Peter Örn avgår

Idag meddelas att Peter Örn avgår. Enligt flera medier har ”jakten” pågått en längre tid och kritiken har även kommit inifrån företaget. Jag har här kritiserat såväl det nya programutbudet i P1 som Peter Örns förmåga att försvara förändringarna. Enligt pressmeddelandet har styrelseordförande Ove Joansson och Peter Örn olika uppfattningar om det framtida arbetet – men vad det egentligen betyder är ju svårt att veta.

Kan vi kanske få en VD på SR nu som sätter journalistiken främst även när det skall sparas, en som värnar public service och en som hävdar kvalitet som en konkurrensfördel på den mediemarknad vi ser växa fram? Jag håller tummarna.

Valborg är deppig och aspackad

Valborgsmässoafton är solig i södra Sverige och redan på eftermiddagen ser jag unga människor i gröngräset. Vinden är dock lite sval trots solskenet. Om några timmar är tonårsfyllan ett faktum för kanske uppemot hälften av alla 15-18-åringar. Många av dem, ssk flickorna, kommer att få skrumplever i vuxen ålder – i alla fall om vinpimplandet à la kontinenten fortsätter att växa. Igår kunde SvD berätta att dagens ungdomar har en sämre psykisk hälsa än sina föräldrar (dock dricker de mindre) och flickorna mår sämst.

Valborg lär vara en abedissa vid namn Walburga som levde på 700-talet. Hon är ett helgon kopplad till fruktbarhet och gröda. Därav firandet på våren. Dessutom tänder vi eldar i syfte att skrämma bort allehanda oknytt och vilddjur eftersom djuren skulle släppas på bete den 1 maj. Valborg borde alltså vara glad och upprymd en sådan här dag.

Men varför super Valborg? Svaret handlar mer om framtidstro och ideal än om föräldrakontroll. Folkhälsoministern vill ha stöd till föräldrarna och integrationsministern talade om att bråken i Rosengård borde förhindrats genom bättre föräldrakontroll. I dagens auktoritetsnedrivna samhälle finns det dock ingen väg tillbaka. De flesta tonåringar har mycket bra relationer till sina föräldrar (även om de nog tror att föräldrarna vet mindre än de gör om hur tonåringar lever). Problemet är att i femtonårsåldern (plus minus två år) är andra ideal viktigare än föräldrarna. Och dessa ideal serveras, via kompisar, från en global medievärld. Idealen tenderar att handla om ytlig framgång, skönhet, uppmärksamhet och pengar. Perioden mellan 15 och 25 är formativa, och har förstås alltid varit, men balansen mellan vad som är möjligt och vad som är önskvärt har numera förskjutits på ett sätt som jag tror skapar ångest, depression och självdestruktivitet hos den grupp ungdomar som är lite känsliga. Balansen mellan vad jag kan/bör göra själv och vad jag kan kräva av omgivningen tycks inte heller särskilt god. Passiviteten och därmed offerrollen ligger på lut.

När jag hör unga flickor – på allvar – tala om vilka flotta lägenheter de skall bo, hur rika män de skall gifta sig med, hur kända de skall bli, hur stora bröst de skall operera in och hur fantastiska resor de skall göra undrar jag hur de kommer att känna sig när verkligheten tränger sig på. Varför har vi inte framhållit det egna arbetet som den glädje det är? Kanske är det just omöjligheten att få annat än ett halvtidsjobb (svart?) som servitris som leder till flickornas misströstan?

Kvinnors möjligheter har aldrig varit större än nu. Jämställdheten har inneburit fantastiska landvinningar. Ändå tycks unga kvinnor allt oftare falla ned i ett självdestruktivt mörker. Är det därför Valborg super?

Latinamerikanska nerver?

”Inte så värst medryckande” skriver Tore Ljungberg i sin recension i GP (papperstidningen) av Brasil Big Bom med Magnus Lindgren och Lina Nyberg på Konserthuset i Göteborg i måndags. Stora delar av publiken tycktes dela hans uppfattning, många gick i pausen eller hade osedvanligt bråttom ut efter sista låten.

Ett märkligt beteende med tanke på att konserten var ambitiös, kreativ och bestod av bitvis lysande modern cross-over-jazz. Ljungbergs bärande argument i recensionen är att ”svenska musiker är inte födda med den latinamerikanska nerven.” Satte någon i halsen?

Vad hade Ljungberg väntat sig – sambaflickor? Glada infödingar som slår på trummor? Om det är Magnus Lindgren som står för blåset och arrangemangen så torde varje jazz-fan förstå att det inte är 1950-talets Rio som återupplevs på scenen.

Och tillåter GP att man får skriva vad som helst i en recension?

Snobbar som bloggar?

Läste igår en artikel av statsvetarprofessorn W. Lance Bennet där han undersökt mer än 700 antikrigsdemonstranter från 15 februari 2003. Han har kommit fram till att bland dem som förlitar sig på internetkommunikation och andra elektroniska medier så återfinns en stark identifikation med ”the global social justice-movement” (motsvarar väl ungefär antiglobaliseringsrörelsen i Sverige) medan bland dem som förlitar sig på tidningar, radio och TV var identifikationen med rörelser som förknippas med ”the global social justice-movement” svag. Bennet hävdar att detta gäller åtminstone i åtta västeuropeiska länder plus USA.

Jag undrar ju förstås hur dessa samband förhåller sig till generationsklyftor, utbildningsnivå och vänster- och högerskalor. Men ändå. Kanske finns det något allmänt subversivt i den elektroniska kommunikationen. The media is the message sa redan Marshall McLuhan. Utvecklar kanske de människor som interagerar i de virtuella rummen andra politiska preferenser än de envägskommunicerande tidningsläsarna?

Susanna Popova i SvD idag tycker dock att vi bloggare utgör klubben för inbördes beundran. Hennes oförmåga att se de olika lager av bloggare som bloggosfären består av visar väl dessvärre att hon inte riktigt greppat vad vi håller på med. Inte heller oförmågan att se att de åtta procent som enligt hennes läser bloggar en gång i veckan är en ganska hög siffra givet att man vet hur opinionsbildning fungerar. Nämligen via s k opinionsledare.

Vive la blogg!

Göran Perssons furstespegel

Många har kommenterat Erik Fichtelius dokumentär om Göran Persson. De flesta är mycket kritiska. Kritik har kommit mot idén, mot Persson själv, mot taffliga kameravinklar, mot bristen på kritik och mot musiken. Personligen tycker jag att kritiken går bredvid målet. Dokumentären visar upp en statsminister när han inte är offentlig, en statsminister som får förklara sig och analysera sina egna beslut. Visst finns här lite av en dokusåpadramaturgi (tittar in i kameran och pratar till sig själv) men också just en dramaturgi där vi som medborgare får lite mer kött på benen kring många beslut som berört oss.

Fichtelius har visserligen klippt programmet med emotioner i centrum, men han kan inte klippa bort det faktum att det är en alldeles väldigt självuppskattande person som tittar på sig själv i en egenhändigt hopsnickrad furstespegel. Nästan en skrattspegel. Och jag som tittare får – äntligen – lov att dra mina alldeles egna slutsatser av vad Persson säger. Så skönt att slippa de allestädes närvarande politiska journalister som tror att de alltid har de mest relevanta frågorna att ställa eller de mest genialiska analysera att göra.

På sätt och vis är dokumentären Perssons svar på Bildts blogg. Är det därför journalistkåren är upprörd?

Vad jag känner – att människan på tronen har mycket större betydelse än många teoretiker vill tro, att Persson går på det ”Perssonska programmet” snarare än på det socialdemokratiska och att Persson inte har så värst mycket empati för annat än de maktmänniskor han beundrar. De andra får klara sig bäst de kan.

Vi får väl se i de följande två avsnitten.

Liknande resonemang finns hos Ett hjärta rött.

Allvar och skönhet: tabu idag?

Efter att ha tillbringat lördagskvällen framför teven och tittat på Le plus grand cabaret du monde i France 2 reflekterade jag lite kring det svenska medielandskapet. Vad är det som gör att jag sitter som klistrad framför ett program med en påtagligt gammaldags inramning: stor restaurang, stor scen, pratsam programledare som kortintervjuar ett flertal inbjudna gäster och med jämna mellanrum uppträdanden på scenen? Efter ett tag insåg jag att det var allvaret. Inte i ett enda av uppträdanden – magi, akrobatik, dans och sång – syntes några spår av ironi, flams eller distans. Inte så att det inte fanns humor, tvärtom. Men borta var putslustigheterna, känslan av att detta är bara på skoj och att varje ifrågasättande kan vändas tillbaka mot den som säger det (”jag menade ju inte så, trodde du verkligen det!?”). Ett djupt allvar och seriositet präglade den här underhållningen – både publikens reaktioner och artisternas uppträdande. Ett allvar som kräver mod. Mod att stå för det man gör. Inte gömma sig bakom ett ironiserande och distanserat språk. För att inte tala om det självklara i estetiken – en mänsklig kropp i arbete är vacker, ett magiskt trick är vackert och en genomtänk färgsättning i harmoniska varma färger. Perfektion, skönhet och allvar i en oövervinnelig kombination.

Under tiden ägnade sig svensk TV åt hyperironiska Bingo Royale, allvarsfobikern Stina Dabrowski samt en ny brittisk parodiserie och en riktigt skruvad metaironisk amerikansk komedi. Det är patetiskt!

Kanske är Ola Salo och the Ark en hälsosam lärdom i det svenska mediesamhället. Sällan har jag hört och sett någon ung svensk som är så allvarlig i sin lekfullhet. Se intervjun i SvD idag.

A-L-L-V-A-R. Så stavas det. Och det är på riktigt.

Peter Örn i freakshow

Om ni vill roa er med att lyssna på en man som gjort snömos och luftpastejer till en livsstil så lyssna på Åke Petterssons intervju med SR:s VD Peter Örn från Publicerat, i P1. Ämnet är de försämringar som genomförts inom SR och Petterssons desperation griper omkring sig så till den milda grad att hans frågor nästan blir anklagelser en bit in i programmet. Örn svarar inte på en enda fråga, och han använder ett språkbruk som om man såg det i text skulle betyda – absolut ingenting. Lysande freakshow!

EU? Nej tack!

Jag har nu kommit till en punkt i mitt liv när jag inte längre med gott samvete, med övertygelsen om att ha rätt eller med förnuftet på min sida kan förespråka ett fortsatt medlemskap i Europeiska Unionen för Sveriges del. Det är ett stort steg för mig, men det innebär inte att jag från och med nu alltid kommer att kräva ett svenskt utträde. Däremot innebär det att jag inte längre – med känslan av att innerst inne ha rätt – kan argumentera för att Sverige behöver medlemskapet i EU. Möjligen behöver EU Sverige, men Sverige lyckas ju inte komma loss och visa det i så fall.

Säkert finns det många besserwissrar som nu säger ”vad var det vi sa”. Varsågod. Det bjuder jag på. Så länge Sverige inte förmår använda och verka i kraft av sitt medlemskap utan enbart står med mössan i hand och tar emot den ena örfilen efter den andra så går det inte att hävda min gamla linje. Min gamla linje var att EU skulle kunna vridas åt välfärdismens och vänsterliberalismens håll. Jag önskade också se ett starkare EU-parlament med tydligare demokratiskt mandat. Inget av detta tycks gå i uppfyllelse.

Under en längre tid har EU-politiken bekymrat mig. I ord säger såväl den socialdemokratiska som den borgerliga regeringen samma sak: Sverige skall vara drivande EU-samarbetet. I handling är Sverige passivt, vekt och ryggradslöst. (Jag vet att många gör sitt bästa för att ändra på det, men tyvärr.)

Vad som idag fick bägaren att svämma över var presstödet. I programmet ”Medierna” redovisades idag EU:s hållning i dessa frågor men även flatheten från svensk sida. Svensk borgerlighet går här hand i hand med EU-kommissionens marknadshycklande byråkrater. Presstödet snedvrider konkurrensen. Jojo, så monopolmarknader ger bättre konkurrens än en genom statligt stöd upprätthållen mångfald. Berlusconis mediemonopol passar bra i EU, men inte den politiska debatt som förs i Sverige med hjälp av många röster i dagspressen. (För väldigt många människor är dagspressen fortfarande den viktigaste källan till information om politiska sakfrågor.)

EU-kommissionen betraktar allt som varor: tidningar som sprit, kultur som utbildning. ”Allt går att sälja med mördande reklam, kom och köp, kom och köp konserverad gröt”. Men om allt är varor och allt går att köpa så är ingenting längre någonting värt, som Dan Hylander skriver i en liten ordlek. Förtinglingandet av vår verklighet drivs på genom de marknadsfundamentalister som fritt får driva sitt spel inom EU. Motsättningar mellan staterna om EU:s framtid gör politiken till en lam anka och lämnar fritt spelrum för EG-domstol, teknokrater, marknadsmoguler, profitörer, vinstmaximerare och trångsynta ekonomiska fundamentalister.

Sverige måste, tyvärr, lämna denna gemenskap om vi skall kunna utveckla vårt samhälle i den kreativa riktning som t ex Richard Florida pekat ut. Mot mångfald, talang, tolerans och individualitet.

Journalistik på undantag

Lyssnade i helgen på de nya P1-programmen Stil, Jonas val samt Medier och Publicerat. De två sistnämnda är ännu svårbedömda. Jag anstår med recensionen. De två förstnämnda har jag dock hört ett par gånger. Och de är katastrofala.

Programmet Stil skulle ha Elsa Beskow som tema. Det innebar ett infantilt berättande om de egna barndomsminnena, helt utan förmåga att sätta dem i en större kontext, samt fragmentariska samtal med olika människor med ett ganska sökt förhållande till Beskow. Kontentan av programmet var ingenting. Ett antal väna kvinnoröster som babblade om precis ingenting. Jag visste inte ett dyft mer om Elsa Beskow eller hennes betydelse efter programmet, jag hade bara gullats till sömns av radion.

Programmet Jonas val på lördagsmorgnar kännetecknas av samma infantila tilltal. En man som låter som om han är i audition för rösten till en tecknad fisk i en barnfilm försöker ställa s k moraliska frågor kring relationer. Han får hyggligt kloka svar från psykologen Naroskin. Man behöver verkligen inte vara psykolog för att ge de svaren, det räcker med att ha fyllt 25 och ha lite livserfarenhet. Frågorna är av slaget dilemman och kunde gett upphov till problematiseringar, men istället levereras klämkäcka appeller som alltid innefattar både ock. Ett tecken på bristande analys.

Lägg till detta Studio Etts befängda idé att de gör bättre radio om de sänder sina program från en offentlig miljö. De bryr sig inte om vad som rör sig där, de använder bara miljön som ram för sitt program. Och det inkluderar människorna som rör sig där. 

Är detta journalistiken i vår tid? Infantilt tilltal, oförmåga att göra en analys och människor som staffagefigurer?

Summerat (22.15) är det lyckliga undantaget. Rejäl journalistik som har förtroende för lyssnaren.