Kategori: europeisk politik

Liberalism och auktoritarianism till vänster

Jag – och flera andra – har då och då diskuterat vänsterliberalismen. Frågan är vad som skiljer en liberal vänster från den ”vanliga” vänstern. För mig relaterar vänsterliberalism till den ökande klyfta som växer fram på den europeiska kontinenten mellan ”liberal” och ”authoritarian” politik. Den sistnämnda representeras påtagligt ofta av främlingsfientliga partier. Att vara vänsterliberal innebär därmed att tro på jämlikhet och ett starkt kollektiv samtidigt som man bejakar den del av vänsterpolitiken som rör individens frigörelse, samhällelig tolerans och kulturell frihet. Ett avsevärt problem för en del europeiska vänsterpartier är att man istället hamnat i den auktoritära delen av det politiska spektrat. (PCF är dessvärre ett av dem.) 

I Frankrike har dimensionen liberal-auktoritär varit central i politiska analyser sedan 1980-talet. Graden av liberalism är ett grundläggande stråk i fransk politik, inget som ett särskilt parti kan göra anspråk på. Det är nog i vårt moderna samhälle ett klokare sätt att se på liberalismen än att utgå från att det är fråga om folkpartiet eller om Manchesterskolan.

Tillägg 28 oktober 2007: Igår hörde jag Lars Ohly tala om just dimensionen frihetlighet/auktoritär. Det gjorde mig glad att språkbruket fått insteg. Han betonade också utbildningspolitikens betydelse i skapandet av en ny vänster. Gjorde mig också glad./VS

Franco och kulturarvet

Läste idag i SvD att ryttarstatyerna på general Fransisco Franco skall försvinna helt och hållet från Spanien (det finns två kvar). Jag förstår självklart varför. Samtidigt är det lite märkligt att vår tid är så upptagen med att fördöma och förenkla historien utifrån vår egen förhandenvarande kunskap. Henrik Höjer skrev kring detta tema en ytterst läsvärd Kommentar i dagens SvD under rubriken ”Historien skall förstås – inte censureras”. Kan bara instämma i det han skriver.

Kanske borde man bevara en ryttarstaty ändå. Som minne av en annan tid.

Jobbpolitik och hjärtlöshet

Sysselsättning. Konstigt ämne mitt i semestern? Jo, jag vet. Men jag blev lite inspirerad av gräsräfsandet efter klippningen igår, och så läste jag i en gammal Le Monde (30/6) att massarbetslösheten är på tillbakagång i hela Europa. I Frankrike har man färre arbetslösa än på 25 år. I Tyskland har arbetslösheten gått ned femton månader i följd. I Sverige känner vi av den makalösa högkonjunkturen och även här går arbetslösheten kraftigt ned. I många branscher är det brist på arbetskraft. Problemet med den svenska arbetsmarknaden är – som vanligt – den strukturella arbetslösheten. En sådan arbetslöshet kännetecknas av att de som vill ha arbete inte passar för de jobb som är lediga. Bakgrunden till det är ofta teknikskiften, obalanserad tillväxt eller motsvarande omställningar. Vi har också en betydande ungdomsarbetslöshet – något som Frankrike också kämpar med – och den är snarast ett tecken på en ensidig arbetsmarknad. Det finns inte ingångsjobb med låg betalning för personer utan egen kompetens. Tröskeln för gymnasieungdomar är hög idag och alternativen heter servitris eller högskola (eller manliga yrkeslinjer på gymnasiet.).

 

Sysselsättningspolitiken är en märklig sorts politik eftersom alla egentligen vet att politik inte skapar jobb. Det är konjunkturellt betingat vilka som efterfrågas på arbetsmarknaden och det är efterfrågenivå som avgör hur fort hjulen snurrar. Samtidigt är sysselsättning den politiska fråga svenska väljare sätter högst upp på dagordningen. Det är paradoxalt eftersom globaliseringen har gjort att det förut lilla utrymmet för en ”jobbpolitik” har krympt ännu mer. Egentligen är det endast de arbetslösa och de arbetssökande som kan bli föremål för ”politik”. Staten och kommunen kan visserligen anställa fler inom välfärdspolitikens ramar, men de ekonomiska ramarna bestäms av skatteintäkter och förmågan att sälja varor i hemma och utomlands.

 

I denna situation blir jag så irriterad när regeringen talar om sin jobbpolitik. En regerings ansvar är att underlätta för ungdomar på väg ut på arbetsmarknaden, att utveckla arbetsmarknaden så att den efterfrågar människor med god kompetens och därmed bidrager till en avancerad produktion som har förutsättningar att utveckla nationens ekonomi samt att skapa trygga och förutsägbara villkor för dem som av olika anledningar är utanför arbetsmarknaden.

 

Den enda politik inom arbetsmarknadens område regeringen de ägnat sig åt är att skärpa regleringen kring dem som inte har arbete. De skall bli mer plågsamt att inte ha arbete. Regeringen har också lagt surt förvärvade skattepengar på att skapa efterfrågan på hemstädning och gräsklippning istället för att anställa fler vårdbiträden och fler lärare. Därutöver har regeringen också skapat obalanser i det försäkringssystem som ger möjligheter till övergång mellan jobb, mellan jobb och studier, mellan arbetslöshet och jobb och mellan halvtidsjobb och heltidsjobb.

 

Visst skall arbetslinjen råda. Det är jag den förste att skriva under på. Men jag vill inte leva i ett samhälle där människor med högskoleutbildning måste skura andras golv för att överleva, där studenter berövas A-kassa efter examen och därmed inte vågar satsa på en utbildning istället för att fortsätta servera på Café Anywhere, där utslitna lastbilschaufförer skall tvingas in i s  k jobbträning istället för att få förtidspension eller där en medelålders kvinna i en liten ort i Norrland vars arbetsgivare flyttat ut verksamheten till Rumänien skall bli av med sin A-kassa om hon inte genast tar ett jobb 20 mil bort. Jag betalar min skatt för att dessa människor skall kunna tänka över sin situation, satsa på en ny karriär eller för den delen leva på förtidspensionen och jobba ideellt i hembygdsföreningen.

 

Jobbpolitik, det är att satsa på ny teknik, på välutbildade ungdomar, på kvalificerad vuxenutbildning, på forskning och utveckling och på att utveckla näringslivet i glesbygden. Ingenting av detta finns på regeringens agenda. Tvärtom, satsningen sker på gammaldags hushållsjobb, på att ungdomar inte skall gå på högskolan, på att lägga ned vuxenutbildningen och på urbana småföretag centrerade kring tjänstesektorn.

 

Ibland känns det som om hjärtlöshet är vad som kännetecknar hela vår nya regeringens politik: gestaltat i allt från Nyamko Sabunis ”skyll dig själv” till de papperslösa, Billströms abdikation angående om det är inbördeskrig i Irak eller ej och till Reinfeldts ovilja att plädera för Annika Östberg i Kalifornien. 

Reinfeldt gör mig upprörd

Fredrik Reinfeldt gör mig upprörd. Egentligen är det konstigt eftersom han har åtagit sig att vara Sveriges ”mannen utan egenskaper”. Men i sin relation till det nya EU-fördrag som nu förhandlats fram i Bryssel har han antagit ett fullständigt apolitisk hållning. Han har sagt till olika nyhetsmedier att han stödjer Tyskland som ordförandeland och att fördraget är bra eftersom det ger en bättre plattform för samarbete. Vilket samarbete? Att återinföra dödsstraffet i Europa? Reinfeldt ser det också som en seger att de s k Köpenhamnskriterierna inte skall ligga till grund för nya medlemmar. Köpenhamnskriterierna handlar om att nya medlemsländer fullt ut skall respektera mänskliga fri- och rättigheter! För Fredrik Reinfeldt spelar det uppenbarligen alls ingen roll till vad samarbetet inom EU skall användas.

 

I detta fullföljer han den position – från vilken han därefter muntligen tagit avstånd – att han inte bör ta upp enskilda fall av brott mot de mänskliga rättigheterna när han diskuterar Sveriges relationer med andra stater. Att tala om USA:s brott mot folkrätten i samband med kriget i Irak var tydligen Reinfeldt helt främmande när han träffade president Bush. Istället lät han denne framstå som om han vore en miljöhjälte trots att alla insatta bedömare vet att USA varit en av de allra mest motsträviga i kampen för en hållbar utveckling.

 

Fredrik Reinfeldt tycks inte ha en egen uppfattning om någonting som rör politik. I det fullföljer han väldigt mycket av en grundhållning hos högerpolitiker, nämligen att inte ha några egna politiska visioner. Samhället skall inte ”styras” av något ledarskap mot något uppsatt ”mål” – det skall utvecklas organiskt enligt medborgarnas egna önskemål. Högern var en gång i tiden emot såväl allmän rösträtt och demokrati, sådana ting ansågs pervertera en nations inre utveckling.

 

Och där är högerpolitikens svagaste punkt, eftersom denna ståndpunkt bygger på en föreställning om att det inte finns någon maktordning i samhället. För Reinfeldt och hans teknokratkolleger är individens egen kraft den enda kraft som samhället skall räkna med – orkar du inte bryta med repressiva ordningar eller vill du inte dela med dig av dina rikedomar så skall du inte behöva. På samma sätt som det är upp till var och en att sörja för sin framtid är det också upp till var och en att slåss för sin rätt.

 

Det EU som utvecklas under Fredrik Reinfeldts överinseende skulle – enligt de påtagligt tomma uttalanden han gjort – kunna ha en färdriktning åt precis vilket håll som helst. För honom är det själva processen som är viktig, inte värdena. Reinfeldt är en värde-lös politiker.

 

Något annat som gjort mig upprörd är svensk TV:s uppenbart partiska rapportering om fördragsförhandlingarna där en lyckad uppgörelse tydligt varit reportrarnas strävan. Polens hållning har förlöjligats trots att den bygger på den kvadratrotprincip som, enligt journalisten Kjell-Albin Abrahamsson, lanserade av en Sverige i Nice-förhandlingarna 2000. Och trots att den hållningen skulle ge små och medelstora länder mer inflytande på bekostnad av de stora. Det är också märkligt att inte svensk televisions reportrar tar någon som helst hänsyn till att en mycket stor del av svenska folket inte vill ha ett EU vars överstatlighet förstärks. Hur kan man ta bort enskilda länders veto-rätt utan att diskutera EU:s utveckling mot alltmera maktfullkomlighet? Istället raljerars i Rapport och Aktuellt om att Polens premiärminister – som alltså inte är den som representerar Polen i Bryssel – sagt att Polens befolkning borde varit större om inte Tysklands invaderat Polen 1939. Ett sådant märkligt – men möjligen förståeligt – för ett så krigshärjat land som Polen hindrar ju inte att den polska ståndpunkten kan vara rationell och realistisk.

 

Fredrik Reinfeldt förminskar Sverige och han och hans känslolösa och nonchalanta attityd får ta på sig en del av ansvaret för att den motvilja mot det europeiska samarbetet som blir följden kanaliseras i både odemokratiska och anti-parlamentariska former.

Insikter om hederskultur

Vill bara göra lite PR för en intressant artikel av socialantropologen Unni Wikan i Svd Kultur idag om hederskulturer. Hon skriver att

I en situation där många män med invandrarbakgrund marginaliserats, avmaskuliniserats och lever i utanförskap, utgör hederskulturen en källa till identitet. Mycket tyder på att hederskulturer växer sig starkare i det nya Europa. Det handlar om att ersätta samhällets makt och kontroll med den egna makten och kontrollen. Hederskulturen framstår som ett positivt föredöme i kontrast till den kultur som det offentliga samhället företräder och som uppfattas som degenererad och normupplösande.

Hon uppmanar oss att fasta på det goda i hederskulturen genom att betänka att

Hederskulturer kännetecknas av hängivenhet och närhet i vissa familjerelationer, och av omsorg om och respekt för de gamla. Hederskulturer får inte demoniseras. Det är genom att ta fasta på de positiva aspekterna och bygga vidare på dem som det omgivande samhället kan visa respekt för människor för vilka hedern är viktig.

Läs resten av artikeln på SvD Kultur.

Musik och hockey som nationell stolthet

När söndagen går mot sitt slut har Sveriges hamnat på skuggsidan ifråga om två normalt sett stolta grenar: musik och ishockey. Det svenska landslaget i hockey har lyckats hamna utanför pallen i VM i Moskva och vår nationella stolthet har sårats i grunden när The Ark hamnade i den sista fjärdedelen av de deltagande länderna i Eurovisionsschlagerfestivalen.

Ifråga om hockeyn menar väl de flesta att det är stjärnorna från Nordamerika som saknas, men kanske också att presumtiva landslagsdeltagare känner för lite plikt och stolthet över sitt land. Debatten om Eurovisionsschlagern är lite mer spretig; allt från att det är en dum tävling till att schlager inte är någon vinnande genre längre.

Jag ansluter mig inte till dem som klagar på ”öststaterna” som bara ”röstar på varandra”. Men jag skulle vilja veta vilka grupper i de olika länderna som faktiskt röstar? Och hur populärt är arrangemanget i t ex Tyskland, Frankrike och Ryssland? Jag tycker också att det är en märklig ordning att melodierna numera kan spelas hur mycket som helst, inte bara i semin, före tävlingen.

Viktigast tror jag är att röstningsreglerna borde göras om – det är knappast förenligt med dagens globaliserade och individualiserade värld att Ryssland och Andorra har samma tyngd i en omröstning om populärkultur. Inför t ex jurygrupper, semifinalheat och viktad röstning.

Grundläggande tror jag är att för många av de länder som kom högt upp i listan så var artistframträdandet och ögonblicket i rampljuset präglat av stort nationellt allvar (nej, inte Ukraina) medan Frankrike, England, Sverige och Tyskland uppfattade tävlingen som en fråga om ironi, show och musikunderhållning. Kanske en mentalitetsfråga. När den egna statens självständighet som hos flera stater på Balkan tillkommit först efter blodiga krig så blir även musiken ett led i den nationella självreflektionen. Kanske också en fråga om historia. Tysklands Frank Sinatra-inspirerade bidrag kanske inte fungerar i länder där amerikansk kultur representerade ondskan själv fram till 1990?

Men det receptet hjälper nog inte det svenska hockeylaget. Där är det nog stjärnorna som måste hem.

Dricka te med Ryssland

Att lyssna till den folkpartistiske riksdagsmannen Carl B Hamilton när han talar om hur den pågående politiska krisen mellan Estland och Ryssland skall lösas känns absurt. Han säger saker som att EU nu måste ”trycka tillbaka Ryssland så att de lär sig att i det nya Europa så förhandlar man” för att snart därefter meddela att han inte ”tror på att sitta ned och dricka te och ha dialog med Ryssland”. Ryssland skall också ”förstå att tar man strid med lilla Estland så tar man strid med hela EU”.

Man tar sig för pannan. Det språkbruk som Hamilton spelar upp påminner om Kalla Krigets retorik, för att inte tala om att det är just så Putin antagligen resonerar när Ryssland nu stoppar exportoljan via Estland. När Hamilton använder EU:s politiska och militära muskler på det sätt som han gör mot Ryssland så visar han bara hur det europeiska medlemskapet tvingar in ett alliansfritt land som Sverige i en kraftmätning som inte gynnar vare sig det nationella intresset eller en fredlig lösning på konflikten.

Nej Hamilton, vad EU borde göra är just att sitta ned med både ryssar och ester och låta samovaren stå på värme tills krisen är löst. Det finns inga som helst ursäkter för de övertramp som ryska nationella rörelser nu genomför mot Estland och mot den estniska ambassaden i Moskva. Men, det hindrar inte att en lösning måste inbegripa en diskussion också med esterna, som uppenbarligen är lika ointresserade som det ryska överhuset av att försöka förstå vilka djupt liggande identitetsföreställningar som nu aktualiseras.

Drottning Margot eller mycket väsen för ingenting

Mycket har sagts om Margot Wallström, och mer lär det bli på måndag kväll när Persson-dokumentärens sista avsnitt sänds. Idag kan Margot Wallström ses i Svenska Dagbladet (papperstidningen)omkramad av Carl Bildt och på DN-debatt skriver hon idag ihop med Reinfeldt. Ett citat: ”Det handlar framför allt om att hantera ekonomi, miljö, jobb, immigration, demokrati och säkerhet”. I SvD skriver hon själv om vikten av att stödja EU. Ett citat: ”Det är uppenbart att det är lättare för 27 medlemsstater som alla strävar åt samma håll att möta 2000-­talets utmaningar”. Men snälla, spelar det ingen roll vilket håll eller hur man hanterar politiska frågor?

Göran Persson sägs ha velat ha Margot Wallström som sin kronprinsessa. Kanske ingen slump, de är mer lika än vad den vanlige väljaren tror. Båda är teknokrater utan tilltro till politiken. På Margot har alla under många år kunnat projicera sina egna politiska drömmar. Hon har under senare år inte levererat ett enda konkret besked om vilken politik hon står för. Inget annat än att den nya borgerliga regeringen har en EU-politik som hon uppenbarligen tycker bättre om än den som fördes av hennes eget parti, enligt Ekots lördagsintervju idag.

För mig är Margot Wallström en förrädisk svensk socialdemokrat. En människa som säger sig stå för en vänsterpolitik men som sedan länge tappat tron på att politiken handlar om konflikter, motsättningar och kamp. En socialdemokrat som istället hängett sig åt teknokraternas himmelrike (EU) där det viktiga är att vi är sams, men inte om vad. En politiker som Margot Wallström får människor att tappa tron på politiken.

(Drottning Margot, 1553-1615, mest politiskt berömd som brudoffer i ett arrangerat äktenskap avsett att försona katoliker och protestanter i Frankrike. ”Mycket väsen för ingenting” är en kärlekskomedi av William Shakespeare, pjäsen är mera känd för kvicka repliker än intellektuellt djupsinne.)

Att stå upp för sin sak

Så kastade han in handduken. Jacques Chirac meddelade igår i TV att han inte ställer upp i det kommande presidentvalet i Frankrike. Gaullisten och kandidaten Nicholas Sarkozy fick dock ingen draghjälp av sin partivän. Snarare tvärtom. Sällan har väl hörts en så klar stämma deklarera sin avsky från högerextremismen, rasismen och intoleransens fula tryne som i Chiracs tal. Och på en elegant prosa utan överord eller brutaliserande invektiv.

Tänk om man kunde få höra en svensk politiker tala om Sveriges särskilda uppdrag att försvara t ex jämlikhet och yttrandefrihet – som är svenska historiska hjärtevärden – på samma sätt som Chirac framhöll Frankrikes ansvar för att värna sekularismen (eg. laïcité) och förnuftets röst. Men det skall väl vara en Olof Palme till det.

Jag är dock tacksam att Sveriges ambassadör i Zimbabwe bokstavligt deltar i efterforskningarna efter den misshandlade oppositionsledaren Morgan Tswangirai. Heder åt Sten Rylander!

Jag är europé!

Frågan om identitet är alltid brännande. På Jimpans blogg och hos Tomtom pågår en liten diskussion om svenskhet och multipla identiteter. Efter besök hos Onkel Sam känns identiteten som europé allra starkast hos mig. Jag kan inte riktigt verbalisera vad det innebär, men det är något med staden, med lågmäldheten och med det sociala livet som känns vilsamt här.

 

I USA uppskattar jag framförallt tydligheten. Det är nästan omöjligt att missförstå, komma fel eller omedvetet klanta sig. Såväl skyltar som människor är nästan överdrivet tydliga. När ingen etikett, aristokratisk tradition eller historisk nödvändighet definierar hur man beter sig så är alla utlämnade åt varandra. Resultatet är tydlighet. Det gillar jag. En annan sak jag uppskattar är respekten för individen – ”kunden har alltid rätt”-syndromet – även om det ibland ger för mig oönskade politiska effekter. Sällan möter man en sådan öppen och generös attityd gentemot de ibland egendomliga önskemål man kan ha; rusa runt i en privat byggnad bara för att den är arkitektoniskt intressant eller hitta en burk med färsk frukt som innehåller såväl äpplen, mango som ananas men absolut inte cranberrys, jordgubbar eller melon. Inget tjafsande om att det inte finns, inte går eller att man får nöja sig med det som finns. Den omvittnade vänligheten är också något som gör livet lättare, i synnerhet när allting annat är så hjärtlöst. Så även om jag vet att det är en ytlig vänlighet, så är den en naturnödvändighet och ett verktyg för att få samhället att fungera. Till och med i de förfärliga säkerhetskontrollerna på flygplatser, turistattraktioner och institutioner går processen snabbt och effektivt tack vare attityden.

 

Men där är det nog slut. I alla andra avseenden är jag europé. Och det är en stark identitet. För mig är det en positiv känsla att ha den identitet jag har, och att den tar sig olika former (snarare än att det är olika identiteter) i olika sammanhang. Jag tror att grunden för öppenhet, tolerans och inklusion är tryggheten i den egna identiteten. Inte brist på identitet. Om mångkulturalitet blir en fråga om kalejdoskopiska identiteter då förlorar vi fotfästet och öppnar upp för totalitära grupper, men när mångkulturalitet blir ett bejakande av olikheter då stärks sammanhållningen. Låt vara att det finns en nedre gräns för avvikelser – det är väl om den striden står.