Kategori: Politiska partier

Centern måste visa mer än lojalitet

Centerpartiet skall få en ny ledare. Lyckligtvis har partiet valt att skapa en process för valet av ledare som är öppen för medlemmarnas preferenser. Frågan är om det räcker för att Centern av egen kraft skall klara att svinga sig upp från fyra-procents-träsket. Valet står mellan fortsatt förnyelse i nyliberal riktning under Annie Johansson, konsolidering av landsbygds- och företagarprofilen under Anna-Karin Hatt eller ett försiktigt närmande till de traditionella väljargrupperna under Anders W Jonsson.

Medierna utsåg redan under Almedalsveckan Annie Johansson till den givna partiledarkandidaten medan Anna-Karin Hatt ansågs vara Olofssons kronprinsessa, och inte vara särskilt karismatisk. Anders W Jonsson har förstås inte funnits i medierna i någon större utsträckning – han har inte riktigt den mediemässiga framtoningen. Men ibland känns det på riktigt som om medier och journalister inte riktigt inser – på allvar – att framgång i medierna inte avgör valet av partiledare. På samma sätt som socialdemokraterna troligen lärt sig en hel del om hur ett partiledarval INTE skall gå till borde kanske politiska journalister också ha lärt lite grand om jokrar i leken (dvs personer som har stark ställnig i en folkrörelse utan att därför vara journalistikens älsklingar).

Centern har valt att låta sin tillhörighet till det borgerliga blocket innebära ett nej till samarbete åt andra hållet. Jag tror inte att partiledarvalet kommer att påverka denna position. Men däremot kan Centers långsiktiga roll som mittenparti och folkrörelse kommer att avgöras. Om man inom partiet skall hinna bromsa nedgången och hitta ett vinnande koncept innan nästa val måste partiledaren förmå att samla gruppen och visa vari Centerns politiska värderingskarta eller intresseprofil består. För det är just nu osäkert – vid sidan av bilden av den lojala allianspartnern som säger sig älskar företagare. Min personliga favorit för denna uppgift är Anna-Karin Hatt men tack och lov är det partiets medlemmar som bestämmer vem som skall bekläda posten som partiledare.

Åkesson citerar Nalle Puh och vill återvinna folkhemmet

Det var Jimmie Åkessons premiärtal i Almedalen, men inte bara för honom personligen utan för Sverigedemokraterna som parti. Man förstår att denna position är något han och partimedlemmarna måste ha längtat efter, och parollen ”Här för att stanna” indikerar också en viss triumfatorisk känsla. Antagligen riktad mot all dem som ”bor på Södermalm och sysslar med media”, för att citera honom själv.

Åkesson började med en lång exposé och beskrivning av det politiska landskapet ur Sverigedemokraternas perspektiv. Partiet litar inte på etablerade medier och behovet av att lägga till rätta och förklara hur man ser på det gångna parlamentariska året är därför givet. För Åkesson är det viktigt att peka på legitimiteten i den egna positionen och på behovet av just den roll som tungan på vågen som partiet har. Samt förstås att man använt den så bra man kunnat utan att tillhöra något block. Åkesson poängterade att han tillhör den socialkonservativa idéströmningen, men av talets slut att döma (folkhemmet) är det nog snarare den nationalkonservativa. Retoriskt föll han på eget grepp när han först sade sig förneka vänster och höger som skiljelinje i svensk politik för att strax därefter använda just denna uppdelning för att angripa motståndarna. Alla de nyaste partierna (Kd, Mp, Sd) har velat sätta sig över vänster-höger-skiljelinjen, det är ett slags argument för den egna existensen. Men i sinom tid har de inordnat sig i det svenska politiska universum som är den svenska historiens och de svenska väljarnas.

Den tyngsta kritiken levererar Åkesson dock mot regeringschefen Fredrik Reinfeldt. Åkesson angrep Reinfedlts regering från perspektivet regeringsfähighet. Regeringen tar helt enkelt inte ansvar för landet, menar Åkesson. Underförstått för att man inte samverkar med SD. Reinfeldt fick tillbaka sina ord om att den som tycker om Sverige inte röstar på Sd. Åkesson menar att den som tycker om Sverige regerar inte i minoritetsposition och låtsas som om det är majoritet.

Den näst tyngsta kritiken kom emot Miljöpartiet, som ju också står längst ifrån SD, där Åkesson helt enkelt utmanade dem om att bli den tredje kraften i svensk politik. Att regeringen öppnar för att samarbeta med Miljöpartiet menar Åkesson vara en fullständig anomali med tanke på det ideologiska avståndet, implicit menar han förstås att det är till SD regeringen borde sträcka fram kardan.

SD och Jimmie Åkesson har lagt över tyngdpunkten under de senaste månaderna på kriminalpolitik, trygghet, ansvar och äldreomsorg. I talet idag var det primärt kriminalpolitiken som var i fokus, ett område där SD hela tiden haft ett tydligt program och stöd bland sina sympatisörer. Med tanke på att SD:s väljare tillhör dem som läser lite mindre av vad Södermalmsgänget som sysslar med medier skriver och är lite mindre intresserade av politik så bör nog partiet akta sig för att kasta ut barnet med badvattnet. Ett alltför nedtonat fokus på invandring och integration kan ge övriga partiet möjlighet att göra inbrytningar och ludda till profilen nom ett område som SD själva fört upp på agendan. Å andra sidan kommer en breddad repertoar från SD:s sida att göra det svårare för övriga partier att motsätta sig samarbete. Det blir rätt komplicerat att anklaga Åkesson för att vara rasist för att han vill ha hårdare straff…

Jimmie Åkessons artikel på SvD Brännpunkt kan du läsa här.

Konservativ Hägglund farbroderlig i Almedalen

Göran Hägglund, i elegant ljus sommarkostym, talade ledigt och till synes väldigt fritt i Almedalen ikväll. Han såg sommarglad ut och började också – sin vana trogen – med vad som skulle vara lite roliga anekdoter om seminarier han uppenbarligen inte bevistat. Humor är ju en smaksak, men jag tyckte det var rätt krystat. Men sedan kom temat för dagen: barn och ungdomars uppväxtvillkor. Trogen partiets nya relationslinje så var det bye bye till både verklighetens folk och de privata moralfrågorna.

När jag var ung så var det många som klagade på ungdomen. Vi sades ha långt hår, röka hasch och sniffa thinner för att inte tala om eländet med träskor och jeans. När min mamma var ung var det många som klagade på ungdomen. De tog inte ansvar, hedrade inte sina föräldrar och dansade rockabilly. Utan att veta är jag säker på att min farfar, som var dansbanemusiker på 1920-talet, ansågs förföra den tidens ungdom. För att inte tala om jazzen.

Göran Hägglund berättar skräckhistorier om barn som rånar andra barn och om föräldrar som blir arga på polisen när deras barn har stulit. Visst finns detta. Självklart är det så. Men att 25 % av de brottsmisstänkta är i tonåren är kanske inte så förvånande om man betänker att den mest brottsaktiva gruppen i alla samhällen är unga män… Jag är ledsen Göran Hägglund men ditt farbroderliga tilltal om ungdomar och deras föräldrar får mig att tänka på dessa gamla minnen. När du målar upp ett leende sommarlandskap och barndomens oskyldiga små lekar idylliserar du verkligheten på ett närmast komiskt sätt. Så har vi alltid beskrivit den svunna tid när vi var vackra, unga och hade livet framför oss.

Göran Hägglund är ledare för ett icke-liberalt parti. Det skiljer hans parti tydligt från övriga allianspartier och det är viktigt om KD skall ha en chans att ta sig över fyra-procent-spärren av egen kraft. Men bland de olika konservatismer som står till buds väljer Hägglund den auktoritära värdekonservatismen. Den konservatismen är främst företrädd i den anglosaxiska världen och förknippad med bl a en hård syn på kriminalitet och ungdomskultur. Familjens fostrande roll som auktoritet står i centrum. Socialkonservatismen som är mera företrädd på kontinenten kännetecknas av en positiv syn på staten, har katolska rötter och har en paternalistisk idé om den goda överheten som bör tillgodose medborgarnas behov på olika sätt.

Kristdemokraterna är beroende av att hålla fast sin frikyrkliga kärntrupp, men jag är inte säker på att Hägglunds tal ikväll var så tilltalande i den gruppen. För dem är primärt andra frågor som står i centrum: bistånd, flyktingpolitik, religionsfrihet, äldreomsorg, stöd till familjer och sociala insatser via civilsamhället, en mer socialkonservativ blandning alltså. Snarare riktade han sig till alla de moderata stödväljare som han fick i valet 2010 och som kanske saknar den värdekonservativa ådran i sitt eget parti. Men utan det konservativa frikyrkofolket kommer Hägglund att få problem att legitimera sitt partis ideologiska position. Att dessa väljare är rörligare än man kan tro berättade docent Magnus Hagevi vid ett seminarium under politikerveckan i Visby. Månne är de redan på marsch?

Läs gärna Magnus Hagevis generella analys av de religiösa väljarna i 2010 års val här.

Håkan Juholt landade i Almedalen – med höga ambitioner

En särskild landgång hade byggt ut för att ta emot Håkan Juholt till Almedalen ikväll. Röd såklart. Juholt höll det absolut längsta talet av alla partiledare hittills, ca 55 minuter. Han ville tala som en statsministerkandidat, inte klasskamp och inga lättköpta putslustigheter. Istället var talet fullt – för att inte säga överfullt av – åtgärder och reformer som skulle genomföras. De flesta dock fortfarande på planeringsstadiet. Undantagen var t ex sommarjobb till alla ungdomar, rätt till heltid och satsningen på medicinsk forskning.

Men talet var lite för långt, då och då trasslade Håkan Juholt in sig i ganska tekniska och lite oklara kopplingar mellan pengar som skall satsas och hur det skall skapa tillväxt. Påtagligt ofta återkom ”Sverige har högre ambitioner än så” i Juholts tal. Som den duktige talare han är lyckades han nästan varje gång sluta på en uppvind och inhösta en applåd. Den som lyssnat på många socialdemokratiska tal saknade dock den internationella dimensionen; inget om nedrustning, fredsarbete eller internationell konflikter t ex Mellanöstern. Jämställdhet och invandringspolitik lyste också med sin frånvaro. Å andra sidan förde Juholt diskussionen om arbetsmarknaden ett steg framåt genom att knyta samman det moderna arbetslivets hårda villkor – för såväl tjänstemän som ständigt skall vara tillgängliga som arbetare med tillfälliga anställningar – med satsning på forskning, arbetsmiljöinspektioner och efterlevandet av kollektivavtal. Här pekade Juholt på en fråga som jag tror kan vara central för socialdemokratin i nästa valrörelse om man vill överskrida gränserna mellan arbetarklass och medelklass.

Att frågan om regeringens femte jobbskatteavdrag kommer att leva länge än står klart efter Håkan Juholts tal. Juholt anklagar regeringen för att riskera Sveriges ekonomi mer genom att driva igenom individuella skattesänkningar när det är investeringar i bostäder, infrastruktur och utbildning som krävs. En strid om vem som är ”gamlast” pågår också. Fredrik Reinfeldt talar om socialdemokratin som vill tillbaka till tiden när TV:n var svartvit och 14 tum (vilket är komiskt för den första TV vi köpte hemma 1964 var 20 eller 22 tum, normalstandard på den tiden. På 70-talet kom däremot de små TV-apparaterna (12-14 tum) att ha i gillestugan eller husvagnen.). Håkan Juholt talar om moderaterna som just nu återskapar tiden före TV:n, det fattig-Sverige som försvann under efterkrigstiden. Den striden borgar för två moderna krafter i svensk politik.

Läs gärna dagens DN-debatt om behovet av långsiktig ekonomisk tillväxt.

Samt också min analys av SvT Debatts undersökning om Juholt som statsminister.

Hej då sa Maud Olofsson, med en tår i ögonvrån

Maud Olofsson sa hej då, både till Almedalen och i Almedalen. Och hon gjorde det med stark rörelse och passion. Talet var både personligt och ideologiskt, och publiken stöttade henne med många och långa applåder. Maud Olofsson höll också ett väl smitt tal där ämnena gled över i varandra på ett elegant sätt och där hon slutade där hon började. Trots att hon sa att det svåraste var att sluta, inte att börja.

Olofsson ägnade oväntat stort utrymme i sitt tal åt invandringsfrågorna. Hon talade uppenbart om en hjärtefråga och talade sig varm för all den kreativitet och styrka som finns hos den grupp människor som kommer till Sverige från andra länder. Misslyckandet i invandringspolitiken sa hon – fast hon menade säkert integrationspolitiken – borde vi erkänna. Men jag saknade insikt om att många människor som kommer till Sverige skadade och tilltufsade av livet, kanske utan skolutbildning, inte nödvändigtvis finner småföretagandet i det nya landet som det självklara valet. Eller hamnar i småföretagande eftersom ingen arbetsgivare vill anställa dem. Ingenstans i sin hyllning till entreprenörer och företagare nämnde hon det faktum att det finns en ovilja hos arbetsgivare att anställa människor med konstiga namn, konstiga språk och konstiga kläder. Det finns två sidor på alla mynt.

Maud Olofsson var en helt avgörande faktor för att Allians för Sverige skulle bildas och därmed också för ett maktskifte i Sverige som blev mer än ett tillfälligt och/eller turbulent avbrott i socialdemokratins regeringsinnehav. Och Maud är ingen blyg viol, hon vet sitt värde för alliansen och skyltar gärna med det. Hon gick igenom de framgångar Centern haft och hon lämnar över en stafettpinne med fokus på entreprenörskap, klimat och integration. Hennes väljare tycker kanske att hon varit för mycket av allianskramare och för lite centerkramare. Men bidraget till svensk historia kan ingen ta ifrån Maud Olofsson. Och det var nog inte bara Maud som fick en tår i ögonvrån när hon fick ta emot blommor och en fårskinnskudde från Gotland!

Björklund trycker på alla socialliberala knappar

Jan Björklund äntrade Almedalen iklädd mörk kostym i den kyliga kvällen. Han började sin vana trogen med behovet att frigörelse på internationell nivå, denna gång om Syrien. Det är alldeles uppenbart att folkpartiledaren har gjort det till en retorisk strategi att peka på behovet av liberalisering och individuell frigörelse i andra delar av värden. Därefter tryckte han tydligt på alla de socialliberala knapparna och publiken applåderade villigt.

När Jan Björklund pratar skolfrågor avbryter nästan publiken med sina applåder, det är uppenbart ett område där både Björklund själv känner stort engagemang och publiken är entusiastisk. Men, faktum är att det är när Björklund nämner humanistisk bildning och bildningsideal som den mest spontana applåden dyker upp. Synd bara att Björklund inte hade något konkret innehåll i frågan om bildningens ställning. Hans kommentar om att bildade människor bygger humanitära samhällen är ju tyvärr inte sann – vi har många exempel på bildade och välutbildade människor som åstadkommit historiska grymheter.  Det är i kombination med andra värderingar som bildning blir en civilisatorisk kraft.

I talets avslutning övergick Björklund till demagogi. Han betecknade den samlade oppositionen som den ”rödbruna” röran. Kanske handlade uttalandet mer om att fördela skuld för att SD får inflytande i en situation där Fredrik Reinfeldt regerar i minoritet. Och uttalandena om att 1900-talet var socialismens århundrade, vilket alltså var negativt, och 2000-talet skulle bli liberalismens kändes förhastade. 1900-talets kännetecknades i Europa av kampen mellan totalitära ideologier där nazism och fascism var drivande i det största kriget, på samma sätt som nationalism förödde Balkan under 1990-talet. Och att socialismen och liberalismen gemensam byggde demokrati och att socialdemokratin monterade upp välfärdsstaten är nog inte direkt omtvistat i historieundervisningen.

Att Folkpartiet Liberalerna för dagen tappat förledet och bara uppträdde under namnet Liberalerna vållade en del huvudbry bland åhörarna. Men kanske är det läge nu att ta striden med Centern om de liberala konceptet? Jan Björklund gjorde sitt bästa för att leva upp till en liberal utopi, med socialliberal bias och betoning på internationell öppenhet samt med kraftfullt motstånd mot alla former av kollektivism. Björklund kan sitta lugnt i båten, den liberala vinden räcker ett tag till för Folkpartiet.

Har solen gått ned för Lars Ohly?

Lars Ohly kom till Almedalen lite tilltufsad efter dagens diskussion om hans möjlige efterträdare Jonas Sjöstedt. Sjöstedt utfrågades på Säkerhetspolitiska torget före Ohlys tal och sa då att han ställer upp mot Ohly. Men om han bara nominerades av Vilhelmina så skulle han ta sin kandidatur till partiledare under betänkande. Det underförstådda budskapet är att så inte blir fallet. Sjöstedt håller en lågmäld och problematiserande ton i den vänliga utfrågningen som bl a rör svensk trupp i Afghanistan, vapenexport, NATO-medlemskap och svensk lagstiftning kring tortyr. Utfrågningen kommer i ett annat ljus när det visar sig att Ohly vid sidan av en kort sekvens om ”Ship to Gaza”  inte nämner de internationella rättvisefrågorna alls i sitt tal.

Lars Ohly levererar ett potpurri av vänsterpartiets politik där publiken knappt hinner känna igen melodin innan han övergått till något annat. På slutet blir talet närmast en katalogaria över alla politiska beslut och åtaganden som måste göras, men utan konkretion. Talet börjar dock med en defensiv inledning där insikten om att det inte går så bra för vänstern dominerar. Lars Ohly påpekar att utan vänsterpartiets kampanj mot vinster i välfärden hade folkpartiets Jan Björklund aldrig talat om att begränsa vinsterna i friskolor och inom privat organiserad vård. Och det är säkert rätt. Men varför kan inte vänsterpartiet casha in den frågan? Jo, menar Ohly för människor tror inte att V är ett ekonomiskt ansvarigt parti. Och vecklar sedan in sig i att det är partiet visst.

Lars Ohlys bästa retoriska poäng är när han menar att vänstern inte ökar trots ökade orättvisor eftersom regeringen fått oss alla att tro att vi skall kunna överklassliv med betald städhjälp i ägd bostad, med låga skatter, egen sjukförsäkring och låga räntor – bara vi inte tänker på de andra. En politisk vision som underminerar vänsterns möjligheter till kollektiv mobilisering.

Lars Ohly verkade lite trött ikväll i sitt tal. Applåderna satt inte riktigt där de skulle för han vågade inte riktigt vänta in dem. Vågar han ta en fight med Jonas Sjöstedt om partiledarskapet med risken att splittra partiet och förlora presumtiva sympatisörer? Eller kastar han in handduken redan i höst? Den som lever får se.

Läs också DN debatt idag om vikten av att hitta en rödgrön linje om jobbskattefrågan.

En statsman håller tal? Reinfeldt i Almedalen

Fredrik Reinfeldt imponerande nog inte på sina väljare i kvällens Almedalstal. En medelålders man med allianstycke – att döma av munderingen – väste irriterat efter talet till sitt kvinnliga sällskap ”så mycket tomt prat, så mycket ord om ingenting”. Men så var det nog inte meningen heller. Reinfeldt gör inte särskilt mycket för att bli omtyckt av alla, ändå har han lett Moderaterna till det att vara det ledande borgerliga partiet i Sverige, för att inte säga det ledande partiet i största allmänhet.

Fredrik Reinfeldt såg lycklig ut när han strax före talet tillsammans med Anders Borg hälsade på Jesse Jackson som är i Almedalen för att beskåda vad som kan beskrivas som en demokratifest. Reinfeldt såg avväpnande glad ut och Jesse Jackson klappade vänligt Anders Borg på skuldran. Men kanske såg man också skillnaden mellan dem. Där Jesse Jackson är en man som skapat historia (och jag många andra känner kraften strömma runt karl’n) där har Fredrik Reinfeldt en bra bit att gå – trots hans enorma betydelse för svensk borgerlighet.

Reinfeldt talade demografi, han talade global tillväxt och marknadsekonomi. Han hyllade såväl demokrati som kapitalism och hans tal kunde ha haft titeln ”Dy nya sköna värld”. Han ställde stora frågor om hur vi klarar välfärden i framtiden och hur resursfördelningen skall genomföras i en värld som växer inte bara i ekonomi utan också i antalet människor. Några svar hade han inte, men syftet var nog snarare att visa att regeringen visst inte bara tänker på jobbskatteavdrag och sjukförsäkring utan på de STORA frågorna. Men, som min författarvän påpekade, orden kultur, religion, andlighet, omsorg eller kärlek nämndes inte. Kanske är det så svenska medborgare vill ha sin statsminister?

Fredrik Reinfeldt jobbar hårt på att bli en statsman, en som likt de Gaulle svävar lite ovanför partipolitiken. Men de Gaulle hade lett det franska motståndsrörelsen genom ett krig. Och Jesse Jackson deltog i de första medborgarrättsmarscherna i Alabama på 1960-talet. Säga vad man vill om den svenska alliansregeringen men riktigt den nivån kan man inte säga att de ideologiska förändringarna av partierna, arbetslinjen eller jobbskatteavdragen har.

Men, en sak är klar, underskatta inte Reinfeldt. Han vet precis vad han gör, och han känner sina väljare. Huvuddelen av dem stod inte framför scenen i Almedalen ikväll.

Läs också regeringens initiativ på DN Debatt om en framtidsutredning.

Miljöpartiet i Almedalen – men inte så mycket miljö

Miljöpartiets nya språkrör premiärtalade i Almedalen ikväll och valde att lägga all kraft på en ny skol- och utbildningspolitik. Det blir en tuff utmaning för Jan Björklund och folkpartiet när miljöpartiet kastar handsken. Vem är det som verkligen tar sig an informations- och kunskapssamhället på allvar?

Inte nog med att man är på framkant rörande integritetsfrågorna på nätet och bejakandet av kunskapens roll inom miljö- och energipolitiken, nu tar man tag i utbildningssektorn på ett nytt sätt. Utbildning är en investering och samhällsutvecklingen och människors personliga utveckling kräver tillgång till jämlika och individuella insatser på gymnasienivån. Kostnaderna för att låta bli är enorma menar Mp. Miljöpartiet har värnat frågor om utbildning och skola länge, men aldrig tror jag att området fått en så omfattande och profilerad offentlig behandling från Mp:s sida som med de nya språkrören.

Gustav Fridolin är trots premiären i Almedalen närmast rutinerad när det gäller att tala, han har en pedagogisk förmåga och en ledig auktoritet som gör att publiken lyssnar uppmärksamt och applåderar både på rätt ställe och dessemellan. Fridolin upprepar sin tes ur olika vinklar, fyller på med personliga erfarenheter och gestaltar sitt budskap genom konkreta bilder. Åsa Romson är uppenbart nervös (eller verkar vara det) och snubblar på orden, läser innantill och talar alltför abstrakt och tekniskt för att applåderna riktigt skall komma. Hon vill för mycket och staplar orden på varandra.

Om jag inte är felinformerad har Miljöpartiet haft inflytande på svensk utbildningspolitik förr – enligt uppgift lär det vara Mp:s förtjänst/fel att svensk högskola nu har såväl en magister- som en masterexamen. Alla möjligheter öppna även där?

Miljöpartiet är helt klart på offensiven, dock inom helt andra områden är miljöpolitiken. Ett samarbete med alliansregeringen tycks helt plötsligt betydligt mer krävande – för regeringen. Men kanske blir det ändå nödvändigt?

Läs också språkrörens DN debatt idag – om just utbildningspolitiken.

Vill de politiska partierna bli relevanta igen för medborgarna?

Tre partier kämpar i motvind i opinionen. Tre partier som varit betydligt större i val än de blev förra året och tre partier som (självklart) anser sig ha något att tillföra svensk politik. I alla tre har partiledarbyte varit på tapeten, liksom en rad andra åtgärder.

Centerpartiet skall nu verkligen byta partiledare, något som verkligheten gjort klart långt innan det blev ett offentligt beslut från Maud Olofsson. I Vänsterpartiet har partiledarfrågan varit uppe men Lars Ohly anser sig inte förbrukad trots ett antal förlustval sedan han tillträdde 2004. Och hos Kristdemokraterna är Göran Hägglund ofta ifrågasatt men kritiken faller på en brist på trovärdiga utmanare.

Inom Vänsterpartiet finns en tilltro till den demokratiska centralismen, något som märks i en del försök att få partiet att växa genom bättre efterlevda kongressbeslut och ansande av den omfattande kongressagenda. Hos Centerpartiet tycks finnas en önskan att trots Maud Olofsson gedigna ideologiska kursändring åter ta upp ideologin till diskussion i syfte att återvända till något genuint centerpartistiskt. Och bland kristdemokraterna avkrävs partiledaren mer profil samtidigt som de gamla profilfrågorna skall tonas ned.

Jag tror att partierna, trots ytterst goda intentioner hos alla ovannämnda partiföreträdare, letar på fel ställe. Det går inte att undvika den gamla goda historien om mannen som letar i belysningen under gatlyktan och när han får frågan om han verkligen tappade sina nycklar just där svarar att ”nej, men det är ljusast här”.

Partierna har vuxit ihop med statsapparaten på ett sådant sätt att de för medborgarna håller på att bli mer av emblem än engagerande organisationer. Inget tyder på att vårt politiska intresse, engagemang eller kunskap har försämrats men samtidigt tappar partierna medlemmarna, dvs de gamla försvinner och få nya tillkommer. Då och då får något av partierna en tillströmning, nu Vänsterpartiet och tidigare t ex Kristdemokraterna, men trenden är tydligt nedåtgående.

År 2009 hade Vänsterpartiet 8700 medlemmar – år 1968 var det drygt 16000. Centerpartiet hade 2009 dryga 37000 medlemmar mot 178000 år 1968! Kristdemokraterna, som bildades så sent som 1968,  är de enda av ovannämnda som legat stabilt sedan 1975 med runt 22-24000 medlemmar. Också övriga partier tappar medlemmar.* Frågan är då om receptet för partierna att bli angelägna för medborgarna verkligen är att ytterligare stärka partikaderns makt över partiet, genom ökad centralisering, ökad ideologisk renlärighet och ökad ledarstyrning?

Jag tror ju förstås inte alls det, annars hade jag knappast skrivit den här posten. Jag tror att partierna måste söka nya och andra vägar att närma sig medborgarna om de vill växa, bli relevanta och fortsätta utgöra länken mellan medborgarna och de politiska besluten. Det finns också många goda initiativ, men från partiledningarnas håll satsas det hellre på image, retorik, information, strategikonsulter och PR. Jag tror att dagens kunniga och engagerade väljarkår är rätt trötta på partier som betraktar dem som idioter. Och jag tror att som partierna ropar får de svar – ju mer politik blir en fråga om mer i plånboken för att öka den personliga friheten desto mer kommer väljarna också att vända den organiserade politiken ryggen. Partierna tycks ju arbeta för att göra politiken onödig. Partierna göder en egoistisk populism. Låt ögonen vila ett ögonblick på Grekland av idag så ser vi vart det leder.

I min och Ulf Bjerelds bok ”Den nödvändiga politiken” för vi fram ett antal förslag för en förnyelse av partierna. Dessa är inte alls tillräckliga men det är ändå ett avstamp: ta bort partistödet eller förändra det och kräv offentlighet på alla privata bidrag, gör det lättare att bli medlem och lämna partiet, låt medlemmarna forma partiets policy där de själva verkar och skapa tajta band med organisationer i det civila samhället. Ytterligare förslag från min egen fatabur är att alla medborgare måste vara medlemmar i något parti, att alla medborgare någon gång måste ha ett offentligt uppdrag via ett parti, att likt Piratpartiet låta ett på förhand bestämt mindre antal medlemmar agera i partiets namn när de samlas, att utnyttja de sociala medierna till samtal och aktioner – inte till propaganda och pressmeddelanden och att skapa många fler sidoorganisationer som inte kräver medlemskap i moderpartiet. The sky is the limit. Kom gärna på fler! Partier är livsnödvändiga i en demokrati som vår.

Vilka samhälleliga organisationer växer idag: Piratpartiet har efter fem år lika många medlemmar som Centerpartiet har idag, de politiska ungdomsförbunden tycks ha en liten uppåtgående trend, SACO ökar (särskilt yrkesförbunden) och mitt intryck är (kom gärna med fakta) att föreningar som Djurens Rätt och Svenska Naturskyddsföreningen växer. Vad förenar dessa? Kanske en individualistisk syn på engagemang, ingen partipiska, en öppen och modern attityd till gräsrotsengagemang via sociala medier och tilltro till och blick för varje enskild person särskilda kompetens.

Det enda jag vet är att mer centralisering, med ideologiskt programarbete från partikadern och ökad fokus på partiledaren inte leder fram till vitala partier. Inte heller är geografisk fördelning av partistyrelseposter och avundsjuka på att någon som inte kaffekokat sig upp i organisationen får en framskjuten placering något bra recept.

 

*Nya medlemssiffror via SvT, gamla via min och Lars Svåsands antologi ”Partiernas århundrade. Fempartimodellens uppgång och fall i Norge och Sverige” om partiutveckling under 100 år i Norge och Sverige.