Mer om sekularism till höger och vänster

Analysen av den franska sekulära opinionen (laïcité) visar att det finns två dimensioner av sekularism. En republikansk, som är mindre vanlig i den yngre generationen, och en separatistisk sekularism. Starkast anslutning till till sekularismen som helhet finns på vänster-flygeln men många katoliker – särskilt franska medborgare till höger – är anhängare av en republikansk sekularism. Det som skiljer vänster- och högersekularister är med vilka andra attityder sekularismen kombineras. Hos vänster-sekularisterna kombineras motståndet mot den muslimska sjaletten med tolerans, hos höger-sekularister med främlingsfientlighet.

Detta är en fri översättning av ett abstract till artikeln ”Dimensions de la laïcité” av Martine Barthélemy och Guy Michelat i Revue Francaise de Science Politique vol 57, no 5.

Ett par förklaringar om hur begreppen använts i artikeln: En republikansk sekularism upprätthåller upplysningens ideal, är mån om de mänskliga fri- och rättigheterna och en statsmakt som garanterar de politiska institutionernas oberoende.  En separatistisk sekularism vill istället hålla religionen borta från samhällslivet, t ex ingen religionsundervisning, inga religiösa argument inom kulturen eller medicinen och inte heller inom det sociala området. 

För övrigt: Varför kan inte göteborgare i Göteborg sköta på- och avstigning på kollektivttrafikfordon lika flinkt och enkelt som stockholmarna gör i Stockholm??

När dammet lagt sig…

UMP förlorar 35 mandat, socialistpartiet vinner 56. Den liberala högern förlorar några mandat, mer eller mindre beroende på hur Bayrous parti skall räknas. Kommunistpartiet tycks förlora 2-3 mandat.

Totalt får högerblocket strax över 50 procent av väljarna (ca 50,6 procent) medan man tar knappt 60 procent av platserna i Nationalförsamlingen.

Fler kvinnor, 106 mot tidigare 76, har kommit in i parlamentet.

Allt baserat på ännu osäkra uppgifter från Le Monde, Libération och Nationalförsamlingen själv. I Frankrike är inte partierna viktiga aktörer i parlamentet, och vilka personer som valts in är därför klart innan det är klart till vilken partigrupp de hör.

Fortsättning följer…

Uppdatering måndag 18/6 kl 16.45: Högerblocket får 345 mandat (UMP förlorar 44 mandat) och vänsterblocket samlar ihop 227 mandat (PS vinner 45 mandat). Kommunistpartiet förlorar sex mandat och faller ned till 15. Mellan blocken står Bayrous tre mandat. Resultatet är således att Sarkozy får knappt 60 procent av mandaten i Nationalförsamlingen. Notera också att Front National endast fick 4,3 procent av rösterna, det är en tredjedel av 2002 års resultat. /VS

Uppdatering 19/6 kl 22.30: PS med allierade fick ca 45 procent av rösterna och UMP med sina allierade fick ca 48 procent. Alain Juppé, som förlorade sitt mandat och därmed tvingades avgå från regeringen, ersattes idag av Jean-Louis Borloo som regeringens nummer två. Sarkozy har utnämnt ytterligare ett par socialister till ”hjälpministrar”, något som indikerar hans vilja att skapa samförstånd bakom de skarpa reformer som nu kommer att genomföras. Men han har också fått en betydligt vassar opposition än vad han väntat sig./VS

Royal lämnar Hollande och vill ha ett nytt PS

Enligt Le Monde meddelar Ségolène Royal (PS) i en bok som kommer ut på onsdag att hon och sambon Francois Hollande är separerade sedan en längre tid. Hon gör också själv anspråk på hans post som socialistpartiets ledare i syfte att förnya partiet.

Laurent Fabius (PS) talade i valvakan – också till Libération – om behovet av en ”refondation” (en förnyelse från grunden) av PS.

Alain Juppé (UMP) förlorade Bordeaux till socialisterna och tvingas därmed lämna regeringen.

De gröna går framåt och tar åtminstone fyra mandat i den nya Nationalförsamlingen.

Valdeltagandet var dryga 60 procent, alltså ungefär detsamma som i första omgången. Störst valskolk återfinns i öster, särskilt i nordöst där också FN brukar ha stort stöd. FN hade endast en kandidat till andra omgången – le Pens dotter Marine – och hon förlorade i sin valkrets till förmån för en socialistkandidat.

Högern tappar i Frankrike

En snabb kommentar till prognoserna i det franska parlamentsvalet: Högern förlorar troligen 58 mandat, socialistpartiet vinner troligen drygt 40. De okunniga kommentarerna i dagens Rapport om att högern skulle kunna få ”ända upp till 400 platser” blir ju patetiskt med tanke på att man hade 399 fram till i dag….

Sarkozy har fått sin majoritet, men den är ”très nette”. Och oppositionen går stärkt ur detta val. Precis samma sak hände när Chirac upplöste parlamentet 1997 och trodde att han skulle få en rungande majoritet. Han förlorade den. Så långt gick inte väljarna idag. Men de satte klackarna i backen.

PS: Faktum är att ingen president sedan Giscard d’Estaing 1978 haft så svagt majoritetsstöd i parlamentet, med nuvarande valsystem, som Nikolas Sarkozy ser ut att få. DS

Fortsättningen följer.

Okunnigt om Frankrike

I dagens P1-morgon talade programledaren med Alice Petrén i Paris om hur oehört starkt president Sarkozys stöd ser ut att bli när det franska parlamentsvalet avgörs på söndag. Petrén påpekade att högern får uppemot 80 procent av mandaten, och därmed har ett väldigt starkt folkligt stöd.

Man tar sig för pannan. För det första har det franska valsystemet effekten att den vinnande koalitionen förstärks. Således hade högern t ex 84 procent av mandaten 1993 och 81 procent 1968. Och sedan förra valet har samma höger redan 70 procent av mandaten. Det är således snarare regel än undantag med sådana kraftiga utslag i Nationalförsamlingen.

För det andra är överrepresentation i parlamentet icke detsamma som ett starkt folkligt stöd. Presidentens parti UMP fick 40 procent av rösterna i första omgången – det är mycket, absolut. Men det är en minoritet. Och så brukar det se ut, eftersom Frankrike av tradition är delat. Högerblocket totalt har efter 1958 oftast legat lite över 50 procent av väljarna (utom 1981 och 1997) och likadant lär det bli på söndag.

Majoritetsvalsystemet i två omgångar i Frankrike är mycket finurligt konstruerat. Tänk om journalisterna någon gång kunde inse att valsystem är demokratins kanske mest grundläggande mekanism…

Frankrike mot hegemoni?

Den första omgången i det franska parlamentsvalet pekar mot en stor seger för högerpartiet UMP. Dock inte riktigt lika stor som opinionsmätningarna antytt. Faktum är att i skuggan av UMP:s framgång (ca 43 procent av rösterna) har socialistpartiet ökat några procent, högerextremisterna reducerats med 2/3 och mittenformationen MoDem under Francois Bayrou fått drygt 7 procent av rösterna, vilket är mer än dåvarande UDF fick 2002. Kommunisterna ligger kvar medan de gröna nästan halverats. Valdeltagandet är historiskt lågt, ca 60 procent.

Tudelningen i fransk politik är svår att rå på, men såväl 1968 som 1993 hade högerblocket över 80 procent av platserna i Nationalförsamlingen. Prognoserna inför den andra valomgången ger UMP max 79 procent. Sarkozy får således inte ett starkare mandat än vad premiärministern Edouard Balladur fick 1993. Och då var högern delad i två – en gaullistisk och en liberal. Och Balladur samarbetade med den socialistiske president Mitterrand.

Frankrike har genom sin konstitutionella förändring där president och parlament båda numera väljs med femåriga mandatperioder knutit samman institutionerna på ett mycket olyckligt sätt. Presidenten är inte längre nationens inkarnation, istället majoritetens ledare, en partiman bland andra. Demokratin förlorar därmed i vitalitet – valdeltagandet går ned, parlamentet blir presidentens tross och någon oppositionell kraft till den rådande makten blir det inte fråga om. I inget annat land – möjligen vid sidan av Ryssland – är institutionerna så beroende av varandra och så mycket en gemensam elit som i det nya Frankrike.

de Gaulle skulle rotera i sin grav, och demokratin vittrar sönder i Frankrike. Återinför maktdelningen i konstitutionen!

Har centern har en framtid i Frankrike tack vare Sarkozys seger?

Med en betryggande marginal intog så Nicolas Sarkozy Elyséepalatset (nåja, inte förrän den 17 maj). I sitt första tal efter segern intog han en försonande attityd till sin opponent Ségolène Royal. Och hon såg i sitt tal ut som en segrare när hon erkände sig besegrad. På ett sätt kan nu presidentvalet ses som ett uppmarschområde för parlamentsvalen den 10 och 17 juni. Och Ségolène Royal står fast vid att hon vill leda vänstern också i parlamentsvalen. Men där får hon konkurrens av det nu mobiliserade centerfältet.

Francois Bayrou vill nu omstarta UDF till ett nytt parti, Det Demokratiska Partiet, (eller den demokratiska rörelsen, ett namn som har andra konnotationer på franska än på svenska) vars syfte är att bryta det franska höger-vänster-mönstret som rått sedan de Gaulle tog makten 1958. I Frankrike brukar man säga att ”le centre, c’est le marais” eller centern det är träsket. Det är lärdomen från 1950-talets misslyckanden där regeringarna byttes ut var nionde månad, alltid bestod av center-vänstern eller center-högern och gav ett uppsving åt extremerna dvs kommunisterna och poujadisterna.

Kanske gör Sarkozys seger det paradoxalt nog lättare att mobilisera en center och/eller en center-vänstergruppering som kan stå inför ett genombrott i parlamentsvalen.

Franska presidentvalet

Det franska presidentvalets första omgång innehöll en hel del intressanta tendenser som inte fullt ut uppmärksammats i svensk debatt. Att socialistpartiets Ségolène Royal erhöll 25.83 procent och det konservativa UMP:s Nicholas Sarkozy erhöll 31.11 procent av väljarnas röster har rapporerats av alla medier. Konskevensen blir således att dessa två möts i ytterligare en omgång den 6 maj.

För det första: Francois Bayrou fick 18.55 procent och visade att det finns ett missnöje bland liberala väljare med den högerkandidat som står till buds. Bakgrunden är att de franska presidentvalen tidigare vanligen ställt upp högerkandidater som samlat väljarna tydligt mot mitten (Chirac, d’Estaing, Pompidou) medan Sarkozy lagt sig vinn om att vinna dem längst ut på högerkanten. För fransk politik var det mycket olyckligt när det gamla gaullistpartiet (som är både Chiracs och Sarkozys moderparti) gick samman med de mer liberala högergrupperna i det nya partiet Union pour un Mouvement Populaire (UMP). Kvar som Union pour la Démocratie Francaise (UDF), vilket började som en valkartell för att samla liberalerna under Giscard d’Estaing, finns nu Bayrou med sitt kristdemokratiska och europavänliga parti. Den mobilisering han genomfört kommer att bli viktigast i parlamentsvalen som följer på presidentvalet. Då kan UMP finna sig tvungna att samarbeta med liberalerna, en situation som man trodde att man skulle slippa genom sammanslagningen i ett stort presidentparti på Chiracs tid.

För det andra: Jean Marie le Pen gjorde sitt sämsta val någonsin. Det är ingen tvekan om att hans tid i politiken är över. Inte bara för att Sarkozy tagit en hel del av hans väljare, utan för att det här presidentvalet innebär ett generationsskifte för fransk politik. le Pens parti och hans plattform av främlingsfientlighet har kanske återbördats till den marginal där den hållit hus under hela 1900-talet i fransk fredstid. Under valkvällen i France 2 hade Marine le Pen inte mycket annat att säga än att väljarna blivit lurade att rösta på politiker de inte litar på.

En tredje iakttagelse är att också socialistpartiet behöver en seger för Royal. Partiet är splittrat mellan olika falanger, och vänstern utanför socialistpartiet skulle behöva integreras på ett bättre sätt i ett stort och tolerant parti. Något som blir mycket svårt om inte Royal vinner andra omgången. Vänstern står således dubbelt sargat inför parlamentsvalen vid en förlust i presidentvalet. Och det drabbar framför allt de vänsterliberala och gröna krafterna i fransk politik.

En fjärde reflektion är också att den europeiska politiken skulle få problem med Sarkozy. Han säger sig vilja medverka till ett nytt fördrag och stärka de stora ländernas inflytande. Hans europapolitik tenderar att gynna ekonomiska institutionella lösningar med litet utrymme för de mindre länderna och för intressen av typ miljö, mänskliga rättigheter och djurrätt. Tvärtom vill han bibehålla jordbrukspolitiken. Han är helt negativ till ett turkiskt medborgarskap, något som kan blockera EU på ett olyckligt sätt i utvidgningsdebatten.

Att stå upp för sin sak

Så kastade han in handduken. Jacques Chirac meddelade igår i TV att han inte ställer upp i det kommande presidentvalet i Frankrike. Gaullisten och kandidaten Nicholas Sarkozy fick dock ingen draghjälp av sin partivän. Snarare tvärtom. Sällan har väl hörts en så klar stämma deklarera sin avsky från högerextremismen, rasismen och intoleransens fula tryne som i Chiracs tal. Och på en elegant prosa utan överord eller brutaliserande invektiv.

Tänk om man kunde få höra en svensk politiker tala om Sveriges särskilda uppdrag att försvara t ex jämlikhet och yttrandefrihet – som är svenska historiska hjärtevärden – på samma sätt som Chirac framhöll Frankrikes ansvar för att värna sekularismen (eg. laïcité) och förnuftets röst. Men det skall väl vara en Olof Palme till det.

Jag är dock tacksam att Sveriges ambassadör i Zimbabwe bokstavligt deltar i efterforskningarna efter den misshandlade oppositionsledaren Morgan Tswangirai. Heder åt Sten Rylander!

Ségolène lanserar sitt program

Idag har det franska socialistpartiets presidentkandidat Ségolène Royal lanserat ett valmanifest. Hon har tvekat länge eftersom endel av hennes valbudkspa är att lyssna och inte att prata själv. I plattformen finns också ett starkt element av en önskan om en vitaliserad demokrati. Där motståndaren Nicholas Sarkozy (UMP) vill ha en författningsförändring som tydligare markerar arbetsdelning mellan president och premiärminister, där vill Royal istället införa element av proportionella val, minska regeringens makt genom att införa full parlamentarism (premiärminister väljs av parlamentet) och samt sätta stopp för den mängd uppdrag franska parlamentariker kan ha samtidigt.

Royal vill stärka fackföreningarna och t ex införa det av den borgerliga regeringen i Sverige borttagna skatteavdraget för fackföreningsavgift. Hon vill låta utländska medborgare få rösträtt i kommunalvalen efter fem års boende i Frankrike samt garantera jämlika rättigheter åt samkönade par.

Läs mer på hennes egen sajt (http://www.desirsdavenir.org/index.php?c=dossier&dossier=13) samt i Le Monde (http://www.lemonde.fr/web/article/0,1-0@2-823448,36-866113@51-822961,0.html).

(Går ej att länka idag – fel någonstans.)