Kategori: fransk politik

Franska samhällsvetare i debatten

Alltmera frustrerad och avundsjuk tillbringade jag idag nära två timmar på medievaruhuset FNAC (Rue de Rennes) botaniserandes bland samhällsvetenskaplig litteratur, jazzskivor och så kallad världsmusik. Mängden intressanta böcker skrivna av forskare inom statsvetenskap, sociologi och historia var överväldigande. I den franska samhällsdebatten återfinns en insikt om att samhällsvetenskapliga teorier faktiskt får samhälleliga effekter, för att citera en av författarna (Raymond Boudon). Den insikten leder franska samhällsvetare till engagemang och en argumentation i debatten på ett helt annat sätt än vad man finner hos de flesta svenska dito. Visst kan en del av bredden i debatten skyllas på att det franska språkområdet är så mycket större än det nordiska, men jag hävdar att alltför få svenska samhällsvetare är intresserade av att delta i en debatt om samhällsvetenskaplig forsknings politiska konsekvenser. Det är en brist. Både för samhället och för forskningen.

På skivavdelningen – som fortfarande är påfallande välsorterad – återfann jag skivor med västafrikansk jazz/världsmusik, kubansk indie samt, förstås, fin vintagejazz från 1954 (Bill Evans). Även detta saknas i Sverige. Kanske mer begripligt dock.

Sarkozy och strejkerna

Så var då Vänstra Stranden äntligen hemma igen. Och drog i ett enda djupt andetag in det mjuka ljuset, den milda vinden och …ljudet av Internationalen på Bd Edgar Quintet! Av en slump hamnade jag mitt i en av de riktigt stora demonstrationerna av strejkande statstjänstemän på deras speciella strejkdag igår. Polisbevakningen var enorm, i mitt blickfång fanns åtta piketer från den lokala polisen och sedan dök lika många mörka piketer från gendarmeriet upp. Men allt gick lugnt till.

 

De strejkande transportarbetarna (som strejkat i åtta dagar) har dock inte det franska folket med sig. Nästan 70 procent menar i olika opinionsundersökningar att strejken är ”injuste” och att Sarkozy skall stå på sig. Idag har förhandlingarna inletts och det mesta tyder på att kulmen i strejkerna är nådd. Inom den nationella järnvägen går man t ex tillbaka till arbetet nu.

 

De förmånliga pensionsvillkor som ligger i botten av strejken har gamla anor. I de flesta fransmäns ögon har de inte längre legitimitet. Problemet är dock att dessa villkor har utgjort förutsättningar för lönevillkor och anställningsförhållanden inom sektorn. Att riva upp pensionsbestämmelserna blir därför ett slags retroaktiv lagstiftning. Förhandlingsläget är besvärligt, men Sarkozy har ett folkligt mandat för sin linje. De strejkande har dock visat att de kräver respekt för ingångna avtal. Ni vidtar en lång serie diskussioner där avtalsvillkoren skall preciseras. Läs mer på www.lemonde.fr eller www.liberation.fr

 

Även om Sarkozy uppfattas vinna det här slaget kommer hans handlingsfrihet inför kommande förhandlingar att minska. Han har många konfrontationer med statsanställda framför sig och för hans del gäller det att hålla tempo. Något som han i och för sig inte haft några problem med hittills…

Liberalism och auktoritarianism till vänster

Jag – och flera andra – har då och då diskuterat vänsterliberalismen. Frågan är vad som skiljer en liberal vänster från den ”vanliga” vänstern. För mig relaterar vänsterliberalism till den ökande klyfta som växer fram på den europeiska kontinenten mellan ”liberal” och ”authoritarian” politik. Den sistnämnda representeras påtagligt ofta av främlingsfientliga partier. Att vara vänsterliberal innebär därmed att tro på jämlikhet och ett starkt kollektiv samtidigt som man bejakar den del av vänsterpolitiken som rör individens frigörelse, samhällelig tolerans och kulturell frihet. Ett avsevärt problem för en del europeiska vänsterpartier är att man istället hamnat i den auktoritära delen av det politiska spektrat. (PCF är dessvärre ett av dem.) 

I Frankrike har dimensionen liberal-auktoritär varit central i politiska analyser sedan 1980-talet. Graden av liberalism är ett grundläggande stråk i fransk politik, inget som ett särskilt parti kan göra anspråk på. Det är nog i vårt moderna samhälle ett klokare sätt att se på liberalismen än att utgå från att det är fråga om folkpartiet eller om Manchesterskolan.

Tillägg 28 oktober 2007: Igår hörde jag Lars Ohly tala om just dimensionen frihetlighet/auktoritär. Det gjorde mig glad att språkbruket fått insteg. Han betonade också utbildningspolitikens betydelse i skapandet av en ny vänster. Gjorde mig också glad./VS

Mer om sekularism till höger och vänster

Analysen av den franska sekulära opinionen (laïcité) visar att det finns två dimensioner av sekularism. En republikansk, som är mindre vanlig i den yngre generationen, och en separatistisk sekularism. Starkast anslutning till till sekularismen som helhet finns på vänster-flygeln men många katoliker – särskilt franska medborgare till höger – är anhängare av en republikansk sekularism. Det som skiljer vänster- och högersekularister är med vilka andra attityder sekularismen kombineras. Hos vänster-sekularisterna kombineras motståndet mot den muslimska sjaletten med tolerans, hos höger-sekularister med främlingsfientlighet.

Detta är en fri översättning av ett abstract till artikeln ”Dimensions de la laïcité” av Martine Barthélemy och Guy Michelat i Revue Francaise de Science Politique vol 57, no 5.

Ett par förklaringar om hur begreppen använts i artikeln: En republikansk sekularism upprätthåller upplysningens ideal, är mån om de mänskliga fri- och rättigheterna och en statsmakt som garanterar de politiska institutionernas oberoende.  En separatistisk sekularism vill istället hålla religionen borta från samhällslivet, t ex ingen religionsundervisning, inga religiösa argument inom kulturen eller medicinen och inte heller inom det sociala området. 

För övrigt: Varför kan inte göteborgare i Göteborg sköta på- och avstigning på kollektivttrafikfordon lika flinkt och enkelt som stockholmarna gör i Stockholm??

När dammet lagt sig…

UMP förlorar 35 mandat, socialistpartiet vinner 56. Den liberala högern förlorar några mandat, mer eller mindre beroende på hur Bayrous parti skall räknas. Kommunistpartiet tycks förlora 2-3 mandat.

Totalt får högerblocket strax över 50 procent av väljarna (ca 50,6 procent) medan man tar knappt 60 procent av platserna i Nationalförsamlingen.

Fler kvinnor, 106 mot tidigare 76, har kommit in i parlamentet.

Allt baserat på ännu osäkra uppgifter från Le Monde, Libération och Nationalförsamlingen själv. I Frankrike är inte partierna viktiga aktörer i parlamentet, och vilka personer som valts in är därför klart innan det är klart till vilken partigrupp de hör.

Fortsättning följer…

Uppdatering måndag 18/6 kl 16.45: Högerblocket får 345 mandat (UMP förlorar 44 mandat) och vänsterblocket samlar ihop 227 mandat (PS vinner 45 mandat). Kommunistpartiet förlorar sex mandat och faller ned till 15. Mellan blocken står Bayrous tre mandat. Resultatet är således att Sarkozy får knappt 60 procent av mandaten i Nationalförsamlingen. Notera också att Front National endast fick 4,3 procent av rösterna, det är en tredjedel av 2002 års resultat. /VS

Uppdatering 19/6 kl 22.30: PS med allierade fick ca 45 procent av rösterna och UMP med sina allierade fick ca 48 procent. Alain Juppé, som förlorade sitt mandat och därmed tvingades avgå från regeringen, ersattes idag av Jean-Louis Borloo som regeringens nummer två. Sarkozy har utnämnt ytterligare ett par socialister till ”hjälpministrar”, något som indikerar hans vilja att skapa samförstånd bakom de skarpa reformer som nu kommer att genomföras. Men han har också fått en betydligt vassar opposition än vad han väntat sig./VS

Royal lämnar Hollande och vill ha ett nytt PS

Enligt Le Monde meddelar Ségolène Royal (PS) i en bok som kommer ut på onsdag att hon och sambon Francois Hollande är separerade sedan en längre tid. Hon gör också själv anspråk på hans post som socialistpartiets ledare i syfte att förnya partiet.

Laurent Fabius (PS) talade i valvakan – också till Libération – om behovet av en ”refondation” (en förnyelse från grunden) av PS.

Alain Juppé (UMP) förlorade Bordeaux till socialisterna och tvingas därmed lämna regeringen.

De gröna går framåt och tar åtminstone fyra mandat i den nya Nationalförsamlingen.

Valdeltagandet var dryga 60 procent, alltså ungefär detsamma som i första omgången. Störst valskolk återfinns i öster, särskilt i nordöst där också FN brukar ha stort stöd. FN hade endast en kandidat till andra omgången – le Pens dotter Marine – och hon förlorade i sin valkrets till förmån för en socialistkandidat.

Högern tappar i Frankrike

En snabb kommentar till prognoserna i det franska parlamentsvalet: Högern förlorar troligen 58 mandat, socialistpartiet vinner troligen drygt 40. De okunniga kommentarerna i dagens Rapport om att högern skulle kunna få ”ända upp till 400 platser” blir ju patetiskt med tanke på att man hade 399 fram till i dag….

Sarkozy har fått sin majoritet, men den är ”très nette”. Och oppositionen går stärkt ur detta val. Precis samma sak hände när Chirac upplöste parlamentet 1997 och trodde att han skulle få en rungande majoritet. Han förlorade den. Så långt gick inte väljarna idag. Men de satte klackarna i backen.

PS: Faktum är att ingen president sedan Giscard d’Estaing 1978 haft så svagt majoritetsstöd i parlamentet, med nuvarande valsystem, som Nikolas Sarkozy ser ut att få. DS

Fortsättningen följer.

Okunnigt om Frankrike

I dagens P1-morgon talade programledaren med Alice Petrén i Paris om hur oehört starkt president Sarkozys stöd ser ut att bli när det franska parlamentsvalet avgörs på söndag. Petrén påpekade att högern får uppemot 80 procent av mandaten, och därmed har ett väldigt starkt folkligt stöd.

Man tar sig för pannan. För det första har det franska valsystemet effekten att den vinnande koalitionen förstärks. Således hade högern t ex 84 procent av mandaten 1993 och 81 procent 1968. Och sedan förra valet har samma höger redan 70 procent av mandaten. Det är således snarare regel än undantag med sådana kraftiga utslag i Nationalförsamlingen.

För det andra är överrepresentation i parlamentet icke detsamma som ett starkt folkligt stöd. Presidentens parti UMP fick 40 procent av rösterna i första omgången – det är mycket, absolut. Men det är en minoritet. Och så brukar det se ut, eftersom Frankrike av tradition är delat. Högerblocket totalt har efter 1958 oftast legat lite över 50 procent av väljarna (utom 1981 och 1997) och likadant lär det bli på söndag.

Majoritetsvalsystemet i två omgångar i Frankrike är mycket finurligt konstruerat. Tänk om journalisterna någon gång kunde inse att valsystem är demokratins kanske mest grundläggande mekanism…

Frankrike mot hegemoni?

Den första omgången i det franska parlamentsvalet pekar mot en stor seger för högerpartiet UMP. Dock inte riktigt lika stor som opinionsmätningarna antytt. Faktum är att i skuggan av UMP:s framgång (ca 43 procent av rösterna) har socialistpartiet ökat några procent, högerextremisterna reducerats med 2/3 och mittenformationen MoDem under Francois Bayrou fått drygt 7 procent av rösterna, vilket är mer än dåvarande UDF fick 2002. Kommunisterna ligger kvar medan de gröna nästan halverats. Valdeltagandet är historiskt lågt, ca 60 procent.

Tudelningen i fransk politik är svår att rå på, men såväl 1968 som 1993 hade högerblocket över 80 procent av platserna i Nationalförsamlingen. Prognoserna inför den andra valomgången ger UMP max 79 procent. Sarkozy får således inte ett starkare mandat än vad premiärministern Edouard Balladur fick 1993. Och då var högern delad i två – en gaullistisk och en liberal. Och Balladur samarbetade med den socialistiske president Mitterrand.

Frankrike har genom sin konstitutionella förändring där president och parlament båda numera väljs med femåriga mandatperioder knutit samman institutionerna på ett mycket olyckligt sätt. Presidenten är inte längre nationens inkarnation, istället majoritetens ledare, en partiman bland andra. Demokratin förlorar därmed i vitalitet – valdeltagandet går ned, parlamentet blir presidentens tross och någon oppositionell kraft till den rådande makten blir det inte fråga om. I inget annat land – möjligen vid sidan av Ryssland – är institutionerna så beroende av varandra och så mycket en gemensam elit som i det nya Frankrike.

de Gaulle skulle rotera i sin grav, och demokratin vittrar sönder i Frankrike. Återinför maktdelningen i konstitutionen!

Har centern har en framtid i Frankrike tack vare Sarkozys seger?

Med en betryggande marginal intog så Nicolas Sarkozy Elyséepalatset (nåja, inte förrän den 17 maj). I sitt första tal efter segern intog han en försonande attityd till sin opponent Ségolène Royal. Och hon såg i sitt tal ut som en segrare när hon erkände sig besegrad. På ett sätt kan nu presidentvalet ses som ett uppmarschområde för parlamentsvalen den 10 och 17 juni. Och Ségolène Royal står fast vid att hon vill leda vänstern också i parlamentsvalen. Men där får hon konkurrens av det nu mobiliserade centerfältet.

Francois Bayrou vill nu omstarta UDF till ett nytt parti, Det Demokratiska Partiet, (eller den demokratiska rörelsen, ett namn som har andra konnotationer på franska än på svenska) vars syfte är att bryta det franska höger-vänster-mönstret som rått sedan de Gaulle tog makten 1958. I Frankrike brukar man säga att ”le centre, c’est le marais” eller centern det är träsket. Det är lärdomen från 1950-talets misslyckanden där regeringarna byttes ut var nionde månad, alltid bestod av center-vänstern eller center-högern och gav ett uppsving åt extremerna dvs kommunisterna och poujadisterna.

Kanske gör Sarkozys seger det paradoxalt nog lättare att mobilisera en center och/eller en center-vänstergruppering som kan stå inför ett genombrott i parlamentsvalen.