Kategori: litteratur

Är Göteborg en håla?

Är Göteborg en håla? Göteborg är Sveriges största studentstad. Göteborgs universitet hade för några år sedan störst antal studenter av alla universitet i Sverige (det finns många sätt att räkna på) och därutöver finns Chalmers (som är ett tekniskt universitet) i samma stad. Göteborgs universitet har länge haft störst söktryck i landet till sina utbildningar. Och Göteborg är landets näst största stad. En sådan plats – nationens andra stad, en mycket stor universitetsstad och dessutom landets populäraste studentstad – torde väl ha alla förutsättningar att ha ett brett utbud av intellektuell litteratur. Eller?

Efter att fruktlöst gått igenom centrala stadens alla boklådor utan att ha hittat Chantal Mouffes senaste till svenska översatta bok ”Om det politiska” (Tankekraft förlag, 2009) samt en nyutkommen svensk bok av historikern Jens Ljunggren om den svenska 68-revolten ”Inget land för intellektuella. 68-rörelsen och svenska vänsterintellektuella” (Nordic Academic press 200906) måste jag fråga mig: Är Göteborg en håla?

Båda böckerna har recenserats i dagspressen – Aftonbladet, Göteborgs-Posten – och finns självklart att köpa på nätet. Men, är det inte märkligt att inte en enda av de s k stora bokhandlarna i centrala Göteborg kan visa upp ens ett ynka ex av någon av dessa böcker som båda är omskrivna, omdiskuterade och recenserade i svenska medier i sommar?

Istället ligger drösar av skickligt marknadsförda deckare med lågt litterärt värde och en närmast anti-intellektuell hållning till samhället över hela affärerna, t o m på kassadisken. Jag har inga problem med att människor väljer att läsa avkopplande litteratur – själv finner jag inget avkopplande i illa skrivna böcker – men varför skall vi i valfrihetens paradis inte få välja att i bokhandeln få titta på och bläddra i Mouffes böcker eller samhällsrelevanta debattböcker omvi råkar tycka om det?

Dessvärre är jag övertygad om (fast jag vet inte för jag har sommarlov) att jag i huvudstaden skulle kunna gå in på Hedengrens och hitta de här böckerna. Kanske i bara ett ex, men ändå. Senast jag var på Hedengrens hade de Michel Foucaults samlade verk. På franska.

Är Göteborg en håla?

Anm: Om ”håla” läs här.

Amerikansk oansvarighet

Förutom att träffa släkten och uppleva atmosfären på den plats min svärfar föddes lärde jag mig åter en ny sak om USA den här gången. Betydelsen av ansvar.

Jag är en människa som anser att alla har och skall ta sitt individuella ansvar för sina egna liv och även för solidariteten med andra. Ansvar är ett positivt laddat ord för mig, och det skall gå hand i hand med makt. Har du inte makt över ditt liv kan du inte ta ansvar – tar du inte ansvar för ditt eget liv får du heller ingen makt över det. Och jag bejakar ett samhälle som gör det möjligt och rimligt att ta ansvar.

Men i det amerikanska kontexten är ansvar/oansvarighet något mer, ett djupt liggande mentalt mönster som uppfattas som indikation på individens moraliska halt. Och frågan om resurser att ta ansvar ställs aldrig, inte heller diskuteras vad ”ansvar” betyder i en annan kontext än den egna.

En ansvarig individ tar vara på möjligheterna som ges, får en bra inkomst, för att inte säga blir förmögen, och fortsätter sitt ansvarstagande med hjälp av pengarna. Mycket pengar och dyra vanor är därför ett tecken på en ansvarig individ och därmed också en god samhällsmedborgare. En oansvarig person missa möjligheterna, förmår inte skapa en plattform och sjunker djupare ned i misären. En fattig person är därför i allmänhet också en oansvarig person, och därmed inte en lika god samhällsmedborgare.

Dikotomin är djupt biblisk – dels har vi mannen som inte förvaltade sitt pund i Jesu liknelse i Lukas 19:20 dels har vi orden om att till den som har skall varda givet i Matteus 13:12. Men jag saknar barmhärtigheten och maktanalysen som finns i andra bibeltexter. Barmhärtigheten levs ut i många amerikanska kristna församlingar, men i samhället i stort är det svårt att se barmhärtigheten med de utsatta, de förnedrade och de som saknar personliga resurser att ta ansvar för sig själva. Och maktanalysen lyser med sin frånvaro – hur skall jag ta ansvar för mitt liv om någon annan har makten över det?

Någonstans genom den amerikanska historien* ekar Kains ord till Gud ”Skall jag taga vara på min broder?” (1 Mos 4:9) Svaret är inte helt entydigt i stjärnbanerets land.

* ”Öster om Eden” är en roman av John Steinbeck från 1952 (filmad med James Dean 1955) skapad under en period när amerikansk konst och litteratur sökte efter sitt eget uttryck, en amerikansk identitet. Boken utgör en amerikansk historia om två familjers inflätade släkthistoria där broder står mot broder, men där också både brutaliteten och välståndet i det amerikanska samhället ständigt konfronteras med varandra.  I bibeln har Kain av avundsjuka dödat sin broder Abel – bibelns generation nummer två – och Gud frågar Kain var Abel är och Kain svarar med frågan ”Skall jag ta hand om min bror?” Kain inser dock sin skuld och Gud sätter ett märke på honom, det s k Kainsmärket, som ger honom skydd mot hämnd men också markerar att han är en mördare. Kain reser bort och bosätter sig just öster om Edens lustgård.

Att urholka sanningen – Persson och Marklund

Debatten om Liza Marklunds båda böcker ”Gömda” och ”Asyl” stormar vidare, numera i alla medier som finns, inklusive ”Medierna” (SR). Jag har funderat en hel del på just sanningsbegreppet med anledning av debatten om Marklund. Redan vid Bokmässan för några år sedan såg jag en av böckerna, jag tror det var ”Asyl”, och en av mina goda vänner påpekade redan då att det var tveksamt hur sann den där historien var. Egentligen. Men det tog flera år innan debatten nådde traditionell massmedia.

Häromdagen satt jag ensam och åt lunch och överhörde ett kort samtal mellan två kvinnor i 60-års-åldern.

– Vad tror du om det där med Liza Marklund? Har hon hittat på?

– Nej, inte alls. Men hon har väl broderat lite och så.

– Ja, jo. Men är det sant då?

– Jag vet inte, men spelar det någon roll?

En kvinnlig författare skriver en bok som hon hävdar är återberättandet av en sann historia om kvinnomisshandel och kvinnoförtryck. En annan kvinna visar att berättelsen endast har yttre drag gemensamt med verkligheten, och att det som förändrats av författaren är centrala för tolkningen och förståelsen av händelseförloppet. Liza Marklund har på bokens grundval uppvaktat politiker och fått dessa att agera både nationellt och på EU-nivå.

Göran Persson missförstod en (rätt dålig) opinionsundersökning om skolelevers kännedom om förintelsen. Så skapades myndigheten Levande Historia och en nationell kampanj om förintelsen.

Spelar Sanningen alls någon roll? Är det kanske som urholkare och relativiserare av sanningsbegreppet som Perssons och Marklunds agerande skall dömas? Jag tycker det är djupt tragiskt att höra två kvinnor trivialisera sin egen uppenbara besvikelse i termer av att ”sanning eller ej inte spelar någon roll”. Om inte sanningen spelar någon roll så finns det heller ingen anledning att genomföra saker och skriva böcker med anspråk på Sanning.

Sanningen är att ”sanning” idag är en nödvändig komponent i marknadsföringen av ideella projekt. Därav följer att denna ”sanning” också skall göra anspråk på att vara Sann – annars kommer strategin att såga av den gren den sitter på.

(sanning= true, justified belief att något är på ett visst sätt SAMT Sanning=existentiell insikt, onåbar i sin helhet för människan)

Lars Ohly och Norman Mailer

I DN idag tar Lars Ohly – äntligen – tag i skol- och utbildningspolitiken. Som jag nämnt här tidigare är det uppenbart att V nu insett att frågor om utbildning och skola är vänsterfrågor och att den borgerliga disciplin-skolan är lika illa som den medelklass-skola som vuxit fram under senare år.

Och idag har Norman Mailer dött. En person vars böcker jag läst med oerhörd entusiasm. Den senaste jag läste var (”Patrioten/Harlot’s Ghost”) och dess närmare 1 000 sidor var ett företag att ta sig igenom, men förstås alldeles lysande. Hans litterära arv är humanism, brutal rättframhet och storslagenhet i en unik kombination.

Joyce Carol Oates bör få Nobelpriset i litteratur

Har just läst klart Oates ”Den tatuerade flickan”. Den är en i raden av Joyce Carol Oates romaner jag läst de senaste åren. Efter att ha läst ganska många av de tidigare pristagarna menar jag att det vore en skandal om inte Oates fick priset mycket snart. Hennes förmåga att gestalta asociala personligheter och irrationella beteenden på ett sätt som gör läsaren oerhört engagerad och berörd av dessa livsöden är så lysande att jag endast kan jämföra med Patrick White eller J M Coetzee. Språket hos dem alla är underbart – följsamt, känsligt och exakt. Alla dessa tre författare har i min värld stora likheter – de gestaltar tillvarons marginal, de utstötta, en inre exil, det irrationella och de har alla en förmåga att skriva in våra liv i en fatalism utan förtvivlan mitt i en värld som är utan försoning. Och de ger människan – i all hennes ofullkomlighet – huvudrollen i sitt eget liv. Andlöst berörande litteratur. Ge Joyce Carol Oates Nobelpriset i litteratur. Och det NU!

Den vilsna kvinnan – La Traviata

Efter att ha sett Göteborgsoperans uppsättning av Verdis berömda opera ”La Traviata” ställer jag mig fortfarande den fråga som tydligen många andra ställt sig: Varför lämnar Violetta Alfredo? 

Enligt handlingen gör hon ett kärleksoffer. Alfredos far ber Violetta att lämna Alfredo, för att göra Alfredos syster lycklig. Alltså för att systern skall kunna gifta sig dygdigt, då hennes fästman hotar lämna henne p g a Alfredos förbindelser med en prostituerad. Men Alfredo får inte veta någonting, han invaggas istället i föreställningen att Violetta gått tillbaka till sin brutale, men rike, tidigare älskare. Att Violetta dör på slutet, att hennes tuberkulos tar hennes liv, det vet vi alla som läst ursprungshistorien ”Kameliadamen” som handlar om Marie Duplessis. Duplessis var en av dåtidens lyxprostituerade och troligen också älskarinna till Alexandre Dumas d y, författaren till ”Kameliadamen”. 

Men, ändå, hur skall jag och mitt unga kvinnliga sällskap känna igen oss i Violetta? Att uppsättningen försöker vara tidlös och spegla ett liv som skulle kunna utspelas runt Stureplan i Stockholm hjälper inte. Den psykologiska gåtan hur en förälder lurar sin son i syfte att försäkra sig om sin dotters dygd, hur Violetta förnedras och hur omgivningen är blind för vad som sker – nej, den blir aldrig löst i den här miljön. 

Kärleken, helst mellan två, är idag det som är det högsta värdet. Att en slags hederskultur skulle få inverka på det är inte trovärdigt om man inte tolkar om operan till en fråga om kolliderande kultursystem. Vid den här tiden (ca 1850) rådde en slags hederskultur i hela Europa. Operan präglas av detta, och det är den klangbotten mot vilket Violettas offer skall förstås. Idag framstår hennes handlande irrationellt. Och hon framstår än mer som den vilsna. Hennes kvinnoidentitet är också hennes fångenskap, och det är i hennes roll som prostituerad hon kan avkrävas ett offer till förmån för en annan kvinnas dygd. Själv har ju Violetta ingen enligt föreställningen.  

Jag vill se mer radikala nytolkningar av La Traviata där man inte bara byter miljö bakom figurerna, utan också försöker se vilken mytologisk tanke som ligger därunder och försöker gestalta den i vårt samhälle.

Thoreau alltid aktuell

Vill bara göra lite PR för att Henry David Thoreaus ”Skogsliv vid Walden” kommit i nyöversättning. Den förra översättningen (av Frans G Bengtsson) var min följeslagare under turbulenta år på 1970-talet. (Recension idag i SvD – ej på nätet)

Ett smakprov: ”Jag betraktar det förbiringlande morgontåget med samma känsla som jag ser på soluppgången, som knappt är mera regelbunden.”

Alltså, en hyllning till lusten i rutinerna, i naturen och i försjunkandet i att vara människa. Något vi borde ägna oss lite oftare.