Författare: Vänstra Stranden

Att följa stjärnan

För mig har Trettondagshelgen alltid haft ett mytiskt skimmer kring sig. Trettondagsafton var i min ungdom en festkväll då vi som var under 30 äntligen kunde skaka av oss julens familjeband. Trettondagen blev därmed en slags nyårsdag, nu vaknade vi alla till ett nytt verksamhetsår. Trettondagen brukar jag fortfarande fira genom långa promenader, eftertanke och försök att tackla den uppförsbacke våren alltid varit för mig.

Tiden går. Numera firar ungdomen redan på juldagen och Trettonhelgen har nog blivit en ”extra-helg” som tacksamt tas emot för att hinna med innan skola, arbete och verksamhet dras igång.

Men jag håller i. Det blir eftertanke (utan blekhet) och långpromenad. Tankarna cirklar kring Trettondagens budskap ”att följa stjärnan”. Stjärntydarna från österlandet hade fått budskapet att de skulle följa den nytända stjärnan för att därigenom hitta en ny ”hövding”. De ville hylla denne nye härskare, och de fann ett nyfött barn i en halmfylld krubba bredvid åsnor och får i ett stall.

Thure Stenström (litteraturprofessor em) har sagt om den bortgånge Lars Gyllensten att denne i sitt författarskap närmade sig uppfattningen att ”vi i grunden är beroende av en starkare, utommänsklig vilja eller nåd och att vår klokaste handling är att bekänna vår vanmakt i kroppslighetens stora fängelse”.

Stjärnan gnistrar däruppe. Vi står härnere och tittar förundrat. Vill vi likt stjärntydarna låta vår mänskliga existens följa nådens stjärna hela vägen fram till barnet, det barn genom vilket vi en gång skall kunna undslippa detta kroppslighetens fängelse.

Liberal och konservativ religion

I kommentarerna till posten ”Ekumenik som tolkning” problematiseras min syn på liberal och konservativ tolkning av religion och även den eventuella skiljelinjen inom svensk kristenhet.

I min post försökte jag hålla två tankar igång samtidigt: A) dels att vi ser en tänkbar ny skiljelinje inom den svenska kristenheten, B) dels att det är tolkningen av den egna religionen – oavsett vilken – som blir central för möjligheten till ekumenik i dagens värld.

Inspiration till posten fick jag under hösten när jag i flera samtal med en komminister i Spånga kontrakt fick insikt om hur teologiskt långt ifrån varandra två biskopar kan stå och ändå bekänna sig till ”kristendom” medan en ”modern” imam och en av de nämnda biskoparna hade betydligt lättare att förstå varandras religiösa begreppsvärld. Inspiration kom också i takt med ett mindre forskningsarbete kring frikyrklig frihetstradition, där jag redan kring 1860 stötte på den skiljelinje i svensk kristenhet som jag här pekar på. Skiljelinjen har under årens lopp överflyglats av andra motsättningar, säkert har detta sin förklaring i Svenska Kyrkans monopol på den svenska ”religiösa marknanden” som Gärningsmannen tar upp. Men när nu även Svenska Kyrkan i allt väsentligt är ett fritt samfund dyker möjligen skiljelinjen upp igen. Emils synpunkt om uppifrån och nedifrån-styrda församlingar sammanfaller delvis med den skiljelinje jag antyder eftersom auktoritetsfrågan i någon mån kan ses som en effekt av församlingssyn.

I likhet med läroboken ”Systematisk Teologi: En introduktion” ser jag begreppet ”liberal” i teologiska sammanhang som en fråga om relationen till skriftens bokstav. (Systematisk teologi är det ämne som behandlar kristendomens dogmatik. Förtydligande 5/1) Istället för att se på Bibeln och den religiösa erfarenheten som två källor ser det postliberala tänkandet (som var det begrepp jag borde använt) all religiös erfarenhet som konstruerad utifrån Bibeln. Bibeln blir därmed central som urkund, dock utan vare sig bokstavstro eller sökandet efter författarens intention.

I modern teologi är auktoritetsfrågan ständigt under diskussion. Som författarna till läroboken ”Systematisk Teologi: En introduktion” skriver (s 65) så kan frälsningen i Jesus Kristus bli möjlig endast som konkret tolkning av vad frälsning skulle kunna vara här och nu, mot bakgrund av bibelns mångtydighet såsom den utvecklats både inom och utom traditionen.

Det är inom ramen för en sådan situationsberoende tolkning av den egna religionen som jag menade att ekumenik kan innebära också ett närmande mellan olika svenska religioner. Och det är inom den ramen som jag ser en skiljelinje mellan vad jag med viss frivolitet kallade ”liberal” respektive ”konservativ” kristendom öppna sig inom svensk kristenhet.

Kanske något klarare?

Ekumenik som tolkning

I en lyriksamling jag inhandlade 1976 återfann jag idag ett gammalt Ex Libris. Märket påminde om det s k G 72-mötet. Inspirerade av Världskyrkomötet i Uppsala 1968 genomförde de svenska kristna samfunden i Göteborg 1972 ett första nationellt ekumeniskt möte. I Le Monde läser jag nu om hur ungdomar från alla kristna läger under årets nyårshelg samlats i Taizé i Frankrike för att manifestera kristen enhet.

Vad betyder ekumenik idag? Jag tror mig se en skiljelinje växa fram mellan å ena sidan de samfund som tillsammans med Svenska Kyrkan söker sig mot lärogemenskap, ämbetsgemenskap och ett slags folkkyrkoideal och å andra sidan de samfund som under ledning av Evangeliska Frikyrkan och Pingströrelsen söker sig längre mot karismatik och exklusiva församlingsideal. Ser vi en begynnande ny spricka där kyrkotillhörighet – och på sikt kanske inte heller religion – är avgörande utan istället frågan om en liberal eller en konservativ tolkning av den egna läran?

Den ekumenik som växte fram under 1970-talet fokuserade på den världsvida kristna gemenskapens ansvar för fred, solidaritet och utveckling i alla delar av världen. Försöken att få alla kristna att se evangeliets uppfordrande budskap som ett program för aktivitet var många. Men i en värld där alltför många dör i en fundamentalistisk religions namn bör ekumenik kanske handla om försoning över religionsgränserna. Har en liberal kristen och en liberal muslim kanske mer gemensamt än två kristna med en konservativ respektive liberal tolkning av sin tro? Visst är tanken kontroversiell och utmanande.

En ny vänsterpolitik?

Inför det nya året skriver idag vänsterpartisten Staffan Norberg om Vänsterpartiets förslag till ändringar i partiets principprogram på DN:s debattsida att

Det nya förslaget till principprogram rymmer i konsekvens med självbilden nästan inga förändringar trots den politiska marginaliseringen. För den som tror sig sitta inne med en absolut sanning har väljarnas betyg tyvärr föga betydelse.

Men de ändringar som föreslås inför kongressen 2008 ligger alla nära den vänsterpolitik som Norberg efterfrågar. Jag har därför svårt att se relevansen i hans kritik. Programförslaget (kan laddas ned här) diskuterar en grön politik fylld av ekonomiska styrmedel, sätter in rasismen i en samhällsanalys och pekar ut några policyområden där vänsterpartiet har en särskild roll, däribland transportpolitik, djurrätt, rovdjursfrågor samt bostadspolitik. Alla de förändringar som föreslås ligger i linje med den kritik mot den tidigare politiken som t ex ”Vägval Vänster” och Staffan Norberg fört fram. Förändringarna speglar också dagens debatt bland yngre vänsterinriktade väljare.

Vänsterpartiets programkommission – ledd av Ali Esbati – har visat skicklighet och känslighet för såväl behoven att stävja väljarflykt som av att lyssna på kritikernas synpunkter.

Samtidigt skall sägas att Norbergs kritik träffar en mindre del av vänsterpartiets yngre sympatisörer – och dessvärre hos en del partiaktiva också – där konspirationsteorier, moralism och generell kverulans är legio. En sådan hållning är emellertid politiskt ofruktbar och denna grupp utgör också en minoritet i partiet. 

Jag tycker det är modigt av programkommissionen att inte försöka gå känslorna av frustration till mötes. Istället har kommissionen tagit fasta på politisk relevans och i förändringsförslagen formulerat politiskt realistiska alternativ med tydlig vänsterposition. Programmet kommer, om det antas, att innehålla en kluvenhet mellan gammalt och nytt. Låt oss hoppas att det vi ser är födslovåndorna inför något helt nytt. Det kan bli ett intressant år 2008 för Vänsterpartiet.

Ett riktigt Gott Nytt År tillönskas därmed alla läsare av Vänstra Stranden!

Jasså, jul?

Inledde julaftonen med att sticka nejlikor i apelsiner och lyssna på After Shaves ”Killen i Krubban” och ”Nya Julevangeliet” från ”Jasså Jul” (2001). Kritiken mot den kommersiella julen är konventionell, men inte desto mindre träffande.

Julnatten är den natt när processen med att återlösa världen påbörjades, så tror den kristne varav jag är en. Den natt då en tonårig ensam flicka födde ett barn med okänd far, bland åsnor och får i ett stall, hjälpt av en man som lovat henne och barnet stöd trots att barnet inte var hans. En liten familj på vandring, ett offer för byråkrati i ett ockuperat land. 

Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sitt liv? Med vad skall hon då återköpa sitt liv? (Matt 16.26) Barnet i krubban i stallet återlöste oss, dig och mig, till det liv vi var ämnade. Ett liv i ansvar och omsorg om allt skapat. Julen kan vara en påminnelse om att det är vi som skall vårda barnets vision om försoning, förlåtelse och nåd och förmedla den till en värld som så väl behöver få veta att den är återlöst. 

Alltför lite verkstad i klimatpolitiken

Fler svenskar flyger utrikes. Luftfartsverkets statistik för november visar att utrikespassagerarna ökat med nio procent. Planen är större och tar fler passagerare (något Ekot inte nämnde i sin rapportering i morse) men trots det har utrikesavgångarna ökat, dock endast med två prcent. Inrikesflyget minskar dock, glädjande nog.

Vad som behövs för att verkligen påverka det som idag populärt kallas ”klimathotet” är politiska åtgärder och inte vädjande till människors samveten. Den politiska och ekonomiska incitamentsstrukturen måste istället förändras på ett sådant sätt att det blir fördelaktigt ur resurssynpunkt att bete sig miljövänligt. Men det är svårt att genomföra för en regering som sätter kortsiktig individuell frihet, fri företagsamhet och fri konkurrens före framtidens långsiktiga krav. Med hjälp av EG-domstolen, den borgerliga regeringen och den alltmer monopoliserade europeiska marknaden drivs Sverige in i en situation där ingenting får hindra den fria rörligheten och rätten att sälja så billigt som möjligt. En idé som när den lanserades på 1700-talet tänktes gynna den enskilde, men som idag i första hand gynnar det ansiktslösa finanskapital som driver runt i jakten på bästa vinstmarginal.

Mer kring det faktum att kunskap om vad som är bra för miljön inte leder till ett agerande som är bra för miljön kan man läsa i Petra Krantz Lindgrens bok ”Att färdas som man lär?”

Så, flygen till Thailand lär gå i skytteltrafik ännu i många år. Likt Titanics passagerare kommer vi stå på våra olika däck men likväl alla följa med i djupet.

God Jul! Vart ni än reser 🙂

Socialdemokratisk dubbelmoral i trafikpolitiken

Kanske kan Göteborg införa trängselavgifter, rapporterar Ekot idag. Lysande! Det socialdemokratiska kommunalrådet Annelie Hulthén förklarar varför socialdemokraterna är negativa till trängselavgifterna men kan tänka sig att finanisera nya motorvägar med avgifter: ”trängselavgift är ju något annat än bompengar på en bro eller en motorväg”.

Antingen är det hon säger falskt eller en logisk självklarhet. Paradoxen är ju att SAP tydligen anser att det är helt OK att fortsätta främja bilismen med hjälp av avgifter från bilisterna själva, men helt negativa till att använda samma avgifter för att stävja bilismens negativa följder. Trängselavgift och bompeng är två sidor av samma mynt. Vilket man föredrar säger allt om hur trovärdig man är som miljöpolitiker. 

Alltså, gärna klimatpolitik men först en rejäl motorväg!

Afrikansk folklore?

I söndagens papperstidning skriver SvD – från EU-toppmötet mellan Afrika och EU i Lissabon – under en bild av fem svarta män och en vit att

Under toppmötet syntes mest kostymer. Många afrikanska ledare hade valt att följa den europeiska klädkoden.

Vad hade skribenten tänkt sig? Leopardskinn och lustiga hattar? Bastkjolar och spjut?

Men det är väl också förklaringen till att Fredrik Reinfeldt inte bar folkdräkt. Tror ni inte? Han följde också ”den europeiska klädkoden”.

Försvarsberedningen öppnar tydligt för NATO

Försvarsberedningen lämnade igår sin bedömning av hotbilderna mot Sverige till försvarsministern. Jag har inte haft möjlighet att läsa hela utredningen men ett par saker i sammanfattningen får mig verkligen att höja på ögonbrynen.

I sammanfattningen anges att Sverige ”inte skall vara passivt” om ett annat EU-land angrips, liksom om ett annat nordiskt land angrips. Och att Sverige ”förväntar sig” att dessa länder agerar likadant. Är det NATO:s ömsesidiga säkerhetsgarantier som nu skrivs in i svensk politik? Vill vi bli undsatta av ett land vars medlemskap i en militärallians innebär att vi tas in under ett kärnvapenparaply?

Samma resonemang försökte statsminister Carl Bildt föra i början av 1990-talet när han talade om att vi inte kunde ”stå likgiltiga” för ett angrepp på de baltiska staterna. Och samma fråga som ställdes då kan ställas nu: Vad betyder detta i operativa termer?

När beredningen tonar ned de militära hoten från Ryssland menar jag att beredningen resonerar ologiskt. Om man förväntar sig stöd till Sverige – eller svenskt stöd – i ett skarpt läge så kommer rimligen den ryska misstänksamheten stiga till oanade höjder. Putins ovilja att tillåta baser för amerikanskt missilförsvar i östra Europa är bara en försmak.

Jag tycker också att det är patetiskt att säga att det värsta hotet mot Sverige är klimathotet. Vad har försvaret med det att göra? Taktiken är en maktstrategi, precis som att alltid svara ”Jesus” på varje teologisk fråga. Det är alltid rätt, men avleder uppmärksamheten från som frågeställaren vill veta samtidigt som det är omöjligt att säga emot.