för gärningsmannen. Alla partier uppfattar istället att det är rättssystemets övergripande uppgift att få gärningsmannen att återvända till ett laglydigt liv.

Svensk kriminalpolitik har politiserats. Så var det inte under 1960-talet då partierna överlät kriminalfrågorna i hög utsträckning till experter. Svenska partier producerar numera alltfler program och pamfletter avseende kriminalpolitik. Och brottsofferperspektivet har en framträdande plats i dessa tryckta alster. I stort sett alla partier anser idag att allmänprevention (i motsats till tidigare decenniers individualprevention) är ett gott argument för hur kriminalvården och straffskalorna utformas.

Moderaterna har åtminstone sedan 1969 önskat ändra svensk kriminalpolitik i en hårdare riktning. Då var partiet ensamt om sin syn, idag har de flesta partierna samma uppfattning om behovet av längre straff och allmänprevention. En pusselbit i förändringen är att brottsofferperspektivet blivit alltmera framträdande i diskursen om kriminalitet. Alla partier utom V och Mp har tagit kraftiga kliv från en gärningsmannafokuserad kriminalpolitik till en offerfokuserad dito. Även V och Mp diskuterar brottsoffrets ställning, men då i termer av samhällets ansvar för att stötta och hjälpa offren. I den individualiseringsprocess som Sverige genomgått blir brottsofferperspektivet för övriga partier ett argument för att se brottet i första hand som en enskild individs kränking av en annan istället för ett socialt eller samhälleligt problem.

Även den ökande rädslan för brott kan förstås som en del av denna dubbla utveckling. Alla partierna har gått från en förnuftsbaserad syn på kriminalitet där man tror att samhället har möjligheterna att förhindra brottslighet till den fatalistiska uppfattningen att brott är något nödvändigt ont i varje samhälle.

Kriminalpolitikens förändring bland de svenska partierna kan rimligen också användas för att förstå de ingrepp i personlig integritet som genomförts under senare år. När brott och straff blir en fråga om individers farlighet och ondska trängs också uppfattningen om ett kollektivt och samhälleligt ansvar för kriminalitet, hot, terror och våld bort. Då blir det fritt fram för åtgärder som kan legitimeras med hjälp av den gamla teorin om att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Däremot tenderar den springande punkten, vem som skall ha rätt att definiera vad som är rent mjöl, att skjutas i bakgrunden.

Om svenska partier och kriminalpolitik har jag tillsammans med kollegan Göran Duus-Otterström skrivit artikeln ”Realigning criminal policy. Offender and victim in the Swedish party system över time” International Review of Sociology vol 19, no 2, July 2009, s 273-296.